En inspirerande plats för möten

En inspirerande plats för möten

Jag har i ett antal inlägg på olika sätt beskrivit möten mellan människor. Framförallt har jag lyft fram vikten av att träffa människor som ger energi, men också hur spännande det är att knyta nya kontakter. Nu kommer ytterligare en dimension, nämligen valet av mötesplats. I det här inlägget kommer jag att försöka knyta ihop de tre delarna.

När jag började blogga i mars var jag ganska uppfylld av min egen verksamhet och sneglade inte så mycket på andras bloggar. Min dotter gjorde mig dock uppmärksam på att det fanns en blogg som varit igång sedan 2010 och som också delvis handlar om Antibes. Den heter www.tomatsallad.nu och drivs av Kristina Svensson, som också titulerar sig chefstomat. Varför kan du läsa om på hennes blogg. Kristina tar jättefina bilder och skriver initierat och underhållande om det som intresserar henne. För dig som är nyfiken på Franska Rivieran i allmänhet och Antibes i synnerhet finns det många bra tips att tillgå.

I början av sommaren fick vi kontakt Kristina och jag, via nätet såklart. Vi hade läst varandras bloggar som väckt intresse hos oss båda. En härlig möjlighet med sociala medier är att skapa nya relationer och möta nya människor. Jag har via min blogg fått ett antal kontakter, men fram till nu har vi bara kommunicerat via det skriva ordet. Nu var det dags för ett fysiskt möte – spännande.

Vi bestämde oss för ta en eftermiddagsfika och Kristina valde mötesplats. Jag har ganska bra koll på restaurangutbudet i Antibes, men det slog mig att caféer inte är min starka sida. Kristina föreslår att viCottard 2 ska ses på Pâtisserie Cottard www.patisserie-cottard-antibes.fr  och det nappar jag på, men har ingen aning om var stället ligger. Det visar sig att caféet ligger i området Dugommier, precis intill busshållplatsen där bl a bussarna från Nice går. Hur kan jag ha missat denna pärla i alla år? Det finns en förklaring – stället har flyttat från en lite mer undanskymd plats i gamla stan till en fantastisk liten oas mitt i ett område som i sig är ocharmigt. Är du i Antibes måste du göra ett besök.

Cottard 3Jag är inget kakmonster men älskar att titta på alla fantastiska kreationer som finns på franska konditorier. För den som gillar fina bakelser och god choklad är Cottard ett eldorado. Det visade sig att de dessutom bakar four salés och andra lite mer ”salta” bakverk. Four salé är små smördegsskapelser med olika innehåll och passar perfekt till drinken eller på ett buffébord. Kan verkligen rekommenderas.

Kristina och jag beställer varsin dubbel espresso och hon väljer en chokladbakelse. Själv fastnar jag för några oemotståndliga tryfflar. Vi slår oss ner vid ett av borden och börjar prata. Trots att vi aldrig träffats innan har vi inga problem att fördriva två timmar tillsammans och tiden bara rinner iväg. Vi berättar växelvis om vår relation till Antibes och om våra bloggar. Tips och erfarenheter delas friskt. Att vi delvis skriver om samma saker är inget problem eller gör att vi konkurrerar, det är vi rörande överens om. Tvärtom – vi kommer att berika varandra genom att dela erfarenheter och bloggläsare.

Vilken lyckad eftermiddag det blev. Jag började att lära känna en trevlig och inspirerande person – som gav energi. Till det fick jag också upp ögonen och gommen för ett trevligt café med en trevlig utegård.

Förutom att rekommendera Cottard som konditori vill jag uppmärksamma er på att det är en utmärkt mötesplats. Om du ska träffa någon och vill prata i lugnt och ro i trevlig miljö är det här det ultimata stället. Tack Kristina för att du tog mig dit.

Några tankar på 33 000 fot

Jag måste testa – går det att blogga en mil från land? Och då menar jag från luften.  Numeraimage har vissa flygbolag WiFi  ombord och i det avseendet är Norwegian föredömliga. Här sitter vi ovanför molnen på vår resa från Nice till Stockholm och har tillgång till Internet. Givetvis kan vi även ta bilder.

