Främlingsfientlighet – när vi minst anade det

FrämlingVädret är just nu underbart i Antibes. Det är fortfarande varmt såväl i luften som i vattnet. På kvällarna är det lite svalare och det innebär att luften oftast är klar och krispig på morgnarna. Den kända vyn över Alperna har i dessa dagar en knivskarp kontur. Till skillnad från sommaren då det ofta är mer disigt och utsikten blir därmed inte lika vacker.

Jag är ingen vän av att bada i alltför kallt vatten, men nu är det faktiskt hela 22 grader trots att det närmar sig november. I söndags gick vi ner till stranden för att bada. En stor fördel så här års är att den betalstrand/Beach Club, Royal Beach, som jag skrivit om tidigare nu har packat ihop för säsongen. Det är ingen fördel i sig eftersom jag tycker om att gå dit, men det kostar och det kan det vara värt ibland men inte alltför ofta. De har dessutom en kanonbra restaurang. Nu åter till saken. Royal Beach har stängt, men hela deras stora trädäck finns där och den är så här års tillgänglig för allmänheten.

Jag är inte heller någon stor vän av sand och trädäck passar mig därför utmärkt. Vi hade tur, när vi kom ner med våra medhavda stolar, fick vi plats intill husväggen. Där kunde vi sitta och njuta av solen, som så här års är mycket behaglig och inte så brännhet. Efter ens stunds slappande i stolarna var det dags för ett dopp. Jag klev ner från trappan ner i det klara och varma vattnet. Simmade några meter och klev sedan upp igen. Och nu kommer kopplingen till rubriken. Jag har sällan blivit så utskälld som den här dagen. Utskälld för att jag var ”turist” och inte fransk.

När jag kom upp ur badet tog jag fram min handduk, ställde mig bredvid stolen och började att torka mig. Bakom mig låg en fransk kvinna som genast började att skrika – till mig. Med massor av hat i rösten hävde hon ur sig att jag stod i vägen för solen. Jag försökte lugnt att förklara att jag bara skulle stå där i två minuter för att torka mig och sedan hade för avsikt att sätta mig igen. Att skymma solen var givetvis ingenting jag gjorde med uppsåt. Det råkade bara hända och det fanns dessutom gott om utrymme och inget som helst problem att få sol någonstans. Hon gav sig dock inte. Rösten hårdnade och hon började skrika och sa att vi som inte var från Frankrike inte hade där att göra. Vi förstår det franska språket relativt bra, men är inte lika bra på att prata. Och särskilt inte på att skrika och säga dumma saker. Det är heller ingenting vi tränar på under våra kurser som vi går på.

Inom loppet av några minuter fick alltså klart för oss att vi absolut inte var välkomna i det här landet. Kvinnan i fråga var i det närmaste rabiat och skrek så att det hördes inom många meters radie. Runt omkring oss låg och satt det andra människor och eftersom det var den här tiden på året, mestadels franska män och kvinnor. Tack och lov fick vi stöd från flera av de par som fanns i vår närhet. De försökte också tala kvinnan tillrätta, men utan större framgång. Hon bara fräste… När människor så småningom började bege sig hem var det flera som nickade till oss och önskade oss en trevlig kväll.

Efter den här händelsen blev det aktuellt att börja prata främlingsfientlighet, men ur ett annat perspektiv än vad vi är vana vi. Nu var det vi som var främlingar (trots att vi bor här sedan snart ett år). Vi är givetvis lyckligt lottade som kommit hit av fri vilja, älskar landet och njuter av vår tillvaro. Dessutom har vi ju varandra och kan resa fritt. För oss fanns det anledning att i den här stunden skänka en tanke till alla de som upplever främlingsfientlighet ur andra synvinklar. De som tvingats lämna sitt land av olika orsaker och som lever med otryggheten.

Att leva i den här tiden som så starkt präglas av intolerans och främlingsfientlighet ställer krav. För oss blev den här händelsen en stark påminnelse om vilka mörka krafter som breder ut sig och vilket ansvar vi har för att motverka dessa strömningar. Jag är väl medveten om att det vi var med om är någon typ av lyxproblem. Icke desto mindre blev situationen starkt laddad och gav oss en bild på näthinnan. Tänk på alla de som verkligen drabbas av utanförskap.

 

One thought on “Främlingsfientlighet – när vi minst anade det

  1. Svåra frågor det här för mänskligheten. Läste en väldigt intressant artikel om att kemin i kroppen kan ha med främlingsfientlighet att göra. Signalsubstansen/hormonet oxitocin, som vi känner till från ammande mammor, har en mer omfattande roll för än vad vi tidigare trott. I artikeln beskriver man att oxitocinet stärker grupptillhörigheten, vilket var nödvändigt på grottiden för att överleva, men samtidigt blir man mer avvisande och aggresiv mot andra grupper och det som är främmande. Dvs en uråldrig överlevnadsstrategi som lever med oss än i dag…

Kommentera