Rock Strangers – hur tänkte han då?

imageJag har alltid tyckt om att bila. En slags frihetskänsla att ta sig fram och upptäcka resmål, stora upplevelser och små detaljer. När vi (jag och min syster) var små bilade vi runt i Europa med våra föräldrar och det har satt sina spår. Alltifrån att ha upplevt orter, sevärdheter och miljöer till människor och episoder. Våra barn har därför också fått uppleva ett antal bilsemestrar genom åren. Mestadels har det blivit resor till Frankrike. Nu när vi har vår permanenta adress i Antibes blir det mest flyg till och från Sverige, men inte alltid. Suget efter att åka runt finns kvar och nu var det dags för en bilresa. Förutom själva upplevelsen fanns också behovet av att transportera prylar. Vi har alltid saker på fel ställe  och den givna följeslagaren – Volvo skåp, som rymmer både det ena och det andra, hänger med.

Nu är vi på väg igen. Från Sverige till Frankrike. I bil och på känsla. Det är en stor frihet att inte behöva sättaimage tidsramar för resan. Vi stack iväg och hade bara en grov plan i huvudet och den innebar bl a att vi på  nervägen skulle passera Champagnedistriktet. På väg mot Helsingborg slog det mig att vi skulle komma till Reims på lördag eftermiddag, vilket inte var så begåvat. Vinhusen har ju stängt på söndagar.  Vi fick alltså byta spår, inga problem. Det får bli champagne på returresan. Håll ögonen öppna för då blir det lite tips här på bloggen.

imageEfter en natt i norra Tyskland bestämde vi oss för att åka upp till den belgiska kusten, närmare bestämt till Oostende. Det är en hamnstad och badort med mycket atmosfär. Sven-Bertil har varit där under sin tid i flottan och har ett nostalgiskt förhållande till stället. Vi har varit där några gånger tillsammans, men aldrig bott över. Nu var det dags för en helkväll, som bl a skulle innebära en middag på visserskaai ( typ fiskkaj). Vi installerade oss på det centralt belägna och mycket trevliga Hotel du Parc , som jag hittade på Guide Michelinappen (ett ovärderligt verktyg som europé). Ett tips – rummen på första våningen har små, men dock, balkonger.

Så var det dags att gå på middagsrestaurangspaning ( oj, det blev ett långt ord) och vi begav oss ner till havet.image Det blåste riktigt friskt och känslan av att vara i en hamnstad ( tillika mondän badort) infann sig omgående. Nere på kajen slogs vi av något som vi inte var förberedda på. Något som förändrat bilden av  strandlinjen. Där finns numera en spektakulär installation under namnet Rock Strangers. Den består av ett antal stora rödoranga plåtföremål placerade i en formation. Konstverket tar plats och påverkar alla som passera. Jag funderar en stund på vad jag ska tycka, men bestämmer mig ganska snabbt för att ge tummen upp. Nyfiket letar jag mig omkring för att finna lite mer information men icke. Det får bli Google som vanligt. Där får jag fram att skulpturerna heter Rock Strangers och är skapade av Arne Quinze. När de placerades på kajen i Oostende för drygt ett år sedan var det inte helt okontroversiellt, vilket jag kan förstå. Men konst ska ju beröra eller hur?  När jag försöker att få mer information om tankarna bakom konstverket går jag bet och tiden är en begränsning. Vi är ju på resande fot. Hur tänkte Arne egentligen? Symboliserar plåtskulpturerna främmande klippor i udda former och färger eller är det främlingar som rockar loss. Jag vet inte, men det finns verkligen utrymme för fantasin i mötet med dessa alster.

imageSen blev det middag såklart och det blev skaldjur. Gott och trevligt på en restaurang vid havet, såklart det också.

I morse begav vi oss söderut och färden slutade i Bretagne och i den vackra byn Josselin. Vi bor på ett så mysigt hotell intill en kanal och mitt emot ett slott. I morgon fortsätter vi vår resa mot nya spännande mål. En kombination av medvetna val och infall.

Kommentera