Dett har gått snabbt eller hur. Jag menar den tekniska utvecklingen som möjliggör så mycket. Givetvis finns det baksidor, men fördelarna överväger. Om jag dessutom väger in alla möjligheter som har öppnat sig via sociala medier så tycker jag att utvecklingen varit fantastisk.

Alla dessa möjligheter ställer givetvis nya krav, det behövs lagar och regler, men framförallt tycker jag att frågorna om etik och moral behöver lyftas fram. Med de fria orden och bilderna blir det än viktigare att diskutera frågor om olika förhållningssätt. Att uppfostra barn genom att lära dem vad som är rätt och fel tror jag är viktigare än någonsin. Jag som har förmånen att vara mormor och farmor kommer att jobba för att mina barnbarn får en moralisk kompass som ska hjälpa dem att navigera i vår underbara men komplicerade värld.

Just nu passerar vi Öresund. Det är lite molnigt och resan har varit lite skumpig, vilket jag inte gillar. Enligt den information vi fått är dock vädret fint i Stockholm, till och med varmare än på Franska Rivieran. På flyget är det många småbarnsfamiljer – det märks att det är semestertider. Med egna barnbarn har jag blivit betydligt trevligare och mer överseende mot alla småttingar som är med på resan. Nu ser jag fram emot att få träffa Tyra och Greta ( mina barnbarn) som redan gjort den här resan flera gånger.  Undrar om de kommer att resa till månen om några år?

Du vet aldrig vem som sitter vid bordet intill

Agent

Rivieramoments rör sig i vimlet

Idag blev jag en hemlig reporter, utan att det var genomtänkt eller planerat. Tillfället dök upp och jag kan inte låta bli att dela min upplevelse. En situation som jag hamnade i och som har flera dimensioner. Jag ska göra mitt bästa för att berätta och samtidigt ge er några av mina reflektioner. Fortsätt att läsa, det handlar om någon som angår de flesta.

Det började med en helt vanlig lunch – idag, en helt vanlig lördag. Vi gick till en av våra kvarterskrogar och slog oss ner. Den här tiden på året är det många svenskar i Antibes och ett par bord bortom oss satt tre svenska ungdomar, som jag uppskattar var mellan tjugofem och trettio. Som tur var hade vi ett bord mellan oss, annars hade det känts pinsamt närgånget på något sätt. Vi noterade dem med all önskvärd tydlighet, medan vi uppenbart var som luft för dem. Det blev en måltid när vi knappt pratade med varandra. Fokus blev istället att lyssna på vad de sa och det var underhållande och ointressant på samma gång. Ögon och framförallt öron blev vidöppna. Ibland viskade vi till varandra när det var något vi ville utbyta tankar kring.

Det var som sagt tre personer, varav en dominerade sällskapet. Under den dryga timme vi befann oss på restaurangen pratade han oavbrutet och högt. Något som han själv inte verkade vara medveten om. Han agerade som om han var ensam på stället. Personerna i hans sällskap, nickade och kommenterade ibland, men deras röster hördes inte.

Vad pratade han om då – ja, allt möjligt skulle jag vilja säga. Till att börja med talade han med något som jag skulle kalla ”stockholmsbratsdialekt”. Högt och ljudligt berättade han varifrån han kom, vilka skolor han gått på och vilka tankar han hade om sin egen framtid.  Han hade också bestämda uppfattningar i ett antal frågor och visste liksom hur det skulle vara med saker och ting. Hela tiden helt omedveten om att han befann sig i ett sammanhang där det sannolikt var fler än vi som hörde och förstod vad han sa. Jag väljer att inte citera något, eller återge själva diskussionen för det känns inte juste. Det jag kan konstatera att personen i fråga var mycket självupptagen och saknade totalt känsla för omgivningen.

Nu infinner sig tillfälle för några reflektioner, som kommer här. Jag lider fortfarande av strukturbehov så jag väjer punktformen.

