Annie Lööf och mina lärdomar

Det är så lätt att snabbt bilda sig en uppfattning utifrån den bild som skapas via diverse media. Bilden må vara korrekt eller inte, men ofta är det den enkla vägen som får företräde när det gäller att välja synsätt. Den enkla vägen i kombination med den opinion som råder. Nu tänker jag berätta om hur jag ändrat uppfattning om Annie Lööf. Jag tänker också ge mig själv en rejäl känga av självkritik.

Innan jag börjar berättelsen vill jag klargöra att allt jag skriver bygger på min egen uppfattning och mina källor är de som är allmänt tillgängliga. Jag har ingen insyn i det politiska etablissemanget, varken generellt eller när det gäller Centerpartiet eller Alliansen. I inlägget försöker jag även att undvika rena politiska värderingar.

När Annie Lööf tillträdde hade jag ingen direkt uppfattning om henne. Spontant tyckte jag att det var positivt med en ung kvinna som blev partiledare. I takt med att hon kom in i rollen uppenbarade sig dock svagheterna. Hon hade ingen omedelbar framgång med att skapa positiv image kring sin person. I debatterna med grabbarna hade hon i början svårt att hävda sig. Hon framstod som oerfaren, saknade förmåga att hävda sig själv och ta utrymmet i anspråk. Och när hon yttrade sig var det så där – budskapen gick inte riktigt fram. Bristen på trovärdighet kryddades med den rejäla djupdykningen kring den idédebatt som inleddes inom Centern där bl a frågan om månggifte diskuterades. Mitt i denna debatt hade hon, säkert välförtjänt men inte så omdömesgillt, åkt på semester till Thailand.

Min och många som jag känner blev alltmer kritisk till Annie Lööf som partiledare. Hon var för ung, orutinerad och naiv. När den diskussionen kommer igång är det lätt att ösa på med bränsle och till slut kan ingen förstå hur hon kunde nå den politiska toppen så snabbt.

Men hallå – hur inskränkt har jag varit egentligen. Jag har gått emot mycket av det jag står för. Vi måste våga släppa fram kvinnor, ungdomar och det måste vara tillåtet att göra misstag. Jag tycker också att det är nyttigt och viktigt att utmana givna normer och bryta stereotypa beteenden. Det måste vara tillåtet att ge sig ut på hal is, lära sig  och utvecklas. Annie är visserligen ung, men hon är av samma årgång som Gustav Fridolin.  En partiledare som haft det lättare att vinna respekt. Vad kan det bero på? Givetvis handlar det om att olika individer är personligheter, men inte bara det. Jag är övertygad om att det är tuffare att vara kvinna i politiken, precis som det är i näringslivet. Det är mannen som är norm och går du utanför de ramarna är det lätt att bli ifrågasatt. Och hamnar du snett så är den negativa spiralen snabbt igång.

Nu verkar Annie Lööf ha tagit sig igenom en tuff period och framstår helt plötsligt som stark och utstrålar självförtroende. All heder åt henne för det. Hur svårt kan det inte ha varit att få utstå all kritik som förekommit, såväl den i det offentliga rummet som den som sannolikt varit internt. I de egna leden brukar de värsta olyckskorparna att finnas. Jag beundrar verkligen henne för att hon hållit ut och så målmedvetet tagit sig fram i det politiska landskapet. Mycket starkt jobbat!

För att vara extra tydlig – jag förbannar mig själv för att jag så okritiskt fallit in i kritiken mot Annie Lööf. Det kan också tyckas opportunistiskt att nu uttrycka en annan uppfattning. Mitt syfte är dock att faktiskt dra lite lärdomar. Det handlar om makt och karriär. Tänk om vi bara släppte fram de som är färdigstöpta och som inte kommer att göra några felbedömningar. Då kommer makten alltid att landa hos de som är slipade och etablerade. Att släppa fram oslipade diamanter är nödvändigt, såväl i näringslivet som i politiken. Det som är viktigt hos varje person som har makt är viljan och förmågan att utvecklas. Att våga sticka ut hakan men samtidigt kunna erkänna misstag och rätta till sin felbedömningar. Vi behöver unga människor som vill ta ansvar och som är beredda att med energi driva utvecklingen framåt. Det finns så mycket erfarenhet i maktens korridorer och det är nyttigt med friskt blod. Och tänk efter – inom etablissemanget finns det också de som gör misstag men skyddsnätet är större, eller hur?

