Främlingsfientlighet – när vi minst anade det

FrämlingVädret är just nu underbart i Antibes. Det är fortfarande varmt såväl i luften som i vattnet. På kvällarna är det lite svalare och det innebär att luften oftast är klar och krispig på morgnarna. Den kända vyn över Alperna har i dessa dagar en knivskarp kontur. Till skillnad från sommaren då det ofta är mer disigt och utsikten blir därmed inte lika vacker.

Jag är ingen vän av att bada i alltför kallt vatten, men nu är det faktiskt hela 22 grader trots att det närmar sig november. I söndags gick vi ner till stranden för att bada. En stor fördel så här års är att den betalstrand/Beach Club, Royal Beach, som jag skrivit om tidigare nu har packat ihop för säsongen. Det är ingen fördel i sig eftersom jag tycker om att gå dit, men det kostar och det kan det vara värt ibland men inte alltför ofta. De har dessutom en kanonbra restaurang. Nu åter till saken. Royal Beach har stängt, men hela deras stora trädäck finns där och den är så här års tillgänglig för allmänheten.

Jag är inte heller någon stor vän av sand och trädäck passar mig därför utmärkt. Vi hade tur, när vi kom ner med våra medhavda stolar, fick vi plats intill husväggen. Där kunde vi sitta och njuta av solen, som så här års är mycket behaglig och inte så brännhet. Efter ens stunds slappande i stolarna var det dags för ett dopp. Jag klev ner från trappan ner i det klara och varma vattnet. Simmade några meter och klev sedan upp igen. Och nu kommer kopplingen till rubriken. Jag har sällan blivit så utskälld som den här dagen. Utskälld för att jag var ”turist” och inte fransk.

När jag kom upp ur badet tog jag fram min handduk, ställde mig bredvid stolen och började att torka mig. Bakom mig låg en fransk kvinna som genast började att skrika – till mig. Med massor av hat i rösten hävde hon ur sig att jag stod i vägen för solen. Jag försökte lugnt att förklara att jag bara skulle stå där i två minuter för att torka mig och sedan hade för avsikt att sätta mig igen. Att skymma solen var givetvis ingenting jag gjorde med uppsåt. Det råkade bara hända och det fanns dessutom gott om utrymme och inget som helst problem att få sol någonstans. Hon gav sig dock inte. Rösten hårdnade och hon började skrika och sa att vi som inte var från Frankrike inte hade där att göra. Vi förstår det franska språket relativt bra, men är inte lika bra på att prata. Och särskilt inte på att skrika och säga dumma saker. Det är heller ingenting vi tränar på under våra kurser som vi går på.

Inom loppet av några minuter fick alltså klart för oss att vi absolut inte var välkomna i det här landet. Kvinnan i fråga var i det närmaste rabiat och skrek så att det hördes inom många meters radie. Runt omkring oss låg och satt det andra människor och eftersom det var den här tiden på året, mestadels franska män och kvinnor. Tack och lov fick vi stöd från flera av de par som fanns i vår närhet. De försökte också tala kvinnan tillrätta, men utan större framgång. Hon bara fräste… När människor så småningom började bege sig hem var det flera som nickade till oss och önskade oss en trevlig kväll.

Efter den här händelsen blev det aktuellt att börja prata främlingsfientlighet, men ur ett annat perspektiv än vad vi är vana vi. Nu var det vi som var främlingar (trots att vi bor här sedan snart ett år). Vi är givetvis lyckligt lottade som kommit hit av fri vilja, älskar landet och njuter av vår tillvaro. Dessutom har vi ju varandra och kan resa fritt. För oss fanns det anledning att i den här stunden skänka en tanke till alla de som upplever främlingsfientlighet ur andra synvinklar. De som tvingats lämna sitt land av olika orsaker och som lever med otryggheten.

Att leva i den här tiden som så starkt präglas av intolerans och främlingsfientlighet ställer krav. För oss blev den här händelsen en stark påminnelse om vilka mörka krafter som breder ut sig och vilket ansvar vi har för att motverka dessa strömningar. Jag är väl medveten om att det vi var med om är någon typ av lyxproblem. Icke desto mindre blev situationen starkt laddad och gav oss en bild på näthinnan. Tänk på alla de som verkligen drabbas av utanförskap.