  • Tänk alltid på vad du säger när du befinner dig bland andra människor som du inte känner. Det kan vara på en restaurang, på ett flygplan, på ett tåg eller annanstans. Utgå inte ifrån att omgivningen inte lyssnar. Röstläge och tonfall spelar också roll i sammanhanget. Om du pratar högt så, förutom att alla hör, kan det reta människor i närheten. Det finns många exempel på sekretessbelagd information som hamnat i orätta händer på detta vis. Befinner du dig på en restaurang i Antibes är det dessutom mycket naivt att tro att ingen förstår vad du säger.
  • Du är ditt eget varumärke – tänk på det. Vilka är det som sitter i närheten när du håller din utläggning, som förmodligen är riktad till privata sällskap. Skrävlande och dåligt omdöme imponerar sällan på den bredare krets som ofrivilligt måste lyssna. I den kretsen kan det finnas personer med makt och inflytande och du vet aldrig när ni möts nästa gång.
  • Hävdelsebehov är inte helt ovanligt och det kan ta sig olika uttryck. Som mamma blir jag lite beklämd när jag ser och hör ungdomar som så uppenbart har behov av få synas och höras att de verkar tappa fotfästet. Den ena skrönan efter den andra berättas för att väcka intresse och respekt. Tyvärr kan jag även skönja en skev världsbild, skriver jag med risk för att bli lite pretentiös.

En annan fråga infinner sig nu och det är en kritik riktad mot mig själv. Skulle jag ha gjort ungdomarna uppmärksamma på att de genomförde en scen inför öppen ridå. Jag funderar på det nu när jag skriver. Frågan är relevant i det här sammanhanget, men jag vet att många har tänkt samma tankar som jag i motsvarande situationer. Ska vi säga till när någon pratar för högt om saker som vi inte vill lyssna på?

Nästa gång jag hamnar i samma situation tror jag att jag kommer att ge mig till känna och föreslå att de sänker ljudnivån och dessutom tänker till innan alla ord rinner ut ur munnen.

Hemvistintyg är bra att ha

Hemvistintyg 3Hemvistintyg är något viktigt. Det är ett intyg om var en person har sin fysiska hemvist. Att flytta till ett annat land innebär att tappa fotfästet i ett antal avseenden och att under en period inte tillhöra något land kan vara lite frustrerande. Det gick med blixtens hastighet att bli utskriven från Sverige men att bli inskriven i Frankrike har inte varit något självspelande piano. I ärlighetens namn har vi inte lidit så mycket av det, men det bygger på att vi båda är någorlunda grundtrygga och hanterar eventuella problem när de uppstår. Vart vill jag nu komma med denna inledning? Jo, jag vill berätta lite om vår flytt, som just nu befinner sig i skedet – vi har fått hemvistintyg i Frankrike. Det hände igår och så här gick det till.

Ett hemvistintyg kan du få först när du lämnat din första deklaration i ditt nya land. Här liksom i Sverige ska den lämnas in i maj. Som ni förstår är konsekvensen av det att du är hemvistlös under ett antal månader, något som ingår i projektet. Ja, jag tycker faktiskt att en flytt är ett projekt per definition. Det passar mig som drivit många omfattande och komplicerade projekt, för här får jag möjligheten att dra nytta av min kunskap och mina erfarenheter fast nu på det privata planet. Hur som helst, i maj lämnade vi vår första deklaration och har sett fram emot att få våra intyg. Enligt den advokat som hjälpt oss bör det gå relativt snabbt, vad det nu kan innebära. Varje dag har jag förväntansfullt öppnat postboxen och verkligen längtat efter ett brev från den franska skattemyndigheten, men blivit lika besviken varje gång. Jag ber advokaten att kolla upp – hon stöter på myndigheterna men ingenting händer. Inte förrän i förrgår.

När vi kommer hem efter en utflykt och öppnar mejlboxen har vi fått ett meddelande från vår advokat. Hon meddelar att det franska skatteverket,Hemvistintyg 4 eller rättare sagt den tjänsteman som ansvarar för vårt ärende, påstår att de inte fått vår deklaration. Suck, den har bevisligen skickats och sannolikt kommit bort någonstans i den franska byråkratin. I det här landet finns inga personnummer, e-legitimationer och e-deklarationer så det finns liksom inget ”system” för registrering. Vad gör vi nu då? Jag ringer och konsulterar advokaten och vi kommer överens om att vi ska lämna en ny deklaration. Att driva frågan om att myndigheten slarvat kommer inte att vara en framgångsrik metod, det är vi också rörande överens om.

