Henne skulle jag inte anställa – men henne

Henne skulle jag inte anställa – men henne

Igår åkte vi till Sverige och i morse när jag vaknade av att det smattrade på rutan och trädkronorna som jag ser från vårt sovrumsfönster vajade i blåsten, undrade jag varför vi inte stannade kvar i Frankrike. Nå ja det finns ett antal goda skäl till det och vädret är ändå inte allt även om jag måste erkänna dess, med tiden, allt större betydelse.

Under resan hem började vi prata om vad vi skulle äta till middag. Vi var överens om något gott och något som vi inte brukar äta i Frankrike. Snabbt kom vi fram till att vi ville ha lite smått och gott, vilket bl a inkluderar skagenröra och färska havskräftor kokta på svenskt vis. I Frankrike njuter vi mycket av fantastiska skaldjur, men nu ville vi ha något ”the swedish way”. Medan vi pratade och gommarna vattnades kom vi på att det var röd dag vilket kan ha betydelse för öppettiderna hos de butiker som tillhandahåller det vi var sugna på. Nu var vi glada för att vi flög med Norwegian som ju alltid har WiFi ombord – tummen upp för det. Vi googlade på Melanders i Nacka Forum och de skulle ha öppet till sex på kvällen. De skulle gå med lite tur och effektivt tidsutnyttjande.

När vi landat hämtade Sven-Bertil bilen, jag tog hand om bagaget och vi lämnade Arlanda någon minut innan fem. Fjorton minuter i sex var vi utanför köpcentret, trots broöppning vid Danvikstull. Inga problem, jag hoppar ur bilen och handlar det vi vill ha. Nu kom vi på att lite gott färskt bröd skulle vara gott. Vi är ju rejält bortskämda med att alltid äta nybakat. Jag hittar inte så bra i Nacka Forum och blev därför glad när jag såg en skylt med Thelins bröd. Fram till nu hade allt gått bra, men nu kom besvikelsen och framförallt förvåningen.

Jag går fram till disken och spanar in en surdegsbaguette och några godbitar och nu kommer förklaringen till min rubrik. När jag kommer fram och börjar prata med den person, en ung kvinna i 25-årsåldern som står bakom disken, får jag svaret – nej, vi har stängt. Klockan var då absolut inte mer än två minuter över sex och hon hade precis börjat plocka undan. Framför mig ser jag bröd som inte kommer att vara särskilt lättsålt dagen efter och som det hade tagit en minut att sälja till mig. Jag blir så förvånad att jag inte ens kommer mig för att reagera utan går därifrån. Alternativet hade varit att ta en diskussion med personen i fråga men jag tappade lusten och ville inte ens handla där. När vi gick därifrån sa jag till min man – henne skulle jag aldrig anställa.

Vi fortsatte vår färd till Stavsnäs by och stannade till vid systrarna Delselius bageri i Grisslinge. De hade öppet och inte nog med det. Vi möttes av en annan kvinna, även hon i 25-årsåldern, som var så trevlig och tillmötesgående att vi nu kom in i en positiv humörsvängning. Jag fastnade för en surdegslimpa som var lite för stor för oss och frågade om jag fick köpa en halv. Och vet ni vad hon svarade – självklart får ni det. När vi hade handlat klart sken hon som en sol och önskade oss en trevlig kväll. När vi gick därifrån sa jag till min man – henne skulle jag anställa.

Ett bra kundbemötande är viktigt för så mycket. För den person som är trevlig, serviceinriktad och gillar sina kunder blir jobbet så mycket mer givande. Det gäller alla branscher. För företaget och varumärket är kundupplevelsen allt mer betydelsefull. Du ställs som kund inför många val och hur du upplever mötet är avgörande för ditt framtida köpbeteende. Idag med utbredningen av sociala nätverk, som t ex bloggar, sprids dessutom informationen blixtsnabbt.

Social kompetens och intresse för människor är och kommer att vara ett allt viktigare inslag i uppbyggnaden av såväl företagets som det personliga varumärket.

Antibes bästa lunchrestaurang

Antibes bästa lunchrestaurang

I morse när jag var ute och sprang funderade jag på om det är rätt rubrik och utan tvekan kom jag fram till att ja, det är det. Le Coq licot, som restaurangen heter är den bästa lunchrestaurangen i Antibes om jag gör en sammantagen bedömning. Det är inte den flashigaste eller den mest exklusiva restaurangen och det är inte där du hittar de mest avancerade maträtterna, men…..

