Travel in style

Fundera på namnet – varför kalla ett museum för Motala Motormuseum när det innehåller så mycket mer?Detta fantastiska museum är verkligen något utöver det vanliga www.motormuseum.se Det ligger precis vid båthamnen inrymt i Hotell Nostalgi. Jag är inte särskilt motorintresserad, men det är Sven-Bertil och det var naturligt att göra ett besök när vi befann oss ett stenkast därifrån. Bakom det anspråkslösa och för mig lite tråkiga namnet döljer sig en samling svensk historia utöver det vanliga. På tvåtusen kvadratmeter inryms en samling av av prylar och miljöer från framförallt femtio- och sextiotalet. Här finns mängder med bilar, mopeder och motorcyklar men innehåller

Det här hade inte funkat idag

Talar för sig själv

så mycket mer. Det finns kameror, radio- och TV-apparater, telefoner och relaterade prylar. Allt inramat i en för tiden anpassad miljö. Runt om i museet finns också ljudinspelningar, tidningsurklipp och detaljer som bygger upp känslan och atmosfären. Jag har sällan fått en sådan nostalgikick som när jag klev in genom svängdörrarna och snacka om något som överträffade förväntningarna med bred marginal.

Karl Gerhards Daimler

Att vandra omkring bland dessa mängder av prylar är en lycka. Hela tiden dyker det upp föremål eller situationer där vi känner igen oss, eller kan relatera till våra föräldrars historia. Jag skulle kunna skriva massor om det här unika stället, men det här är ju en

Den underbara husvagnen Rullebo och detaljerna omkring

blogg och just nu innehåller den en reseskildring från vår Göta kanalresa. Så mitt mycket starka råd är – gör ett besök på Motala Motormuseum och upplev stämningen. Det är något du absolut inte får missa.

Våra brittiska medslussare

När vi var färdiga med vårt museibesök, som av förklarliga skäl blev längre än vad vi tänkt oss, tuffade vi vidare mot Borensberg. Det går att ha mer eller mindre tur med vilka båtar, eller framförallt besättningar man slussar tillsammans med. Den här dagen hade vi lite mindre tur. Vi hamnade i samma flow som ett brittiskt par i en trettiosex fots segelbåt. Till att börja med tyckte vi att de var lite charmiga med sin brittiska artighet och sina kommentarer. Denna uppfattning kom dock att ändras under resans

gång. De visade sig vara extremt omständliga och tog evigheter på sig varje gång vi skulle nerför en sluss (

Ovanför Roxen och Bergs slussar

vilket alltså är enklare än att ta sig uppför).  Trots att de förmodligen varit ett par länge kunde de inte utöva slussmanövern genom tyst samförstånd utan behövde skrika till varandra hela tiden. Eller rättare sagt han skrek till henne. Droppen för mig blev när mannen sa något raljant om womens lib till Sven-Bertil medan jag och den brittiska hustrun stod ute i ösregnet. Dagen efter körde vi ifrån dem på Roxen och bestämde oss för att de aldrig skulle få komma ikapp igen.

Detta för mig osökt in på gårdagens resa, som blev

Slussvärden Frida vid Heda slussar. En av de trevliga, duktiga och hjälpsamma ungdomar som vi mötte längs kanalen

lång. Vi körde från Borensberg till Söderköping, mestadels i regn. Och nu är det på plats att skriva något om alla de fantastiska slussvärdar som jobbar längs kanalen. Jag har läst mig till att Göta Kanalbolaget varje sommar extraanställer ca etthundra ungdomar för att jobba med slussningen. Det är supertrevliga, kompetenta och tjänstvilliga tjejer och killar i tjugoårsåldern som hjälper oss genom slussystemet. En stor eloge till alla som hjälpt oss på vår resa. Ja, det finns även några, i sammanhanget äldre personer som jobbar här och de gör också ett bra jobb. Till er som är unga och läser

Våga vägra långbyxor- det är faktiskt bara mitten av augusti

inlägget – sök sommarjobb här. Vilken möjlighet det måste vara och vilka erfarenheter det måste ge. Till att börja med handlar det om det rent tekniska, dvs att hantera själva slussningen. För att lyckas med det måste du ha ledaregenskaper – det finns många viljor i en sluss. Du måste ha social kompetens och vara smidig. Sist men inte minst gäller det att tala flera språk. Här finns många nationaliteter, framförallt många tyskar. Vilken erfarenhet att ha med sig resten av livet.

Igår kom vi till Söderköping, med två minuters marginal inför dagens sista broöppning. Att vi klarade det berodde på de alerta slussvärdarna. ” Vi jobbar på att få er till Söderköping” sa en av tjejerna. De gjorde sitt yttersta och vi hade ju kört ifrån den engelska båten – så vi hann.