Rock Strangers – hur tänkte han då?

Rock Strangers – hur tänkte han då?

imageJag har alltid tyckt om att bila. En slags frihetskänsla att ta sig fram och upptäcka resmål, stora upplevelser och små detaljer. När vi (jag och min syster) var små bilade vi runt i Europa med våra föräldrar och det har satt sina spår. Alltifrån att ha upplevt orter, sevärdheter och miljöer till människor och episoder. Våra barn har därför också fått uppleva ett antal bilsemestrar genom åren. Mestadels har det blivit resor till Frankrike. Nu när vi har vår permanenta adress i Antibes blir det mest flyg till och från Sverige, men inte alltid. Suget efter att åka runt finns kvar och nu var det dags för en bilresa. Förutom själva upplevelsen fanns också behovet av att transportera prylar. Vi har alltid saker på fel ställe  och den givna följeslagaren – Volvo skåp, som rymmer både det ena och det andra, hänger med.

Nu är vi på väg igen. Från Sverige till Frankrike. I bil och på känsla. Det är en stor frihet att inte behöva sättaimage tidsramar för resan. Vi stack iväg och hade bara en grov plan i huvudet och den innebar bl a att vi på  nervägen skulle passera Champagnedistriktet. På väg mot Helsingborg slog det mig att vi skulle komma till Reims på lördag eftermiddag, vilket inte var så begåvat. Vinhusen har ju stängt på söndagar.  Vi fick alltså byta spår, inga problem. Det får bli champagne på returresan. Håll ögonen öppna för då blir det lite tips här på bloggen.

imageEfter en natt i norra Tyskland bestämde vi oss för att åka upp till den belgiska kusten, närmare bestämt till Oostende. Det är en hamnstad och badort med mycket atmosfär. Sven-Bertil har varit där under sin tid i flottan och har ett nostalgiskt förhållande till stället. Vi har varit där några gånger tillsammans, men aldrig bott över. Nu var det dags för en helkväll, som bl a skulle innebära en middag på visserskaai ( typ fiskkaj). Vi installerade oss på det centralt belägna och mycket trevliga Hotel du Parc , som jag hittade på Guide Michelinappen (ett ovärderligt verktyg som europé). Ett tips – rummen på första våningen har små, men dock, balkonger.

Så var det dags att gå på middagsrestaurangspaning ( oj, det blev ett långt ord) och vi begav oss ner till havet.image Det blåste riktigt friskt och känslan av att vara i en hamnstad ( tillika mondän badort) infann sig omgående. Nere på kajen slogs vi av något som vi inte var förberedda på. Något som förändrat bilden av  strandlinjen. Där finns numera en spektakulär installation under namnet Rock Strangers. Den består av ett antal stora rödoranga plåtföremål placerade i en formation. Konstverket tar plats och påverkar alla som passera. Jag funderar en stund på vad jag ska tycka, men bestämmer mig ganska snabbt för att ge tummen upp. Nyfiket letar jag mig omkring för att finna lite mer information men icke. Det får bli Google som vanligt. Där får jag fram att skulpturerna heter Rock Strangers och är skapade av Arne Quinze. När de placerades på kajen i Oostende för drygt ett år sedan var det inte helt okontroversiellt, vilket jag kan förstå. Men konst ska ju beröra eller hur?  När jag försöker att få mer information om tankarna bakom konstverket går jag bet och tiden är en begränsning. Vi är ju på resande fot. Hur tänkte Arne egentligen? Symboliserar plåtskulpturerna främmande klippor i udda former och färger eller är det främlingar som rockar loss. Jag vet inte, men det finns verkligen utrymme för fantasin i mötet med dessa alster.

imageSen blev det middag såklart och det blev skaldjur. Gott och trevligt på en restaurang vid havet, såklart det också.

I morse begav vi oss söderut och färden slutade i Bretagne och i den vackra byn Josselin. Vi bor på ett så mysigt hotell intill en kanal och mitt emot ett slott. I morgon fortsätter vi vår resa mot nya spännande mål. En kombination av medvetna val och infall.