Vi skrider snabbt till verket. Åker till Nice och skriver under en ny deklaration och tar kopior på mejlväxling mellan handläggaren på skatteverket och vår advokat. Utrustade med detta beger vi oss till Juan-les-Pins där Centre des Finances Publiques är beläget. Exakt 13.30, när de öppnar efter sedvanlig lunchstängning är vi där. Vi är nummer två i kön. Väl framme vid receptionsdisken försöker vi på knagglig franska att förklara vårt ärende och ber att få prata med Monsieur handläggare, vi har dock inte avtalat tid. Det kan nog gå ändå och vi får slå oss ner med en kölapp. Vi är då de enda besökarna och det går snabbt. Vårt nummer kommer upp och vi blir eskorterade av en vänlig dam till tjänstemannens rum. Han tar emot oss och vi känner båda – yes, äntligen!

Hemvistintyg 2Redan innan hade vi bestämt oss för att vara utsökt trevliga, trots att han förmodligen slarvat bort vår deklaration. Han är också trevlig, tillmötesgående och tjänstvillig. Tar emot deklarationen och säger att han omgående är beredd att stämpla och skriva under vårt hemvistintyg. Nu infinner sig nästa lilla problem. Han har slarvat bort de original som vi skickat till honom i början av året. Suck igen, trots att han letar igenom några av sina många pappershögar går våra dokument inte att finna. Vi resonerar lite fram och tillbaka och kommer fram till att blanketten borde gå att hämta elektroniskt. Då får vi veta något intressant.

På franska skatteverket har tjänstemännen inte tillgång till Internet, bara det egna Intranätet. Inget privatsurfande här inte. Tänk om det skulle vara så i Sverige – då skulle det bli uppror av dignitet. Hur gör vi nu då – här gäller det att vara konstruktiva. Vi är ju nästan i mål. Snabbast och enklast måste vara att vi åker hem, laddar ner, fyller i och skriver ut dokumenten. Och så blev det. Vår man lovade att ta emot oss igen senare under eftermiddagen. Snabba som kobror kastade vi oss i bilen, körde hem, fixade dokumenten och återvände. Nu kände receptionisten igen oss och vi fick lära oss ett nytt uttryck – rebonjour. Den här gången behövde vi inte ta någon kölapp.

Väl inne i tjänstemannarummet, för andra gången den här dagen, möter vi en leende byråkrat. Han är verkligen mycket trevlig och sympatisk, menHemvistintyg 1 jag är inte helt säker på att han har rätt jobb. Ordning och reda verkar liksom inte vara hans grej. Inte vårt problem – nu är vi nära. Vi lämnar fram våra handlingar och han stämplar och signerar – äntligen. Tacksamt önskar vi trevlig semester – han jobbar sin sista arbetsdag på fredag. Det finns även lite utrymme för small talk. Han berättar att han har en god vän i Helsingborg och vi lär honom några enkla svenska fraser.

Kontentan av det här inlägget är inte att kritisera den franska byråkratin. Jag vill bara belysa hur det kan fungera utan att egentligen lägga några värderingar kring systemet, mer än att konstatera att det finns stora olikheter mellan länderna. I Sverige är det betydligt mer kontroll och struktur, medan det i Frankrike fungerar lite mer manuellt. Båda systemen har för och nackdelar. En annan slutsats är att det inte finns någon manual typ – så här göra du när du ska flytta från Sverige till Frankrike. Om du vill göra det är det bara att kasta sig in i matchen. Det är roligt och lärorikt samtidigt som det ibland kan vara frustrerande. Att ha förmånen att få bo i Antibes – numera med hemvistintyg – är värt besväret.

Carltons hotellbar är en oas med puls och atmosfär

Carltons hotellbar är en oas med puls och atmosfär

Entrén

Entrén

Jag tycker om att besöka Cannes och gör det då och då. Ofta blir det en shoppingrunda längs affärsgatan rue d’Antibes. I Cannes finns det mesta av allt. När det gäller shopping kan du hitta alla stilar och prisnivåer. Det finns allt från rena lågprisbutiker som vräker ut konfektion, till de mest exklusiva märkesaffärerna. Allt ryms inom en relativt liten yta, vilket gör att du på kort tid kan scanna in det mesta som finns i modeväg. Ja, när jag pratar om shopping handlar det mest om kläder. Det vet ju ni som följer min blogg.

