Du vet aldrig vem som sitter vid bordet intill

Agent

Rivieramoments rör sig i vimlet

Idag blev jag en hemlig reporter, utan att det var genomtänkt eller planerat. Tillfället dök upp och jag kan inte låta bli att dela min upplevelse. En situation som jag hamnade i och som har flera dimensioner. Jag ska göra mitt bästa för att berätta och samtidigt ge er några av mina reflektioner. Fortsätt att läsa, det handlar om någon som angår de flesta.

Det började med en helt vanlig lunch – idag, en helt vanlig lördag. Vi gick till en av våra kvarterskrogar och slog oss ner. Den här tiden på året är det många svenskar i Antibes och ett par bord bortom oss satt tre svenska ungdomar, som jag uppskattar var mellan tjugofem och trettio. Som tur var hade vi ett bord mellan oss, annars hade det känts pinsamt närgånget på något sätt. Vi noterade dem med all önskvärd tydlighet, medan vi uppenbart var som luft för dem. Det blev en måltid när vi knappt pratade med varandra. Fokus blev istället att lyssna på vad de sa och det var underhållande och ointressant på samma gång. Ögon och framförallt öron blev vidöppna. Ibland viskade vi till varandra när det var något vi ville utbyta tankar kring.

Det var som sagt tre personer, varav en dominerade sällskapet. Under den dryga timme vi befann oss på restaurangen pratade han oavbrutet och högt. Något som han själv inte verkade vara medveten om. Han agerade som om han var ensam på stället. Personerna i hans sällskap, nickade och kommenterade ibland, men deras röster hördes inte.

Vad pratade han om då – ja, allt möjligt skulle jag vilja säga. Till att börja med talade han med något som jag skulle kalla ”stockholmsbratsdialekt”. Högt och ljudligt berättade han varifrån han kom, vilka skolor han gått på och vilka tankar han hade om sin egen framtid.  Han hade också bestämda uppfattningar i ett antal frågor och visste liksom hur det skulle vara med saker och ting. Hela tiden helt omedveten om att han befann sig i ett sammanhang där det sannolikt var fler än vi som hörde och förstod vad han sa. Jag väljer att inte citera något, eller återge själva diskussionen för det känns inte juste. Det jag kan konstatera att personen i fråga var mycket självupptagen och saknade totalt känsla för omgivningen.

Nu infinner sig tillfälle för några reflektioner, som kommer här. Jag lider fortfarande av strukturbehov så jag väjer punktformen.

  • Tänk alltid på vad du säger när du befinner dig bland andra människor som du inte känner. Det kan vara på en restaurang, på ett flygplan, på ett tåg eller annanstans. Utgå inte ifrån att omgivningen inte lyssnar. Röstläge och tonfall spelar också roll i sammanhanget. Om du pratar högt så, förutom att alla hör, kan det reta människor i närheten. Det finns många exempel på sekretessbelagd information som hamnat i orätta händer på detta vis. Befinner du dig på en restaurang i Antibes är det dessutom mycket naivt att tro att ingen förstår vad du säger.
  • Du är ditt eget varumärke – tänk på det. Vilka är det som sitter i närheten när du håller din utläggning, som förmodligen är riktad till privata sällskap. Skrävlande och dåligt omdöme imponerar sällan på den bredare krets som ofrivilligt måste lyssna. I den kretsen kan det finnas personer med makt och inflytande och du vet aldrig när ni möts nästa gång.
  • Hävdelsebehov är inte helt ovanligt och det kan ta sig olika uttryck. Som mamma blir jag lite beklämd när jag ser och hör ungdomar som så uppenbart har behov av få synas och höras att de verkar tappa fotfästet. Den ena skrönan efter den andra berättas för att väcka intresse och respekt. Tyvärr kan jag även skönja en skev världsbild, skriver jag med risk för att bli lite pretentiös.

En annan fråga infinner sig nu och det är en kritik riktad mot mig själv. Skulle jag ha gjort ungdomarna uppmärksamma på att de genomförde en scen inför öppen ridå. Jag funderar på det nu när jag skriver. Frågan är relevant i det här sammanhanget, men jag vet att många har tänkt samma tankar som jag i motsvarande situationer. Ska vi säga till när någon pratar för högt om saker som vi inte vill lyssna på?

Nästa gång jag hamnar i samma situation tror jag att jag kommer att ge mig till känna och föreslå att de sänker ljudnivån och dessutom tänker till innan alla ord rinner ut ur munnen.

5 thoughts on “Du vet aldrig vem som sitter vid bordet intill

  1. Jag hade en liknande upplevelse på t – banan i Stockholm där en man i 40 års åldern pratade högt om ett nytt uppköp av företag där han namngav både personalchef och VD som var helt ” kassa” personer. Jag lyssnade och blev mer och mer irriterad på hans beteende och när vi klev av på
    samma station så sa jag till honom att jag inte tyckte det var lämpligt att namnge företag och personer
    Jag fick ett svar om jag trodde att jag var Gud fader ?? Jag svarade bara att jag inte diskuterar på den nivån och gick min väg mot rulltrappan… När jag hunnit uppför rulltrappan kom den andra mannen och tackade mig för att jag hade sagt ifrån !
    Tina

  2. Kom igen nu Gunilla, vad sa han? Varför skydda en idiot? Berätta vad han sa. Vem var han? Har man sagt A får man säga B.

    • Jag vet faktiskt inte vem han är bara att han pratade oavbrutet under hela vårt besök på den lilla restaurangen. Ett tag funderade jag på om jag skulle notera vad han sa men fann att det i sig var ganska ointressant. Några exempel har jag dock i minne. Han ansåg att det borde vara obligatoriskt med skoluniform så att ungarna får lära sig att knyta slips. Själv brukar han inte använda slips men har alltid en i beredskap när han träffar banken eller någon viktig investerare. Vidare namngav han en känd svenskt restaurangkedja som han ansåg sig kunna arbeta som spion åt. Oklart på vilket sätt och vilken kompetens han hade för uppdraget. Killen var i 25-års åldern och orden bara flödade och volymen var hög. Jag upplevde inte att han satt på inside information i något avseende. Det var bara skrävligt.

Kommentera