Jag har klaustrofobi – på ont och på gott

HissVarför denna, ganska tråkiga och för de flesta intetsägande bild? Det är en bild på en hissdörr i en av Hötorgsskraporna i Stockholm. Jag börjar med en episod för att introducera och verbalt illustrera varför jag tar upp ämnet klaustrofobi eller cellskräck. För några dagar sedan hade jag ett möte på en adress på Sveavägen. Jag skulle till ett ställe där jag aldrig varit förut, men kände mig bekväm. Sveavägen, lågt udda nummer betyder centralt beläget – inga problem att hitta med andra ord. Som vanligt hade jag hyfsat god tid på mig eftersom jag aldrig (nästan i alla fall) kommer försent. Med rejäl marginal närmade jag mig min besöksadress och när jag kom fram till korsningen Kungsgatan-Sveavägen började jag ana oråd. Hm det verkar vara en lokal i en Hötorgsskrapa. Jag vandrar vidare och mycket riktigt, visst hade jag rätt. Det var absolut inte mitt första besök i en av dessa byggnader och jag vet att trapphusen är låsta. Och mycket riktigt så var det även denna gång och jag åker inte hiss. Väl framme kommer jag till det utrymme där hissarna finns,. Ett antal, åtta tror jag, silvergrå slutna små silvergrå väggar där människor rör sig ut och in. I en av dörrarna pågick reparationsarbete. Min första tanke är – undrar vad som hänt? Har något stackare fastnat? I vilket fall, jag ser även en stor järndörr men den är givetvis låst. Då gör jag som jag brukar i sådana här situationer. Jag ringer dit jag ska. Förklarar min belägenhet  – att jag är på plats men vill ta trapporna. Som vanligt får jag förslaget om att någon person ska åka ner och göra mig sällskap i hissen upp och som vanligt säger jag då att det inte funkar utan att jag vill gå. Efter lite samtal kommer vi överens om att någon ska komma ner, ta med sig nyckel och lotsa mig genom trapphuset. Så blev det också.

Den här gången skulle vi bara till tredje våningen, vilket var skonsamt för min medföljare i trappan. Själv är jag en rutinerad trappvandrare och har i olika jobb under åren haft min placering på diverse våningar. Jag tror att nummer tretton är det högsta. Vid olika aktiviteter som jag deltagit i har det varit betydligt högre. Jag har knallat högst upp till konferensavdelningen på Hotell Ariadne i Stockholm, Läppstiftet i Göteborg och Kronprinsen i Malmö, för att nämna några exempel. Antal hotell där personal tvingats vandra med mig i trapphus är många. På vissa ställen är det öppet till trapporna men på vissa är det värsta Fort Knox. Vilket fler än en gång har förvånat mig ur brandsäkerhetssynvinkel. Ett av mina roligaste minnen är när vi var i Singapore och jag fick en person avdelad till mina trappvandringar. Jag blev lotsad genom diverse utrymmen, som kök och tvättavdelningar. Till slut hittade jag själv och min ledsagare abdikerade från uppdraget. Något som säkert inte var ok enligt hotellets regelverk.

Nu är det inte bara hissar som jag inte klarar av. Små toaletter med knepiga lås och tunga dörrar är inte heller min grej. Det bästa jag vet är toaletter med fönster, eller dörrar som är öppna nertill och upptill, gärna med enkla mekaniska lås som snabbt går att forcera. Toaletter kan till och med vara ett större problem än hissar, för nöden har ju ingen lag. Det är faktiskt så illa att jag kan välja bort restauranger på grund av deras toaletter. Om jag ändå hannar på ett ställe med läskiga toaletter – vad gör jag då? Då finns det tre alternativ. Det första är att hålla sig, vilket är det sämsta. Nästa alternativ är att inte låsa, skynda sig och hoppas att ingen öppnar. Om så sker brukar jag säga – ursäkta jag glömde att låsa. Det bästa alternativet är att ta med sig någon som passar dörren. Ett alternativ som dock inte fungerar på Belga Queen i Bryssel. Där är dörren genomskinlig ända tills du låser. Jag vet inte hur det går till, men det är inget som jag gillar. Restaurangen är mycket bra för övrigt.

