Turbulens i strålande väder

Turbulens i strålande väder

Jag har tillbringat några veckor i Sverige, men nu är jag tillbaka i Antibes igen. Härligt, solen skiner från en klarblå himmel och idag var det 22 grader. Det som var mindre roligt var nerresan. Här kommer den berättelsen.

För mig är flygresor enbart förknippade med en nödvändig eller önskvärd transport från ett ställe till ett annat. Jag är inte särskilt road av själva flygningen som sådan. Ni som läst tidigare inlägg vet att jag har cellskräck och jag får många gånger frågan – hur är det då att flyga? Ja, det går bra givet att planet inte är alltför litet så att känslan av instängdhet tar över. Icke desto mindre gillar jag inte att flyga i dåligt väder, särskilt inte genom åska och kraftiga vindar. Vi gjorde en rysarresa för ganska många år sedan, mellan Nice och Amsterdam, i fruktansvärt oväder. Ingen i besättningen sa någonting under hela resan och passagerna skrek till då och då när planet kastades omkring i luften. Så upplevde jag det i alla fall. Den resan har satt sina spår. I höstas bokade jag om en resa i samband med stormarna. Jag har bestämt mig för att inte utsätta mig för starkt obehag om jag inte absolut måste.

Igår var det fint väder, både i Stockholm och i Nice. Jag kollar alltid igenom ett antal väderappar för att skaffa mig koll på läget. Skönt tänkte jag, det här blir en lugn och fin flygresa. Och det började bra. Men, redan i norra Tyskland började planet att skaka. Jag vet att det är samma fenomen som när det är vågor på havet och båten gungar och att det är helt ofarligt. Det är det rationella. Det irrationella tar dock över i mitt fall som inte gillar guppiga flygturer.

Efter en stund tänds lampan med symbolen för säkerhetsbältet och kaptenen tar till orda. Det var skönt. Jag gillar att få information och jag gillar att höra en trygg röst. Han berättade att vi drabbats av så kallad clear air turbulence, vilket kan inträffa den här tiden på året när varma och kalla luftmassor möts. Den här turbulensen kan inte uppfattas av radarutrustningen eftersom himlen är klarblå. Och när det inte går att förutsäga var turbulensen finns går den inte heller att parera genom att till exempel byta höjd eller lägga om rutten. Kaptenen berättade också att han i kontakt med kollegor uppe i luften fått bekräftat att denna turbulens verkade råda i hela det luftrum som vi skulle passera. Suck, med bältet på försökte ag koncentrera mig på att läsa. Det gick inget vidare. Sedan började jag fundera på om jag skulle trycka på knappen och be att få köpa några rejäla drinkar för att döva oron. Men, jag skippade det. Jag bet ihop och tänkte för mig själv – tiden går åt rätt håll och snart är jag nere på marken.

Efter en stund blev det lite bättre och personalen meddelade att det fanns möjlighet att gå på toaletten om behovet var trängande. Det handlade i så fall om att gå en i taget, dvs ingen kö i korridoren, och på egen risk. Jag hade som tur var inget trängande behov. Nu satt jag bara och hoppades på att det inte skulle bli värre och det började kännas ganska ok ända tills planet skakade till rejält. Nya meddelanden från besättningen – nu befarar vi att det kommer att bli värre igen så alla i hela planet måste vara bältade. Nu flög vi över Alperna och det brukar ju vara lite bumpigt. Men, den här gången var mycket skakigt, inte roligt. Paret som satt bredvid mig höll varandra hårt i händerna och jag kramade handtagen.

Men, som sagt tiden gick åt rätt håll och till slut såg vi Medelhavet. Kaptenen började prata igen och sa att han räknade med en lugn inflygning. Det var strålande sol och havet låg alldeles stilla under oss. Efter sedvanlig inflygning landade vi mjukt på Côte d’Azur i Nice. Vilken lättnad och skön känsla.

Innan jag började skriva så googlade jag lite på den här typen av turbulens. Det står att den är farlig eftersom det inte går att identifiera var den befinner sig. Farligheten består mest i att det är lätt att bli överraskad och  därmed finns det risk för att ramla eller att föremål åker omkring och vållar skada. Nu är jag den lärdomen rikare, men hoppas slippa uppleva fenomenet igen.

Att vara riktigt liten

Att vara riktigt liten

Idag är det vardag igen och vi kan se följderna av det katastrofala ovädret i lördags kväll. Efter en biltur till Sophia Antipolis kunde vi se en del av förödelsen med egna ögon. Bortspolade vägar, förstörda bilar och näringsidkare som arbetade med att återskapa sina butiks- och kontorslokaler.