Caroline och Stephane

Caroline och Stephane

Om du vill äta god, vällagad och prisvärd fransk husmanskost och vill bli väl omhändertagen i ett av Antibes bästa lägen då ska du gå hit. Ja den lilla restaurangen ligger tillsammans med tre andra längs en trottoar med utsikt över Medelhavet. Det är något med läget som dessutom gör att det fungerar bra att sitta utomhus året om – om det inte regnar och blåser alltför mycket förstås. Och vi svenskar älskar ju att äta utomhus.

Historien om den nu tioåriga restaurangen är speciell och vi som är stamgäster känner oss som en del av den. Många av gästerna är återkommande och det känns som om den skaran växer. Tidigare behövde vi aldrig boka bord, vilket numera är en förutsättning för att säkra några av de åtråvärda platserna. Vi gläds med ägarnas framgång.

Caroline och Stephane arbetade tidigare på två av de andra närbelägna restaurangerna. De som ligger längst ifrån varandra. Mellan dessa konkurrerande ställen fanns en viss spänning. Den rivaliteten påverkade inte Caroline och Stephane, som under den perioden istället spanade in varandra. Tycke uppstod, de blev kära och gifte sig – en riktig love story. Caroline berättar om den med sådan inlevelse att det inte går att ta miste på hur lyckliga de fortfarande är. Under tiden bytte Stephane arbetsgivare och flyttade ett snäpp närmare Carolines restaurang. Nu var han anställd på en italiensk restaurang som heter Sapori d’Italia. Efter en tid bestämde sig ägaren att flytta verksamheten till en större lokal och nu öppnade sig en möjlighet för det nygifta paret.

Med fyra absolut tomma händer bestämde de sig för att de ville ta över lokalen och satsa på att driva en egen restaurang tillsammans. Tack vare att Franco Vurro (den italienske ägaren) gav oss chansen äger vi nu en etablerad restaurang som går bra – säger Caroline. Han lät dem hyra lokalen i tre år och när de hade tillräcklig ekonomi kunde de ta ett banklån och köpa den.

Efter tio år som enbart café och lunchrestaurang frågar jag varför de inte har öppet på kvällarna. Med det läget, den maten och inarbetade kundkretsen borde det vara

Alltid fullsatt

Alltid fullsatt

frestande att ta nästa steg. I mina egna tankar har jag funderat på om det funnits någon konkurrensklausul eller så när de övertog lokalen. Nu vet jag hur det egentligen är. Caroline och Stephane gör andra prioriteringar. De vill ägna sina kvällar åt varandra och vara tillsammans med barnen. Familjelivet är viktigt för dem och de prioriterar balans i livet framför att tjäna mer pengar. De vill må bra.

Le Coq licot har ett framgångsrikt och inarbetat koncept vid det här laget. De öppnar 8.30 varje morgon då de serverar frukost. Under tiden förbereder Stephane, som är kocken, lunchen. Han är noga med att starta upp tidigt varje morgon eftersom han gör allting själv. Maten ska vara fräsch och nylagad, vilket den alltid är. Vid tolvtiden kommer de första lunchgästerna och köket stänger vid sexton på eftermiddagarna, därmed är det en av få restauranger där du kan få en sen lunch. Något som vi nyttjat ett antal gånger när vi kommit resande.

Humor och lite spex bakom kulisserna bidrar till atmosfären

Humor och lite spex bakom kulisserna bidrar till atmosfären

Caroline är den som serverar och tar hand om gästerna och hon är en av de mest effektiva personer i den rollen som jag känner till. Hon har en simultankapacitet som de flesta borde avundas. Trots att det är fullt med gäster missar hon sällan någonting. Till och med karaffvatten levererar hon utan att vi behöver påminna. Totalt är de tre personer som arbetar på restaurangen. Den ende anställde är Steve, en vän till Carolines mamma, som de träffade när de bodde i Australien och som följde med till Frankrike. En speciell story i sig.

På menyn återfinns ett antal klassiker, som matiga sallader av diverse sorter, olika omeletter, musslor i ett antal Pannacotta 3varianter och kalvschnitzel med champinjonsås eller som Milanese, dvs panerad. Det finns alltid en eller två dagens rätt som garanterat är vällagade och goda. Jag tycker att det mesta är gott och provar gärna dagens, som dock kan vara slut om du kommer lite senare. Karaffvinet är också riktigt bra. Totalt äter två personer en måltid för ca € 35 inklusive 50 cl vin. Mycket prisvärt och du blir garanterat mätt oavsett vad du väljer.