Klaustrofobi är något irrationellt. Det är för mig en rädsla för att bli instängd trots att jag är fullt medveten om att det är helt ofarligt. Jag är i de flesta fall logisk, rationell och relativt lugn men inför risken att inte kunna ta mig ut fungerar inte de mekanismerna. Hur blev det så här då? Svaret är att jag inte vet. Jag har en teori som bygger på att jag föddes med akut kejsarsnitt och att min väntan på att få komma ut har präglat mig. En bekant till mig som psykolog har dock förkastat den teorin. Hur som helst. Det finns massor med nackdelar att ha cellskräck, men det finns också några fördelar. Jag får t ex alltid massor av vardagsmotion. På den tiden när jag hade en arbetsplats blev det många steg per dag. Om det börjar brinna i en lokal eller på ett hotell så har jag alltid koll på nödutgångarna. Det kan vara bra att dela rum med mig. Jag har också genom åren fått träffa människor som jag inte annars hade haft anledning att göra bekantskap med.  Det finns många stackars vakter, receptionister, assistenter m fl. som jag plågat uppför trappor. Ibland har de blivit så anfådda att jag nästan blivit orolig för deras hälsa. Vi får se om jag tar tag i saken för att göra något åt detta knäppa beteende. Någon gång har jag lekt med tanken. Särskilt på den tiden när jag hade privat sjukvårdsförsäkring.  Vi för se, vi får se….

Perspektiv, distans, frihet och möjligheter

Perspektiv, distans, frihet och möjligheter

Vi är snart på väg ner till Antibes igen, efter en skön augusti i Sverige. Första tiden var till och med varmare än på Franska Rivieran, men nu känns det som om hösten är på gång. Vindarna är svalare och vädret betydligt mer instabilt än för bara en vecka sedan. Nu längtar jag ner till värmen för att tillbringa hösten i ett varmare klimat. Det är helt nytt och något jag ser fram emot.

Förra hösten var ganska tuff, kan jag medge nu med lite perspektiv. Jag vet att jag inte är ensam när jag säger att fenomenet är ganska vanligt. Mitt uppe i prövande situationer uppbådar vi styrka och kraft och tar oss igenom och framåt. Det har hänt mig många gånger och efteråt har jag tänkt – hur fixade jag detta? Vi människor är starkare och tåligare än vad vi ibland själva tror. Nu var förra hösten inte jättejobbig, men lite. Jag slutade jobba, vi sålde huset och flyttade till Frankrike samtidigt som vi byggde i Stockholms skärgård. Förra hösten blev alltså ett ganska omfattande projekt och vi njöt aldrig av tillvaron. Det blev mest logistik, packande och tunga lyft. Nu ska vi njuta. Observera – att njuta för mig är inte samma sak som att vara lat och passiv. Det handlar om frihet att styra min tid.

I tisdags kom vi till Stockholm efter nästan två veckor på Göta kanal. Vi hade en ganska tuff sista sträcka på grund av vädret, eller rättare sagt ovädret och valde att sticka tidigt på morgonen från Oxelösund. Vi tog vägen via Mälaren för att undvika kuling på Mysingen. När vi passerat Södertälje bestämde vi oss för att vi var värda en braklunch och började inventera lämpliga sjökrogar. Vi bestämde oss för Sjöpaviljongen i Bromma och det visade sig vara ett utmärkt val www.sjopaviljongen.se . Efter att ha knutit fast båten precis utanför gjorde vi vårt bästa för att fixa till oss. Vi hade ju varit ute ganska länge med båten och i princip levt i shorts och T-shirt, vilket i sig är härligt. Sjöpaviljongen är dock ett ställe där många äter affärslunch så det fick bli en skrynklig kjol för mig och chinos och skjorta för Sven-Bertil. Vi ville ju inte uppträda alltför avvikande och jag tror att vi lyckades.

Vart vill jag nu komma undrar ni? Jo, vi hamnade som sagt på en krog dit många går för att äta affärslunch. Det här var också den vecka när många är tillbaka på sina jobb och hjulen börjar rulla igen. Så har det varit för mig också i alla år, men inte nu. Jag ska inte tillbaka till något kontor och sparka igång maskineriet igen. Nej, jag ska hitta på andra saker och det är jag själv som bestämmer, frihetskänsla! Vid bordet bredvid oss satt tre män som var djupt inbegripna i ett samtal kring ett gemensamt projekt. Några bord längre bort hade ett litet större sällskap samlats och verkade ha ett litet uppstartsmöte. I mitt blickfång, några meter framför mig, noterade jag en bjudlunch mellan en kund och en leverantör. Leverantören jobbade nog i närheten och hade koll på menyn. Min reflektion, utifrån perspektivet distans, var att jag kände igen mig så väl och tänkte att det var mindre än ett år sedan. Att se och höra andra människor djupt inbegripna i sina yrkesroller är ganska intressant och manar till eftertanke.