En mysig strandrestaurang med god mat – nu är jag på Plage Garoupe

En mysig strandrestaurang med god mat – nu är jag på Plage Garoupe

Pasta med skaldjur - mmmm

Pasta med skaldjur – mmmm

Det är lätt att bli hemmablind och gå i gamla fotspår. Jag tycker att jag har hyfsad koll på utbudet av restauranger i Antibes och blir desto gladare när jag upptäcker något nytt som är riktigt bra. För några veckor sedan skulle jag äta söndagslunch tillsammans med ett par väninnor. De hade bokat bord och vi begav oss till området Garoupe ute vid Cap d’Antibes, mellan Antibes och Juan-les-Pins. Det är ett strandområde som ligger längst in vid en vik med hänförande utsikt över Alpes Maritimes och Medelhavet förstås. Där finns ett antal hotell och restauranger och en stor del av den lilla strandremsan utgörs av betalplager.

I vilket fall gjorde jag mitt första besök på restaurangen La Joliette (jag har inte lyckats hitta någon hemsida att länka till men den går att hitta ändå via

Fisken var inte heller så dum

Fisken var inte heller så dum

Google). Vi beställde in plat du jour (typ dagens rätt), som denna söndag bestod av pasta med en helt underbar skaldjurssås. Sås kanske är fel ord egentligen, ragu kanske är en mer korrekt benämning, men gott var det.

Idag återvände jag för att introducera min man till denna, min nya upptäckt. Jag hade bokat ett bord och vi satt så nära havet det går att komma. Med fötterna i sanden avnjöt vi varsin underbar fiskrätt och Sven-Bertil avslutade med en Café Gourmand (kaffe med ett antal minidesserter). Jag försöker hålla igen på sötsaker, även om det ibland är svårt att avstå. Ett vanligt beteende är att jag ber om en extra sked för då kan jag nalla lite av Sven-Bertil.

Förutom att restaurangen är bra och trevlig så ligger den mitt på den del av stranden som är publik, dvs det är gratis att sola och bada där. Trots att vi alltså har varit i Antibes i många år har vi aldrig badat här tidigare och trots att det nu är slutet av september var det helt fullt på stranden. Vilket är lätt att förstå med tanke på vädret och att det är söndag.

Det finns alltid lite plats i dessertmagen

Det finns alltid lite plats i dessertmagen

Jag måste säga att september är en helt underbar månad härnere, sannolikt den bästa på året. Fick jag bestämma skulle det finnas fler september. Vädret är så skönt, lagom varmt både i luften och i vattnet. Det är fortfarande puls och många människor i omlopp, men inte lika mycket som månaderna innan. Vi njuter.

Skönt med ett dopp efter maten

Skönt med ett dopp efter maten

Nu är bilen fransk

Nu är bilen fransk

Det här inlägget går att läsa med två olika utgångspunkter. Se det som ett kåseri om hur det är att komma till Frankrike och registrera en bil här. Ta in lite kuriosa och dela våra upplevelser. Ett annat synsätt kan vara att inlägget faktiskt går att använda som instruktion. Målgruppen för det betraktelsesättet är antagligen relativt begränsad, men för den det berör kan informationen vara matnyttig. Följ med på vår registreringsresa med vilka ögon som passar dig.

Så var det dags, Volvon skulle registreras i Frankrike. För det krävs en del förberedelser i form av diverse dokument. Det hade vi läst oss till. Jag hade laddat upp med Certificat d’immatriculation (svenskt registreringsbevis), Certificat de cession (faktura på bilen) och vi hade beställt Attestation d’identification conforme (bevis på att bilmodellen uppfyller franska normer) från Volvo. Till det hade jag givetvis identitetshandlingar, såväl original som kopior. Sist men inte minst, som alltid i Frankrike, en faktura från EDF (elbolaget) som bevisar var jag bor. EDF är en maktfaktor i det franska samhället, som förutom att de försörjer med el även legitimerar människors adress.

Vi behövde komplettera med ett dokument, Certificat d’acquisition (ett formulär som bevisar att momsen är betald på bilen). Det dokumentet utfärdas av den franska skattemyndigheten. Vi började dagen där. Laddade med befintliga dokument ställde vi oss i kön. När vi kom fram förklarade vi vårt ärende och blev hänvisade två trappor ner i det relativt stora komplex som utgör Skattekontoret i Juan-les-Pins, vilket vi tillhör. När det blev vår tur lämnade vi våra handlingar och frågade ödmjukt om de kunde utfärda det önskade certifikatet och det var inga problem. Vi fick svara på några frågor och vips så hade vi handlingen, med stämplar och allt. I mitt huvud dök dock en fundering upp – hur sjutton kan de veta att momsen är betald? Nu är den givetvis det och det är positivt med tillit.