Ja, det här är enligt min mening Antibes bästa lunchställe. Det är dessutom en riktig feel goodrestaurang. Den drivs av riktiga människor som älskar det de håller på med. De tycker om sina kunder och att se dem nöjda och det märks. Med åren tycker jag att känslan och atmosfären på en restaurang är mer värd än att matlagningen är avancerad. Bra mat, gjord på riktiga råvaror och tillagad med kärlek är mer än tillräckligt.

Managementkonsulter – vem är det som kör egentligen?

Managementkonsulter – vem är det som kör egentligen?

Ja, jag har skrivit mycket om livet på Rivieran på senare tid. Det beror på att det är så härligt här och att det finns mycket trevligt att skriva om – ”varav hjärtat är fullt”. Jag känner också att jag mer och mer lämnar mitt liv som karriärist bakom mig. Det betyder inte att jag kommer att sluta skriva om mina erfarenheter eller på olika sätt engagera mig i näringslivsfrågor, tvärt om. Att få ytterligare distans ger snarare inspiration när det gäller att betrakta händelser och erfarenheter med lite mer perspektiv.

Idag tänker jag skriva om managementkonsulter. De är viktiga för de flesta företag i olika sammanhang. Det är ett sätt att köpa kompetens för vissa specifika uppdrag, som kan ha skiftande karaktär, som t ex projekt, utredningar eller olika typer av förändringsledning. Managementkonsult blir du inte i första taget. De allra flesta som väljer den banan får slita hårt för att ta sig fram i den branschen. Kompetensen är därmed ofta mycket hög och konsulterna tar bra betalt och arbetar oftast snabbt och effektivt. Varför skriver jag så här – vad är frågeställningen?

Min utgångspunkt i det här inlägget är inte konsulterna i sig. Det är de som köper tjänsterna och de som ska ta beslut på grund av den information som levereras. Jag har mött och samarbetat med konsulter och beställt konsulttjänster i många sammanhang i mitt yrkesliv och jag har några reflektioner.

Jag kommer ihåg när jag var ganska ung som chef och arbetade på S-E-Banken (som den hette på den tiden). Banken hade köpt Trygg-Hansa (liv- och sakförsäkringsbolag var det på den tiden). Som alltid i den här typen av större samgående behövs det managementkonsulter – inget fel med det. Det ska läggas upp strategier och verksamheterna ska förenas på något begåvat sätt.  Från den utgångspunkt som jag hade då upplevde jag dock hela förändringsprojektet som mycket ”konsultdrivet”. Jag kommer t ex ihåg att kontorsverksamheten i princip skulle upphöra inom några år och kundernas beteende skulle kraftigt förändras. Det jag också kommer ihåg är att jag var i högsta grad tveksam, för att inte säga skeptisk till konsulternas slutsatser. Som chef lite längre ner i organisationen var det inte riktigt läge att påpeka det för det hade sannolikt inte varit karriärbefrämjande och jag hade absolut inte kunnat påverka inriktningen på arbete.

Ett annat exempel är när jag var Vd på Skandiabanken. Skandia, som ägde banken hade blivit uppköpta av Old Mutual och även här behövdes en ansenlig mängd konsulter. I den bransch där jag verkat hela mitt yrkesliv har frågan om att få ut synergier mellan bank och försäkring varit en angelägen fråga sedan avregleringarna i början av 90-talet. Nu skulle det räknas på synergieffekter. Vilken potential kan finnas inom ett företag som äger såväl bank- som livförsäkringsverksamhet? Potentialen visade sig vara enorm och jag trodde inte på siffrorna. Till skillnad från mitt första case här ovan så sa jag ifrån rejält och här gick också uppfattningen mellan mig om min ordförande isär. Jag kunde inte som Vd ställa mig bakom något som jag absolut inte trodde på. Som en del i ett större sammanhang resulterade detta i att jag valde att sluta, vilket jag skrivit om tidigare.