Jag har alltid gjort, och kommer förmodligen alltid att göra, det jag företar mig med stort engagemang och hög intensitet. Lagom är liksom inte min grej. När jag var anställd jobbade jag mycket och gick alltid in för mina roller med stort allvar. Det är kanske därför som jag drar lite på munnen när jag ser alla som så hårt går in i sina yrkesroller att det blir lite teater över det hela. Jag skriver inte det för att kritisera, men som en reflektion över att det ibland kan vara nyttigt att kliva ur sin roll och titta på sig själv med lite andra ögon. Framförallt är det viktigt att inte ta sig själv på för stort allvar när det gäller sitt professionella liv. Du är alltid ersättlig och dina affärsbekanta är inte dina vänner (kan givetvis finnas undantag – men oftast inte).

Nu satt jag där på Sjöpaviljongen och konstaterade att jag ska ha en spännande höst, som inte kommer att likna någon tidigare. Jag kommer säkert också att äta en och annan affärslunch utifrån uppdrag som jag har och kontakter som jag vill odla, men jag har klivit ner från själva scenen och hoppar bara in vid speciella tillfällen. Friheten är obetalbar och hösten kommer att bli händelserik. Jag kommer att fortsätta att skriva och jag har en idé om en bok som jag kommer att påbörja. Lektionerna i franska ska återupptas och vi kommer också att fortsätta vår upptäcktsresa i Frankrike. Till det blir det givetvis familj och vänner. Bara roliga saker helt enkelt.

Ja, nu känner jag att jag har distans såväl till förra hösten som till livet som anställd. Då och då får jag frågor och kommentarer kring mitt livsval. Frågorna kommer från de som själva funderar på att byta livsstil och kommentarerna kommer oftast från de som gjort samma sak som jag. Ingen, och jag menar ingen, av de jag haft kontakt med har ångrat sig. Att släppa taget och pröva sina vingar ger bara möjligheter.

Göta kanal 114 slussningar senare – intryck erfarenheter och tips

Göta kanal 114 slussningar senare – intryck erfarenheter och tips

von Platens grav i Motala

von Platens grav i Motala

Att färdas längs Göta kanal överträffade verkligen mina förväntningar. Ni som följt min reseberättelse har redan förstått det. Här kommer en liten sammanfattning och det avslutande avsnittet. Nu kommer jag att återgå till mitt vanliga bloggande, om det nu finns något sådant. Jag styrs ju av mina infall. Tanken framåt är i alla fall att skriva mer om Frankrike och att fortsätta ventilera mina tankar och åsikter.

Tänk att det finns en vattenväg mellan Östersjön och Västerhavet, och mellan Sveriges två största städer. Sett ur perspektivet hur bristfällig en stor del av landvägen mellan Stockholm och Göteborg är idag, är det extra imponerade att detta över 180 år gamla byggnadsverk är så väl fungerande. Göta kanal byggdes mellan 1810 och 1832. Den är 190 km lång och 87 km grävdes för hand av 58.000 svenska soldater. Den sträcker sig från Mem i Östergötland till Sjötorp i Västergötland och sammanbinds med Västerhavet genom Trollhätte kanal. Som projekt var det gigantiskt. Då, precis som nu, mättes projekt på tid, kostnad och kvalitet/leverans. Jag har läst mig till att bygget tog mer än dubbelt så lång tid som beräknat och kostade fem gånger så mycket. Om kanalen byggdes enligt planen vet jag inte, men leveransen hade högre prioritet än pengarna och tiden.

En av våra trevliga middagar - Idas brygga i Karlsborg

En av våra trevliga middagar – Idas brygga i Karlsborg

Att lägga ner projektet var givetvis på tapeten ett antal gånger och vid ett tillfälle fällde Baltzar von Platen kommentaren att det i så fall skulle bli ”de vidsträcktaste ruiner något land framställt”. Och det ville ju ingen. Det är roligt att läsa om von Platen, som var en mycket intressant och driftig person.