Väl rustade begav vi oss till La Sous-préfecture (den administrativa enheten/byggnaden) i Grasse som betjänar området Alpes-Maritimes. När vi kom dit fick vi fylla i Demande de certificat d’immantriculation (en blankett som tillhandahålls av prefekturen). Det var många människor som väntade och vi fick ta en kölapp. Alla skulle dock inte registrera sin bil och vi uppfattade det som om de flesta var där i körkortsärenden. Köordningen var också organiserad utifrån ärende och vi kom fram ganska snabbt. Vi hade precis hunnit fylla i formuläret.

Vårt könummer visade sig på displayen och vi blev hänvisad till lucka F. Där satt en dam som verkade mycket rutinerad och på några minuter hade hon registrerat min bil. Så snabbt att vi blev lite villrådiga. Vi hade trott att det skulle passera ytterligare några byråkratiska kvarnar innan ärendet var klart, men här bedrog vi oss. Alla papper var i ordning och bilen var helt plötsligt fransk. Det uppstod dock ett litet problem, nämligen betalningen. Jag förväntades skriva ut en check, vilket jag inte hade med mig eftersom vi aldrig använder checkar. Går det inte bra med kort undrade jag – no, blev svaret. Hur är det med kontanter då – no, blev svaret även på den frågan. Hm, hur gör vi nu då? Jag frågade om ”vår” bank fanns i Grasse för då skulle vi kunna gå dit och fixa en check. Tiden var dock kritisk, vi hade bara en halvtimme på oss i så fall då kontoret skulle stänga.

Medan vi resonerade betalningsmöjligheter med vår tjänstekvinna, började hon prata med personen i disken bredvid. Och efter några minuter fick vi nytt besked. Det går att betala med kort om vi går en trappa ner, till körkortsavdelningen. Så det går alltså att betala med kort, sa jag eftersom läget blev lite förvirrat. Ja det går bra – ta med det här intyget. Sagt och gjort, vi gick ner och betalde och insåg att nu är bilen verkligen fransk. Jag innehar numera ett Certificat Provisoire d’Immatriculation. Ett provisoriskt registreringsbevis som gäller i väntan på att det ordinarie kommer med posten.

Väl ute ur byggnaden uppstår några frågor. Den första och viktigaste – hur gör vi med försäkringen? Vi hade inte trott att det skulle gå så snabbt. Efter att ha överlagt med varandra kom vi överens om att den svenska försäkringen måste gälla på vägen tillbaka till Antibes och att vi tecknar en fransk försäkring under eftermiddagen. Puh – ingenting hände tack och lov och nu har vi fransk försäkring. Den andra frågan som dök upp var – hur gör vi med skyltarna? Innan vi ens hade formulerat frågan så bokstavligen sprang vi in i ”ett hål i väggen” där skyltar tillverkades. På mindre än fem minuter hade två nya registreringsskyltar. De sitter nu på bilen, som idag kommer att göra sin första lilla resa i sin nya out-fit.

Några reflektioner, generellt när det gäller myndigheter i Frankrike:

  1. Släng aldrig papper/dokument, varken gamla eller nya. Du vet aldrig när de kan behövas.
  2. Det är ibland byråkratiskt, men det mesta fungerar bra och de flesta är mycket hjälpsamma. Ta seden dit du kommer.
  3. Som kvinna, ditt efternamn som ogift är alltid viktigt. Du får stå ut med att det namnet helt plötsligt existerar igen.
Våga prova vegetariskt –  några tankar och ett restaurangtips i Antibes

Våga prova vegetariskt – några tankar och ett restaurangtips i Antibes

Jag har av någon oförklarlig anledning varit skeptisk till vegetarisk mat. Inte för att det är något fel på maten, men jag har någon typ av instinkt som säger mig att det inte går att bli riktigt mätt om måltiden inte innehåller kött eller fisk. En annan förklaring är vanans makt som i sin tur har skapat såväl beteende som kunskap. Med kunskap menar jag i sammanhanget kompetensen att tillaga goda och mättande rätter som enbart baserar sig på vegetariska råvaror. Jag har helt enkelt aldrig lärt mig eller låtit mig inspireras av det rent vegetariska. Detta trots att min dotter under många år avstått från att äta kött och fågel. När hon bodde hemma och kom på besök, blev det alltid fisk. Inget fel på det i sig, men jag kunde ju ha ansträngt mig lite mer.

