Några minnen – tack Sven-Erik Magnusson

Några minnen – tack Sven-Erik Magnusson

I onsdags vaknade jag upp till beskedet att Sven-Erik Magnusson är död. Min barndoms idol som jag aldrig upphört att beundra. Det blev en sorglig morgon.

Jag är uppvuxen i Värmland och har tidiga minnen av Sven-Erik Magnusson. Redan när jag gick på lågstadiet tyckte jag att han både var snygg och sjöng bra. Det blev en slags kärlek på distans. Avståndet var dock inte alltför långt och jag fick min pappa att köra bil till Slottsbron och glida förbi utanför favoritens hus. Min fina och lojala mormor ställde också upp. Hon ringde till Sven-Erik ett antal gånger för min räkning, men fick alltid svaret att han inte var hemma. Tålmodigt och trevligt svarade den person som jag antar var hans mamma. Hon var antagligen luttrad.

En viktig händelse i mitt unga liv var när jag skulle få en överraskning av mina föräldrar. Vi skulle åka in till Karlstad med ett hemligt mål i sikte. Året var 1966 och jag var åtta år. När vi kommer in till ”stan” parkerar pappa utanför Ströms, som var en musikaffär. Därinne sitter hela Sven Ingvars för att signera sin nya singel ”Vid din sida”. Jag blev  ägare av skivan med namnteckningar av gruppens samtliga fem medlemmar. Och jag fick träffa Sven-Erik. Gissa om jag var lycklig.

Åren går och jag följde hela tiden Sven Ingvars. Nästa fas där minnen etsat sig fast är tonårsperiden. Jag säger bara Sandgrund. Detta danspalats förknippat med så många upplevelser. Även om bandet inte var ett renodlat dansband så gick de utmärkt att dansa till. En låt som påminner om den här tiden är ”Jag vill resa bort”. Det gick på högvarv den sommar när vi drack våra sista mellanöl innan vi på något listigt sätt skulle ta oss in i Mariebergsskogen. Vilka tider. Nej, ni får inte veta mer än så.

Nästa tydliga minne är när CD:n med låtar som ”Ett hus till salu” och ”Lika ung som då” lanserades. Då var vi nyinflyyade i en stor villa och ägnade en hel påskhelg åt att putsa fönster. Vilken tur att vi hade så bra musik i bakgrunden. Det underlättade putsningen.

Sista gången jag såg Sven Ingvars live var på Skansen för ungefär tio år sedan. Även det blev ett starkt minne och de presenterade en kavalkad av kända låtar. Lätta att sjunga med i. Svårt att låta bli. Sven-Erik Magnussson inspirerade och spred glädje. Mina barn som visste om min beundran kollade upp möjligheten att anlita honom vid min femtioårsfest. Tanken var god. Men, det skulle ha ätit upp hela projektets budget och lite till. Vill dock tillägga att jag inte missunnade dem att ta betalt.

På senare tid har jag fått glädjen att uppleva mina barnbarns förtjusning i Sven Ingvars. De plockar alltid fram en speciell CD som de vill lyssna på och dansa till. God smak de har de små tjejerna. Bra musik, väl framförd, står sig uppenbarligen.

Sven-Erik Magnusson har skänkt mig mycket glädje. Musiken och minnen förknippade med den. Jag tycker också att han hade en speciell utstrålning. Han spred glädje och inspiration och det finns många goda anledningar till varför han blev så folkkär. Det här var min berättelse. Med all respekt.

 

Bonjour, s’il vous plaît och merci

Bonjour, s’il vous plaît och merci

Jag kom tillbaka till Antibes efter några veckor i Sverige och och nu möter jag våren. Vädret är fantastiskt och vi kan verkligen njuta av fina stunder utomhus. Förutom klimatet så finns det många andra olikheter mellan Frankrike och Sverige. Min utgångspunkt är alltid att ta seden dit jag kommer och försöker undvika att värdera olika beteenden eller kulturyttringar. Jag trivs verkligen både här och där. Vissa beteenden skulle dock med fördel kunna exporteras till Sverige. Det finns givetvis det som skulle kunna gå andra vägen också men det tar jag i något annat inlägg.

Nu tänker jag skriva om att vara artig och om att hälsa på varandra. Där är Frankrike ett föredöme enligt min uppfattning. Här hälsar vi på varandra när vi möts i olika sammanhang och vi säger adjö när vi lämnar. Vi tackar varandra och vi är artiga när vi handlar eller beställer. Låt mig ta några exempel.

Jag har under en tid regelbundet besökt en sjukgymnast för en axelskada. Varje gång någon kommer in i väntrummet tittar personen sig omkring och säger bonjour messieurs-dames. Vi som sitter där hälsar tillbaka. När någon lämnar lokalen säger de au revoir. Går du in i en butik så är det självklart att söka ögonkontakt med den eller de som arbetar där och hälsa på honom eller henne. Du kommer ju in i någons butik och då är det viktigt att uppträda artigt. Du är ju gäst. På motsvarande sätt tackar du för dig när du går där ifrån. När du köper bröd är det ”une baguette s’il vous plaît” som gäller. Om du åker buss så hälsar du givetvis också, men framför allt så tackar du chauffören när du kliver av. Kommer du in i en fransk frukostmatsal på ett hotell är det självklart att hälsa på övriga gäster. När vi går ut genom vår port på dagarna hälsar vi alltid på dem vi möter ”bonjour madame eller bonjour monsieur”. På kvällen är det bon soir och bon soirée som gäller. Och så vidare.

Det är trevligt att hälsa och det bidrar till stämningen i gemensamma rum och i möten mellan människor. När jag var liten var jag enligt uppgift mycket intresserad av främmande människor och slog mig gärna i slang med olika personer på bussar och tåg. Känner på flera sätt igen mig själv genom ett av mina barnbarn som gärna pratar med okända personer och hälsar på alla hon möter. Det är uppfriskande.  Även om det kan vara påfrestande med pratsamma barn så är det positivt och trevligt att bli sedd. Så fördelarna överväger eventuella nackdelar. Tyvärr är jag själv inte lika spontan längre och betydligt mer avvaktande innan jag börjar prata med någon som är helt främmande för mig.

Det är givetvis en grov generalisering att påstå att alla svenskar är stela och tittar ner i backen inför mötet med de vi inte känner. Ur ett kollektivt perspektiv är det ändå ett faktum att franska personer är artigare än svenskar. Det ligger i kulturen. Jag vill absolut inte plädera för att vi alltid ska prata med okända personer om vi inte känner för det. Det är vars och ens ensak. Även om det kan vara en bra idé att ibland ta ut svängarna lite mer. Skulle dock vilja slå ett slag för artigheten. Det är trevligt med människor som hälsar på varandra i ett väntrum. Att tacka för sig när vi lämnar en butik är också en snygg gest. Jag försöker tänka franskt när jag är i Sverige. Inte alltid helt intuitivt, men det går om jag ger mig tusan på det. Kanske dags att importera lite fransk artighet till Sverige?