De olika stilar som finns i butiksutbudet återspeglar sig också bland alla som rör sig på Cannes gator. Det är verkligen ett eldorado för den som är

Karin trivs

Karin trivs

intresserad av människor och mångfald. I alla fall när det handlar om varianter av image. Jag inser när jag skriver att mångfald kanske är fel uttryck i sammanhanget, men jag hittade inget bättre och jag tror att ni förstår vad jag menar. Här kan du låta dig fascineras av personer i de mest spektakulära utstyrslar. Allt från extremt dyrt (ibland snyggt och ibland gräsligt men intressant) till back packers som också njuter att exponera sin valda livsstil. Cannes är helt enkelt staden för de som vill visa upp sig, oavsett vad du står för och ett eldorado för alla som gillar att kolla in trender. Här finns utrymme för allt.

Just nu är min syster på besök och hon gillar att besöka Cannes och efter den obligatoriska shoppningen blir det ett lika obligatoriskt besök på

Hotel Carlton och dess bar. Hotellbarer är ju en av mina hobbies som innehåller flera dimensioner. Förutom att köpa något gott att dricka får jag tillgång till intressanta miljöer och människor.

Hotel Carlton är ett riktigt landmärke på Franska Rivieran. Den stora vita och vackra byggnaden lyser som den självklara stjärnan utefter Croisetten. Och det är inte för inte som hotellet under filmfestivalen i maj är en central plats för filmstjärnor och övriga VIP-gäster. Hotellet uppfördes 1909 under slutet av la belle Carlton 4epoque och är en riktig stilstudie i sitt slag. Enligt en legend är byggnadens två torn formen av en kvinnas behag. En kvinna som lär ha uppskattats av arkitekten Det är ett riktigt lyxhotell som minner om det ljuva livet kring förra sekelskiftet. Och det bästa av allt är att det är öppet för oss alla och baren är alltid lika välkomnande, liksom dess personal. Bland de hotellbarer som jag brukar frekventera är Carlton en av de mest tillgängliga. Den ligger längs promenadstråket och det är enkelt att bara glida in. Följ med mig in på ett barhäng.

Vi går in genom stora entrén. Det känns som en bra och ståndsmässig start på besöket. Längre ner i byggnaden finns även en utomhusbar som har egen ingång direkt från gatan. Den är också trevlig, men erbjuder inte samma atmosfär som den som finns inomhus, men det är bara att välja – eller välj båda. Vad är det värsta som kan hända med det. Väl inne i hotellet finner du receptionen på höger sida och direkt efter den ligger baren. Jag gillar möbleringen. Stolarna har vita träkarmar och är klädda i blå sammet. Mattan på golvet går ton i ton. Kyparna är utsökt artiga och trevliga och gör aldrig skillnad på folk och folk. Vi väljer varsitt glas rosé – lågoddsare – och till det serveras rejält med snacks.

Jag vet inte vad skillnaden mellan folk och folk skulle vara. En skiljelinje skulle kunna gå mellan dem som har shoppningkassar från exklusiva

Det går att beställa drinkar också

Det går att beställa drinkar också

märkesbutiker och de som shoppat loss på rean. Den här tiden på året är det ”tokrea” och det går att hitta kläder till vrakpriser. När vi tittar oss omkring i den inte alltför fullsatta baren lägger vi märke till just valet av varumärken. Bredvid oss sitter ett sällskap som har stora, blanka och välfyllda kassar som det står Chanel, Gucci och Louis Vitton på. Själva har vi varit i lite enklare butiker och det mest ståndsmässiga är Desigual och Sephora. Vi skäms inte för det – vi har gjort stora fynd under dagen.

Fotografering mot spegel blir sådär - men jag vill gärna visa damrummet

Fotografering mot spegel blir sådär – men jag vill gärna visa damrummet

En, ibland underskattad, förmån som hotellbargäst är tillgången till toaletterna. De på Carlton skäms inte för sig. För de tio Euro jag betalat för mitt vinglas, som var välfyllt och innehöll gott och svalt vin, får jag också nyttja etablissemangets fina damrum. Bara det är en upplevelse och betydligt trevligare att besöka än alternativen på stan.

Alltså – Carlton funkar alltid. Så även denna gång. Nöjda knallar vi ut samma väg som vi kom och åker hem till Antibes och botaniserar bland fynden i våra kassar. Det blev nästan gratis.

