Jag har gjort andra prioriteringar den senaste veckan, än att skriva på min blogg syftar jag på. För tredje

Stolt och lycklig mormor till ännu en liten flicka

gången har jag berikats med ett litet barnbarn. Nu kräver ju inte det så mycket av mig att jag inte hinner skriva. Det är mer att koncentrationen och tankarna inte riktigt förmår att samla sig. Lyxen just nu i mitt liv är att jag kan tillåta mig att vara lite lat. I mitt tidigare karriärkliv funkade inte det. Oavsett vad som hände i omgivningen krävdes prestation, eller åtminstone fysisk närvaro (det går ju alltid att låtsas om situationen så kräver). Nu ska jag i alla fall göra ett försök och temat den här gången är därför givet. Det är mormor och farmor, men även mamma Gunilla ni får möta i det här inlägget.

Jag tänker börja med att backa drygt trettio år bakåt i tiden. Den tid då jag själv blev mamma. Mina tre barn är födda 82,83 och 89. Att få barn är märkvärdigt och du har, du har åtminstone vid första tillfället, ingen som helst erfarenhet. Varken av att vara gravid, föda eller ta hand om. För att inte tala om att uppfostra. Det är nog en viktig del av hur livet fungerar. Meningen är att lära sig efter hand och ta med sig sina erfarenheter i det fortsatta livet. Jag har alltid varit nyfiken och som utgångspunkt haft att jag kommer att klara det jag ger mig in på. När jag nu återigen blir mormor tänker jag tillbaka på hur det var på ”min tid”. Mycket är detsamma, men mycket har också förändrats. Det som är detsamma är ju själva processen ( om jag vanvördigt och yrkessakdad får kalla, från befruktning till förlossning för för process). Vad som skiljer är framförallt hur papporna idag är mycket mer integrerade under hela den här perioden. Och den utvecklade föräldraförsäkringen förstås. Positivt!

Att få barnbarn är speciellt och jag har verkligen önskat mig en ny generation av nya små personligheter. Förr än jag kunnat ana så har jag inom loppet av två år fått Tyra, Greta och en ännu inte namngiven liten prinsessa. Tre små individer som redan förändrat mitt liv och kommer att fortsätta med det. Inte i den meningen att jag alltid ska vara barnvakt. Jo, det är jag förstås också mer än gärna när det fungerar. Den riktigt stora skillnaden är att umgänget med de egna barnen förändrats. Från vuxenmiddagar där vi suttit vid dukat bord och samtalat. Till försök att sitta samlade någon minut, vilket sällan lyckas. Allt detta är fullt naturligt och givet och en del av livets gång. Tänk om ingenting förändrades  – hur tråkigt skulle inte det vara. Många i vår ålder och i vårt umgänge skaffar hund för att tillgodose sina förändringsbehov. Det behöver inte vi och det skulle aldrig vara aktuellt eftersom Sven-Bertil inte gillar hundar. Himla tur att vi slipper att ens fundera på det.

En annan stor och viktig förändring är givetvis att få uppleva och ta del barnbarnens utveckling. Redan nu kan jag se stora skillnader mellan de små individerna. Än så länge mellan de två äldsta, men inom kort kommer den lilla bebisen också att visa sina karaktärsdrag. Det som känns lite extra roligt och spännande är att det kommer att bli en härlig tjejliga. Och jag kommer att göra allt för att stötta, lära och stimulera. som många sagt tidigare – att ha barnbarn innebär att få vara en del av det roliga. Det tunga ansvaret och arbetet åvilar föräldrarna.

Att föda barn är ett hårt arbete och att vänta på att ett barnbarn ska födas är nervöst. Till skillnad från en förlossning där du är huvudperson befinner du dig helt vid sidan och kan inte göra eller påverka någonting. I söndags visste jag att Maria hade åkt in på förlossningsavdelningen. Att ha den vetskapen gör att nervositeten blir ytterst påtaglig. Jag gick och la mig på kvällen med min iPhone på sängbordet, givetvis på högsta volym. Sömnen blev sådär, framförallt beroende på att jag inte kunde slappna av och tänkte tankar om allt som skulle kunna hända. Men också på grund av Aftonbladets nyhetsnotiser som jag inte förmått stänga av.

Vid 05:56 pep det till på ett speciellt sätt i min iPhone och jag kastade mig över den för att läsa. Det hade kommit ett efterlängtat MMS med en bild på min dotter och hennes nyfödda lilla flicka. Allt hade gått bra.  Maria mådde bra och barnet var välskapt. Jag kunde givetvis inte somna om, bara pusta ut och glädjas över livets under.

Nu har det gått några dagar och jag har redan träffat bebisen vid två tillfällen. Hon är så söt.

Med detta inlägg räknar jag med att återgå till mitt lite mer frekventa bloggande om diverse saker som jag vill berätta om. Så för er som gillar Rivieran – håll ut! Det kommer fler upplevelser och tips.  Ni som gärna läser mina reflektioner om makt och karriär kommer också att finna nya inlägg på det temat. Givetvis kommer det också att dyka upp något otippat emellanåt. Min förhoppning är att du fortsätter att läsa och dela det du tycker är läsvärt.