Vänner, kompisar och bekanta

VännerVad är skillnaden egentligen? När övergår en bekant till att bli en vän? Är det viktigare att ha några nära vänner än många bekanta? Vad är definitionen på en kompis – återfinns den någonstans mitt emellan vän och bekant? Och går det att få nya vänner när du är 50+?

Oj, nu känner jag att jag trasslat in mig i ett antal frågeställningar som jag är osäker på om jag kan bena ut. Nu kastar jag mig in i ämnet så får ni själva bedöma om ämnet är intressant och om ni håller med mig i mina tankar, eller inte. Gå gärna in och kommentera på bloggen.

Jag är riktigt dålig på att vara ensam. Visserligen gillar jag stunder av stillhet och reflektion, gärna tillsammans med bara mig själv, men de får inte bli för långa för då blir jag otålig. Energi, inspiration och glädje finner jag i interaktion med andra. Givetvis är familjen en viktig del av mitt sammanhang, men nu tänker jag utveckla tankarna kring kretsen utanför. Människor som betyder något och som tillför. Jag har i tidigare inlägg skrivit om människor som ger och de som tar energi. Det jag gav uttryck för där gäller fortfarande. Livet är för kort för att umgås med personer som du inte utvecklas tillsammans med. När det gäller val av umgänge gäller det därför, som i många andra sammanhang, att vara viljestyrd och inte händelsestyrd.

Vare sig det handlar om vänner, kompisar eller bekanta är min erfarenhet att de är svåra att hitta i yrkeslivet. Du kan ha trevliga och intressanta kollegor, medarbetare, chefer i din yrkesroll, men ett jobb är ett jobb. Nu när jag lämnat livet som anställd bakom mig så kan jag konstatera att det är ytterst få personer som jag arbetat tillsammans med, som jag fortfarande umgås med. Jag har heller aldrig haft några illusioner om det och därför förhållit mig ganska krass till mina yrkesroller, som sagt – ett jobb är ett jobb. Tänk som många som byggt upp sin identitet kring sin position och där mycket raseras den dagen när de inte längre har en titel. Hur bittert måste det inte vara att se alla sk vänner försvinna den dag då du inte längre har makt eller status.

Min allra första riktiga vän fick jag för drygt femtio år sedan. Hon heter Eva och vi lärde känna varandra i samband med skolmognadsprovet. Det var något som fanns på den tiden för att ta reda på om vi sexåringar bedömdes klara av att börja i första klass. I vårt fall fick vi klartecken och var sedan klasskamrater under hela grundskolan. Vi var bästisar med spänst i relationen. Båda är nämligen viljestarka och har stor integritet. Jag ska inte berätta mer om oss för det skulle fylla en hel bok. Det jag vill komma till är att vi fortfarande har kontakt och har alltid haft, mer eller mindre. Vi har valt olika liv och har bott på olika orter, men träffas då och då. Genom vår gemensamma uppväxt la vi grunden till något speciellt. Varje gång vi möts är det lika enkelt att hitta tillbaka till varandra, trots att vi inte umgås regelbundet. Vi känner verkligen varandra på ett sätt som inga andra gör och Eva brukar då och då göra kommentarer på min blogg, vilket betyder mycket för mig.

Livet rullar ju vidare och jag har lyckligtvis fått fler vänner genom åren. Så många riktigt nära vänner har det dock inte blivit. Mina närmaste är Monica och Lena. Monica lärde jag känna när jag var i tjugoårsåldern. Det som svetsade oss samman på riktigt var att vi fick våra första barn med två veckors mellanrum. Som unga blivande mödrar hade vi mycket att dela och det la grunden till vår vänskap. Apropå unga mödrar – vi var 23 respektive 24 år när vi fick Jacob och Magnus och sedan fick vi ytterligare två barn var. Monica är idag professor och jag har gjort en bra karriär inom bank och försäkring. Läs gärna tidigare inlägg från april – barn och karriär. Det går att kombinera. Även för Jacob och Magnus går det bra kan jag berätta. Eva, som jag nyss berättat om är också mamma till tre barn.

Lena och jag lärde känna varandra i mitten av åttiotalet och det sa liksom klick. Sedan dess har vi följt varandra genom livets olika skeenden och alltid stått varandra mycket nära. Riktig vänskap kan faktiskt bara uppstå, men den måste givetvis underhållas. Ingenting kommer av sig själv, men en riktig vän kan du alltid höra av dig till när som helst om vad som helst.

