Jag fick frågan på bloggen om jag ville skriva om att som kvinnlig chef leda andra kvinnor och det gör jag gärna. När jag började skriva så insåg jag att ämnet är omfattande och jag gör därför ett första inlägg i hopp om att få kommentarer. På det sättet kan en spännande dialog växa fram.

Ibland, ganska många gånger faktiskt, har jag fått frågan om hur det är att vara kvinnlig chef. Jag brukar svara att eftersom jag är kvinna vet jag inte hur det är att vara manlig chef. Så jag kan berätta hur det är för mig att vara chef och mina erfarenheter kring det.

När jag blev chef för första gången bestämde jag mig för att vara mig själv. Jag utgick ifrån att jag fått uppdraget för den jag är. Det var min kompetens, mina erfarenheter och min personlighet som gjort att jag fick förtroendet. Att göra om sig och försöka bli någon annan har inte varit min grej någonsin. Mångfald och dynamik blir det om olikheter tillvaratas, inte genom att försöka skapa kopior. Det har varit min ledstjärna under åren. Med det menar jag inte att det inte går att lära av varandra. Jag har genom åren byggt upp en fantastisk erfarenhetsbank, bl a genom att ta in lärdomar från många kloka personer som jag mött genom åren.

För mig har det alltid varit viktigt att stötta och lyfta fram duktiga kvinnor. Tyvärr är det alltför många duktiga kvinnor som inte riktigt tror på sig själva och sin potential och behöver en knuff. Jag upplever också att det finns kvinnor som inte tror att det duger att vara sig själva och tror att de behöver förändra sig för att accepteras som ledare. Det bottnar givetvis i de normer som råder på många arbetsplatser, liksom på många håll i samhället i övrigt.

Det jag har försökt göra som ledare gentemot kvinnor som vill göra karriär, eller som jag bedömt har haft potential, är att stötta på olika sätt. Till att börja med har jag tagit utgångspunkt i det jag skrev inledningsvis. Duktiga kvinnor ska fram och de ska inte göra om sig. Jag har försökt uppmuntra och stärka självförtroendet hos de som tvekar. En annan viktig fråga är löner och villkor. Många kvinnor är för dåliga på förhandla. Män är generellt bättre på att lyfta fram sin egen förträfflighet och ställa krav på lön och övriga villkor. Här behöver kvinnor tuffa till sig. Barn och karriär är också något som är viktigt för många kvinnor. Själv fick jag mitt första barn när jag var 24 år. Min inställning är – skaffa barn när du vill och kan. Det kommer att bli ett pusslande hur du än gör och barn är definitivt inget hinder för karriären. Inte om du har en vettig arbetsgivare.

Jag tycker också att finns en snedvriden debatt när det gäller synen på hur kvinnor samarbetar och stöttar varandra. Visst finns det exempel på missunnsamhet bland kvinnor, men det gör det bland män också. Mina erfarenheter från såväl arbetsplatser som egna nätverk är att kvinnor många gånger pushar och gärna släpper fram varandra. De gläds också åt varandras framgångar.

Vi kvinnor har ett ansvar för att inte befästa en vrångbild bild av hur kvinnor samarbetar. Jag anser att vi har en uppgift i att stötta varandra, berömma varandra och sprida bra namn i olika nätverk och till ”headhunters”. Jag försöker leva som jag lär och jag vet att många med mig agerar likadant.