 

Du kan väl skicka din CV

CV bildFör att få jobb eller andra typer av uppdrag är det viktigt att kunna presentera en CV. CV är en förkortning av det latinska uttrycket curriculum vitae och betyder levnadsbeskrivning. Den ska vara saklig, överskådlig, personlig, säljande, kortfattad och koncis. Mycket på en gång förpackad som en presentation över det du åstadkommit i form av studier, arbetslivserfarenhet, språkkunskaper, styrelseuppdrag, personliga egenskaper, övriga meriter och så lite om privatlivet. Till det kommer givetvis övrig fakta i form av person- och kontaktuppgifter. Ett viktigt dokument med andra ord. Själv har jag läst många och även författat ett antal. Vart vill jag nu komma med detta? Jo, jag har funderat en del på fenomenet CV från ett par aspekter. Dels ur integritetssynvinkel och dels vilken roll de spelar i olika sammanhang. Varje gång du skickar din CV lämnar du ut mycket information om dig själv och idag när allt skickas elektroniskt vet du inte alltid i vilka händer det hamnar.

Skickar vi för lättvindigt ut en stor del av våra liv utan att veta hur dokumentet kommer att hanteras? Lämnar vi ut oss själva, utan att reflektera, i vår iver att få ett visst jobb eller uppdrag? Är vi för okritiska och ställer vi för få krav på mottagaren när det gäller hanteringen av informationen?

Som före detta arbetsgivare har jag tagit emot och läst många levnadsbeskrivningar. Oftast med anledning av att jag sökt en viss befattningshavare, men också därför att personer har hört av sig och vill få en ingång i företaget som jag verkar inom. Jag vill påstå att jag hanterat informationen varsamt och med respekt. De spontana ansökningarna där jag artigt bett att få en CV har dock oftast hamnat på HR-avdelningen och sannolikt inte lett till någonting. Den här typen av information är oftast färskvara och som alltid en fråga om timing.

På senare tid har jag aktiverat mig lite för att få styrelseuppdrag, vilket har fått mig att skicka min CV till diverse Headhunters och CV-bankar inom olika organisationer. Det har hittills inte gett någonting. Idag arbetar jag i tre styrelser och samtliga har jag fått genom kontakter via upparbetade relationer(återkommer längre fram med en presentation av respektive företag). Jag säger inte att det inte är meningsfullt att sprida information om sig själv, men det finns anledning att reflektera över vad som ger mest effekt och hur informationen används. Några gånger har jag via organisationer som arbetar med att ta fram kandidater till uppdrag, anmält mitt intresse. Det har inte nappat och jag har sällan fått någon återkoppling. Min uppfattning är därför att det bästa sättet att få uppdrag är att arbeta aktivt med sitt nätverk. Visst är det viktigt att ha en uppdaterad CV, men jag har blivit mycket mer restriktiv med hur och till vem jag lämnar ut min levnadsberättelse. Kandidatbankar ger jag inte mycket för.

Det är givetvis skillnad för unga människor som söker jobb. I den situationen är du tvungen att lämna ut berättelsen om dig själv till olika företag och organisationer. Kontaktnätet är inte upparbetat och det gäller att sprida ut sig på så många ställen som möjligt. Jag inser att det är så det måste gå till, men funderar samtidigt på om det inte borde gå att ställa krav på hanteringen. Som jobbsökande är du dock i underläge och viljan att få ett jobb väger tyngre än integriteten. Du vill inte vara krånglig. Det kan ligga dig i fatet.

Mitt syfte med det här inlägget är att väcka frågan om hur vi sprider viktig information om oss själva och att det kan finnas anledning att tänka till innan vi trycker på Enter.

 

Ett hål i väggen och Tusen bitar

Ett hål i väggen

Ett hål i väggen

Jag vet inte riktigt vad jag gjort av min tid den senaste veckan, men det har inte varit långtråkigt. Som ni redan har förstått har det blivit en del familjeliv och umgänge med barnbarn. Det har även inträffat någon slags bostadsboom i familjen. Under loppet av ett par dagar hade det både köpts och sålts lägenheter och ett antal rokader kommer att genomföras, men då är vi tillbaka i Antibes. Jag måste dock stanna upp ett tag och reflektera kring bostadspriserna i Stockholm. Det är en prisutveckling som är exceptionell. Jag tror inte på någon bubbla, men hoppas och tror att prisnivån inte fortsätter att stiga i samma takt som hittills. Vilka kommer då att ha råd att bo i Sveriges vackra huvudstad?