Chez Helen 4Nu bor jag i Antibes och förutsättningarna är nya. Dels har vi tillgång till fantastiska grönsaker och dels har jag mer tid att ta nya tag vad gäller matlagning. Jag har alltid tyckt om att laga mat och det är ett viktigt intresse, men jag har i ärlighetens namn varit lite enkelspårig men nu ska det bli ändring. Det är dags att utmana fördomarna. Förutom att det är gott och nyttigt med väl tillagad vegetarisk mat så är det också klokt ur resurssynvinkel.

I Antibes finns restaurangen Chez Helen http://www.chezhelen.fr/accueil.html Det är en lunchrestaurang som enbart serverar vegetariskt, ekologiskt och biodynamiskt. Den ligger på en liten gata mitt i gamla stan och jag har gått förbi där många gånger utan att gå in. Jag har också läst om den i guiden Petit Futé och på Tripadvisor, där den fått massor med positiva omdömen. Trots detta har restaurangen fram till nu varit oprovad av mig.

Förra veckan var jag ensam några dagar och skrotade runt i gamla stan vid lunchtid en av dagarna. När jag gick förbi Chez Helen så tänkteChez Helen 2 jag – nu är det dags. Jag tar mod till mig och provar, vad är det värsta som kan hända? När min man är med finns det alltid massor med anledningar att välja något annat ställe. Ett ställe som helst serverar kött eller åtminstone fisk eller skaldjur. Klockan var ungefär halv ett och det fanns några bord lediga så jag slog till. Ganska snabbt insåg jag att detta verkligen är ett ”livsstilsställe”. Allt, precis allt var genomtänkt. Förutom att maten var tillagad på vegetariska och ekologiska råvaror så var även dryckerna kvalitetsstämplade. De serverade till exempel spännande juicer och teer, men även öl och vin som var ekologiskt producerat. Dessutom närproducerat, eftersom vi befinner oss i ett vinland. Bredvid mig satt en tjej som beställde Coca Cola och hon fick en variant av ”Cola” som innehöll naturliga råvaror.

JChez Helen 3ag beställde en Falafelsallad, som var en av dagens rätter. Det fanns även Quiche, Lasagne och en meny med fler alternativ. Det var verkligen jättegott och jag blev mätt som en plätt. När jag tittade mig omkring och iakttog vad de andra gästerna åt så konstaterade jag att det också såg smaskigt ut. Av någon anledning var det många kvinnor bland lunchgästerna, men även några par. Jag spanade in männen för att se om de verkade bli mätta och ja, de såg nöjda ut.

Nu har jag bestämt mig för att lära mig mer om hur jag kan laga vegetariskt och även bli lite mer öppen när det gäller att välja restauranger. Vad gäller matlagning handlar det mycket om träning och att helt enkelt lära sig att kombinera olika råvaror. Det kommer att bli berikande på många sätt.

 

Nytt vingårdsbesök i Provence

Nytt vingårdsbesök i Provence

Provning på Chateau Thuerry

Provning på Chateau Thuerry

Nu tänker jag ta er med till appellationen Coteaux Varois, som vi besökte i somras. Vi hade inte varit där tidigare så det blev en pionjärtur och vi valde att hålla oss i området kring byn Villecroze. Området fick sin appellationsklassificering 1993 och namnet kommer från departementet Var. Vi hade läst att området producerar större andel röda viner, 40%,  än genomsnittet av appellationerna i Provence och idag var vi ute efter rött.

Som vanligt med utgångspunkt i Antibes så tar vi motorvägen västerut och den här gången svängde vi av vid avfart 36 mot Draguignan, men

Spännande konstverk mitt bland vinerna

Spännande konstverk mitt bland vinerna

det går även att ta avfart 35 vid Brignoles. Det beror helt på hur man vill lägga upp sin rutt. Mellan dessa avfarter finns det mängder av vingårdar att besöka. Ibland är det spännande att köra på vinst och förlust, chansa lite och dyka ner där det ser spännande ut. De allra flesta är mycket öppna för att ta emot besökare och bjuder generöst på sin berättelse och sina viner. Kom dock ihåg att de flesta har lunchstängt. Idag hade vi fokus. Vi startade tidigt på morgonen för vi ville också hinna med att ta oss till Gorge du Verdon och sjön Lac de Sainte-Croix. Ett mycket intressant område som påminner om Grand Canyon och som har en mycket speciell sjö med turkost vatten. Det är något som kräver ett eget inlägg, vilket kanske kommer längre fram.

