Göta kanal – med fendrarna ute hela tiden

imageDet blir lite mer Sverige på bloggen den närmaste tiden. Jag åker nämligen Göta Kanal just nu. För första gången, både för mig och Sven-Bertil. Hur ska det gå – skilsmässodiket är ju ett vanligt ”smeknamn” på kanalen och vi har ju sett vad som kan hända i filmerna med Janne Loffe Carlsson.

Vi startade från Stavsnäs i tisdags och igår eftermiddag kom vi till Mem, som är den första slussen. Hur ska det här gå. Jag har bara slussat där det varit lägre nivåskillnad tidigare

På väg  in till Söderköping

På väg in till Söderköping

, men jag hade läst på. Vi vill ju vara

proffsiga, åtminstone upplevas som det, när vi glider in i detta nitton mil ( inklusive sjöar) långa blåa band genom Sverige. Till att börja med gäller det att fendra på ordentligt – och det bästa av allt är att de ska vara kvar under hela resan. Inte av och på som i vanliga fall. Jag har lärt mig att det är skämmigt att åka runt med fendrar. Där går en skiljelinje mellan proffsen och amatörer. För min del är jag ganska prestigelös, men Sven-Bertil som är fd Sjökapten är mån om vår image, vilket är helt ok för mig. Fendrarna åker alltid av så snart vi lämnat hamn. Men inte nu alltså.

Nästa viktiga moment är tamparna. I aktern ska det imagevara en ganska lång tamp med en ögla. Tampen förtöjs i båten och öglan placeras kring en ögla längs slusskanten. En annan lång tamp förankras i fören och dras genom en annan ögla. Och det är här jag kommer in i bilden. Jag ska se till att sträcka upp båten när vattennivån ökar. Om jag inte sköter mitt jobb kan det gå riktigt illa. Jag känner det tunga ansvaret på mina axlar. När vi kommer fram till den första slussporten möts vi av en ung trevlig och tjänstvillig kille, som hjälper oss att placera båten på rätt ställe inne i slussen. Det märks att säsongen börjar gå mot sitt slut. Det var bara vi och en båt till. En segelbåt med fransk besättning, så det kändes nästan som hemma. Kul att kunna utbyta några enkla fraser.

Väl inne i Slussen så stängs porten och vattnet väller on. Vi ska alltså slussa uppåt, det glömde jag att berätta. Det är en mäktig upplevelse. Nu är det way of no return så att säga. Tjoho, det gick bra. Vi behövde inte skämmas och båten fick inga nya skavanker. Med lite flyt skulle vi hinna två slussar till och komma fram till Söderköping och finna natthamn där. Och det funkade.

Väl inne i den pittoreska staden knyter vi fast längs träkajen, där gästhamnen är. Då slås vi dock av något

Kapten Sven-Bertil med mamma som är passagerare. Jag är besättning

Kapten Sven-Bertil med mamma som är passagerare. Jag är besättning

som vi förundras över. Längs den fina kajen ligger ett antal krimskramsaffärer där de säljer billiga trista kläder och prylar. Min mamma, som också är med på resan, blir särskilt besviken. Vi är helt överens om att det istället borde erbjudas t ex hantverk och lokalt producerade varor. Att inte använda detta unika och levande skyltfönster,  som varje år gästas av tusentals turister, till att marknadsföra det lokala, övergår vårt förstånd.

Så var det dags för middag och vi beger oss ut på krogspaning. Vi väljer ett ställe som heter Å Caféet och slår oss ner i deras fina trädgård och nu blir vi inte besvikna. God mat ( och rikligt), mysig atmosfär och trevlig personal. Vi är samstämmiga i vår uppfattning om personalens betydelse för helhetsintrycket och vi byter några ord om ett inlägg som jag gjort tidigare ( henne skulle jag inte anställa – men henne).

Nu är det morgon (hann bli mitt på dagen innan publicering – det är körigt att vara matros och bloggare på samma gång) och vi ska fortsätta vår färd mot Vänern. Jag återkommer under resan.

 

Kommentera