Att vinna och att försvinna

Jag har ju i olika inlägg kort berättat om mitt vägval och beslutet att alldeles frivilligt hoppa av ett toppjobb med allt vad det innebär. Ja precis, allt vad det innebär, av gott och av ont. När jag så här drygt tre månade efter det att jag startade bloggen läser igenom mina inlägg så inser jag att jag inte berättat om hur det gick till när jag sa upp mig. Om du vill veta det ska du fortsätta att läsa. Du kommer också att få ta del av mina tankar just nu – mitt första år utan semester.

För ganska precis ett år sedan blev det officiellt vem som skulle efterträda mig som Vd för Länsförsäkringar Fondliv AB. Från den dagen tappade jag all makt och inflytande knutet till min befattning och roll som beslutsfattare i en stor företagsgrupp. Jag tappade också min yrkesmässiga status. Det var jag väl medveten om och väl förberedd inför, trots det innebar förändringen givetvis  en stor omställning. Jag hade vunnit min frihet men förlorat plattformen för möjligheten att utöva inflytande. Nu var det ju det jag hade varit ute efter – att tappa fotfästet för att med egen kraft skapa en ny tillvaro utan att vara en del av en stor organisation. En tillvaro som skulle bygga på min egen förmåga att skapa något annorlunda. Jag hade en grund att stå på men hade tröttnat på huset, så jag rev för att bygga nytt – om jag ska uttrycka mig i bildspråk.

Jag hade bestämt mig och planen var klar. Ibland får jag frågan om hur lång beslutsprocessen var och det är svårt att besvara. Det började med en idé som sedan växte och vid en viss tidpunkt gick den inte att stoppa. Om jag ska förenkla beskrivningen så kan jag säga att det tog ett år. I vilket fall kom jag till vägs ände. Jag måste ut ur tryggheten och in i friheten. Samtalet med min chef var väl förberett. Inte kanske själva samtalet i sig men vad jag ville ha sagt. Och så här gick det till.

Jag hade ett förslag som jag bedömde var bra för såväl mig själv som för arbetsgivaren. Som den ansvarsfulla person jag är så tänkte jag givetvis även på företaget. Jag ville sluta med högburet huvud och efterlämna ett gott renommé även om det inte alltid har så stor betydelse, mest för den egna självkänslan och moralen. Mitt förslag, som också blev resultatet, var att jag skulle sluta min anställning vid årsskiftet 2013/2014, men att sökandet efter en ny Vd kunde påbörjas när det ansågs lämpligt. Det här var i mars 2013. I maj blev det officiellt att jag skulle sluta och sökandet efter min efterträdare påbörjades. Processen gick snabbt, redan efter midsommar var allt klart och från september lämnade jag min befattning även om anställningen varade året ut. I praktiken var jag en ”lame duck” och friheten hägrade. När jag påbörjade min semester 2013 var det min sista per definition.

Nu är det ett år sedan jag lämnade Schiphol för att flyga till Nice Côte d’Azur. Jag hade varit på Vd-konferens i Amsterdam och åkte till Antibes för en efterlängtad semester. Det hade varit en krävande vår och jag behövde pusta ut och reflektera. Min makt hade upphört momentant medan mitt ansvar som Vd kvarstod ett tag till. Det blev en skön sommar om än med många förvirrade tankar och reflektioner. Allt ifrån massor av praktiska frågor till funderingar om livet och framtiden. Ja, jag hade då ett smärre kaos i skallen. Det var många tankar som skulle trängas samtidigt på liten yta och jag är inte känd för mitt stora tålamod. En tanke dök dock aldrig upp och det var att jag skulle ångra mig.

Hur är det nu då – ett år senare och var det något jag skulle gjort annorlunda? I stora drag kan jag säga nej, det skulle jag inte. Det jag kan fundera över är om jag på något sätt kunnat gynna mig själv lite mer i uppgörelsen. Som jag skrivit om tidigare finns det många exempel på personer som genom att ”straffa ut sig” istället för att säga upp sig provocerar fram ett avgångsvederlag. Det är inte min grej. Inte heller är det helt ovanligt att personer som tröttnat eller för den delen inte skött sitt jobb eller på annat sätt gjort sig omöjliga, får andra möjligheter inom organisationen. Som av en händelse är alla jag tänker på män. Männen tar hand om de sina så att säga. Jag hade nog inte kunnat gynna mig själv mer i uppgörelsen med mindre än att jag plockat fram egenskaper som inte finns naturligt i min personlighet. Så det var inget alternativ.

Det jag måste erkänna är att jag är lite naiv och möjligen godtrogen. Jag hade hoppats på något uppdrag inom organisationen, trots att det inte finns avtal om det. Men det ekar tomt och jag kan säga att jag egentligen inte är förvånad. Och jag befinner mig i gott sällskap även om det är en klen ursäkt. Mitt exempel är bara ett bland många andra. Så när kommentarer fälls om att det finns för få kvinnor att tillgå i olika sammanhang, eller att det är kompetens som är avgörande – så säger jag bara bullshit.

Ja, det var lite bakgrund och en liten uppdatering. Just nu är det semesterperiod och jag har ingen semester, vilket är en märklig känsla. Det är dock en period som hos mig påminner om tiden som anställd. Om det är något jag saknar så är det nog den härliga känslan av att äntligen vara ledig. När jag tänker tillbaka på alla sk lediga stunder då jag ständigt behövt stå i kontakt med omvärlden så upphör sinnesförvirringen. Om det är något jag saknar på riktigt så är det att alltid stå i händelsernas centrum och bli matad med information och spännande kontakter. Jag kan även i ärlighetens namn sakna fri mobiltelefon, IT-support, tjänstebil och inte minst månadslönen. Inget av detta går dock upp mot friheten att styra sin tid och möjligheten att skapa sin tillvaro och egna agenda.