Den här dagen hade vi i alla för bestämt oss för att göra tre vingårdsbesök. Vårt första nedslag blev på vingården Chateau Thuerry http://www.chateauthuerry.com/homepage i Villecroze. En relativt stor vinproducent vars ägor sträcker sig till och Tourtour och Flayosc. Det

Det här är Domaine Saint Jean

Det här är Domaine Saint Jean

här är ett ganska trendigt ställe. Stilren och modernt inredd byggnad med modern konst på väggarna. Vi blir mycket väl bemötta av en kunnig och vänlig kvinna som ger oss all sin tid. När vi är klara med provningen bestämmer vi oss för att köpa deras Le Chateaux 2009 som innehåller en blandning av Cabernet Sauvignon, Grenache och Syrah, AOC Coteaux Varois. Ett riktigt bra och prisvärt vin tycker vi. Vi köpte även några L’Exception 2009, IGP, med den för Provence otraditionella

Resans vackraste vingård - Saint Jean

Resans vackraste vingård – Saint Jean

blandningen av Merlot och Cabernet Sauvignon. Lite mer åt Bordeauxhållet, dyrare och lite extra.

Nästa besök gjorde vi på Domaine Saint Jean de Villecroze http://www.domaine-saint-jean.com/fr/ även det en i sammanhanget stor vingård med sina 80 hektar. Detta blev vår favorit på den här resan. Stället ligger vackert inbäddad i naturen mitt i hjärtat av Provence. Även här fick vi trevligt och proffsigt bemötande. Vi fastnade särskilt för deras La Petite Chapelle 2010 som görs på enbart Cabernet Sauvignon och är därmed en IGP. Det här med klassificering av viner är en djungel och komplicerad att tränga in i. Varje appellation har sina regler för vilket druvor som måste ingå, eller inte får ingå, för att få en viss benämning. I sig kan det tyckas mindre viktigt men det är en del av systemet och var och en får avgöra hur intressant det är. Det är som med alla intressen, med fördjupning ökar kunskapen och engagemanget.

En mycket stolt vingårdsägare som ville visa oss allt

En mycket stolt vingårdsägare som ville visa oss allt

Den sista anhalten för dagen blev Domaine de Valcombe http://www.domaine-valcolombe.com/ En liten vingård som sedan några år ägs av ett par läkare som ville byta livsstil. Här fick vi en rundvandring på domänen

Lunch på det mysiga torget i Villecroze

Lunch på det mysiga torget i Villecroze

och fick bl a veta att de på den relativt lilla ytan odlar hela tio druvsorter. Även här valde vi att köpa ett endruvevin (vet inte om ordet finns egentligen men..), nämligen Le Carignan, IGP. Ja, av namnet framgår vilken druva det handlar om.

Jag vill även passa på att slå ett slag för själva byn Villecroze. Där finns ett mysigt torg med massor av plataner som ger en riktigt härlig Provencekänsla. Vi åt lunch på Restaurant sous Les Platanes och det var ett riktigt bra val. Supergod mat i trevlig miljö.

När ska de upptäcka att jag är en bluff?

AgentVad kommer nu detta att handla om undrar några, medan vissa anar vad som döljer sig bakom rubriken. Det var ju ett tag sedan jag skrev om makt och karriär. Hela den härliga sommaren har ju inbjudit till att skriva om ännu viktigare saker i livet (än makt och karriär alltså). Nu är det i alla fall dags igen och visst är det kombinationen av och dynamiken i nöjen, allvar, glädje, sorg, diverse utmaningar, jobb och privatliv som gör livet så intressant och spännande. Jag vill alltså inte på något sätt förringa att det finns mycket positivt med makt och karriär, men det gäller att ha distans och se till att dra nytta av alla de fördelar som erbjuds en person med inflytande. Alltför många skördar heller inte frukterna av ett långt yrkesliv, trots att möjligheterna finns.

