Vad är skillnaden egentligen? När övergår en bekant till att bli en vän? Är det viktigare att ha några nära vänner än många bekanta? Vad är definitionen på en kompis – återfinns den någonstans mitt emellan vän och bekant? Och går det att få nya vänner när du är 50+?

Oj, nu känner jag att jag trasslat in mig i ett antal frågeställningar som jag är osäker på om jag kan bena ut. Nu kastar jag mig in i ämnet så får ni själva bedöma om ämnet är intressant och om ni håller med mig i mina tankar, eller inte. Gå gärna in och kommentera på bloggen.

Jag är riktigt dålig på att vara ensam. Visserligen gillar jag stunder av stillhet och reflektion, gärna tillsammans med bara mig själv, men de får inte bli för långa för då blir jag otålig. Energi, inspiration och glädje finner jag i interaktion med andra. Givetvis är familjen en viktig del av mitt sammanhang, men nu tänker jag utveckla tankarna kring kretsen utanför. Människor som betyder något och som tillför. Jag har i tidigare inlägg skrivit om människor som ger och de som tar energi. Det jag gav uttryck för där gäller fortfarande. Livet är för kort för att umgås med personer som du inte utvecklas tillsammans med. När det gäller val av umgänge gäller det därför, som i många andra sammanhang, att vara viljestyrd och inte händelsestyrd.

Vare sig det handlar om vänner, kompisar eller bekanta är min erfarenhet att de är svåra att hitta i yrkeslivet. Du kan ha trevliga och intressanta kollegor, medarbetare, chefer i din yrkesroll, men ett jobb är ett jobb. Nu när jag lämnat livet som anställd bakom mig så kan jag konstatera att det är ytterst få personer som jag arbetat tillsammans med, som jag fortfarande umgås med. Jag har heller aldrig haft några illusioner om det och därför förhållit mig ganska krass till mina yrkesroller, som sagt – ett jobb är ett jobb. Tänk som många som byggt upp sin identitet kring sin position och där mycket raseras den dagen när de inte längre har en titel. Hur bittert måste det inte vara att se alla sk vänner försvinna den dag då du inte längre har makt eller status.

Min allra första riktiga vän fick jag för drygt femtio år sedan. Hon heter Eva och vi lärde känna varandra i samband med skolmognadsprovet. Det var något som fanns på den tiden för att ta reda på om vi sexåringar bedömdes klara av att börja i första klass. I vårt fall fick vi klartecken och var sedan klasskamrater under hela grundskolan. Vi var bästisar med spänst i relationen. Båda är nämligen viljestarka och har stor integritet. Jag ska inte berätta mer om oss för det skulle fylla en hel bok. Det jag vill komma till är att vi fortfarande har kontakt och har alltid haft, mer eller mindre. Vi har valt olika liv och har bott på olika orter, men träffas då och då. Genom vår gemensamma uppväxt la vi grunden till något speciellt. Varje gång vi möts är det lika enkelt att hitta tillbaka till varandra, trots att vi inte umgås regelbundet. Vi känner verkligen varandra på ett sätt som inga andra gör och Eva brukar då och då göra kommentarer på min blogg, vilket betyder mycket för mig.

Livet rullar ju vidare och jag har lyckligtvis fått fler vänner genom åren. Så många riktigt nära vänner har det dock inte blivit. Mina närmaste är Monica och Lena. Monica lärde jag känna när jag var i tjugoårsåldern. Det som svetsade oss samman på riktigt var att vi fick våra första barn med två veckors mellanrum. Som unga blivande mödrar hade vi mycket att dela och det la grunden till vår vänskap. Apropå unga mödrar – vi var 23 respektive 24 år när vi fick Jacob och Magnus och sedan fick vi ytterligare två barn var. Monica är idag professor och jag har gjort en bra karriär inom bank och försäkring. Läs gärna tidigare inlägg från april – barn och karriär. Det går att kombinera. Även för Jacob och Magnus går det bra kan jag berätta. Eva, som jag nyss berättat om är också mamma till tre barn.

Lena och jag lärde känna varandra i mitten av åttiotalet och det sa liksom klick. Sedan dess har vi följt varandra genom livets olika skeenden och alltid stått varandra mycket nära. Riktig vänskap kan faktiskt bara uppstå, men den måste givetvis underhållas. Ingenting kommer av sig själv, men en riktig vän kan du alltid höra av dig till när som helst om vad som helst.

Jag har ganska många kompisar. För mig är en kompis någon som jag umgås med då och då och har trevligt tillsammans med. Någon som är mer än en bekant. Kompisar kan komma och gå men några består genom åren. Jag tycker att det är roligt med kompisar som jag inte träffat på ett tag men när vi ses kan snacka oavbrutet. I min krets finns olika typer av kompisar. Dels de där vi har en lite mer ”professionell” bakgrund som förenar (kan både vara män och kvinnor) och dels rena ”tjejkompisar” – om du förstår vad jag menar. Det finns också kompispar, dvs par som vi båda tycker är trevliga att umgås med.

Hur kan det då gå till att skapa nya kontakter som faktiskt består över tid. Många av mina/våra kompisar och bekanta har vi träffat på den tiden när vi hade barn i skolåldern. Barnens kompisars föräldrar helt enkelt. Jag har också lärt känna många genom olika nätverk. Ja, det jag skrev om att jobbet inte genererat kompisar är en sanning med modifikation. Genom att jag, via mina intressanta arbeten, haft förmånen att komma in i olika sammanhang har jag knutit kontakter som består. Jag har skapat ett nätverk som jag är mån om att odla.

Nu har jag inga barn i skolåldern, inte tillgång till samma nätverk som tidigare, har flyttat till Frankrike och byggt ett nytt ställe i Stockholms skärgård. Nya förutsättningar och nya möjligheter. Tur att jag är utrustad med nyfikenhet och hygglig social kompetens för nu gäller det att nätverka i nya sammanhang. Och jag är övertygad om att det går att få nya bekanta, kompisar och kanske till och med någon ny nära vän i mogen ålder. Begränsningarna sätter jag själv.

För någon vecka sedan deltog vi en fest i Stavsnäs by ordnad av byföreningen. Vi är nya medlemmar och kände inte någon innan. När vi kliver in i partytältet som är möblerat med långbord konstaterar vi att det är tämligen fullsatt, men att det finns några lediga platser här och där. Jag spanar in ett par stolar, bredvid ett par som jag tycker ser trevliga och karismatiska ut. Där sätter vi oss, tänker jag och går med snabba kliv fram till dem och vi slår oss ner. Precis som jag hade trott fick vi en trevlig kväll. Vi pratade oavbrutet med våra nya kompisar och det kändes som om vi direkt hoppade över stadiet att vara bekanta. Efter några dagar hade vi ny kontakt och vi har bestämt oss för att träffas nästa gång vi är i Sverige.

Här i Antibes har vi förmånen att knyta nya bekantskaper. Här är det boendet som skapar möjligheter och det är många som är öppna för nya kontakter. Världen är full av trevliga och intressanta människor och det är så spännande att odla nya relationer.

Det går att få nya kompisar när du är 50+ och jag tror inte att det finns någon kvot som säger hur många du kan ha. Själv gillar jag dock att inte ha alltför många ytliga kontakter om de inte utvecklas över tid. Vissa personer kan du träffa en eller ett par gånger och du känner direkt att relationen ger mersmak – odla den. På motsatt vis kan det finnas människor som du känt i många år men där spänsten saknas. Då är det dags att avveckla bekantskapen.

Visst är livet spännande!