Handelsbankare på vift

Björkarnas stad

Björkarnas stad

Idag ska jag förflytta mig en bit utanför min egen komfortzon. Då och då får jag frågan om jag inte kan delge mina läsare lite fler episoder från mitt yrkesliv. Det borde ju finnas en outsinlig källa att ösa ur. Ja, det gör det givetvis men frågan är var gränsen går eftersom det alltid är individer inblandade i alla intressanta situationer. Nu tar jag i alla fall ett litet steg och börjar öppna upp mitt personliga erfarenhetsarkiv.

Jag arbetade bara några få år i Handelsbanken, men det var där jag hade mitt första chefsjobb. Det var på bankens kontor i Umeå där jag anställdes som chef för privatmarknaden och blev också ställföreträdande kontorschef. Min yrkesbakgrund hade jag från livförsäkringsbranschen som då, liksom nu, var mycket säljdriven. Trots att jag aldrig hade arbetat på bank fick jag förtroendet att leda en ganska stor grupp bankmedarbetare. Mitt uppdrag var bl a att förändra ordermottagarkulturen till att bli mer proaktiv. Som ung och entusiastisk klev jag in i förändringsledarrollen. Några tyckte att det var spännande och roligt, men de flesta hade svårt att förstå att en ung kvinna som aldrig varit chef tidigare och heller aldrig arbetat på bank fick så fria händer och jag, kunde då och kan nu förstå deras skepsis.

Från den här tiden har jag med mig många spännande erfarenheter och den allra viktigaste är att ”det går att lära gamla hundar att sitta”. Jag tycker att chefer alltför ofta dömer ut individers förmåga att lära nytt och deras vilja att utvecklas. På Handelsbankens kontor i Umeå gjorde vi en rejäl förflyttning där de allra flesta var med på vagnen. Jag kommer särskilt ihåg en säljtävling där moroten var att åka till Stockholm, gå på Hamburger Börs och se Jerry Williams. Vi nådde våra mål och hela kontoret rockade loss med Jerka på Börsen. Jag är övertygad om att de som var med kommer ihåg.

Vi är nu i början av 90-talet och det kom att bli bank-, finans- och fastighetskris i Sverige. Det berörde inte privatmarknaden, där jag verkade, i nämnvärd omfattning men det påverkade kontoret som helhet. Min chef och den som rekryterat mig var Göran Wallo. En av de chefer som jag verkligen sett upp till och lärt mig mycket av trots vår relativt korta tid tillsammans. Under den här perioden var hans fokus framförallt att hantera bankens fastighetskrediter och jag kan minnas att han jobbade jämt. Det innebär i sin tur att jag fick ta ett större ansvar för personalledning och kontorets löpande verksamhet.

Att skapa väl fungerande team som trivs och presterar tillsammans har alltid varit mitt ledarmantra. På det här kontoret fanns en privat- och en företagsavdelning som inte direkt hade hittat samverkansformerna och tagit tillvara synergierna. Nu när jag hade lite större utrymme, ursäkta Göran, passade jag på att ta tag i saken. Men hur skulle det gå till? Practical jokes är egentligen inte min grej, men nu tänkte jag göra ett försök.

Med motivet att vi hade alltför många revisionsanmärkningar och att vi gemensamt behövde göra en kraftfull punktinsats beordrade vi övertid för samtlig personal en torsdagskväll. Vi lovade att det skulle ingå en enklare måltid därför att kvällen skulle bli lång. Det blev lite gny men initiativet accepterades. När vi startade upp arbetet efter ordinarie kontorstid fick alla oväntade instruktioner. Istället för att var och en tog tag i sitt ansvarsområde hade jag delat in alla i blandade grupper, kassapersonal, placeringsrådgivare och de som arbetade med företagskrediter i en salig blandning. Hur korkat som helst – är det inte bättre med specialisering om vi ska få gå hem någon gång?

Varje grupp fick en viktig revisionsanmärkning att ta tag i och jag kommer ihåg en – checkkvittoblanketterna var inte sorterade i kontonummerordning, vilket var allvarligt. Det här var på den tiden då checkar var ett mycket vanligt förekommande betalningsmedel. Några tyckte att revisorerna var besvärliga och muttrade lite, men bankpersonal är ett lojalt släkte. Checkkvitton plockades upp från bankvalvet, sorteringsarbetet organiserades och arbetet sattes igång med full frenesi. Efter en stund bestämde jag mig för att avblåsa övningen och berätta att det hela faktiskt var på skoj. Nu skulle vi ha trevligt istället. Då kom den underbara kommentaren – men vi är ju inte färdiga än.

Jag vet att några hade anat ugglor i mossen – men säker kan man aldrig vara. Efter avbrutet arbete bjöd vi på ett glas bubbel och alla fick en tröja med texten”Handelsbankare på vift”. Med tröjorna på begav vi oss sedan ut i våra blandade grupper på tipspromenad i Umeå. Promenaden avslutades med en middag i en hyrd lokal och det blev en riktig brakfest. Dagen därpå stod personalen på bankkontoret inte riktigt på toppen av sin förmåga men redan veckan därpå kunde vi se positiva effekter.

Idag undrar jag om detta hade varit möjligt och jag är tveksam. Min tvekan grundar sig framförallt i hur tiderna förändras. Bank är seriös verksamhet och att personalen på en av de större bankerna i en medelstor svensk stad uppspelta vandrar omkring iförda tröjor där med texten ”Handelsbankare på vift” hade nog inte varit gångbart idag. Herre gud – hur ska vi kunna lita på att de här människorna hanterar pengar på ett trovärdigt sätt. Jag reflekterar samtidigt över mig själv och kan konstatera att det är lättare att vara okonventionell och ta ut svängarna som ung och oerfaren chef.

Efter alla år som ledare tycker jag fortfarande och kanske än mer och insiktsfullt, att det är viktigt att ha roligt på jobbet och att inte ta sig själv eller andra på för stort allvar. Det är också viktigt att våga prova nya vägar. Sist men inte minst vill jag slå ett slag för blandade grupper och att våga tro på såväl gamla trotjänare som unga vildhjärnor.

One thought on “Handelsbankare på vift

  1. Hej Gunilla
    Intressant att höra hur du löste en knivig situation och jag tror att den lösningen kan användas än i dag i vissa branscher. Alla är intresserade av att utvecklas även om man måste lura vissa.
    Ha det
    Tobbe

Kommentera