Följ mig in i framtiden. Jag har försvunnit (från maktens korridorer) men vunnit (min tid och självständighet). Jag får hela tiden nya infall och idéer. När jag sorterat tankarna lite mer så kan det komma ut både det ena och det andra. Just nu provar jag mig fram och jag känner mig lite som en kalv på grönbete. Det fria ordet spelar en nyckelroll och möjligheten att nå ut genom sociala medier ger alla som vill obegränsade möjligheter.

11 thoughts on “Att vinna och att försvinna

  1. Underbart att höra om din frihetslängtan och att du tog steget som en man 🙂 och gjorde det. Jag sa tidigt att något förenar oss och detta är en bit, jag har tagit språnget och insåg att vänner är en lättköpt handelsvara på arbetsmarknaden. Vi är båda mitt i vår frigörelse och vet inte resultaten ännu. Ha en bra dag
    Tobbe

    • Ja, visst finns det mycket som förenar och visst är det härligt att kunna uttrycka sig fritt. Jag väger visserligen vissa ord innan jag publicerar, men känner att jag blir modigare och modigare. vi får se var det slutar. Ha en bra kväll. Gunilla

  2. Härligt beskrivet Gunilla! Jag som gått igenom samma process som du känner igen mig verkligen. Speciellt detta med att inte vara med i händelsernas centrum. För mig har det nu gått två år drygt och då kan jag konstatera att den längtan har helt försvunnit, till förmån för friheten. Mångsysslare är en underskattad syssla 🙂

    • Mångsysslare är ett bra ord. Kanske något att trycka upp på visitkorten. Det jag tror är viktigt är att själv vara aktiv, ta initiativ, söka information och inspiration. Du verkar ju ha klarat dig bra och är förbi fas ett i processen. Jag har ju sneglat på dig tidigare och det kommer jag att fortsätta med.

  3. Ping: Kan #Kariärspittar kasta sitt skyddsnät? #Longreads inlägg | Tobbeguss Blogg

  4. Jag känner igen allt såväl Gunilla. 1998 genomgick jag en liknande ”avgång” från SEB. Den mest frekventa frågan från manliga vänner var -Fick du ett fett avtal? Och när jag svarade nekande på detta, blev förvirringen och oförståelsen stor. När jag sen förklarade att det inte ligger för mig att kräva ett fett avgångsvederlag och att jag inte straffade ut mig, utan ville helt enkelt ändra på mitt arbetsliv till något helt annat men att jag visste inte vad. Då tyckte de flesta männen att jag var korkad. Däremot fick jag aldrig den frågan från mina kvinnliga bekanta, utan istället kommentarer som – Det var på tiden! -Det gjorde du rätt i! – Lyckost dig! -Hur känns det?
    Skillnaden i värderingar och mod är uppenbarligen stor mellan könen. För det är modigt att säga upp sig och lämna ett topp jobb, med stort inflytande, hög status och med hög lön utan att veta vad man ska göra härnäst. Men den som vågar vinner något som slår allt, nämligen frihet. Friheten att bestämma över min tid är en lyx som jag njuter av varje dag. Det är också både utmanande och spännande att själv forma sitt liv utifrån sina egna beslut varje dag. Du kommer att bli både nöjd och förvånad när du om ca 10-15 år tittar tillbaka på vad du har gjort för val och vad du har åstadkommit. Jag lovar dig Gunilla att du har en spännande och utvecklande resa framför dig.

    • Roligt och intressant att läsa det du skriver Helena. Det känns bra att dela erfarenhet med andra. Jag är övertygad om att jag också kommer att landa bra och det här med skrivandet är något av det som jag kommer att utveckla. Genom att blogga så tränar jag samtidigt som jag får utlopp för mina åsikter och tankar.
      Jag har förstått att du satsar på Italien som semsterpardis. Det verkar härligt. Kanske en lunch någon dag när vi båda är i Stockholmstrakten? Vi har ett ställe i Stavsnäs By, bor ni kvar i Saltis?

  5. Hej Gunilla! Har varit ute på resa ett tag och läser ditt intressanta inlägg om att försvinna och vinna först nu. Känner igen mig i mycket. Det steg du tog var säkert en del i inspirationspusslet som fick mig att lyfta – till slut. Efter ett par år av bearbetning, ännu ett nytt chefsjobb, så plötsligt en dag, nu är det bara dags! Inte heller jag har bråkat , utan lämnat mitt skrivbordet städat och en krattad arena för min efterträdare. Det känns bra. Det finns värden som inte går att mäta i kronor och som ger goda sömn. Nu sitter jag här i hammocken och tittar ut över vår lilla vik och funderar på när den kranka eftertankens blekhet ska komma. Än så länge skiner solen, och den största utmaningen är att inte fylla hela tomrummet med nytt innehåll på en gång. Lyssna inåt och spana utåt. Vänta. Jag tror det finns mycket kvar att upptäcka på nya arenor framöver. Men kanske inte som huvudperson, inte för min del som det känns nu. Mer som bisittare och påhejare! Samtidigt viktigt att inte tränga undan frågorna. Inte utesluta. Inget behöver längre bevisas och livet är kort. Våra livsbanor löper förvånansvärt parallellt. Vi får ses på en fika i stan när du är i Sverige i höst. Kram!

Kommentera