Jag har ganska många kompisar. För mig är en kompis någon som jag umgås med då och då och har trevligt tillsammans med. Någon som är mer än en bekant. Kompisar kan komma och gå men några består genom åren. Jag tycker att det är roligt med kompisar som jag inte träffat på ett tag men när vi ses kan snacka oavbrutet. I min krets finns olika typer av kompisar. Dels de där vi har en lite mer ”professionell” bakgrund som förenar (kan både vara män och kvinnor) och dels rena ”tjejkompisar” – om du förstår vad jag menar. Det finns också kompispar, dvs par som vi båda tycker är trevliga att umgås med.

Hur kan det då gå till att skapa nya kontakter som faktiskt består över tid. Många av mina/våra kompisar och bekanta har vi träffat på den tiden när vi hade barn i skolåldern. Barnens kompisars föräldrar helt enkelt. Jag har också lärt känna många genom olika nätverk. Ja, det jag skrev om att jobbet inte genererat kompisar är en sanning med modifikation. Genom att jag, via mina intressanta arbeten, haft förmånen att komma in i olika sammanhang har jag knutit kontakter som består. Jag har skapat ett nätverk som jag är mån om att odla.

Nu har jag inga barn i skolåldern, inte tillgång till samma nätverk som tidigare, har flyttat till Frankrike och byggt ett nytt ställe i Stockholms skärgård. Nya förutsättningar och nya möjligheter. Tur att jag är utrustad med nyfikenhet och hygglig social kompetens för nu gäller det att nätverka i nya sammanhang. Och jag är övertygad om att det går att få nya bekanta, kompisar och kanske till och med någon ny nära vän i mogen ålder. Begränsningarna sätter jag själv.

För någon vecka sedan deltog vi en fest i Stavsnäs by ordnad av byföreningen. Vi är nya medlemmar och kände inte någon innan. När vi kliver in i partytältet som är möblerat med långbord konstaterar vi att det är tämligen fullsatt, men att det finns några lediga platser här och där. Jag spanar in ett par stolar, bredvid ett par som jag tycker ser trevliga och karismatiska ut. Där sätter vi oss, tänker jag och går med snabba kliv fram till dem och vi slår oss ner. Precis som jag hade trott fick vi en trevlig kväll. Vi pratade oavbrutet med våra nya kompisar och det kändes som om vi direkt hoppade över stadiet att vara bekanta. Efter några dagar hade vi ny kontakt och vi har bestämt oss för att träffas nästa gång vi är i Sverige.

Här i Antibes har vi förmånen att knyta nya bekantskaper. Här är det boendet som skapar möjligheter och det är många som är öppna för nya kontakter. Världen är full av trevliga och intressanta människor och det är så spännande att odla nya relationer.

Det går att få nya kompisar när du är 50+ och jag tror inte att det finns någon kvot som säger hur många du kan ha. Själv gillar jag dock att inte ha alltför många ytliga kontakter om de inte utvecklas över tid. Vissa personer kan du träffa en eller ett par gånger och du känner direkt att relationen ger mersmak – odla den. På motsatt vis kan det finnas människor som du känt i många år men där spänsten saknas. Då är det dags att avveckla bekantskapen.

Visst är livet spännande!

9 thoughts on “Vänner, kompisar och bekanta

  1. Träffade några verkligt trevliga människor i går eftermiddag. Sitter nu och funderar var de hör hemma i din klassificering.

  2. Intressant ”klassificering”. Själv skulle jag inte kalla någon i min krets för just ”kompis”, det känns mera som det hörde till en yngre tidsperiod. Och jag skiljer mig också genom att faktiskt ha ett par riktigt nära vänner kvar från arbetslivet. Tommy som kommenterar här kanske minns Caisa A från allas vår gemensamma tid i Wildellhuset i Danderyd. Vi blev vänner då och är det fortfarande.

    Men jag håller med om det spännande fenomen det innebär att bosätta sig utomlands och upptäcka ett antal likasinnade landsmän som man snabbt lär känna och kan ha trevligt tillsammans med. Så att hitta nya sociala mönster att ingå i är inte svårt oavsett ålder. Men mest beror det ju på en själv faktiskt!