Shopping och barbesök är en perfekt kombination

Shopping och barbesök är en perfekt kombination

Café Royal är inget café – det är en kvalitetsrestaurang med italienska smaker

Café Royal är inget café – det är en kvalitetsrestaurang med italienska smaker

Gil Vurro - ägare och chef

Gil Vurro – ägare och chef

Nu ska jag berätta lite om Gil. Det är en italiensk kille i fyrtioårsåldern som driver två restauranger i Antibes. Jag har redan berättat om Royal Beach, som dessutom är en stadens enda Beach Club. Den andra restaurangen heter Café Royal och den återkommer jag till om en stund.

När Gil var fjorton år flyttade han till Schweiz för att gå på restaurangskola och efter fyra år var han utbildad köksmästare. Det var

snabbt marscherat och han är märkbart stolt när han berättar om hur ung han var när han kastade sig in i yrkeslivet, som ”krögare”. Vid tjugo års ålder flyttade han tillbaka till Italien, närmare bestämt till Lugano, där han startade sin första restaurang sedan blev det ytterligare en. I slutet av nittiotalet ville Gil pröva sina vingar i USA och flyttade till Miami. Det började med ett café och efter ett tag drev han ett antal näringsställen med god framgång berättar han med stor inlevelse.

Vid den tiden hade hans föräldrar flyttat från Italien till Antibes för att starta restaurang. En utmärkt sådan som jag återkommer

Trevlig utsikt

Trevlig utsikt

till i kommande inlägg. Gil besökte föräldrarna och blev så förtjust i orten att han bestämde sig för att flytta tillbaka till Europa och slå sig ner på Franska Rivieran. Under vårt korta samtal berättar han inte allt såklart, men när jag läser mellan raderna jag får en känsla av att familjegemenskapen är stark och att det passar honom att bo och verka i närheten av sina föräldrar. Medan vi sitter och pratar kommer hans pappa Franco förbi och det märks tydligt att det finns en stark gemenskap dem emellan.

Jag har tidigare skrivit om området Ilette i Antibes, där vi bor. Och det är där familjen Vurro har sina restauranger. För sju år sedan köpte Gil Royal Beach, som jag skrev om för några dagar sedan. Han har verkligen lyft stället och han har också spännande planer för framtiden. Han avslöjar lite för mig, men jag lovar att inte skriva om dem. Men håll gärna utsikt – stället kommer att utvecklas.

Maria och mamma på invigning

Maria och mamma på invigning

För knappt fyra år sedan köpte han även Café Royal, http://www.hotelroyal-antibes.com/en/cafe-royal/  vilket ligger i bottenvåningen på Hotel Royal. I samband med en tjeresa (mamma, dotter, syster och systerdotter) våren 2011 såg vi att restaurangen var på väg att öppna. Min dotter Maria, som på den tiden inte hade familj, hade järnkoll på det mesta som hände i området och ett stort kontaktnät. Hon frågade Gil när restaurangen skulle öppna och han svarade att de skulle ha en invigning om några dagar och tillade – you are invited. De inbjudan tog vi på fullaste allvar och fick uppleva en generös invigning, med champagne, drinkar och smårätter. Det har blivit ett härligt minne.

Idag är restaurangen i högsta grad etablerad och är sedan 2012 omnämnd i Guide Michelin. I våras skrevs en artikel i lokaltidningen

Artikel i Nice Matin

Artikel i Nice Matin

Nice Matin, där stället får mycket fint omdöme. Maten är mycket bra och håller hög kvalitet i förhållande till priset och såväl service som miljö får tummen upp. Själv vill jag verkligen rekommendera maten. Kocken, som heter Gigi, är en barndomsvän till Gil och de har följts genom livet. Gigi är mycket skicklig och har god hand med det alltid fina råvarorna. By the way så driver hans bror den lilla restaurangen Mamalu i gamla stan. En liten pärla som jag också avser att återkomma till.

När det gäller miljön är jag särskilt förtjust i några saker. Till att börja med är utsikten fantastisk och utomhusmiljön är havsnära. Inne är det stilrent och snyggt och jag vill slå ett slag för konsten på väggarna. Där finns konstverk av Jacq Kino. En konstnär som bor i Antibes och som vi lärt känna och själva köpt några tavlor av.