Jag har en mängd ytterligare exempel, men de jag har återgett illustrerar det jag vill lyfta fram och belysa. För det första är det alltid viktigt att ha en engagerad och dedikerad beställare. Det är inte helt ovanligt att enskilda chefer eller ledningsgrupper beställer ett konsultuppdrag, bildar en styrgrupp, men låter sedan konsulterna köra på. När resultatet ska presenteras är det många gånger konsulterna och inte chefen som står för ägarskapet och rapporten presenteras som en konsultrapport och inte som ledningens dokument. I värsta fall leder sedan konsulterna även kommande genomförandeprojekt.

En annan erfarenhet baserat på det jag skrivit är att det är lätt att dras med. Hur lätt är det inte att bli imponerad och känna sig underlägsen?  Det krävs en stor portion mod och civilkurage för att ifrågasätta kvalificerade uträkningar och avancerade powerpoint-presentationer. Jag har många gånger irriterat mig på mig själv när jag varit för feg för att ifrågasätta.

Som man frågar får man svar – är en annan erfarenhet. Som beställare kan du använda konsulter för att ta fram det underlag du vill. Du vill genomföra en förändring av något slag och behöver stöd för ditt agerande. En inte helt ovanlig företeelse. Här är det inte enkelt för personer som ska delta i beslutsfattandet att ifrågasätta. Ibland är det dessutom enklast att go with the flow.

Om jag nu ska försöka mig en konklusion så får det bli denna. Tappa aldrig verksamhetskompetensen och den inre kompassen när det gäller förändringsarbete. Det kan behövas stöd och hjälp utifrån men det måste betraktas precis så. Den som köper en tjänst måste själv sitta i förarsätet, våga fatta beslut och stå för dem.

Filmfestival i Cannes

Filmfestival i Cannes

Festival 4Igår avslutades den 67 filmfestivalen i Cannes. Ja, denna traditionstyngda och kändisspäckade tilldragelse har sina rötter från andra världskrigets slut. Festivalen som är den största och mest kända i sitt slag i världen var på gång redan innan krigets utbrott, men fick av förklarliga skäl göra en paus.

Som många gånger förr var vi där även i år. Vi har dessvärre inga kontakter i filmbranschen och har varken access till kändisar eller VIP-partyn, men vi har tillgång till Cannes. Det är en stad som under de tolv dagar som festivalen varar, fullkomligen sjuder av liv- för att inte säga kokar. Och även om det är svårt att få en glimt av någon kändis så är det en stor behållning att bara strosa omkring och insupa atmosfären. Människorna är många och finns i alla varianter. Att bara titta på klädstilar är ett nöje. Här finns allt från turister i badshorts och tofflor till de mest eleganta filmfestivaldeltagarna, för att inte tala om alla som så gärna skulle vilja delta och som också klätt upp sig. Många med förhoppning om att kunna knipa åt sig en åtråvärd biljett. Utanför festivalpalatset står en samling med snofsiga människor i alla åldrar med små plakat där det står att de önskar en invitation och jag utgår ifrån att de är beredda att betala en rejäl slant för en sådan.

Nedanför byggnaden står också en stor mängd privata stegar. En slags tillfällig installation skulle jag kunna kalla det för. De ägs av personer som står och väntar på att få en glimt av deFestival 5 kändisar som kommer att komma ut på röda mattan. En förutsättning för att överhuvudtaget se någonting är att komma upp en bit och då är stege ingen dum idé. Vi är för bekväma för att stanna och se hur det går. Att beskåda detta spektakel lite på distans passar oss bättre.

På vår vandring genom Cannes har vi säkert missat en och annan kändis, men vi är i ärligheten lite för dåliga på att känna igen dem. De riktigt stora och de som har varit med ett tag känner vi ju igen men de är ganska skygga och du ska ha en otrolig tur om du stöter på någon på gatan. Ett säkrare kort är i så fall att röra sig i hotellmiljöer. De måste ju bo någonstans trots allt. By the way – för två år sedan såg vi Reese Witherspoon i hotellbaren på Hotel du Cap. Jag kände knappt igen henne, men det gjorde min dotter. De var vid det tillfället båda två gravida, vilket var förenande.

