Carpe Diem

Jag fortsätter i njutningens tecken. Idag har vi fantastiskt väder här i Antibes. Det känns ungefär som svensk sommar. Just nu har vi besök av min mamma Margareta och min son Magnus med familj. Familjen består, förutom av Magnus, av Erica och lilla Greta som är tre månader. Idag begav vi oss till strandpromenaden i Juan-les-Pins för att avnjuta en lunch i solen.

Ja, det är ett av mina privilegier just nu – att fånga dagen och att ta emot och umgås med nära och kära. Idag är det visserligen söndag, men det kunde lika gärna ha varit vilken vanlig veckodag som helst. Jag nyper mig själv i kinden lite då och då för att känna att det verkligen är sant. Så långt från alla måsten, tider att passa och semesterdagar att hålla koll på.

Jag har inga som helst problem med att inte ha en inrutad tillvaro. Många frågar om jag inte har abstinens, från fullbokad agenda till fri tid. Visst hade jag funderat på hur det skulle kännas och det hade kanske varit mer ”politiskt korrekt” att säga att jag ”började klättra på väggarna” efter några veckor. Faktum att jag efter ganska kort tid som icke anställd har anpassat mig utmärkt till mitt nya liv. En orsak till det tror jag är att jag faktiskt alltid haft rejält med distans till min roll som anställd. Jag har alltid varit klarsynt och insett att jag varit efterfrågad i egenskap av medarbetare, chef eller nyckelperson i något avseende. Ett företag är ett företag. Den dagen du går ut genom dörren så är du en parentes. Tro aldrig något annat. Du kan ha skapat bra personliga relationer och genom jobbet fått vänner för livet, men själva företaget har ingen själ. Här har jag en mycket krass inställning. Jag citerat mig själv från ett tidigare inlägg ”ett jobb är ett jobb”. Se till ha roligt på jobbet och en bra arbetsgivare, men bygg inte hela din tillvaro kring ett företag där du är anställd.

voile blanche 1

Idag gick vi i alla fall till Juan-les-Pins för att äta lunch. Antibes och Juan-les-Pins är samma kommun och det tar ungefär 15 minuter att promenera emellan. Vi valde min favoritrestaurang på strandpromenaden, nämligen La Voile Blanche, www.plagevoileblanche.com, vilket betyder det vita seglet. Det är en supermysig familjeägd restaurang (och plage). Tidigare har familjen drivit restauranger i Paris och Le Vieux Murs i Antibes. Nu står pappan, som haft stjärnor i Guide Michelin, i köket och dottern driver rörelsen. De har en prisvärd tvårättersmeny som oftast innehåller fiskrätter. Till det kommer ett trevligt och förekommande bemötande. Vi kände oss välkomna och sedda.

Jag är fortfarande proppmätt och sitter på balkongen, med markisen nere som skydd mot solen, och skriver. Under förmiddagen fick jag hjälp av min son Magnus att utveckla en del funktioner på min bloggsida. Det där med teknik är inte min starka sida men jag är bra på att ta hjälp. Så kära läsare – ni kan förvänta er att allt inte är perfekt men jag jobbar som alltid med ständiga förbättringar.

photo3

Kommentera