Sedan start i Guide Michelin - ni får stå ut med den knasiga bilden

Sedan start i Guide Michelin – ni får stå ut med den knasiga bilden

Besök Café Royal om du vill äta en riktigt god måltid i trevlig miljö. Det är inget lågprisställe, men det är som de skriver i Nice Matin – execellent i relationen kvalitet/pris. Det här är också en restaurang som är trevlig året om. På sommaren sitter du gärna på terrassen, liksom på luncher året om vid fint väder. Övriga tider är det inomhus som gäller och då kan du njuta av tavlorna och den i övrigt ”coola” miljön. Det är också en restaurang så både passar för små, lite mer intima, middagar, och för lite större sällskap.

Bon apétit

Vänner, kompisar och bekanta

VännerVad är skillnaden egentligen? När övergår en bekant till att bli en vän? Är det viktigare att ha några nära vänner än många bekanta? Vad är definitionen på en kompis – återfinns den någonstans mitt emellan vän och bekant? Och går det att få nya vänner när du är 50+?

Oj, nu känner jag att jag trasslat in mig i ett antal frågeställningar som jag är osäker på om jag kan bena ut. Nu kastar jag mig in i ämnet så får ni själva bedöma om ämnet är intressant och om ni håller med mig i mina tankar, eller inte. Gå gärna in och kommentera på bloggen.

Jag är riktigt dålig på att vara ensam. Visserligen gillar jag stunder av stillhet och reflektion, gärna tillsammans med bara mig själv, men de får inte bli för långa för då blir jag otålig. Energi, inspiration och glädje finner jag i interaktion med andra. Givetvis är familjen en viktig del av mitt sammanhang, men nu tänker jag utveckla tankarna kring kretsen utanför. Människor som betyder något och som tillför. Jag har i tidigare inlägg skrivit om människor som ger och de som tar energi. Det jag gav uttryck för där gäller fortfarande. Livet är för kort för att umgås med personer som du inte utvecklas tillsammans med. När det gäller val av umgänge gäller det därför, som i många andra sammanhang, att vara viljestyrd och inte händelsestyrd.

Vare sig det handlar om vänner, kompisar eller bekanta är min erfarenhet att de är svåra att hitta i yrkeslivet. Du kan ha trevliga och intressanta kollegor, medarbetare, chefer i din yrkesroll, men ett jobb är ett jobb. Nu när jag lämnat livet som anställd bakom mig så kan jag konstatera att det är ytterst få personer som jag arbetat tillsammans med, som jag fortfarande umgås med. Jag har heller aldrig haft några illusioner om det och därför förhållit mig ganska krass till mina yrkesroller, som sagt – ett jobb är ett jobb. Tänk som många som byggt upp sin identitet kring sin position och där mycket raseras den dagen när de inte längre har en titel. Hur bittert måste det inte vara att se alla sk vänner försvinna den dag då du inte längre har makt eller status.

Min allra första riktiga vän fick jag för drygt femtio år sedan. Hon heter Eva och vi lärde känna varandra i samband med skolmognadsprovet. Det var något som fanns på den tiden för att ta reda på om vi sexåringar bedömdes klara av att börja i första klass. I vårt fall fick vi klartecken och var sedan klasskamrater under hela grundskolan. Vi var bästisar med spänst i relationen. Båda är nämligen viljestarka och har stor integritet. Jag ska inte berätta mer om oss för det skulle fylla en hel bok. Det jag vill komma till är att vi fortfarande har kontakt och har alltid haft, mer eller mindre. Vi har valt olika liv och har bott på olika orter, men träffas då och då. Genom vår gemensamma uppväxt la vi grunden till något speciellt. Varje gång vi möts är det lika enkelt att hitta tillbaka till varandra, trots att vi inte umgås regelbundet. Vi känner verkligen varandra på ett sätt som inga andra gör och Eva brukar då och då göra kommentarer på min blogg, vilket betyder mycket för mig.