Hur är det då med bluffen? Jo, jag har många gånger under mitt yrkesliv funderat på varför jag har tagit mig fram så väl. Jag har visserligen inte nått den allra högsta toppen, men ändå lyckats klättra ganska bra. Givetvis har jag också åkt på smällar, halkat ner några pinnhål för att sedan knalla vidare. Det har varit motgångar som ibland fått mig att tvivla på mig själv, men jag har ändå lyckats ta mig upp. Många gånger har jag tänkt att det är ju inget speciellt med mig. Det finns så många som är mycket smartare, mer drivande, bättre ledare, mer visionära och framförallt mer analytiska än jag. Undrar när någon ska peta hål på bubblan? Komma fram till mig en dag och säga – det har blivit fel. Du är inte alls så bra som vi trodde – du har bara varit bra på att spela teater.

Jag vet att jag delar de här tankarna med många. En gång när jag lyssnade på en föreläsning av en konsult, inom ledarskap, berättade hon att det var den vanligaste oron som hennes klienter hade – när ska de upptäcka att jag är en bluff. Själv har jag genom åren pratat med flera framgångsrika personer (kvinnor mestadels) i min bekantskapskrets som också tänker likadant. Hur kommer det sig att det går så bra för mig? Jag är ju inte särskilt speciell.

Puh – nu är jag i mål. Jag har lagt karriären bakom mig och hoppat av alldeles frivilligt. Innan någon upptäckt att jag är en bluff. Framåt kanske jag gör någon annan typ av karriär – vem vet. Den kommer i så fall att bli betydligt annorlunda.

Varför har jag och många med mig tänkt och tänker de här tankarna? Jag vet faktiskt inte, men det bottnar sannolikt i att ha höga krav på sig själv. Det i kombination med en övertro på andra människors kapacitet och förmåga – det finns alltid de som är bättre. Min känsla är också att det är vanligare bland kvinnor än bland män. Det klassiska exemplet är ju att män söker jobb även om de bara uppfyller ett fåtal av de utsatta kriterierna, medan kvinnor helst vill bocka av samtliga.

Nu vill jag komma till mitt mogna råd – sluta tänka dessa tankar om du vill göra karriär. Och eftersom jag vurmar speciellt för fler kvinnor på ledande positioner så riktar jag rådet speciellt till er, unga kvinnor. Rådet gäller dock i lika hög grad unga killar. Tänk att jag duger. Jag är duktig, jag har idéer och jag vill skapa något. Med makt kommer inflytande och det är bra. Med makt kommer också ansvar och det förpliktar. Våga använda din kreativitet och din drivkraft, men se till att ha en stark inre kompass. I den värld vi nu lever i är det allt viktigare. Det finns många regler och det finns mycket att förhålla sig till. Det finns också många orättvisor och mycket som behöver förändras. Världen behöver modiga ledare. Har du tagit dig till en maktposition är du (i de allra flesta fall) duktig. Ifrågasätt aldrig det, men var lyhörd för att utvecklas och ta ditt ansvar.

Tyvärr finns det också ett antal maktpersoner som inte duger och som faktiskt är en bluff. Jag har stött på några genom åren. Vissa blir kvar för att de är skickliga på att spela spelet, glida runt och säga de rätta sakerna och vissa för att de har de rätta kontakterna. Inte alltför sällan i kombination. De flesta av dessa är män och samtliga är fega och deras chefer är ännu fegare. Jag genom åren stött på ett antal exempel där höga chefer gjort ett rejält dåligt jobb, alternativt varit mer eller mindre psykopater (ja jag vet att det är ett dumt begrepp men ni förstår vad jag menar) men ändå lyckats klamra sig kvar. Receptet kallas ofta svågerpolitik.

Jag undrar ibland vad det beror på att jag tagit mig fram i yrkeslivet, helt utan kontaktnät från början. I grunden tror jag att det handlar om självkänsla och självförtroende i kombination med massor av energi. Hos mig har det skapat en inre trygghet och det har gjort att jag vågat och haft förmågan att dra nytta av medgångar och hantera motgångar.

Hoppas att dessa tankar och reflektioner kan bidra var du än befinner dig i livet. Om du själv, eller någon i din nära omgivning, tvivlar på din/sin förmåga, se till att skaffa ett bra nätverk. Sök upp de som ger dig energi och stimulans. Spänstiga möten med intressanta människor är det bästa som finns.

Saint-Émilion – ingenting är billigt bara olika dyrt

Saint-Émilion – ingenting är billigt bara olika dyrt

Vår fina balkong med utsikt över byn

Vår fina balkong med utsikt över byn

Bordeaux är Frankrikes största och mest kända vinregion. Det är också ett område som av många anses som världens mest framstående när det gäller att producera röda kvalitetsviner. Vi har besökt Bordeaux tidigare och inser att det finns hur mycket som helst att göra och att vi förmodligen skulle kunna tillbringa resten av våra liv med att besöka vingårdar om vi inte gjorde en tydlig avgränsning. Nu hade vi bara ett par dagar till förfogande, vilket inte är mycket. Det gällde alltså att hårdprioritera. Och vi bestämde oss för att satsa på Saint-Émilion den här gången.