Festilval 1Att bara vandra runt, en dag som igår, är en härlig upplevelse. Strålande sol, puls, dofter och ljud präglar festivalstaden. På lördagar är det dessutom alltid Brocantemarknad där de säljer allahanda ting. Allt ifrån vackert gammalt silver till mer eller mindre intressanta tavlor. En festivaldag som denna fastnade vi för lite ”filmiskonst”.Festival 7

Vi bestämmer oss för att vandra ner på Croisetten. Det är alltid en trevlig promenad att göra och extra trevlig idag. Festivalpalatset ligger på den högra sidan, om du kommer från Rådhuset, och nedanför det ligger Medelhavet stilla och skiftar i vackra blågröna färger.  På andra sidan gatan ligger de kända hotellen som under festivalen är beklädda med allahanda utsmyckningar. Framförallt är det vepor som är reklampelare för diverse filmer, men även t ex lyxbilar placerade i hotellfoaljéer. På själva gatan råder djungelns lag. Trafiken är delvis avstängd och människor går omkring lite överallt. De franska poliserna har fullt upp en dag som denna.

Festival 9När vi kommer till Martinez, ett av lyxhotellen, väljer vi att besöka deras strandbar. Där slår vi oss ner bland massor av intressanta människor. Vi njuter av vädret, utsikten och ett glas lagom kylt rosévin. Inte alls dumt och vi känner oss riktigt nöjda och som en del av detta gigantiska party.

Väl hemma i Antibes läser vi att Guldpalmen för årets bästa film är tilldelad den turkiska filmen Winter Sleep. Det var enligt medierna en av favoriterna. Den film som annars väckt mest uppmärksamhet är festivalens öppningsfilm Grace av Monaco. Enlig uppgift får den inte ens visas i det lilla Furstendömet, så den är säkert intressant. Vi tänker se den på tisdag, vilket är den dag i Antibes då filmerna inte är dubbade utan visas på originalspråk.

I dag är det söndag – dagen efter. Det brukar då vara ett smärre kaos på flygplatsen i Nice, eftersom det dessutom är Monacos Grand Prix den här helgen. Apropå flygplats kan jag berätta att för den som är intresserad av att spana in privata jetplan så är Nice Côte d’Azur just nu ett eldorado. Hela parkeringsplatsen, eller vad det nu kan heta i flygsammanhang, är full. Men nu drar de säkert iväg på nya spännande äventyr.

Behöver och behöver? – ett inlägg om shopping

Behöver och behöver? – ett inlägg om shopping

Visst är det roligt att shoppa. Det är faktiskt ett nöje i sig och kräver inga andra uttalade behov eller nyttor. Min personliga shoppingintesitet har varierat över tid och varit förknippad med ekonomi, familjesituation och vilken fas i livet jag befunnit mig. När jag som 15-åring började tjäna egna pengar njöt jag av möjligheten att kunna köpa saker och kläder som jag tyckte om och ville ha. Med tiden blev det familj, fler munnar att mätta och andra prioriteringar. Mina personliga behov blev under den perioden av underordnad betydelse, helt naturligt.

Det bästa shoppingfasen i mitt liv kom sedan, med utflugna barn och bra cashflow. Jag kunde köpa vilka kläder jag ville och kunde dessutom motivera det med behovet av att vara representativ på jobbet. Nu behövde jag egentligen inte förklara mig och hitta på ursäkter. Det var mina pengar och jag gjorde som jag ville. En skön känsla faktiskt.

Men var sak har sin tid. Nu måste jag vara lite mer återhållsam igen och det känns också bra. Det är en konsekvens av mitt förändringsbehov, som tagit sig det uttrycket. Att då och då bryta mönster och finna nya vägar är uppfriskande. Det passar mig och ger mig energi. Nu rör jag mig dessutom i andra miljöer, vilket dels gör att kläder går att återanvända och dels att har jag en slappare och enklare klädstil. Nota bene – det betyder inte att jag slutat shoppa, men jag har blivit mer restriktiv.

Ingen regel utan undantag. Egentligen ingen regel mer ett förhållningssätt egentligen. Hur som helst – igår fick jag ett spontant återfall. Min man och jag gick en eftermiddagspromenad genom Antibes. I Nikita 2bakhuvudet hade jag en tanke på att köpa en enklare vardagsklänning att ha här nere. Den tanken informerade jag givetvis inte om i förväg. När vi kom ner i gamla stan föreslog jag att vi förutsättningslöst skulle kika in i en av mina favoritbutiker – Nikita Angel. Det är en välsorterad och rolig affär som tillhandahåller många bra varumärken som, Cop Copine, One Step, Desigual, Save the Queen m fl. Min man tycker att det är ok att gå in dit för de har (två) bekväma stolar att sitta i för medföljande.

