Många steg i blåsten
Idag tänker jag dela med mig av mina erfarenheter när det gäller löner och villkor ur två perspektiv. Dels hur jag tänkt och agerat för egen del och dels mina erfarenheter av att ha kvinnor som motparter vid förhandlingsbordet.
Jag har, så snart det var möjligt, alltid tjänat egna pengar. Det började med att jag sålde det mesta som gick att sälja, jultidningar, julkärvar, fröpåsar mm. Jag satt också barnvakt. När jag var i 14-15 årsåldern började jag arbeta extra på ICA. Jag jobbade så mycket som möjligt för att skaffa mig en, för i den perioden av livet, god ekonomi. Att ha pengar innebär frihet. Det tyckte jag då och det tycker jag fortfarande. Nivån på högen pengar är något som alltid går att diskutera. Behoven är olika i olika skeden i livet. Livsstil och familjesituation påverkar också behovet av storlek på ekonomi.
Min utgångspunkt i det här inlägget är att det alltid är viktigt att få ut så mycket som möjligt i varje given situation. I det här sammanhanget avser jag förhandling om anställningsvillkor eller lönesamtal.
När jag klev in i yrkeslivet ”på riktigt” var det som säljare av liv- och pensionsförsäkringar. Det hette distriktschef på den tiden. Så mycket chef var varken jag eller andra som fick uppbära titeln, men det lät lite mer seriöst och finare än säljare. I vilket fall fick jag en grundlön på 4.200 kr månaden (1980) i månaden och möjlighet till provision. Åttiotalet var ett lukrativt decennium för oss som var i pensionsbranschen och provisionerna var höga. När jag 1990 stod inför valet att gå vidare i yrkeslivet och satsa på en chefskarriär innebar det också en kraftig lönesänkning. Jag var då i det läget att jag ville utvecklas och tog beslutet att sänka min lön, men med ambitionen att klättra på löneskalan.
Det jag samtidigt bestämde mig för var att jobba upp min fasta lön. Att alltid se till att grundlönen utvecklades bra. Allt vad provisioner, bonusar, vinstandelar eller övriga förmåner heter kan vara grädde på moset men inte istället för löneförhöjning. Sakta men säkert lyckades jag med den taktiken succesivt höja min lön. En annan taktik som jag tillämpat har varit att vid varje befordran se till att ta ett kliv och inte bara få en liten justering. Att byta företag någon gång ibland har inte heller varit så dumt. Ja – jag varit någorlunda bra på att förhandla men ändå har jag inte nått upp till samma nivå som många av mina manliga kollegor. Jag vill hävda att kvinnors löner även på höga nivåer generellt är lägre än mäns.
Jag har inte bara varit anställd utan även lönesättande chef. Min erfarenhet här är att kvinnor inte tar för sig på samma sätt som män. Många kvinnor tar för givet att de kommer att få en lön som motsvarar deras kompetens och prestation. Kvinnor utgår också många gånger ifrån att lönesättningen är rättvis och köper argument av typen ”utrymmet är inte större i år” eller ”tyvärr kan jag inte göra mer – du har redan ett väl hävdat löneläge”. Så enkel är dock inte världen. Den som argumenterar och driver sin sak kommer ofta längst och här är män generellt sätt mer framgångsrika. Ibland har jag velat säga till kvinnor, som varit min motpart, att de borde kämpa mer. Som arbetsgivare måste du dock vara lojal med företaget och därför kommer mina råd och reflektioner nu när jag inte har några sådana förpliktelser.
Som avslutning vill jag sammanfatta det jag tycker är viktigt när det gäller livsinkomsten och hur du kan agera.
Satsa på den fasta lönen. Den hänger med hela livet och är utgångspunkt i varje ny löneförhandling. Utväxlingen kan bli hög över tid och pensionsavsättningarna är ofta knutna till grundlönen.
Ta reda på hur pensionsavtalet ser ut på ditt företag. Om du är anställd där det inte finns kollektivavtal bör du se till att lönen kompenserar uteblivna pensionsavsättningar.
Förbered dig noga inför varje förhandling. Var saklig och lyft fram dina styrkor. Ge inte upp om du inte blir nöjd.
Byt företag ibland. Förutom att det är berikande i största allmänhet så kan det även berika din ekonomi.