Syftet med kanalen har varierat över tid. Initialt hade den en viktig roll som transportled. I takt med utvecklingen av

En ledmur i den vackra sjön Viken

En ledmur i den vackra sjön Viken

vägnätet minskade dock den betydelsen och idag är det turismen som utgör nerven kring kanalen. Det är verkligen ett  mycket speciellt byggnadsverk med många dimensioner och idag är en av Sveriges stora kulturskatter. Vad jag inte riktigt hade förstått innan var hur många olika möjligheter det finns att uppleva kanalen. Vi gjorde det med egen båt, vilket verkligen var fantastiskt roligt. Men det går även att cykla, åka turistbåt, vandra eller åka bil – med eller utan medhavt hus.

Verksamheten Göta kanal drivs av Göta kanalbolag som sedan 1978 är i statlig ägo. Efter att ha färdats hela kanalen fram och tillbaka inser jag nu vilken industri detta är. Trots att vi åkte ganska sent på säsongen var det många turister i farten, förutom svenskar var det många tyskar och andra europeer. Och det är mycket som ska fungera – och det gjorde det verkligen. Till att börja med vill jag lyfta fram alla duktiga och tjänstvilliga 179slussvärdar som arbetade längs kanalen. Majoriteten av dem var sommarjobbande ungdomar. En annan del som är värd att nämna är serviceanläggningarna vid hamnarna. De höll överlag hög klass. Jag har sällan upplevt så många välskötta toaletter och duschrum under en resa, som denna.

Var det inget som var dåligt då? Inte direkt faktiskt. Om jag ska vara lite petig kan jag t ex tycka att Söderköping borde jobba mer på att göra kajen mer inbjudande. Färre

I Norrkvarn finns även Göta kanal i miniatyr

I Norrkvarn finns även Göta kanal i miniatyr

butiker med krimskrams och större utbud av genuint hantverk och närproducerat. Jag saknade också möjligheten att köpa färska kräftor längs resan, trots att vi var mitt i kräftsäsongen. Ni som läst tidigare inlägg vet att jag lyckades till slut, men det krävdes en hel del ansträngning. Min sista kommentar gäller alla människor som nyfiket vistas kring slussarna, speciellt slusstrapporna. Det finns de som tror att slussningen är någon slags teater och jobbar hårt för att få plats på första parkett, vilket ibland är förenat med fara och kan väcka irritation hos oss som arbetar med tamparna (lite milt uttryckt).

Det blev 114 slussningar

Det blev 114 slussningar

Som sammanfattning på min lilla reseberättelse kommer här några tips:

Bästa hamnanläggning: Borensberg

Bästa restaurang: Norrqvarn www.norrqvarn.se

Bästa delikatessbutik: Maltes Fisk i Sjötorp www.maltesfisk.se

Bästa livsmedelsbutik: Östenssons i Motala www.ostenssons.se

Bästa kulturupplevelse: (förutom själva kanalen): Motala Motormuseum www.motormuseum.se

Bästa bok på vägen: Göta kanal skriven av Willy Svahn och Brita Nordholm

Göta kanal – ett unikt museum värt en egen resa

Göta kanal – ett unikt museum värt en egen resa

Travel in style

Travel in style

Fundera på namnet – varför kalla ett museum för Motala Motormuseum när det innehåller så mycket mer?Detta fantastiska museum är verkligen något utöver det vanliga www.motormuseum.se Det ligger precis vid båthamnen inrymt i Hotell Nostalgi. Jag är inte särskilt motorintresserad, men det är Sven-Bertil och det var naturligt att göra ett besök när vi befann oss ett stenkast därifrån. Bakom det anspråkslösa och för mig lite tråkiga namnet döljer sig en samling svensk historia utöver det vanliga. På tvåtusen kvadratmeter inryms en samling av av prylar och miljöer från framförallt femtio- och sextiotalet. Här finns mängder med bilar, mopeder och motorcyklar men innehåller

Det här hade inte funkat idag

Det här hade inte funkat idag

Talar för sig själv

Talar för sig själv

så mycket mer. Det finns kameror, radio- och TV-apparater, telefoner och relaterade prylar. Allt inramat i en för tiden anpassad miljö. Runt om i museet finns också ljudinspelningar, tidningsurklipp och detaljer som bygger upp känslan och atmosfären. Jag har sällan fått en sådan nostalgikick som när jag klev in genom svängdörrarna och snacka om något som överträffade förväntningarna med bred marginal.

