Från början tänkte jag använda rubriken ”det blir inte alltid som man tänkt sig”, men så kom jag på mig själv. Jag har ju  bestämt mig för att alltid skriva i jag- eller viform, och undvika att använda det diffusa ordet man. I mitt förra inlägg berättade jag att jag samlat på mig mycket lärdom genom att ta intryck av kloka personer genom åren. Ett förhållningssätt som jag knyckt med stolthet är att aldrig säga ”hur är det tänkt”. Det är alltid någon eller några som tänkt. ”Det” är inte tänkt , ”man” tänker inte heller  Jag gillar i det avseendet det raka språket och att ta ansvar för tankar och agerande. Om jag går fel i min ambition när jag skriver på bloggen får ni gärna korrigera mig.

Vi har en trevlig lägenhet i Antibes, med utrymme att ta emot gäster. I den period vi nu befinner oss har vi planerat in besök av släkt och vänner i en omfattning som känns bra. Mitt i detta ringer min dotter Maria och undrar om hon inte kan få komma ner med lilla dottern Tyra, som har barnastma och skulle må bra av Medelhavsklimatet. Det skulle förövrigt bli hennes sjunde resa till Antibes under hennes 18 månader långa liv. Hur lätt hade jag att säga nej till en sån propå? Jag kan vara tuff och bestämd, men är extremt svag för mina barnbarn så mitt hjärta veknade.  Från den ena dagen till den andra så var de här. Tyra, som hade varit sjuk en längre tid och hade jobbigt med andningen när hon kom blev successivt bättre. Då kom nästa fråga – kan vi få stanna en vecka till för det snöar i Sverige och det är inte bra för astman? Vi skulle visserligen få besök av goda vänner från Sverige, men jag tyckte inte att det var något större problem, även om vi tänjde på gränserna. Maria och Tyra kunde ju klara sig själva medan vi umgicks med våra vänner.

Tanken hade jag tänkt rätt, men verkligheten blev en annan. Maria drabbades av kraftig matförgiftning och i söndags morse var hon så dålig att vi fick skjutsa henne till ett akutsjukhus där hon blev inlagd i ett och ett halvt dygn. Helt plötsligt var vi alltså barnvakter till en mycket livlig liten tjej, samtidigt som vi skulle leva vuxenliv med våra kompisar. Tack och lov har de också barn och barnbarn och hade förståelse för situationen. Då insåg vi hur givande det är att umgås med genuint positiva människor. Vi gjorde det bästa av situationen och ingen blev irriterad. När Tyra lagt sig konstaterade vi att vi fyra med all samlad erfarenhet är utmärkta barnvakter och vi är som allra bäst när föräldrarna inte är med. Vi är ju rutinerade och trygga och har dessutom barnasinnet kvar. Sista kvällen  skrattade så vi tjöt åt en ”tåramsa” som vi tränade på tillsammans. Tänk er fyra vuxna  personer sitta i en soffa med fötterna i luften och träna på att lära sig stortån, tåntån, tontillan, tillinosen och lilltuppan.

Det gäller att se möjligheterna och aldrig missa tillfälle till ett gott skratt.