Det var lustigt att läsa ditt inlägg just idag när jag via post mottog besked om min reviderade lön. Jag har aldrig varit mycket för att förhandla om min lön. På något sätt har det alltid löst sig och jag har sällan varit missnöjd. Dessutom vet jag ju att som offentligt anställd är löneutrymmet begränsat och det har helt enkelt känts förmätet att begära ännu mer när jag vet att det innebär att en kollega får mindre. Så mycket bättre kan ingen vara! Är det kanske bara bortförklaringar för att slippa vara besvärlig? Det är möjligt. Jag har alltid varit usel på att marknadsföra mig själv. Idag sitter jag på en relativt hög lön som rektor. Hit har jag kommit genom dels nya arbetsgivare, dels – hoppas jag – ett gott arbete och allt större ansvar. Har ingen aning om hur min lön står sig mot mina manliga kolleger, men jag vet att jag har det mycket gott ställt. Ändå svider det till när jag läser att lönepåslaget bara blev 1,7 procent. Så lite påslag har jag aldrig fått! Primitiva känslor av besvikelse väller fram. Jag har lust att ringa chefen och fråga hur han tänker nu. I nästa stund sätter jag mig ner och återkallar hur jag själv resonerar gentemot dem i min personal som jag levererat ett negativt lönebesked till. Jag kan argumenten. Nu gäller det att själv efterleva dem. Jag borde ringa honom och begära ett samtal utifrån våra lönekriterier. Men orka! 1,7 procent på min lön blir en del pengar. Tillsammans med den lön jag hade innan blir det en ännu högre hög lön. Jag behöver verkligen inte mer. Jag bestämmer mig för att gilla läget och jobba på. Arbete är mer än lön, det är mening, sammanhang och att göra skillnad. Är det för att jag är kvinna som jag resonerar så eller är jag bara feg? Nej, jag väljer att tro att livet får mera färg om jag ägnar mig åt annat än lönepåslag. Så har jag levt hittills och så får det vara 10 år till. (Men lite nyfiken på hur chefen tänkte är jag. )
Intressant att läsa ditt inlägg. Varför inte ringa till chefen och fråga om inte annat bara för att stilla nyfikenheten. Jag håller med om att innehållet och meningen med jobbet är det viktigaste och kvinnor resonerar ofta så, oftare än män i alla fall. Min grundinställning när det gäller jämställdhetsfrågor är att det är viktigt för mångfalden att kvinnor fortsätter att vara sig själva och inte kopierar männens beteende. När det gäller löner och villkor finns det dock många kvinnor som skulle tjäna på att tuffa till sig och lära sig lite av männen.
Så är det säkert, Gunilla! Kanske ännu mer på de lägre lönenivåerna. En manlig byggarbetare (kvinnliga finns men är sällsynta) tjänar mer än en kvinnlig lärare med sex års högskoleutbildning. Ett kvinnligt vårdbiträde (manliga finns men är sällsynta) tjänar dock betydligt mindre. Sedan alltfler kvinnor blev präster har medellönen sjunkit. Exemplen kan staplas på varandra. Det är intressant att mönstret går igen även bland näringslivets toppar. Men är det verkligen så att män är tuffare? Eller räcker det med att de är män? Vad tror du?
Jag tror att utgångspunkten är precis den du beskriver och som det finns många studier kring. Desto fler kvinnor som kommer att tillhöra en viss yrkesgrupp desto lägre löner. Du nämner själv några exempel. Jag tycker den här diskussionen är så intressant och jag har bestämt mig för att läsa om ”det andra könet” av Simone de Beauvoir. När vi kommer till förhandlingar, åtminstone det jag har erfarenhet ifrån, tror jag att män generellt har en fördel. Mannen är fortfarande norm. Till detta kommer att många män faktiskt är tuffare och ställer högre krav. Därför vill jag uppmuntra kvinnor att ta mer plats och lyfta fram sina styrkor.
Det gör du rätt i! Och egentligen handlar detta om både löner och normer i andra sammanhang, tror jag. Ska kanske också damma av Simones huvudverk (huvudvärk?). Så kan vi fortsätta samtalet med den som bakgrund. Keep rocking!
Ja vi återkommer, om inte förr, när vi läst boken. Det är stora frågor som växer i takt med diskussionen.
Känner otäckt mycket igen mig i din beskrivning… Tyvärr mer av kvinnan på andra sidan bordet, än beskrivningen av dig själv. Det är kul att läsa din blogg! Kram
Ring mig nästa gång du ska löneförhandla.