Carl Gerhards Daimler

Karl Gerhards Daimler

Att vandra omkring bland dessa mängder av prylar är en lycka. Hela tiden dyker det upp föremål eller situationer där vi känner igen oss, eller kan relatera till våra föräldrars historia. Jag skulle kunna skriva massor om det här unika stället, men det här är ju en

Den underbara husvagnen Rullebo och detaljerna omkring

Den underbara husvagnen Rullebo och detaljerna omkring

blogg och just nu innehåller den en reseskildring från vår Göta kanalresa. Så mitt mycket starka råd är – gör ett besök på Motala Motormuseum och upplev stämningen. Det är något du absolut inte får missa.

Våra brittiska medslussare

Våra brittiska medslussare

När vi var färdiga med vårt museibesök, som av förklarliga skäl blev längre än vad vi tänkt oss, tuffade vi vidare mot Borensberg. Det går att ha mer eller mindre tur med vilka båtar, eller framförallt besättningar man slussar tillsammans med. Den här dagen hade vi lite mindre tur. Vi hamnade i samma flow som ett brittiskt par i en trettiosex fots segelbåt. Till att börja med tyckte vi att de var lite charmiga med sin brittiska artighet och sina kommentarer. Denna uppfattning kom dock att ändras under resans

gång. De visade sig vara extremt omständliga och tog evigheter på sig varje gång vi skulle nerför en sluss (

Ovanför Roxen och Bergs slussar

Ovanför Roxen och Bergs slussar

vilket alltså är enklare än att ta sig uppför).  Trots att de förmodligen varit ett par länge kunde de inte utöva slussmanövern genom tyst samförstånd utan behövde skrika till varandra hela tiden. Eller rättare sagt han skrek till henne. Droppen för mig blev när mannen sa något raljant om womens lib till Sven-Bertil medan jag och den brittiska hustrun stod ute i ösregnet. Dagen efter körde vi ifrån dem på Roxen och bestämde oss för att de aldrig skulle få komma ikapp igen.

Detta för mig osökt in på gårdagens resa, som blev

Slussvärden Frida vid Heda slussar. En av de trevliga, duktiga och hjälpsamma ungdomar som vi mötte längs kanalen

Slussvärden Frida vid Heda slussar. En av de trevliga, duktiga och hjälpsamma ungdomar som vi mötte längs kanalen

lång. Vi körde från Borensberg till Söderköping, mestadels i regn. Och nu är det på plats att skriva något om alla de fantastiska slussvärdar som jobbar längs kanalen. Jag har läst mig till att Göta Kanalbolaget varje sommar extraanställer ca etthundra ungdomar för att jobba med slussningen. Det är supertrevliga, kompetenta och tjänstvilliga tjejer och killar i tjugoårsåldern som hjälper oss genom slussystemet. En stor eloge till alla som hjälpt oss på vår resa. Ja, det finns även några, i sammanhanget äldre personer som jobbar här och de gör också ett bra jobb. Till er som är unga och läser

Våga vägra långbyxor- det är faktiskt bara mitten av augusti

Våga vägra långbyxor- det är faktiskt bara mitten av augusti

inlägget – sök sommarjobb här. Vilken möjlighet det måste vara och vilka erfarenheter det måste ge. Till att börja med handlar det om det rent tekniska, dvs att hantera själva slussningen. För att lyckas med det måste du ha ledaregenskaper – det finns många viljor i en sluss. Du måste ha social kompetens och vara smidig. Sist men inte minst gäller det att tala flera språk. Här finns många nationaliteter, framförallt många tyskar. Vilken erfarenhet att ha med sig resten av livet.

Igår kom vi till Söderköping, med två minuters marginal inför dagens sista broöppning. Att vi klarade det berodde på de alerta slussvärdarna. ” Vi jobbar på att få er till Söderköping” sa en av tjejerna. De gjorde sitt yttersta och vi hade ju kört ifrån den engelska båten – så vi hann.

