För att få jobb eller andra typer av uppdrag är det viktigt att kunna presentera en CV. CV är en förkortning av det latinska uttrycket curriculum vitae och betyder levnadsbeskrivning. Den ska vara saklig, överskådlig, personlig, säljande, kortfattad och koncis. Mycket på en gång förpackad som en presentation över det du åstadkommit i form av studier, arbetslivserfarenhet, språkkunskaper, styrelseuppdrag, personliga egenskaper, övriga meriter och så lite om privatlivet. Till det kommer givetvis övrig fakta i form av person- och kontaktuppgifter. Ett viktigt dokument med andra ord. Själv har jag läst många och även författat ett antal. Vart vill jag nu komma med detta? Jo, jag har funderat en del på fenomenet CV från ett par aspekter. Dels ur integritetssynvinkel och dels vilken roll de spelar i olika sammanhang. Varje gång du skickar din CV lämnar du ut mycket information om dig själv och idag när allt skickas elektroniskt vet du inte alltid i vilka händer det hamnar.

Skickar vi för lättvindigt ut en stor del av våra liv utan att veta hur dokumentet kommer att hanteras? Lämnar vi ut oss själva, utan att reflektera, i vår iver att få ett visst jobb eller uppdrag? Är vi för okritiska och ställer vi för få krav på mottagaren när det gäller hanteringen av informationen?

Som före detta arbetsgivare har jag tagit emot och läst många levnadsbeskrivningar. Oftast med anledning av att jag sökt en viss befattningshavare, men också därför att personer har hört av sig och vill få en ingång i företaget som jag verkar inom. Jag vill påstå att jag hanterat informationen varsamt och med respekt. De spontana ansökningarna där jag artigt bett att få en CV har dock oftast hamnat på HR-avdelningen och sannolikt inte lett till någonting. Den här typen av information är oftast färskvara och som alltid en fråga om timing.

På senare tid har jag aktiverat mig lite för att få styrelseuppdrag, vilket har fått mig att skicka min CV till diverse Headhunters och CV-bankar inom olika organisationer. Det har hittills inte gett någonting. Idag arbetar jag i tre styrelser och samtliga har jag fått genom kontakter via upparbetade relationer(återkommer längre fram med en presentation av respektive företag). Jag säger inte att det inte är meningsfullt att sprida information om sig själv, men det finns anledning att reflektera över vad som ger mest effekt och hur informationen används. Några gånger har jag via organisationer som arbetar med att ta fram kandidater till uppdrag, anmält mitt intresse. Det har inte nappat och jag har sällan fått någon återkoppling. Min uppfattning är därför att det bästa sättet att få uppdrag är att arbeta aktivt med sitt nätverk. Visst är det viktigt att ha en uppdaterad CV, men jag har blivit mycket mer restriktiv med hur och till vem jag lämnar ut min levnadsberättelse. Kandidatbankar ger jag inte mycket för.

Det är givetvis skillnad för unga människor som söker jobb. I den situationen är du tvungen att lämna ut berättelsen om dig själv till olika företag och organisationer. Kontaktnätet är inte upparbetat och det gäller att sprida ut sig på så många ställen som möjligt. Jag inser att det är så det måste gå till, men funderar samtidigt på om det inte borde gå att ställa krav på hanteringen. Som jobbsökande är du dock i underläge och viljan att få ett jobb väger tyngre än integriteten. Du vill inte vara krånglig. Det kan ligga dig i fatet.

Mitt syfte med det här inlägget är att väcka frågan om hur vi sprider viktig information om oss själva och att det kan finnas anledning att tänka till innan vi trycker på Enter.