Jag har ju berättat att vi bilat runt i Europa och att vi missade ursprungsplanen som innebar att vi skulle till Champagne. Detta på grund

Vinrankor nästan överallt

Vinrankor nästan överallt

av att besöket skulle infalla på en söndag, vilket är ytterst olämpligt om man som vi är intresserad av att göra nerslag hos olika producenter. En resa genom Frankrike bör alltid innehålla ett besök i en vinregion och nu fick det bli Bordeaux istället. Det gäller att se möjligheterna och ha förmåga att tänka om när det inte går enligt plan. Läs för övrigt detta utmärka blogginlägg skrivet av min kompis som också heter Gunilla. http://forasustainableworld.com/2014/september/battre-att-vara-positiv-och-lugn-an-negativ-och-stressad.html

Tillbaka efter 22 år

Tillbaka efter 22 år

För tjugotvå år sedan var jag i Saint-Émilion på en fantastisk resa (och det avgjorde valet av ort den här gången). Jag var medlem i Lady Circle i Umeå. Varje år anordnades ett internationellt konvent och 1992 var det Bordeaux och Saint-Émilion som gällde. Vi var fem pigga tjejer som bestämde oss för att åka och vi hade hur trevligt och roligt som helst. Först nu när jag återvänder inser jag vilket enastående program de franska kvinnorna hade ordnat. Någonstans innerst inne förstod jag säkert det annars skulle jag inte ha en så bra minnesbild av vad vi gjorde. Det finns många episoder från den resan (vi fortsatte sedan till Paris utan konvent) som skulle kunna bli en hel novell, eller näst intill en bok. Så händelserik och rolig var den resan. Nu väljer jag att berätta ett litet fragment.

Ett av de ställen vi besökte var vingården Beau Sejour-Bécot mitt i Saint-Émilion (en by och en vinappellation). Där åt vi lunch och fick prova deras utsökta viner. Några av oss, bl a jag, fick för oss att köpa varsin trälåda med sex flaskor i, vilket vi också genomförde. På den tiden fick man inte ta med sig så många flaskor till Sverige och dessutom hade vi redan utnyttjat vår maxvikt (samt att vi även skulle till Paris), så jag vet faktiskt inte hur vi tänkte, förutom att vi hade en positiv inställning och var möjlighetsorienterade.  Jag glömmer aldrig

Caroline BECOT - den nya generationens vinmakare

Caroline BECOT – den nya generationens vinmakare

ångesten när jag tittade på den dyra lådan som vid två tillfälle fick åka bagageband tillsammans med resväskorna. Kommer flaskorna att hålla? De gjorde de. Till saken hör att vi fick betala övervikt och det var inte gratis och väl framme på Arlanda var vi  dessutom tvungna att gå på rött genom tullen. Det gick inte att dölja lådan. Resväskan var ju full med annat. Vinet som redan vid inköpet var ganska dyrt hade nu blivit mycket dyrt. Men gott var det och storyn finns ju kvar även om vinet är urdrucket sedan länge.

Nu var jag tillbaka och givetvis ville vi uppsöka http://www.beausejour-becot.com/ När vi kom fram insåg vi att det här var ett mycket

Alternativ användning av ståltank- lokal konstnär får lite utrymme

Alternativ användning av ståltank- lokal konstnär får lite utrymme

exklusivt ställe. Det fanns inga skyltar som talade om att de ville ha besökare, så vi gick runt huset och träffade på en ung kvinna som undrade om vi hade bokat tid för visning. Vi insåg genast att det inte bara var att knalla in, vilket det oftast är i t ex Provence där vi är lite mer hemma. Bemötandet var dock mycket trevligt och när jag berättade att jag varit där tidigare fick vi förslaget att komma på besök följande dag kl 11.00.  Vi återvände då och fick en personlig visning av Caroline Becot som tillhör den yngsta generationen i familjen Becot, som äger vingården sedan någon gång på 1800-talet. En mycket trevlig och kunnig kvinna. Hon berättade bl a att hon studerat till oenolog i åtta år, men att den bästa skolan var den på hemmaplan. Så stolt, proffsig och vaken hon var. Hon gav verkligen energi. Efter visningen fick vi prova några viner. Den här gången köpte jag bara två flaskor av deras prestigevin, trots att vi hade bil och inga tullproblem heller. Vinet hade blivit så dyrt. Med insikteten om prisutvecklingen borde jag ha sparat innehållet i trälådan från 1992. Själva lådan är dock kvar, mest som minne.

