Jag har klaustrofobi – på ont och på gott

HissVarför denna, ganska tråkiga och för de flesta intetsägande bild? Det är en bild på en hissdörr i en av Hötorgsskraporna i Stockholm. Jag börjar med en episod för att introducera och verbalt illustrera varför jag tar upp ämnet klaustrofobi eller cellskräck. För några dagar sedan hade jag ett möte på en adress på Sveavägen. Jag skulle till ett ställe där jag aldrig varit förut, men kände mig bekväm. Sveavägen, lågt udda nummer betyder centralt beläget – inga problem att hitta med andra ord. Som vanligt hade jag hyfsat god tid på mig eftersom jag aldrig (nästan i alla fall) kommer försent. Med rejäl marginal närmade jag mig min besöksadress och när jag kom fram till korsningen Kungsgatan-Sveavägen började jag ana oråd. Hm det verkar vara en lokal i en Hötorgsskrapa. Jag vandrar vidare och mycket riktigt, visst hade jag rätt. Det var absolut inte mitt första besök i en av dessa byggnader och jag vet att trapphusen är låsta. Och mycket riktigt så var det även denna gång och jag åker inte hiss. Väl framme kommer jag till det utrymme där hissarna finns,. Ett antal, åtta tror jag, silvergrå slutna små silvergrå väggar där människor rör sig ut och in. I en av dörrarna pågick reparationsarbete. Min första tanke är – undrar vad som hänt? Har något stackare fastnat? I vilket fall, jag ser även en stor järndörr men den är givetvis låst. Då gör jag som jag brukar i sådana här situationer. Jag ringer dit jag ska. Förklarar min belägenhet  – att jag är på plats men vill ta trapporna. Som vanligt får jag förslaget om att någon person ska åka ner och göra mig sällskap i hissen upp och som vanligt säger jag då att det inte funkar utan att jag vill gå. Efter lite samtal kommer vi överens om att någon ska komma ner, ta med sig nyckel och lotsa mig genom trapphuset. Så blev det också.

Den här gången skulle vi bara till tredje våningen, vilket var skonsamt för min medföljare i trappan. Själv är jag en rutinerad trappvandrare och har i olika jobb under åren haft min placering på diverse våningar. Jag tror att nummer tretton är det högsta. Vid olika aktiviteter som jag deltagit i har det varit betydligt högre. Jag har knallat högst upp till konferensavdelningen på Hotell Ariadne i Stockholm, Läppstiftet i Göteborg och Kronprinsen i Malmö, för att nämna några exempel. Antal hotell där personal tvingats vandra med mig i trapphus är många. På vissa ställen är det öppet till trapporna men på vissa är det värsta Fort Knox. Vilket fler än en gång har förvånat mig ur brandsäkerhetssynvinkel. Ett av mina roligaste minnen är när vi var i Singapore och jag fick en person avdelad till mina trappvandringar. Jag blev lotsad genom diverse utrymmen, som kök och tvättavdelningar. Till slut hittade jag själv och min ledsagare abdikerade från uppdraget. Något som säkert inte var ok enligt hotellets regelverk.

Nu är det inte bara hissar som jag inte klarar av. Små toaletter med knepiga lås och tunga dörrar är inte heller min grej. Det bästa jag vet är toaletter med fönster, eller dörrar som är öppna nertill och upptill, gärna med enkla mekaniska lås som snabbt går att forcera. Toaletter kan till och med vara ett större problem än hissar, för nöden har ju ingen lag. Det är faktiskt så illa att jag kan välja bort restauranger på grund av deras toaletter. Om jag ändå hannar på ett ställe med läskiga toaletter – vad gör jag då? Då finns det tre alternativ. Det första är att hålla sig, vilket är det sämsta. Nästa alternativ är att inte låsa, skynda sig och hoppas att ingen öppnar. Om så sker brukar jag säga – ursäkta jag glömde att låsa. Det bästa alternativet är att ta med sig någon som passar dörren. Ett alternativ som dock inte fungerar på Belga Queen i Bryssel. Där är dörren genomskinlig ända tills du låser. Jag vet inte hur det går till, men det är inget som jag gillar. Restaurangen är mycket bra för övrigt.

