Jag har tillbringat några veckor i Sverige, men nu är jag tillbaka i Antibes igen. Härligt, solen skiner från en klarblå himmel och idag var det 22 grader. Det som var mindre roligt var nerresan. Här kommer den berättelsen.

För mig är flygresor enbart förknippade med en nödvändig eller önskvärd transport från ett ställe till ett annat. Jag är inte särskilt road av själva flygningen som sådan. Ni som läst tidigare inlägg vet att jag har cellskräck och jag får många gånger frågan – hur är det då att flyga? Ja, det går bra givet att planet inte är alltför litet så att känslan av instängdhet tar över. Icke desto mindre gillar jag inte att flyga i dåligt väder, särskilt inte genom åska och kraftiga vindar. Vi gjorde en rysarresa för ganska många år sedan, mellan Nice och Amsterdam, i fruktansvärt oväder. Ingen i besättningen sa någonting under hela resan och passagerna skrek till då och då när planet kastades omkring i luften. Så upplevde jag det i alla fall. Den resan har satt sina spår. I höstas bokade jag om en resa i samband med stormarna. Jag har bestämt mig för att inte utsätta mig för starkt obehag om jag inte absolut måste.

Igår var det fint väder, både i Stockholm och i Nice. Jag kollar alltid igenom ett antal väderappar för att skaffa mig koll på läget. Skönt tänkte jag, det här blir en lugn och fin flygresa. Och det började bra. Men, redan i norra Tyskland började planet att skaka. Jag vet att det är samma fenomen som när det är vågor på havet och båten gungar och att det är helt ofarligt. Det är det rationella. Det irrationella tar dock över i mitt fall som inte gillar guppiga flygturer.

Efter en stund tänds lampan med symbolen för säkerhetsbältet och kaptenen tar till orda. Det var skönt. Jag gillar att få information och jag gillar att höra en trygg röst. Han berättade att vi drabbats av så kallad clear air turbulence, vilket kan inträffa den här tiden på året när varma och kalla luftmassor möts. Den här turbulensen kan inte uppfattas av radarutrustningen eftersom himlen är klarblå. Och när det inte går att förutsäga var turbulensen finns går den inte heller att parera genom att till exempel byta höjd eller lägga om rutten. Kaptenen berättade också att han i kontakt med kollegor uppe i luften fått bekräftat att denna turbulens verkade råda i hela det luftrum som vi skulle passera. Suck, med bältet på försökte ag koncentrera mig på att läsa. Det gick inget vidare. Sedan började jag fundera på om jag skulle trycka på knappen och be att få köpa några rejäla drinkar för att döva oron. Men, jag skippade det. Jag bet ihop och tänkte för mig själv – tiden går åt rätt håll och snart är jag nere på marken.

Efter en stund blev det lite bättre och personalen meddelade att det fanns möjlighet att gå på toaletten om behovet var trängande. Det handlade i så fall om att gå en i taget, dvs ingen kö i korridoren, och på egen risk. Jag hade som tur var inget trängande behov. Nu satt jag bara och hoppades på att det inte skulle bli värre och det började kännas ganska ok ända tills planet skakade till rejält. Nya meddelanden från besättningen – nu befarar vi att det kommer att bli värre igen så alla i hela planet måste vara bältade. Nu flög vi över Alperna och det brukar ju vara lite bumpigt. Men, den här gången var mycket skakigt, inte roligt. Paret som satt bredvid mig höll varandra hårt i händerna och jag kramade handtagen.

Men, som sagt tiden gick åt rätt håll och till slut såg vi Medelhavet. Kaptenen började prata igen och sa att han räknade med en lugn inflygning. Det var strålande sol och havet låg alldeles stilla under oss. Efter sedvanlig inflygning landade vi mjukt på Côte d’Azur i Nice. Vilken lättnad och skön känsla.

Innan jag började skriva så googlade jag lite på den här typen av turbulens. Det står att den är farlig eftersom det inte går att identifiera var den befinner sig. Farligheten består mest i att det är lätt att bli överraskad och  därmed finns det risk för att ramla eller att föremål åker omkring och vållar skada. Nu är jag den lärdomen rikare, men hoppas slippa uppleva fenomenet igen.