Det här inlägget går att läsa med två olika utgångspunkter. Se det som ett kåseri om hur det är att komma till Frankrike och registrera en bil här. Ta in lite kuriosa och dela våra upplevelser. Ett annat synsätt kan vara att inlägget faktiskt går att använda som instruktion. Målgruppen för det betraktelsesättet är antagligen relativt begränsad, men för den det berör kan informationen vara matnyttig. Följ med på vår registreringsresa med vilka ögon som passar dig.

Så var det dags, Volvon skulle registreras i Frankrike. För det krävs en del förberedelser i form av diverse dokument. Det hade vi läst oss till. Jag hade laddat upp med Certificat d’immatriculation (svenskt registreringsbevis), Certificat de cession (faktura på bilen) och vi hade beställt Attestation d’identification conforme (bevis på att bilmodellen uppfyller franska normer) från Volvo. Till det hade jag givetvis identitetshandlingar, såväl original som kopior. Sist men inte minst, som alltid i Frankrike, en faktura från EDF (elbolaget) som bevisar var jag bor. EDF är en maktfaktor i det franska samhället, som förutom att de försörjer med el även legitimerar människors adress.

Vi behövde komplettera med ett dokument, Certificat d’acquisition (ett formulär som bevisar att momsen är betald på bilen). Det dokumentet utfärdas av den franska skattemyndigheten. Vi började dagen där. Laddade med befintliga dokument ställde vi oss i kön. När vi kom fram förklarade vi vårt ärende och blev hänvisade två trappor ner i det relativt stora komplex som utgör Skattekontoret i Juan-les-Pins, vilket vi tillhör. När det blev vår tur lämnade vi våra handlingar och frågade ödmjukt om de kunde utfärda det önskade certifikatet och det var inga problem. Vi fick svara på några frågor och vips så hade vi handlingen, med stämplar och allt. I mitt huvud dök dock en fundering upp – hur sjutton kan de veta att momsen är betald? Nu är den givetvis det och det är positivt med tillit.

Väl rustade begav vi oss till La Sous-préfecture (den administrativa enheten/byggnaden) i Grasse som betjänar området Alpes-Maritimes. När vi kom dit fick vi fylla i Demande de certificat d’immantriculation (en blankett som tillhandahålls av prefekturen). Det var många människor som väntade och vi fick ta en kölapp. Alla skulle dock inte registrera sin bil och vi uppfattade det som om de flesta var där i körkortsärenden. Köordningen var också organiserad utifrån ärende och vi kom fram ganska snabbt. Vi hade precis hunnit fylla i formuläret.

Vårt könummer visade sig på displayen och vi blev hänvisad till lucka F. Där satt en dam som verkade mycket rutinerad och på några minuter hade hon registrerat min bil. Så snabbt att vi blev lite villrådiga. Vi hade trott att det skulle passera ytterligare några byråkratiska kvarnar innan ärendet var klart, men här bedrog vi oss. Alla papper var i ordning och bilen var helt plötsligt fransk. Det uppstod dock ett litet problem, nämligen betalningen. Jag förväntades skriva ut en check, vilket jag inte hade med mig eftersom vi aldrig använder checkar. Går det inte bra med kort undrade jag – no, blev svaret. Hur är det med kontanter då – no, blev svaret även på den frågan. Hm, hur gör vi nu då? Jag frågade om ”vår” bank fanns i Grasse för då skulle vi kunna gå dit och fixa en check. Tiden var dock kritisk, vi hade bara en halvtimme på oss i så fall då kontoret skulle stänga.

Medan vi resonerade betalningsmöjligheter med vår tjänstekvinna, började hon prata med personen i disken bredvid. Och efter några minuter fick vi nytt besked. Det går att betala med kort om vi går en trappa ner, till körkortsavdelningen. Så det går alltså att betala med kort, sa jag eftersom läget blev lite förvirrat. Ja det går bra – ta med det här intyget. Sagt och gjort, vi gick ner och betalde och insåg att nu är bilen verkligen fransk. Jag innehar numera ett Certificat Provisoire d’Immatriculation. Ett provisoriskt registreringsbevis som gäller i väntan på att det ordinarie kommer med posten.

Väl ute ur byggnaden uppstår några frågor. Den första och viktigaste – hur gör vi med försäkringen? Vi hade inte trott att det skulle gå så snabbt. Efter att ha överlagt med varandra kom vi överens om att den svenska försäkringen måste gälla på vägen tillbaka till Antibes och att vi tecknar en fransk försäkring under eftermiddagen. Puh – ingenting hände tack och lov och nu har vi fransk försäkring. Den andra frågan som dök upp var – hur gör vi med skyltarna? Innan vi ens hade formulerat frågan så bokstavligen sprang vi in i ”ett hål i väggen” där skyltar tillverkades. På mindre än fem minuter hade två nya registreringsskyltar. De sitter nu på bilen, som idag kommer att göra sin första lilla resa i sin nya out-fit.

Några reflektioner, generellt när det gäller myndigheter i Frankrike:

1. Släng aldrig papper/dokument, varken gamla eller nya. Du vet aldrig när de kan behövas.
2. Det är ibland byråkratiskt, men det mesta fungerar bra och de flesta är mycket hjälpsamma. Ta seden dit du kommer.
3. Som kvinna, ditt efternamn som ogift är alltid viktigt. Du får stå ut med att det namnet helt plötsligt existerar igen.