Casa Tif

Första gången vi bodde i Antibes var 1997. Innan dess hade vi gjort ett antal resor till Frankrike. Vi hade bilat runt i stora delar av landet, med och utan barn och vi hade också besökt Nice ett antal gånger. Nu var det i alla fall dags att uppleva Antibes under två veckor. Min vana trogen samlade jag på mig diverse tips om restauranger mm. Jag kommer ihåg att jag i tidningen Elle läste om en liten oansenlig restaurang som låg på en parkeringsplats i frikommunen Safranier. Den låg i utkanten av den gamla stadskärnan en bit vid sidan av turistfällestråken. Restaurangen hette och heter fortfarande Taverne du Safranier och där kom vi att bli stamgäster. En gång i tidernas begynnelse hade vi glömt att boka bord och det var fullt. Istället för att gå därifrån körde vi en stöt. Vi sa att vi hade bokat. Ja, nöden har ingen lag. I vilket namn frågade Roland, som då var servitör. Karlsson svarade Sven-Bertil, min man. Aha, Jaque Nickarlsson (ungefär så) fick vi till svar och sedan den dagen gick Sven-Bertil under namnet Jack Nicholson. Jag blev madame Jack och resten av familjen famille de Jack. Våra vänner fick heta amis de Jack. Vi fick givetvis ett bord. Efter några år tog Roland över restaurangen tillsammans med Christophe och sedan dess har vi tillbringat många trevliga stunder tillsammans med dem.

Tiden går och för drygt ett år sedan sålde de restaurangen. Det var riktigt vemodigt men vi har alla, eller åtminstone många av våra minnen kvar: Bilar som höll på att köra rakt in på restaurangens terrass, som då låg direkt på parkeringsplatsen. Bilförare som inte klarade att ta sig ut från gränderna efter måltiden och behövde handfast hjälp. Dansen under Fête du Safranier när hela frikommunens befolkning shakar loss tillsammans med restauranggästerna. Vi minns särskilt dansen till tomber la chemise när alla män tog av sig sina skjortor och svingade dem i takt med musiken. Detta inkluderade även oss och våra sällskap.

Vi har varit på restaurangen sedan de nya ägarna tagit över och det är fortfarande en bra restaurang, men vi saknar atmosfären och vi saknar relationen. Förutom att priserna höjts och att det är mer vita dukar och lite mer ”finkrog” nu, så får vi inga kindpussar, igenkännande leende och ingen apéritif när vi kommer. Those were the days och det är inget att hänga läpp över. Det dyker ständigt upp nya spännande initiativ.

Nu har Christophe startat en ny liten restaurang alldeles bakom busstorget, Gare des Autobus. Ett område som fått ett lyft sedan Hotel La Place genomgått en rejäl uppfräschning. Restaurangen, som han driver tillsammans med sin dotter, heter Casa Tif (dottern heter Tiffany). Den är så ny att skylten inte kommit upp ännu. En mysig liten kvarterskrog där vi känner igen en del av rätterna från Taverne du Safranier, eller Saffen, som vi brukar säga. Här finns ett axplock med bl a musslor, pasta och farcis nicoise. Bland desserterna hittar vi den gamla favoriten Tarte au citron merengue, vilket sannolikt är världens maffigaste citronmarängpaj. Bäst av allt är att vi blir så väl mottagna. Det kan ju tyckas självklart, men det är ingenting att ta för givet. Jag erkänner att jag är fåfäng och uppskattar att det alltid finns bord och att då och då bli bjuden på ett glas bubbel. Hit kommer vi att återvända många gånger.