Livet rullar ju vidare och jag har lyckligtvis fått fler vänner genom åren. Så många riktigt nära vänner har det dock inte blivit. Mina närmaste är Monica och Lena. Monica lärde jag känna när jag var i tjugoårsåldern. Det som svetsade oss samman på riktigt var att vi fick våra första barn med två veckors mellanrum. Som unga blivande mödrar hade vi mycket att dela och det la grunden till vår vänskap. Apropå unga mödrar – vi var 23 respektive 24 år när vi fick Jacob och Magnus och sedan fick vi ytterligare två barn var. Monica är idag professor och jag har gjort en bra karriär inom bank och försäkring. Läs gärna tidigare inlägg från april – barn och karriär. Det går att kombinera. Även för Jacob och Magnus går det bra kan jag berätta. Eva, som jag nyss berättat om är också mamma till tre barn.

Lena och jag lärde känna varandra i mitten av åttiotalet och det sa liksom klick. Sedan dess har vi följt varandra genom livets olika skeenden och alltid stått varandra mycket nära. Riktig vänskap kan faktiskt bara uppstå, men den måste givetvis underhållas. Ingenting kommer av sig själv, men en riktig vän kan du alltid höra av dig till när som helst om vad som helst.

Jag har ganska många kompisar. För mig är en kompis någon som jag umgås med då och då och har trevligt tillsammans med. Någon som är mer än en bekant. Kompisar kan komma och gå men några består genom åren. Jag tycker att det är roligt med kompisar som jag inte träffat på ett tag men när vi ses kan snacka oavbrutet. I min krets finns olika typer av kompisar. Dels de där vi har en lite mer ”professionell” bakgrund som förenar (kan både vara män och kvinnor) och dels rena ”tjejkompisar” – om du förstår vad jag menar. Det finns också kompispar, dvs par som vi båda tycker är trevliga att umgås med.

Hur kan det då gå till att skapa nya kontakter som faktiskt består över tid. Många av mina/våra kompisar och bekanta har vi träffat på den tiden när vi hade barn i skolåldern. Barnens kompisars föräldrar helt enkelt. Jag har också lärt känna många genom olika nätverk. Ja, det jag skrev om att jobbet inte genererat kompisar är en sanning med modifikation. Genom att jag, via mina intressanta arbeten, haft förmånen att komma in i olika sammanhang har jag knutit kontakter som består. Jag har skapat ett nätverk som jag är mån om att odla.

Nu har jag inga barn i skolåldern, inte tillgång till samma nätverk som tidigare, har flyttat till Frankrike och byggt ett nytt ställe i Stockholms skärgård. Nya förutsättningar och nya möjligheter. Tur att jag är utrustad med nyfikenhet och hygglig social kompetens för nu gäller det att nätverka i nya sammanhang. Och jag är övertygad om att det går att få nya bekanta, kompisar och kanske till och med någon ny nära vän i mogen ålder. Begränsningarna sätter jag själv.

För någon vecka sedan deltog vi en fest i Stavsnäs by ordnad av byföreningen. Vi är nya medlemmar och kände inte någon innan. När vi kliver in i partytältet som är möblerat med långbord konstaterar vi att det är tämligen fullsatt, men att det finns några lediga platser här och där. Jag spanar in ett par stolar, bredvid ett par som jag tycker ser trevliga och karismatiska ut. Där sätter vi oss, tänker jag och går med snabba kliv fram till dem och vi slår oss ner. Precis som jag hade trott fick vi en trevlig kväll. Vi pratade oavbrutet med våra nya kompisar och det kändes som om vi direkt hoppade över stadiet att vara bekanta. Efter några dagar hade vi ny kontakt och vi har bestämt oss för att träffas nästa gång vi är i Sverige.

Här i Antibes har vi förmånen att knyta nya bekantskaper. Här är det boendet som skapar möjligheter och det är många som är öppna för nya kontakter. Världen är full av trevliga och intressanta människor och det är så spännande att odla nya relationer.

Det går att få nya kompisar när du är 50+ och jag tror inte att det finns någon kvot som säger hur många du kan ha. Själv gillar jag dock att inte ha alltför många ytliga kontakter om de inte utvecklas över tid. Vissa personer kan du träffa en eller ett par gånger och du känner direkt att relationen ger mersmak – odla den. På motsatt vis kan det finnas människor som du känt i många år men där spänsten saknas. Då är det dags att avveckla bekantskapen.

Visst är livet spännande!