Väl inne i affären noterar min man att den första stolen är upptagen av en annan man vars fru och dotter är i full färd med att prova klänningar. Den stolen kommer inte att bli ledig i första taget. Med raska steg går Sven-Bertil längst in i butiken och konstaterar att den andra stolen är ledig, vilken han omgående tar i besittning.  Jag börjar rota runt bland hängarna och hittar snabbt en supersnygg klänning. Det är dock ingen ”vardagsklänning” vilket jag egentligen hade tänkt mig. Jag letar vidare och finner en klänning av lite enklare modell. Den är mer ledig, ganska mycket billigare och självklart inte lika snygg. Hm, nu blev det komplicerat. Jag frågar min man och får det klassiska svaret – vad är det du behöver? Behöver och behöver, jag det är en bra fråga. Egentligen behöver jag inte köpa en enda klänning till under resten av mitt liv om det bara handlar om att ha kläder på kroppen.

Nikita 1Hur som helst, jag provar dessa klänningar varpå vi båda finner att den dyrare, mer eleganta klänningen är snyggast. Vilken surprise, eller hur. Jag provar båda en gång till varpå expediten förser mig med en högklackad sko för att göra den dyraste klänningen rättvisa – tres chic, säger hon. Vad gör jag nu då? Jo, jag börjar fundera på användningsområden och kommer raskt på att det faktiskt är dop i juni och det är dessutom halvjämn födelsedag och midsommar. Den kan också komma till användning när jag ska strosa runt under någon av de sista dagarna på filmfestivalen i Cannes och på onsdag ska vi på middag. Oj så många motiv jag hittade under loppet av några sekunder. Min man tycker absolut att jag ska köpa den dyraste. Han är alltid en bra supporter, men liksom många andra män ställer han konstiga frågor – vad behöver du?’

Nu är det på det viset att jag verkligen behöver en enklare sommarklänning, men det inköpet får sannolikt anstå till reorna i Sverige efter midsommar. Perfekt timing inför julivisitelsen härnere. Eventuellt kan jag kanske hitta någon gammal trasa längst in i garderoben – vem vet?

Barnbarn – utbyte mellan generationer

Barnbarn – utbyte mellan generationer

Det här är mina barnbarn, Tyra och Greta. Fina namn, eller hur? Båda är klassiska svenska namn och har gamla anor. Min mormor hette faktiskt Thyra, vilket är extra roligt och jag återkommer till henne. Förutom den kopplingen är namnen dessutom internationellt gångbara. De är tvåstaviga och går enkelt att uttala på diverse språk. Bra tänkt av mina barn. Som ni ser är det inte bara namnen som är fina. De är två små charmtroll där personligheten växer fram för varje dag som går. Jag har berättat om dem tidigare och skulle kunna skriva hur mycket som helst om dem ur många olika perspektiv. Nu är detta en blogg så jag kommer att begränsa inlägget, men innan jag kommer in på dagens tema så vill jag göra tummen upp för att vara mormor och farmor. I ärlighetens namn hade jag hoppats ett tag men inte tagit något för givet. När det händer så går det undan och livet blir inte vad det varit. Vilken klyscha förresten – ingenting blir någonsin som det varit, allting utvecklas förhoppningsvis.

Att få egna barn är en sak och att få barnbarn är något helt annat. Som förälder är du osäker i början och jobbar hela tiden för att räcka till. Du ska se till att barnen får mat, kärlek och uppfostran under alla skeden i deras liv. Och du har ansvar för att familjen fungerar som helhet. Du vill alltid väl och gör allt för att det sk livspusslet ska fungera. Givetvis växer du med uppgiften och trots alla misstag som begås brukar det för det mesta gå vägen. Alla som blir föräldrar har ju en egen barndom att relatera till och det är en del av livets gång. Med den erfarenheten i bagaget blir de flesta lite mer ödmjuka än innan de skaffade barn och förståelsen för ens egna föräldrars agerande ökar. Visst finns det i de flesta relationer gamla ”surdegar” som kan ligga och jäsa, men du väljer själv om du vill underhålla den processen eller inte. Min uppfattning är att livet är för kort för att älta och ägna tid åt att reda ut händelser bakåt i tiden. Det lönar sig sällan. Välj istället att se framåt och var inte långsint.