Göta kanal – inblåsta bland tomtar och troll

Göta kanal – inblåsta bland tomtar och troll

Stockholm-Motala långvågsmaster

Stockholm-Motala långvågsmaster

Jag har aldrig trott att jag skulle bli lycklig över att komma till Motala, men det blev jag igår kväll. Mitt förra inlägg slutade ju med att vi sannolikt skulle bli kvar i Karlsborg på grund av dåligt väder – och det blev vi. Efter att ha velat några gånger och passerat broöppningen vid tre tillfällen bestämde vi oss slutligen för att göra natthamn utanför bron för att vara väl positionerade på morgonen. Med det menar jag att vi skulle kunna sticka över Vättern utan att ta hänsyn till öppningstiderna. Till middag åt vi den godaste rökta röding som jag någonsin ätit. Vi hade köpt den på Maltes Fisk i Sjötorp, dvs samma ställe där vi köpte kräftor. Jag säger bara  – Maltes vilken pärla. Om jag hade bott nära Sjötorp hade jag handlat där ofta, sannolikt mycket ofta.  www.maltesfisk.se

Vi ställde klockan på tre för då skulle vädret vara ok enligt SMHI. När vi vaknade insåg vi att vi hade fått

Ja, den här utsikten hade vi i Karlsborg

Ja, den här utsikten hade vi i Karlsborg

hjärnsläpp båda två. Det var ju fortfarande mörkt så vi somnade om. Vid sextiden gick vi upp, kollade väderprognosen och bestämde oss för att köra. Det är svårt att bedöma vindens intensitet i en skyddad hamn, men vi trodde att det skulle vara ok. Vi kastar loss och när motorn blivit varm drar Sven-Bertil upp farten och snabbt är vi ute på Vättern. Och där blåser det. Vågorna är höga och det är vita gäss på vågtopparna. Jag vill inte – säger jag. Det är läskigt, vi går tillbaka. Min man och jag har olika uppfattning om hurvida det är läskigt eller inte, men det blir som

Trolskt och vackert

Trolskt och vackert

jag vill. Vi vänder och samtidigt diskuterar vi alternativen. Sven-Bertil vill att vi ska försöka igen och föreslår att vi ska sänka farten för att det ska gunga mindre. Ok då – vi provar igen. Sagt och gjort, nästan tillbaka i Karlsborg vänder vi tillbaka ut på Vättern igen, nu i tio knop istället för tjugo. Men nej, det funkar inte för mig. Viss irritation uppstår nu på båten och vi håller skeppsråd.

Det gäller att se möjligheterna även om det inte blir imagesom vi tänkt oss. Att åka tillbaka till Karlsborg var otänkbart, men det finns en ögrupp strax norr om som vi läst om. Dit kan vi gå.  Jag som egentligen inte är någon sjömänniska inser i alla fall att vi kommer att få medvind dit. Det blåser nämligen från syd. Möjligen skjuter vi därmed på problemet, men strunt samma. Vinden kan ju vrida. Valet blev riktigt, riktigt bra. Vi glider in i området Tiveden bland öar som genast får mig att tänka på John Bauer. Det är så trolskt och helt

Absolut kristallklart vatten

Absolut kristallklart vatten

annorlunda jämfört med Stockholms Skärgård som jag är van vid. Vid Ombo öar, som är ett naturreservat knyter vi fast vid en mycket fin brygga. Vi läste oss till att den byggdes av Domänverket någon gång på sjuttiotalet som något slags AMS-projekt. Kul att vi helt otippat fick glädje av det. Här ligger vi hela dagen, mellan skurarna och väntar på att lugnet ska infinna sig på Vättern. Det går ingen nöd på oss, vi läser, lyssnar på Sommar och badar i det absolut kristallklara vattnet. Och följer väderrapporteringen så klart. Alla väderappar säger olika saker och vi bestämmer oss för att trots allt lita mest på SMHI. Deras prognoser verkar stämma bäst med verkligheten.

När klockan är 16.28 lättar vi för att ta oss till Motala och yes – det funkade. fortfarande vågor, men det var

Because I'm worth it

Because I’m worth it

mest gammal sjö så jag klagar inte. Skulle inte våga faktiskt. Men lyckan när vi lagt till i den mycket fina gästhamnen, en dryg timme senare, var stor. Nu var vi värda lite champagne. Det finns det alltid, väl kyld, ombord på den här båten. I min uppgift som besättning ingår även att ombesörja att vi har mat och ändamålsenlig dryck. Ja, som ni förstår är det ingen konkurrens om rollfördelningen. Någon sjökapten blir jag aldrig.