Klaustrofobi är något irrationellt. Det är för mig en rädsla för att bli instängd trots att jag är fullt medveten om att det är helt ofarligt. Jag är i de flesta fall logisk, rationell och relativt lugn men inför risken att inte kunna ta mig ut fungerar inte de mekanismerna. Hur blev det så här då? Svaret är att jag inte vet. Jag har en teori som bygger på att jag föddes med akut kejsarsnitt och att min väntan på att få komma ut har präglat mig. En bekant till mig som psykolog har dock förkastat den teorin. Hur som helst. Det finns massor med nackdelar att ha cellskräck, men det finns också några fördelar. Jag får t ex alltid massor av vardagsmotion. På den tiden när jag hade en arbetsplats blev det många steg per dag. Om det börjar brinna i en lokal eller på ett hotell så har jag alltid koll på nödutgångarna. Det kan vara bra att dela rum med mig. Jag har också genom åren fått träffa människor som jag inte annars hade haft anledning att göra bekantskap med.  Det finns många stackars vakter, receptionister, assistenter m fl. som jag plågat uppför trappor. Ibland har de blivit så anfådda att jag nästan blivit orolig för deras hälsa. Vi får se om jag tar tag i saken för att göra något åt detta knäppa beteende. Någon gång har jag lekt med tanken. Särskilt på den tiden när jag hade privat sjukvårdsförsäkring.  Vi för se, vi får se….

5 thoughts on “Jag har klaustrofobi – på ont och på gott

  1. Det här med fobier är mycket vanligare än vad man tror. Jag vet en mirakulös metod för att bota sådana som jag kom i kontakt med för ett par år sedan och som jag rekommenderat många. Alla har blivit bra! Hör av dig så berättar jag!

  2. Jag är väldigt höjdrädd, kan knappt stå på en pall utan att få svindel. Det händer att jag tvingar mig upp på en stege, men det är plågsamt. Och så har jag getingfobi. Den har jag i och för sig bemästrat någonlunda, men sätter de sig i ansiktet blir det direkt blackout med skrikande och flaxande.

  3. Minns när du hälsade på mig på mitt studentrum i Göteborg 1978. Jag bodde på trettonde våningen med makalös utsikt, men det var tji att få med dig upp i hissen. Du traskade upp – och ner. Personligen är jag heller inte särskilt förtjust i hissar och har bott nära marken sedan dess. Å andra sidan älskar jag utsikter. Din klaustrofobi har uppenbarligen inte hindrat dig från att förverkliga dina övriga drömmar i livet. Kanske ska man vara lite rädd om sina spöken… Själv försökte jag överkomma min rädsla för att dyka häromåret. Jag hade världens bästa handledare och jag lyckades överkomma ångesten och kasta mig i, men särskilt trevligt att dyka har det inte varit sedan dess heller, och man kan ju undra om det hade varit bättre att använda tiden till något roligare. Starka människor med mycket framåtanda kanske behöver sina rädslor, tänker jag. Det gör dem (oss) lite mänskligare.

    • Du har kanske rätt Eva – vi kanske ska vårda våra spöken. Det är nog det jag gjort under åren och har därför en kluven inställning till att göra något åt saken. En drivkraft skulle i så fall vara att jag gärna vill åka till New York. Något jag undvikit främst på grund av att de höga byggnaderna, som i sig inte skrämmer mig, innebär att jag måste åka hiss. Jag sliter med fråga och återkommer om jag bestämmer mig för någon typ av åtgärdsprogram. Jag dyker för övrigt inte heller, innebär också att vara instängd. Men jag simmar gärna omkring på ytan.

Kommentera