En magisk scen – missa inte Jazz à Juan nästa år

Alex Hepburn, med Cannesbukten i bakgrunden

Alex Hepburn, med Cannesbukten i bakgrunden

Jazz à Juan, den årliga jazzfestivalen i Juan-les-Pins är slut för i år. Den ägde rum mellan den 11 och 20 juli och var den 54:e i ordningen. Om jag nu vill väcka ditt intresse för denna festival varför skriver jag nu när den är avslutad? Ja, det är en berättigad fråga. Jag vill helt enkelt göra lite reklam och väcka ditt intresse inför kommande år. Jazzfestivalen är till och med så intressant att det är en anledning att styra sin semester till Franska Rivieran under den perioden. Och det kan ju vara bra med lite framförhållning. Biljetterna släpps någon gång på våren www.jazzajuan.com så håll koll. Det går också att boka via turistbyråerna (Antibes och Juan-les-Pins) i området.

Jag vill också passa på att berätta lite om själva scenen som faktiskt är magiskt vackert belägen. Den ligger ett stenkast från Medelhavet och i bakgrunden ser du öarna Îles de Lérins utanför Cannes och de röda Esterelbergen. Scenen ligger i området Pinède Gould, vilket är en park där det växer massor av ståtliga barrträd (Pinède). Området är uppkallat efter den amerikanske affärsmannen

Youn Sun Nah Quartet - lite senare och lite mörkare

Youn Sun Nah Quartet – lite senare och lite mörkare

Frank Jay Gould som slog sig ner på Rivieran och startade bl a ett antal casinon. I Juan-les-Pins har han gjort starkt avtryck genom att även 1926 låtit uppföra det storslagna hotellet Le Provencal. Ett hotell som sedan många år är en gigantisk byggarbetsplats och som förhoppningsvis kommer återfå sin glans. Detta är dock högst oklart – investeringen måste vara enorm och komplexiteten i projektet omfattande.

Vi har under ca femton års tid, varje sommar, besökt jazzfestivalen. Det har även hänt att vi varit på andra konserter utanför det arrangemanget. Vid ett par tillfällen har vi t ex sett och lyssnat på Patrick Bruel, som är en populär och mycket folkkär sångare i Frankrike. En, enligt min uppfattning, stor artist. Får du möjligheten att lyssna på honom live så ska du ta chansen. Han är dessutom riktigt trevlig att titta på.

Nu åter till jazzfestivalen, men innan jag kommer till årets upplaga tänkte jag backa filmen och fundera på vilka artister jag sett och hört som gjort de starkaste intrycken. En av de mest spektakulära var nog när jag lyssnade till Natalie Cole, som sjöng Unforgettable i en

Jamie Cullum - nu är det riktigt mörkt och bra drag

Jamie Cullum – nu är det riktigt mörkt och bra drag

duett tillsammans med sin döde far, Nat King Cole. Mycket vackert, men ytterst spektakulärt. Jag har fortfarande inte bestämt mig för vilket intryck som väger tyngst – men jag var där. Jag har också haft förmånen att lyssna på bl a Norah Jones, Diana Krall och Melody Gardot. Under ett antal år spelande Esbjörn Svenssons trio på jazzfestivalen och jag har även lyssnat på dem, vilket jag är extra glad för. Det var enastående duktiga och mycket populära på festivalen. Bottennappet var när Chuck Berry uppträdde. Vi hade höga förväntningar, men det blev en besvikelse. Han var trött och saknade energi. Pliktskyldigast körde han en duck walk. Nej, honom vill vi hellre minnas från hans storhetstid. En stor artist som var still going för något år sedan var Tom Jones. Han bjöd publiken på en balanserad konsert, som innehåll en del nya lite lugnare låtar i kombination med gamla hits. När han körde Delilah jublade publiken och det svängde rejält när han genomförde Sex Bomb. Fortfarande en världsstjärna.

Nog om historien, nu återgår jag till sommaren 2014. Årets stora artist var Stevie Wonder. Trots att jag försöker att bevaka biljettsläppen så missade jag den här gången. Enligt personer jag pratat med såldes konserten ut på tjugo minuter. Vad gjorde vi då? Det är ju en utomhusscen och det går att lyssna från lite olika platser i närområdet. En av de närmaste restaurangerna är den som tillhör ”spökhotellet” Le Provencal (som jag nämnt tidigare i texten). Restaurangen, som även har en Beach Club, lever dock i högönsklig välmåga och är värd ett besök även utan Stevie Wonder www.provencal-beach.com Vi fick njuta av musiken och uppleva lite av stämningen trots att vi missat biljetterna.

Vi missade dock inte biljetterna till Jamie Cullum. Han är en engelsk jazz- och popartist, tillika sångare och pianist. Vissa låtar skriver han själv, t ex

Vi fick inga biljetter till Stevie Wonder, men vi hörde och åt gott

Vi fick inga biljetter till Stevie Wonder, men vi hörde och åt gott

har han skrivit titellåten till Clintanfilmen Gran Torino. Som liveartist är Jamie Cullam strålande. Som en liten apa hoppar han omkring på scenen och bjuder på sig själv. Jag tycker att hans bästa framförande är Don’t stop the music. När det är dags för Jamie har klockan passerat elva på kvällen och mörkret har lagt sig över Cannesbukten. Innan huvudnumret är det som det brukar vara vid konserter – en eller flera förband. Och som det brukar kan de vara riktigt bra och coming.

Kvällen inleddes (då var det fortfarande ljust ute) med Alex Hepburn. Lägg det namnet på minnet. När jag läser i programmet så jämförs denna skotska begåvning både med Janis Joplin och Adèle. Efter Alex Hepburn får vi njuta av Youn Sun Nah Quartet. En blandning av europeiskt och asiatiskt, mycket intressant och spännande. Dock inte lika lättillgängligt för en amatör att ta till sig.

Att gå på jazzfestival är verkligen en helkväll med många intryck. Fram emot ett på natten vandrar vi nöjda hemåt i den ljumma natten. Det tar bara tjugo minuter att promenera till Antibes.

Kommentera