Kung i baren

25-årig bröllopsdag

Middag på restaurangen – fin present av barnen

Ett udda intresse som jag odlar är att besöka vackra och intressanta hotellbarer. Genom att frekventera barer blir hotell, som jag inte skulle drömma om att bo på, helt plötsligt tillgängliga. Här nere på den franska Rivieran finns ett antal anrika hotell, väl värda ett besök. Många av hotellen är också historiskt och arkitektoniskt intressanta och tänk om väggarna kunde tala. Jag är har en romantiserad bild av la Belle Epoque och brukar försöka fantisera kring hur rika, kända och vackra människor kan ha levat.

För några veckor sedan skrev jag om Negresco, vilket du kan hitta i arkivet från maj 2014, eller under rubriken Livet på Rivieran/Hotellbarer

Idag tänker jag berätta lite om Hotel du Cap-Eden-Roc www.hotel-du-cap-eden-roc.com, min favorit. Hotellet ligger längst ut på halvön Cap d’Antibes, mellan Antibes och Juan-les-Pins och det är et

t riktigt landmärke. Fastigheten köptes 1869 av tidningen Le Figaros grundare Auguste de Villemessant och han lät uppföra en byggnad som då kallades Villa Soleil, avsedd att användas av författare som sökte inspiration. Tjugo år senare köptes fastigheten av en italienare som öppnade le Grand Hôtel du Cap och idag ägs hotellet av paret Oetker, en tysk industrifamilj.

Detta, ett av världens lyxigaste hotell, har alltså en drygt 140-årig historia. Ett hotell där många kända människor har bott från då och fram till nu. Och jag tror att det så kommer att förbli. Det finns något magiskt över stället och historiens vingslag känns påtagligt närvarande.

Tidigare har jag skrivit om min joggingrundor längs Cap d’Antibes. En runda där jag varje gång passerar denna vackra byggnad med omgivningar. Varje gång kollar jag om jag ska se några kändisar, vilket jag sällan gör. Till min stora glädje har jag dock

skådat Roger Moore på cykel. Han tittade på mig och log med sin gentlemannablick. Så var den dagen räddad. En annan gång mötte jag Kirk Douglas, även han på cykel. Jag sprang nedför en backe och han cyklade uppför densamma. Eftersom han hade tuffare motstånd än jag gick det lite trögt för honom.  Så jag fick verkligen en bra närbild.

Maria kollar in Reese

Nu tillbaka till baren eller barerna i det här fallet. Eftersom hotellet inte ligger centralt beläget efter ett gångstråk, där det bara är att glida in, så kräver detta besök lite planering. Det går att promenera från Antibes/Juan-les-Pins, alternativt ta buss eller bil. Bilen kan du parkera på en parkeringsplats en bit nedanför den backe där jag mötte Kirk Douglas. Om du vill känna dig lite mer världsvan kan du köra in på gården och lämna nycklarna till den mycket artige man som välkomnar dig till hotellet.

Väl innanför entrén går du direkt till höger och slår dig ner i baren. Omgående kommer en kypare, klädd i vit kavaj, fram med en meny. Där väljer du förslagsvis något att dricka och oavsett vad du beställer så får du rikligt med goda tillbehör i form av oliver och diverse övrigt finsnacks. Nu kan du pusta ut och njuta. Hela byggnaden och dess inredning är slående vacker. Medan du sitter där kommer det att komma in hotellgäster och det är halva nöjet. Här kommer allt ifrån sportigt klädda personer som har eller ska spela tennis till spektakulärt uppklädda partymänniskor. Jag lovar att de extra Euro som det kostar att ta ett glas vin eller en coca cola på det här stället, jämfört med en billigare bar, är väl spenderade. Tänk att det är som att gå på bio. Miljön och människorna ingår, men du får själv fantisera ihop handlingen. Om du vill ha hjälp på traven så föreslår jag att du läser Tender is the night (Natten är ljuv) skriven av F.Scott Fitzgerald på 1930-talet.

Jag brukar inte vara så bra på att känna igen sk kändisar och det är tur att det finns andra som gör det. Under filmfestivalveckan för drygt två år sedan var jag där tillsammans med min mamma, min

Några år sedan en härlig dag

dotter, min syster och hennes dotter (några av bilderna är från det tillfället). Då dök Reese Witherspoon upp, vilket min dotter Maria genast noterade. Noterade var milt uttryckt, hon reagerade som en duvhök. De vare båda gravida vid tillfället och det fanns något som förenade dem. Tyvärr åkte Reese direkt upp i hissen, till sitt rum förmodar jag – men vi såg henne!

När du känner dig nöjd med barbesöket infaller fas två av visiten. Då går du ut på baksidan av hotellet och blickar ut över den gigantiska park som sträcker sig ner mot vattnet. Ett förslag är då att gå den stora gången ner till restaurangen. Där finns det ytterligare en bar som ligger precis vid havet med strålande utsikt över Esterelbergen och öarna utanför Cannes. Vill du kan du göra ett stopp till där och njuta av utsikten och människorna. På sommaren går det också att äta en barmeny om hungern faller på. Lite dyrare, lite läckrare men definitivt prisvärt.

Där finns det även en pool, som jag tror att det kostar en smärre förmögenhet att bada i. Jag har inte provat, bara spanat in. Nyfikenhet är något som jag är utrustad med och som för det mesta varit till gagn för mig. Jag tycker också om att smyga omkring lite i parken. Där finns det en hel del att se och ett och annat är endast avsett för boende gäster. Att trots detta kolla läget förhöjer spänningen och totalupplevelsen. När du är färdig med besöket är det bara att stilla vandra ut genom grindarna och ta med alla intryck.

I boken ”1000 places to see before you die” står hotellet omnämnt under rubriken ”the ulitmate in glamour” och jag kan bara hålla med. Passa på att göra ett besök om du har vägarna förbi. Har du inte det så föreslår jag att du gör en omväg.

Malin, Maria, Karin och mamma