Under veckan har vi även idkat uteliv. Jag har de förträffliga böckerna Helkväll Sthlm Krog&Kultur och Bar&Bio  http://helkvallsthlm.se/helkvallsthlm/index.php. Idén med böckerna är att få ut  soffliggare och erbjuder bl a en gratis varmrätt på ett antal utvalda restauranger. Ett himla bra koncept tycker jag.  Läs gärna mer på  hemsidan. Nu är det ju så att böckerna för 2014 håller på att ”gå ut”. Alla restaurangerbjudanden upphör vid årsskiftet och det gäller alltså att passa på. Och vi har passat på. Tänk hur lätt det är att bli styrd. Ibland kan det vara negativt, men i det här fallet är det positivt. Vi har verkligen upplevt utelivet i Stockholm och ingenting har vi ångrat.

Härom kvällen bestämde vi oss för att utnyttja ett bioerbjudande och avsluta med ett restaurangbesök. En riktig helkväll med andra ord. Ganska snabbt bestämde vi oss för att gå på Grand och se Tusen Bitar, filmen om Björn Afzelius. En fantastiskt bra film som jag varmt kan rekommendera. Jag har aldrig varit särskilt vänsterorienterad rent politiskt, men alltid haft respekt för de som kämpat mot orättvisor och förtryck. I ärlighetens namn har jag inte reflekterat så mycket över budskapen i Björn Afzelius texter, men alltid gillat hans musik. Filmen är en ömsint skildring av en människas liv, som berör oavsett inställning till politik eller musik. Se den!

Efter att ha hämtat ut biljetterna kände vi för att få i oss en liten munsbit. Inte för stor för vi skulle ju ät middag lite senare. I kvarteren i närheten av

Varmt, mysigt och gott

Varmt, mysigt och gott

biografen lyste en skylt emot oss i höstregnet – en Tapasbar uppenbarade sig och vi gick in. Ni som undrar över inläggets rubrik får nu förklaringen. Detta hål i väggen, som heter Aqui, visade sig vara ett riktigt höjdarställe http://www.aquitapas.se/ . Egentligen fanns det inga lediga bord, men efter att ha förklarat att vi bara skulle stanna en kort stund så var vi välkomna. Medan vi satt där fylldes lokalen och stämningen blev genast hög. På menyn fanns mängder av små rätter och de flesta sällskap tog in ett antal och delade på. Jag blev så sugen på att gå hit igen för att äta mig mätt. Ett perfekt ställe att samlas på för att äta och umgås. Fungerar både för små och stora sällskap. Personalen var dessutom både snabba och trevliga och det lilla vi åt var mumsigt.

Nu var vi ju självpåtaget strängt förbjudna att bli mätta. Det skulle vi ju bli på Gylldene Freden, som är en av de utvalda restaurangerna i boken http://gyldenefreden.se/swe/start.html . Av de restauranger jag hittills provat i sammanhanget är denna den bästa. En klassiker både vad gäller mat, stämning och atmosfär. Jag hade inte varit där på många år och nu var det hög tid. Fortsätter de i samma stil, vilket är högst sannolikt, så kommer det att bli fler besök. Hoppas att de är med även i nästa års upplaga.

 

Belles Rives – ett kinderägg bland hotellbarer

Belles Rives – ett kinderägg bland hotellbarer

Bardisken - miljö och utbud

Bardisken – miljö och utbud

Att besöka hotellbarer är ett underskattat nöje, vilket ni som följer min blogg redan vet att jag tycker. Det är så prisvärt att slinka in och ta något uppfriskande och på köpet få tillgång till alla faciliteter (inte minst toaletterna) och i förkommande fall även få en kulturupplevelse. Dit jag nu kommer att ta er är verkligen någonting extra i alla avseenden och det är dessutom lättillgängligt. Om du är på Rivieran alltså. Hotel Belles Rives ligger centralt i Juan-les-Pins i början av vägen ut mot Cap d’Antibes (och hotel du Cap som jag skrivit om tidigare).

