Min, fortfarande relativt nya, frihet har tagit sig nya och oväntade uttryck. Det jag inte trodde var möjligt har nu inträffat och slagit till med full kraft. Jag har helt otippat gått igång på trädgårdsarbete. Ja, ni som känner mig väl vet att det aldrig har varit min paradgren och undrar kanske om jag är vid mina sinnens fulla bruk. Och det tror jag att jag är – faktiskt.

Vi håller på att fixa till vår tomt i Stavsnäs By och jag trodde i min enfald att jag skulle vara nöjd med lite enklare planering och en gräsmatta som på ett naturligt sätt skulle sammanfogas med de fina skogspartierna. Det var vad jag trodde innan jag började botanisera i sortimentet på Zetas handelsträdgård. Oj, så mycket fina växter det finns och jag har fått ett habegär som jag inte upplevt på länge. Den senaste veckan har jag varit där tre gånger och har nu belagt mig själv med förbud att shoppa växter.

Jag har inte bara handlat, jag har också med egen kraft sett till att buskar och blommor kommit ner i jorden. Idag har jag t ex blandat rhododendronjord med någon slags mull och planteringsjord för att vår buske ska få de bästa förutsättningarna att slå rot och frodas. Inom alla intressegrenar finns det väl utvecklade specialprodukter som ska få oss konsumenter att förstå att vi inte kommer att lyckas om vi inte köper det bästa. Jag har gått på det till en viss gräns. Om mina blommor ska få ett långt liv måste de härdas från början så jag får inte skämma bort dem för mycket.

Då och då får jag frågan om vad jag sysselsätter mig med på dagarna. Frågan tar ofta sin utgångspunkt i att mitt arbete tidigare varit en livsstil, som det är för många med krävande jobb. Därmed blir det också en norm för hur tillvaron ska vara. Mitt sätt att se på hur jag använder min tid har kraftigt förändrats det senaste halvåret. Liksom tidigare går jag in för allt jag gör med fullt engagemang och energi, men jag har ingen arbetsgivare som styr min agenda. Det öppnar sig ständigt nya intressanta dörrar som jag kan glänta på om jag vill. Friheten att kunna göra det är ovärderlig och det finns så många spännande dörrar som leder till nya upptäckter.

Att det är roligt att plantera är en ny upptäckt. Jag är uppväxt med trädgårdar som jag aldrig varit särskilt engagerad i. Som vuxen har jag mestadels bott i villa och aldrig brytt mig särskilt mycket om trädgårdsarbete – inte alls om jag ska vara helt ärlig. Det har till och med varit så illa att jag inte sett skillnad mellan ogräs och planterade blommor. Något som en fd granne på Lidingö då och då påpekar med glimten i ögat. När vi bodde i Umeå kommer jag ihåg att vi fick anonyma brev och telefonsamtal, troligtvis från en före detta ägare till fastigheten, som uppmanade oss att snygga till på tomten.

Så ska det inte bli den här gången. Jag har kommit till insikt om att det faktiskt är något speciellt med att plantera. Att få sätta något i jorden och sedan förhoppningsvis se hur det växer är framåtriktat och konstruktivt. Lite som livets gång om jag dristar mig till att göra den jämförelsen. Det är dessutom vackert med blommor. Utmaningen är att köpa de som är någorlunda lättskötta och passar i den jordmån och det klimat som vi har här ute. Självbevarelsedriften är dock tillräckligt stark och jag avstår tills vidare de mer komplicerade arterna.

Hur som helst – allt ska skötas och så här initialt är det viktigt att vattna ordentligt. Det är roligt att vattna tycker jag. Jag har alltid gillat vatten i de flesta sammanhang. Att vattna växter som gror är hur kul som helst. Men nu till det jobbiga – vattenslangen. Hur jag än gör så blir det trassel av alltihopa. Slangen viker sig, kopplingen lossnar och jag blir irriterad. Allra mest irriterad blir jag när jag ska linda upp slangen på den fina hållare som min man skruvat fast på väggen. Jag får helt enkelt inte till det. Om Sven-Bertil gör det istället blir det mycket, mycket, mycket bättre tänker jag. Tar en bild på eländet och sätter mig och skriver istället.