Som mor- eller farförälder har du en annan roll och den är väl så viktig. Tyvärr förlorade jag min farmor, som hette Helga, när jag var i tvåårsåldern. Jag har därför inget minne alls av min henne, som jag har förstått var en enastående kvinna. Hon var, varm, intelligent, driftig och modern. Hennes sätt att uppfostra min pappa måste ha varit nydanande för den tiden. Han fick bl a lära sig att laga mat och pappa är fortfarande min absoluta förebild när det gäller kokkonsten. In i det sista stod han vid grytorna och var den givna auktoriteten i köket. Min mormor, som ju hette Thyra, fanns däremot med länge i mitt liv och var en viktig person för mig under hela min uppväxt. Det viktigaste minnet av henne nu när jag har perspektiv är att hon alltid stod på min sida när det var tjafs under tonårstiden. När föräldrarna var stränga var mormor förstående osv. Nu var jag en ganska påhittig person under tonåren och behövde givetvis en del gränser, men det var en trygghet att alltid ha mormor som var med och balanserade och i smyg berättade att hon var på min sida. Mormor var också busig – hon gjorde saker som inte var tillåtna. Det begicks inga grova brott, men vi kunde t ex gå upp på natten och palla frukt i grannens trädgård.

Nu är det jag som är mormor och farmor. Det är jag som ska hitta min roll i relation till de här små liven och förhålla mig på ett någorlunda begåvat sätt, när det gäller uppfostran alltså, till deras föräldrar. Redan när de är så här små kliar det i fingrarna att busa till det lite. Vilken mormor eller farmor vill inte njuta av lyckan att får skämma bort med något gott eller slarva lite med sovtider. Med Tyra som närmar sig två år har jag kommit lite längre när det gäller at ta ut svängarna. Nej, så farligt är det inte. I dagsläget handlar det om en glass eller något extra åk med karusellen. Greta är starkt på gång och hon kommer också att få lite onyttigt sliskigt, så det så.

Det allra viktigaste i rollen som mormor och farmor är trots allt att bidra till barnens utveckling. Att ta en aktiv del i att göra flickorna till trygga, självständiga och starka personer. Jag har så mycket erfarenhet som jag vill dela med mig av och funderar ofta på hur jag ska förhålla mig. Vad kan jag lära dem och hur ska det gå till? Det finns några saker som jag tycker är extra viktiga. Sätta gränser och så är föräldrarnas uppgift.

Till att börja med kommer jag alltid att försöka bygga självförtroende. Ett gott självförtroende, givetvis utan att vara egoistisk, bygger möjligheter. Du kan om du vill, du är duktig och du har potential – kan inte sägas för många gånger. Genom att vara stark som person kommer du också att räcka till för andra. Är du trygg i dig själv är det lättare att vara generös och tolerant.

Jag kommer också att heja på dem i deras ambitioner och inte försöka ändra på dem. Vill någon bli fotbollstjärna, kärnfysiker, eller flyga till månen, så javisst – mormor/farmor är den givna supportern. Så länge det inte är förenat med fara för eget eller andras liv är jag på, som det heter.

Det är också viktigt att försöka ge dem perspektiv och vidga deras vyer. Se till att de blir öppna, intresserade och lyhörda världsmedborgare och samtidigt bidra till att de får en stark inre kompass. De kommer att ställas inför många frågor som inte alltid är enkla. En del svar går att finna i regler och instruktioner, men ytterst handlar det om att lära sig att navigera.

Som mormor/farmor till flickor känns det extra viktigt att de också får lite råd om och stöd i, hur de kan ta plats och göra sig hörda och synliga. Det hänger ihop med självförtroendet, men jag har också en önskan att de ska bidra till att göra skillnad. Fortfarande är ju mannen normen i samhället och utvecklingen går inte särskilt snabbt framåt.

Sist men inte minst kommer jag att finnas där när det behövs en vuxen som inte är mamma eller pappa. Jag lovar att jag kommer att vara obotligt lojal om de behöver stöd och när de förhoppningsvis berättar hemligheter. Diskretion är en hederssak.

Negresco – varför inte lite barhäng?