    • Jag kanske lever kvar i, eller inbillar mig att jag gör, i en yngre tidsperiod. När jag började skriva var min första infallsvinkel att just skriva om att det går att knyta nya relationer en bit upp i åren. Efter att funderat ett tag så började tankarna med ”klassificering”. Det är ju helt ovetenskapligt, bara ett sätt att resonera som jag gjorde utifrån att relationen är lite olika med olika människor.

    • Jag kom på ytterligare en sak som jag vill tillägga och den gäller det jag kallar bekanta. Vi har några par som vi känt länge, men det är fortfarande ytligt. De blir aldrig kompisar (kommer du på ett bättre ord så hör av dig igen).

    • Det måste vara 25 år sedan senast Monica – det blir väl bara ”bekanta” enligt Gunillas klassificering? Hälsa Caisa!

  3. Tommy, ja så länge sen är det säkert. Och på den tiden skulle jag definitivt inte bara kallat dig ”bekant”. Vi ingick ju alla i något slags kollegialt – och vänskapligt – sammanhang. Och visst ska jag hälsa Caisa, vi ses snart!

    Gunilla, jag slog upp ordet kompis som enligt Wikipedia är synonymt med ”vän” och kommer från ”kompanjon”. Men det är ju mest ungdomar som använder uttrycket idag. Ordet ”vän” har ju blivit förflackat idag genom Facebook där man har ”vänner” rätt över trots att man kanske inte alls känner varandra!

    Jag känner ändå att det enklaste för mig är att beskriva relationer utanför familjen är att tala om vänner. Man har några få, mycket goda vänner så som du beskriver det. Sen en cirkel med en också bestående vänkrets där man mår bra tillsammans, delar intressen och värderingar och där samvaron känns utvecklande och intressant. Andra sorters vänner har man ju i grannrelationer eller i föreningssammanhang, på ytligt eller djupare plan. Ofta är det ju relationer som kommer och går men ibland kan utvecklas och bestå.

    Bekanta kan man ju ha många precis som du skriver. Det är ju trevligt med en sån krets också, det behöver ju inte alltid leda till något mer än just det.

    Jag har genom min blogg fått ett antal nya människor i mitt liv. Det är alldeles fantastiskt roligt och var helt okänt för mig. Men jag har nu ett antal bloggvänner där vi följer varandras olika liv, ofta dagligen och det har resulterat i att vi också setts i levande livet. Och det känns som om vi känt varandra länge och på djupet. Nästan alla vittnar om samma sak och att det är ett av bloggvärldens största – och för många – okända glädjeämnen. Hoppas du själv snart får din egen krets av intresserade bloggföljare, det är hur kul som helst!

    Vi har sen efter sex års permanent boende utomlands konstaterat att det är på oss det ankommer att upprätthålla kontakten med vänkretsen i Sverige. En del glider sakta ur kontakthållandet, andra håller sig kvar. Man blir förvånad över att vissa relationer tunnas ur medan andra stärks. Idag är det ju också lätt att kommunicera på,olika sätt. Men det mest positiva av allt är det du också konstaterat: det går absolut att få nya, goda vänner upp i åren och det är bara att glädjas åt! Fast kompisar skulle jag personligen aldrig kalla dem!

  4. Intressanta reflektioner! Jag har visserligen bara flyttat åtta mil österut till Roslagskusten, men visst blir det tydligt vilka som känns viktigt att regelbundet hålla kontakt med i Uppsala. Jag har faktiskt en känsla av att dessa utvalda kommer vi att se mer av framöver än när vi bodde på gångavstånd. Vid närmare eftertanke har det ju heller egentligen aldrig riktigt varit frågan om geografiskt avstånd. Man håller kontakt med dem som det känns angeläget att inte tappa. Det finns något alldeles speciellt i detta att man delat uppväxtåren. Det kan aldrig göras ogjort, liksom. Eller göras om. Och allt det där som livet sedan ger en av erfarenheter, bekantskaper längs vägen, idéer, ställningstaganden, uppdrag och uppfattningar, dessa lager av livet, kan ju aldrig utplåna det där ursprungliga som två sexåringar utför i dikena på Grytuddsvägen. Kanaler och vattenvägar. Som bär över ett helt liv, kanske? Hasta pronto!

Kommentera