Det finns knappast något hotell, med tillhörande bar, som så tydligt speglar det ljuva livet vid förra sekelskiftet. Hotellet är inte gigantiskt och har månat om att behålla sin ursprungliga prägel, vilket ger en speciell känsla. Här kombineras det vackra som människan skapat med ett enastående läge intill vattnet. När du går in genom entrén möts du av den tidstypiska inredningen i kombination med en bländande utsikt över badorten Juan-les-Pins.

Hotellet, som ursprungligen byggdes som privatbostad, hette från början Villa Saint-Louis. Scott och Zelda Fitzgerald hade denna exklusiva

Lite historia från en svunnen tid

Lite historia från en svunnen tid

fastighet som privatbostad under åren 1925-1926. Det var här Scott Fitzgerald skrev Natten är ljuv (Tender is the night), som är en av hans mest uppskattade böcker. Själv

Den läckra inredningen

Den läckra inredningen

har jag läst boken både på både svenska och engelska och de finns båda i vår bokhylla i Antibes. Och medan jag nu skriver bestämmer jag mig för att det är dags för att återigen ge mig på denna klassiker, som verkligen speglar livet på Rivieran under början av 1900-talet. Åtminstone den delen av historien som handlade om människor som levde ”la dolce vita”. I deras bostad, sedemera hotell, lär den tidens stora karaktärer t ex Hemingway, Picasso och Valentino, varit gäster hos paret Fitzgerald. Tänk om jag hade fått vara en fluga på tapeten. På senare tid förekommer också stjärnglans genom att nutida kändisar väljer att bo på detta superläckra hotell. Läs gärna mer på hotellets hemsida med tillhörande broschyr www.bellesrives.com  Där får du också tillgång till fantastiska bilder på livet under ”la belle epoque” http://www.bellesrives.com/download/brochure-br-2013.pdf

Nu är det dags för baren eller rättare sagt barerna. Jag börjar med Fitzgerald bar som är en klassisk pianobar. Pianobaren är den som har mest karaktär. Den är inredd i klassisk Art Decostil, med vackra tidstypiska möbler, konst och mängder med kitschiga detaljer. Det är verkligen en upplevelse att slå sig ner där och beställa en drink. Varför inte en Hemingway eller Gatsby. Här finns även ett riktigt bra utbud av goda teer. Och givetvis allt annat som brukar erbjudas på välsorterade barer. Som på alla lite finare hotellbarer så ingår det även rikligt med bra snacks. Men det

Dukat för middag - inget dumt alternativ det heller

Dukat för middag – inget dumt alternativ det heller

Belle 5

Hundar är alltid välkomna i Frankrike och Wille trivs liksom vi.

baren framförallt bjuder på är rikligt med atmosfär. En atmosfär som förstärks av att en pianist kommer in och spelar något tidstypiskt. Du kan riktigt leva dig in i känslan hur det måste ha varit under glansens dagar.

Det finns även en bar utomhus, i anslutning till restaurangen le Passagère. Där sitter du på terrassen och blickar ut över havet och det är inte så trist det heller. Och varför välja – de går att besöka båda, vilket är speciellt trevligt under den varmare delen av året.

Det är lätt att förstå att såväl yttre som inre miljö inspirerat den tidens kulturpersonligheter. Jag kan verkligen rekommendera ett besök på Belles Rives, som är lite av ett levande museum och unikt i sitt slag.

Girlpower i familjen

Jag har gjort andra prioriteringar den senaste veckan, än att skriva på min blogg syftar jag på. För tredje

Stolt och lycklig mormor till ännu en liten flicka

Stolt och lycklig mormor till ännu en liten flicka

gången har jag berikats med ett litet barnbarn. Nu kräver ju inte det så mycket av mig att jag inte hinner skriva. Det är mer att koncentrationen och tankarna inte riktigt förmår att samla sig. Lyxen just nu i mitt liv är att jag kan tillåta mig att vara lite lat. I mitt tidigare karriärkliv funkade inte det. Oavsett vad som hände i omgivningen krävdes prestation, eller åtminstone fysisk närvaro (det går ju alltid att låtsas om situationen så kräver). Nu ska jag i alla fall göra ett försök och temat den här gången är därför givet. Det är mormor och farmor, men även mamma Gunilla ni får möta i det här inlägget.