Negresco 7

Det finns fantastiska hotell runt om i världen. Här nere på Franska Rivieran är utbudet stort och många minner om den svunna tiden kring förra sekelskiftet, La

Det vackra innetaket med gigantisk kristallkrona

Det vackra innetaket med gigantisk kristallkrona

Belle Époque. Uttrycket uppstod efter första världskriget och avser perioden innan krigets utbrott. Som namnet antyder var det en positiv epok som präglades av sorglöshet och framtidstro. I allt detta fanns också en oro och sannolikt en flykt in det vackra och romantiska. Med all respekt för historien så drömmer jag mig gärna in i den här tidseran genom att titta på vackra bilder och njuta av vackra miljöer. Ett ställe att uppleva historiens vingslag är Negresco i Nice. Detta vackra landmärke som finns fotograferat näst intill oändligt antal gånger och som också utgör påtaglig symbol över en intressant tidsepok.

Helt ok barhäng

Helt ok barhäng

Hur gör jag då för att få access? De flesta kända hotell uppskattar inte att du bara går in och kollar läget. Du bör ha ett ärende och jag har ett ärende som alltid fungerar. Jag besöker hotellets bar. Ja, det är det som är nyckeln, eller entrébiljetten om du så vill, till hotellet – om du inte väljer att hyra ett rum såklart och det blir lite dyrt i längden. När du kliver in genom entrén handlar det om att se världsvan och målmedveten ut och veta vart du ska. Med den metoden tar du dig in överallt och barer är en kommersiell del av verksamheten, som inte bara är avsett för boende gäster.

Baren - en interiörbild

Baren – en interiörbild

Efter att ha genomfört diverse administration, som jag skrev häromdagen om så bestämde vi oss för att besöka Negresco. Vi har varit där förut och vet var baren är belägen så det var bara att kliva in. Den här dagen var det ganska tomt och vi kunde välja att slå oss ner var vi ville. Trots hotellets gräddbakelseliknande yttre ger den här baren egentligen ingen känsla av ”La Belle Époque” i klassisk mening. Inredningen är gjord av mörkt trä och möblerna är klädda med sammet. På golvet ligger en heltäckningmatta av typen äkta. Det vilar något tungt över den här delen av hotellet. Väl på plats kommer det blixtsnabbt fram en artig och välklädd man och delar ut menyer. Vi väljer ett glas vin och en öl, men det går lika bra att beställa te, kaffe eller mineralvatten. Personalen är lika trevlig och tillmötesgående oavsett vad du köper. Och det bästa av allt är att det ingår massor med spännande snacks. För priset av, i vårt fall, totalt € 25, får vi: entré till ett av världens mest kända lyxhotell, sitta i baren hur länge vi vill och njuta av atmosfären, dricka och tillbehör och inte minst – tillgång till de tidsenliga men fräscha toaletterna.

Tre orginalstolar från den frisörsalong som fanns när hotellet var nytt

Tre orginalstolar från den frisörsalong som fanns när hotellet var nytt

När vi var klara med baren gick var det dags för en liten rundvandring. Det här hotellet är som ett museum och inrymmer mängder av konst, antikviteter och övrig kuriosa. Negresco, som byggdes 1912, ägs av Jeanne Augier, som köpte hotellet tillsammans med sin nu framlidne make, 1957. Efter andra världskriget var hotellet nedgånget och slitet men rustades upp av familjen Augier. Madame Augier som idag är 90 år har sviktande hälsa och inga arvingar. Enligt vad jag hört är hennes förmögenhet testamenterad till en fond som bl a verkar för djurens rättigheter.

Förutom alla spännande föremål som finns att beskåda kan det vara värt att kika in i hotellets stjärnrestaurang Chantecler. Den har två stjärnor i Guide Michelin. Liksom på många andra franska stjärnkrogar serveras prisvärda luncher. Nej, det är inte precis gratis men du får mycket för pengarna och det blir betydligt billigare än att äta middag. På Negresco finns också ett, i sammanhanget, enklare brasseri som heter La Rotonde och där är det verkligen ”Belle Epoquekänsla”. Brasseriet, som ju är runt är uppbyggt som en gammeldags karusell. Fylld av cirkushästar och annan tidstypisk inredning.

Porträtt av Madame Augier och en glimt av inredningen

Porträtt av Madame Augier och en glimt av inredningen

Ja, hotellet inrymmer mycket. Det har en fantastisk exteriör som ju knappast är obekant för något, men också en insida värd att upptäcka. Till det kommer en spännande historia. Såväl den som det går att läsa om som den som du kan fantisera om. Negresco är ett inspirerande ställe.