Vi var hemma under lördagen, medvetna om att det skulle regna och åska. I vår vildaste fantasi kunde vi dock inte föreställa oss vilken skepnad ovädret skulle ha och vilka konsekvenser det skulle få. Det insåg vi inte förrän i söndags morse.

Vi slog oss ner framför TV:n när skyfallet kom och blixtarna lyste oavbrutet upp himlen. Efter en stund stängde vi av all elektronik inför hotet att något skulle bli utslaget och i värsta fall förstört. När vi från vår balkong tittade ut på gatan insåg vi att den förvandlats till ett vattendrag. Inga bilar passerade. Vattnet hade nått in i bottenvåningarna på vår och kringliggande fastigheter.

Efter några timmar avtog regnandet, vattenmassorna hade minskat och vi gick och la oss. På morgonen fattade vi ingenting. Jag stack ut och sprang och när jag kom hem berättade Sven-Bertil att det varit en katastrof i området. Han hade kollat media och läst meddelanden från oroliga anhöriga. Det hela var helt ofattbart, många döda och skadade, samt stor materiell förödelse.

Hos oss märktes inte mycket av detta. Själva Antibes visade sig vara förskonat. Och under söndagen sken solen.

När vi efterhand har läst nyhetsrapporteringen, följt inlägg på sociala medier och pratat med människor inser vi vidden av det som hänt. Människor som förlorat sina hem, företagare vars lokaler är förstörda och betydligt värre – de som mist nära och kära.

Orterna Biot, Valluris och Cannes är särskilt hårt drabbade. Nästan hela Marinerland är t ex helt förstört.

Insikterna efter den här händelsen är flera. Den första är att allt sker väldigt snabbt. På kort tid är gatorna vattenfyllda och du vet inte var du ska ta vägen så agera snabbt. En annan viktig insikt är att ha respekt. Är det varning för oväder ska du ta det på allvar och sätta dig i säkerhet. Vädrets makter är starka och du är mycket, mycket liten i sammanhanget.

Vi har klarat oss bra, men sänder en tanke till de som drabbats. När något allvarligt händer i ens närhet blir vi påminda hur sårbara vi är.

bilden är en privat bild från Cannes, hämtad från Nice Matin.

 

Inte vilken pizza som helst

Inte vilken pizza som helst

Jag är sannolikt inte ensam. Ensam om att ha ett kluvet förhållande till pizza. Det är gott, men innehåller förödande många kalorier. Efter intag av en pizza drabbas jag ofta av lättare ångest. Jag känner mig proppmätt och maten står mig upp i halsen flera timmar efter avslutad måltid. Lika god som pizzan är att äta, lika jobbigt är det efteråt. Men, det är frivilligt och det är i högsta grad ett i-landsproblem. Jag klagar inte men just nu ångrar jag valet av lunchrätt. Denna ånger underlättas inte av att det regnar ute och den tänkta långpromenaden blir förmodligen inte av.

Och en quattro stagioni

Och en quattro stagioni

Hur som helst är pizza gott, men ska inte ätas för ofta enligt min uppfattning. Desto viktigare blir det då att välja en riktigt god pizza när det så att säga är dags. Här gäller det att prioritera. Hur tråkigt är det inte att ha klämt i sig hela dagsbehovet av kalorier och det smakade ”så där”. Nej, välj pizzaleverantör med omsorg. Det är det värt.

I Antibes har vi sedan många år en favoritpizzeria. Det är en genuin restaurang som även serverar annan god mat, men pizza är de extra bra på. Den är alltid spröd och tunn, med lagom mycket godsaker ovanpå. Min favorit är Napolitana med sardeller, kapris och oliver. Givetvis även innehållande en rejäl laddning ost (det är nog den jag just nu lider av). I Frankrike ställer de alltid in en flaska olivolja, på bordet, med chili i. Oljan droppas på pizzan i lämplig omfattning för att göra pizzan lite hetare – gott.

Restaurangen heter Le Chrono och ligger på den lilla gatan James Cloose, mitt i gamla stan i Antibes. Jag har inte lyckats hitta någon hemsida och jag tror inte att det finns någon.

Ett av mina första minnen av Chrono var när vi köpte lägenhet här för ett antal år sedan. Det var hit vi gick för att fira affären. Även den dagen var det regnigt och jag hade drabbats av illamående under natten. Sannolikt beroende på att jag ätit något olämpligt. Men tänka sig, den feta pizzan visade sig ha oanade egenskaper. Jag kommer än idag ihåg att pizzan gjorde susen – tvärt emot allt  förnuft.

Min konklusion är alltså att vara noggrann vid val av pizza och dess leverantör. Är du i Antibes är det valet enkelt.