Jag tänker börja med att backa drygt trettio år bakåt i tiden. Den tid då jag själv blev mamma. Mina tre barn är födda 82,83 och 89. Att få barn är märkvärdigt och du har, du har åtminstone vid första tillfället, ingen som helst erfarenhet. Varken av att vara gravid, föda eller ta hand om. För att inte tala om att uppfostra. Det är nog en viktig del av hur livet fungerar. Meningen är att lära sig efter hand och ta med sig sina erfarenheter i det fortsatta livet. Jag har alltid varit nyfiken och som utgångspunkt haft att jag kommer att klara det jag ger mig in på. När jag nu återigen blir mormor tänker jag tillbaka på hur det var på ”min tid”. Mycket är detsamma, men mycket har också förändrats. Det som är detsamma är ju själva processen ( om jag vanvördigt och yrkessakdad får kalla, från befruktning till förlossning för för process). Vad som skiljer är framförallt hur papporna idag är mycket mer integrerade under hela den här perioden. Och den utvecklade föräldraförsäkringen förstås. Positivt!

Att få barnbarn är speciellt och jag har verkligen önskat mig en ny generation av nya små personligheter. Förr än jag kunnat ana så har jag inom loppet av två år fått Tyra, Greta och en ännu inte namngiven liten prinsessa. Tre små individer som redan förändrat mitt liv och kommer att fortsätta med det. Inte i den meningen att jag alltid ska vara barnvakt. Jo, det är jag förstås också mer än gärna när det fungerar. Den riktigt stora skillnaden är att umgänget med de egna barnen förändrats. Från vuxenmiddagar där vi suttit vid dukat bord och samtalat. Till försök att sitta samlade någon minut, vilket sällan lyckas. Allt detta är fullt naturligt och givet och en del av livets gång. Tänk om ingenting förändrades  – hur tråkigt skulle inte det vara. Många i vår ålder och i vårt umgänge skaffar hund för att tillgodose sina förändringsbehov. Det behöver inte vi och det skulle aldrig vara aktuellt eftersom Sven-Bertil inte gillar hundar. Himla tur att vi slipper att ens fundera på det.

En annan stor och viktig förändring är givetvis att få uppleva och ta del barnbarnens utveckling. Redan nu kan jag se stora skillnader mellan de små individerna. Än så länge mellan de två äldsta, men inom kort kommer den lilla bebisen också att visa sina karaktärsdrag. Det som känns lite extra roligt och spännande är att det kommer att bli en härlig tjejliga. Och jag kommer att göra allt för att stötta, lära och stimulera. som många sagt tidigare – att ha barnbarn innebär att få vara en del av det roliga. Det tunga ansvaret och arbetet åvilar föräldrarna.

Att föda barn är ett hårt arbete och att vänta på att ett barnbarn ska födas är nervöst. Till skillnad från en förlossning där du är huvudperson befinner du dig helt vid sidan och kan inte göra eller påverka någonting. I söndags visste jag att Maria hade åkt in på förlossningsavdelningen. Att ha den vetskapen gör att nervositeten blir ytterst påtaglig. Jag gick och la mig på kvällen med min iPhone på sängbordet, givetvis på högsta volym. Sömnen blev sådär, framförallt beroende på att jag inte kunde slappna av och tänkte tankar om allt som skulle kunna hända. Men också på grund av Aftonbladets nyhetsnotiser som jag inte förmått stänga av.

Vid 05:56 pep det till på ett speciellt sätt i min iPhone och jag kastade mig över den för att läsa. Det hade kommit ett efterlängtat MMS med en bild på min dotter och hennes nyfödda lilla flicka. Allt hade gått bra.  Maria mådde bra och barnet var välskapt. Jag kunde givetvis inte somna om, bara pusta ut och glädjas över livets under.

Nu har det gått några dagar och jag har redan träffat bebisen vid två tillfällen. Hon är så söt.

Med detta inlägg räknar jag med att återgå till mitt lite mer frekventa bloggande om diverse saker som jag vill berätta om. Så för er som gillar Rivieran – håll ut! Det kommer fler upplevelser och tips.  Ni som gärna läser mina reflektioner om makt och karriär kommer också att finna nya inlägg på det temat. Givetvis kommer det också att dyka upp något otippat emellanåt. Min förhoppning är att du fortsätter att läsa och dela det du tycker är läsvärt.