Den klassiska skylten

Då och då återvänder jag till den trakt där jag växte upp. Jag bodde fjorton viktiga år av mitt liv i Skoghall utanför Karlstad. Idag har jag ingen annan anknytning hit än minna minnen och relationen till trakten. När vi åker till Karlstad bor vi alltid på det bästa hotellet – ja det bästa hotell jag vet, alla kategorier, näml

igen Stadt. Det hotell som är så anrikt och ligger så vackert vid Klarälven. Vi ber alltid att få ett rum med utsikt och gärna balkong mot älven. Den här gången fick vi ”Tage Erlanderrummet”. Ett fint hörnrum på tredje våningen med balkong och utsikt åt tre håll. Kunde inte bli bättre (ja det skulle i så fall ha varit Sven-Ingvarssviten). Inramat på väggen finns några citat av Tage, vars favoritrum detta var. Här kommer ett ”En vidunderligt vacker morgon

Vilken tavla, upplevelsen är tredimensionell

på en vidunderligt vacker plats. Man ska tydligen bo på 318″. Hotellet står sig, numera som Elite Hotel. Men jag saknar en viktig del – baren. När jag levde här fanns en klassisk bar med en klassisk bartender som stolt blandade klassiska drinkar. Enligt uppgift hade han vunnit många priser för sin skicklighet. Those were the days.

En stor konstnär

En annan plats förknippad med nostalgi är Sandgrund. Det före detta danspalatset som omvandlats till konsthall. Jag har varit många gånger på Sandgrund. Som partytjej och älskare av Sven-Ingvars har jag tillbringat många danskvällar där. Som kuriosa kan jag nämna att jag även sett och lyssnat till Baccaras enda (tror jag) framträdande i Sverige. Ja ni minns de med hiten  – Yes sir I can boggie.

Nu är det nya tider. Sandgrund har blivit konsthall. Och inte vilken konsthall som helst. Det är Lars Lerins konsthall. Han tog över det nedlagda danspalatset för några år sedan och har omvandlat det till något som måste vara en av Sveriges absolut mest fantastiska konstupplevelse. Lars Lerin är en mycket stor akvarellmålare och här får du möta en stor del av hans rikliga produktion. Som gammal älskare av Sandgrund måste jag tillstå att stället genomgått en värdig omvandling. Var sak har sin tid. Medan vi vandrar runt och njuter av konsten ser jag Lars Lerin gå förbi – in i ett låst rum. Jag förbereder mig om han skulle komma ut igen. Tänk om jag kan få en bild. Efter en stund ser jag honom igen när han går med lugna steg genom hallen. Jag tar mod mig och går fram. Kan jag få ta en bild – säger jag. Javisst, svarar han lugnt på sin vackra värmländska. Han tittar och ler mot mig och min iPhone. Han är precis så trevlig och sympatisk som den bild jag har av honom. Snygg och tilldragande är han också. Vi bytte några ord och jag kunde nog inte riktigt dölja min glädje över bilderna och vår korta pratstund. Oj, vad det gav energi.

Det går ju inte bara att leva av konst. Vi behöver också annan energi.

Visst vattnas det i munnen

Ni som följer mig vet att jag är road av mat. Karlstad har betytt mycket för mig men jag kan inte påstå att jag upplevt så många kulinariska höjdare i staden. Igår var dock ett välkommet undantag. Vi besökte den relativt nyöppnade restaurangen Br. Olssons elektriska . Det var en riktig höjdare. Menyn var spännande och det bästa av allt var förrätterna. Vi valde att dela på ett urval av små läckra rätter. När vi satt där kom jag på att vi nu måste befinna oss i det anrika Café Royals lokaler. Jag frågade och mycket riktigt. Det var alltså här jag ätit ett otal goda räkmackor genom åren.

Nu sätter vi oss på balkongen och njuter av utsikten över Klarälven. En lyckad resa till Karlstad är snart slut och vi har många nya intryck med oss. Mitt råd till alla som läser detta. Ni måste besöka Sandgrund i dess nya skepnad. Jag har varken förmågan eller tiden just nu att beskriva upplevelsen på ett fullödigt sätt, så du får skapa din egen bild genom ett eget besök. Hoppas att jag med detta gjort dig nyfiken.