Göta kanal – jakten på svenska kräftor

Göta kanal – jakten på svenska kräftor

Det är enorma vattenmassor som vi möts av

Det är enorma vattenmassor som vi möts av

Att slussa uppför är jobbigare än att slussa nerför och att ligga längst fram är jobbigare än att ligga bakom en annan båt. Inga konstigheter och ganska logiskt, men det är ändå lite svårt att förstå hur det fungerar i praktiken. Det handlar liksom om att prova sig fram och att lära sig under resans gång så att säga. I tisdags nådde vi Vänern vid Sjötorp och vägen tillbaka inleddes med uppslussning. Den här gången hamnade vi som första båt. Det är slussvärdarna som bestämmer placeringen. Tidigare har vi alltid legat bakom en annan båt som därmed fått ta emot vattenmassorna först och underlättat för oss. Jag har

Ett riktigt träningspass

Ett riktigt träningspass

ju skrivit om att jag skulle köpa handskar, men jag har inte hittat några så det var bara att bita ihop. Och nu vet mina händer att de lever. Det var riktigt maffigt att stå längst fram i slussen när vattnet släpptes på och jag kämpade med hela min kropp för att hålla båten på plats. Mamma, som ju var med, är som mammor alltid är ( även om barnet är 56 år). Hon var både rädd för att jag skulle ramla i och för att jag skulle få sår i händerna. Ingen av dessa händelser inträffade dock, men nästa gång ska jag köpa handskar innan jag åker för utbudet av sjökläder mm är ytterst begränsat längs sträckan. Kanske en affärsidé att förverkliga för någon driftig person.

Kräftskiva ombord

Kräftskiva ombord

Vår resa äger ju rum mitt i kräftäsongen och givetvis vill vi mumsa på färska Vätternkräftor. Vår jakt på dessa började när vi passerat Vättern. Inte hade vi då kunnat ana vilka ansträngningar som skulle komma att krävas för att få tag i  delikatesserna. Jag hade nog någon slags romantisk bild av att det skulle finnas massor med små fiskbutiker och privata försäljningar av kräftor i dessa tider och i dessa trakter, men icke. Vi kollade med varje ICA och Coop som vi passerade och vi frågade alla slussvärdarna men utan resultat. När jag ringde till ICA i Lyrestad och frågade fick jag napp. De hade inga Vätternkräftor men berättade att Maltes fiskaffär i Sjötorp www.maltesfisk.se  kunde vara ett alternativ. Jag ringer till Maltes och yes,

En riktig post

En riktig post

äntligen, de har det vi vill ha. För att vara på den säkra sidan ber jag att de lägger undan två kilo till dagen därpå. De noterar det och mitt namn och när jag frågar om de vill ha mitt mobilnummer svarar de – det behövs inte vi litar på dig. Det finns hopp om mänskligheten. När vi kom dit visade det sig vara en helt underbar liten fiskbutik och kräftorna var himmelskt goda. På kvällen hade vi en liten, men trevlig kräftskiva ombord. Ja, nu är vi alltså på väg tillbaka. Igår stannade vi till i Töreboda och vinkade av mamma som tog tåget till Stockholm. Vi, Sven-Bertil och jag fortsatte färden till Vassbacken. Ännu en av de mysiga och välordnade gästhamnarna efter vägen. I morse vaknade vi av att

Vädret varierar kraftigt, men så här fint var det på joggingturen i morse

Vädret varierar kraftigt, men så här fint var det på joggingturen i morse

solen sken och jag tog en joggingtur längs kanalen. En riktig kvalitetsmorgon. Vi tog av kapellet och tänkte ge oss av – då kom skuren. Vädret är mycket märkligt just nu, snabba kast mellan sol och skyfall. Just nu är vi i Karlsborg igen och hade tänkt oss vidare ut på Vättern, men det regnar och åskar så vi ligger stilla och avvaktar. Påpassligt nog köpte jag en rökt Vätternröding och hjortonsås på Maltes så det kommer inte att gå någon nöd på oss om vi blir kvar här i kväll.  Något som verkar högst sannolikt. Tur att vi har nytt kapell på båten för det är slagregn det handlar om.