Dominique berättar engagerat om Mangot

Dominique berättar engagerat om Mangot

Klassificeringen av viner i Frankrike är en speciell historia. Den varierar mellan olika regioner. I Bordeaux är den nyligen omgjord. Finast är Premier Crus Classés A och det är bara några få som får den toppplaceringen. Nästa nivå är Premier Crus Classés B och där återfinns Beau Sejour-Bécot. Sedan kommer Grand Crus Classés och därefter Grand Crus. En sak är säker – det finns mängder av vingårdar och ingenting är billigt, bara olika dyrt.

Under vår vistelse besökte vi även Chateau Mangot http://www.chateaumangot.fr/saint_emilion/en/ även det ett familjeägt ställe som låg

Trevligt och gott på Mangot

Trevligt och gott på Mangot

lite lägre pris- och rankingmässigt, men som gör mycket goda och prisvärda viner, enligt vår uppfattning. Det finns också ett kooperativ http://www.udpse.com/ i utkanten av byn som säljer viner från små producenter och som vi besökte. Ett betydligt bättre alternativ än att handla i butikerna inne i själva samhället. Där är det hårdförsäljning som gäller, något som inte passar oss. Vissa handlare tillhandahåller några av de riktigt fina prestigevinerna där prisnivåerna drar iväg till femsiffriga belopp. Intressant, men svårt att förstå.

Vårt läckra sovrum med en spegel som var fördelaktig för figuren - gillas av mig

Vårt läckra sovrum med en spegel som var fördelaktig för figuren – gillas av mig

Nu är det ju inte bara vin i Saint Émilion. Det är i sig en fantastiskt vacker liten by som finns med på UNESCO:s världsarvslista. Där bor drygt 2000 människor och på sommaren besöks byn av en miljon turister, 95% av dem är amerikaner. Ett tips till dig som har möjlighet att välja tidpunkt för ett besök. Gör det i september (men undvik skördehelgen) då är det färre människor, behagligare klimat och lägre hotellpriser.

När vi gled i med vår röda Volvo i den lilla byn hade vi inte bokat boende. Det första vi möttes av var något som heter Maison de la

Amuse-Bouche

Amuse-Bouche

Commanderie  http://www.maisondelacommanderie.com/ . Vi går in och kollar sa vi till varandra. Killen som mötte oss berättade att det fanns tre rum, med olika prisnivåer. Spontant tänkte vi ta det billigaste men lät oss övertalas att ta en titt på alla tre. Den dyraste var en underbar liten svit och den var kraftigt rabatterad på grund av låg beläggning. Vi tittade på varandra och nickade. Den tar vi – och vilket boende vi fick. Värt varenda Euro. Allt var bra, precis allt och då är även den franska

L'éntrée

L’éntrée

frukosten inbegripen. De hade till och med hemlagad yoghurt och egen produktion av sylter. Den som håller sig väl med mig kan bli bjuden på deras fikonmarmelad till ostbrickan.

De serverade dock inga andra måltider på hotellet men restaurangutbudet är relativt stort i närområdet. Det gäller dock att se upp för turistfällor. Första kvällen hamnade vi på ett torg, vilket sällan är bra. Detta ställe var ok och stämningen var god så miljön uppvägde maten. Lunchen dagen därpå var däremot en riktig höjdare som jag måste berätta om. Den intogs på Logis de la

Le plat

Le plat

Cadene http://logis-de-la-cadene.1001menus.com/ I Frankrike är det en bra idé att besöka gourmetkrogar på lunchen. Då erbjuds ofta prisvärda menyer, som är lika bra som de på kvällen men betydligt billigare. Det här var den typen av restaurang. Hela måltiden var suverän i alla detaljer och bland det godaste jag ätit på mycket länge.

Le dessert

Le dessert

Det här blev ett långt inlägg och jag hade kunnat skriva ännu mer, men då är risken att du inte orkar läsa. Jag hoppas i alla fall att du tagit dig igenom hela texten och att det gett lite inspiration. Som du förstår finns det billigare nöjen än det jag berättat om, men vi är nöjda. Bra upplevelser har lång avskrivningstid.