Du kan väl skicka din CV

CV bildFör att få jobb eller andra typer av uppdrag är det viktigt att kunna presentera en CV. CV är en förkortning av det latinska uttrycket curriculum vitae och betyder levnadsbeskrivning. Den ska vara saklig, överskådlig, personlig, säljande, kortfattad och koncis. Mycket på en gång förpackad som en presentation över det du åstadkommit i form av studier, arbetslivserfarenhet, språkkunskaper, styrelseuppdrag, personliga egenskaper, övriga meriter och så lite om privatlivet. Till det kommer givetvis övrig fakta i form av person- och kontaktuppgifter. Ett viktigt dokument med andra ord. Själv har jag läst många och även författat ett antal. Vart vill jag nu komma med detta? Jo, jag har funderat en del på fenomenet CV från ett par aspekter. Dels ur integritetssynvinkel och dels vilken roll de spelar i olika sammanhang. Varje gång du skickar din CV lämnar du ut mycket information om dig själv och idag när allt skickas elektroniskt vet du inte alltid i vilka händer det hamnar.

Skickar vi för lättvindigt ut en stor del av våra liv utan att veta hur dokumentet kommer att hanteras? Lämnar vi ut oss själva, utan att reflektera, i vår iver att få ett visst jobb eller uppdrag? Är vi för okritiska och ställer vi för få krav på mottagaren när det gäller hanteringen av informationen?

Som före detta arbetsgivare har jag tagit emot och läst många levnadsbeskrivningar. Oftast med anledning av att jag sökt en viss befattningshavare, men också därför att personer har hört av sig och vill få en ingång i företaget som jag verkar inom. Jag vill påstå att jag hanterat informationen varsamt och med respekt. De spontana ansökningarna där jag artigt bett att få en CV har dock oftast hamnat på HR-avdelningen och sannolikt inte lett till någonting. Den här typen av information är oftast färskvara och som alltid en fråga om timing.

På senare tid har jag aktiverat mig lite för att få styrelseuppdrag, vilket har fått mig att skicka min CV till diverse Headhunters och CV-bankar inom olika organisationer. Det har hittills inte gett någonting. Idag arbetar jag i tre styrelser och samtliga har jag fått genom kontakter via upparbetade relationer(återkommer längre fram med en presentation av respektive företag). Jag säger inte att det inte är meningsfullt att sprida information om sig själv, men det finns anledning att reflektera över vad som ger mest effekt och hur informationen används. Några gånger har jag via organisationer som arbetar med att ta fram kandidater till uppdrag, anmält mitt intresse. Det har inte nappat och jag har sällan fått någon återkoppling. Min uppfattning är därför att det bästa sättet att få uppdrag är att arbeta aktivt med sitt nätverk. Visst är det viktigt att ha en uppdaterad CV, men jag har blivit mycket mer restriktiv med hur och till vem jag lämnar ut min levnadsberättelse. Kandidatbankar ger jag inte mycket för.

Det är givetvis skillnad för unga människor som söker jobb. I den situationen är du tvungen att lämna ut berättelsen om dig själv till olika företag och organisationer. Kontaktnätet är inte upparbetat och det gäller att sprida ut sig på så många ställen som möjligt. Jag inser att det är så det måste gå till, men funderar samtidigt på om det inte borde gå att ställa krav på hanteringen. Som jobbsökande är du dock i underläge och viljan att få ett jobb väger tyngre än integriteten. Du vill inte vara krånglig. Det kan ligga dig i fatet.

Mitt syfte med det här inlägget är att väcka frågan om hur vi sprider viktig information om oss själva och att det kan finnas anledning att tänka till innan vi trycker på Enter.

 

Annie Lööf och mina lärdomar

Det är så lätt att snabbt bilda sig en uppfattning utifrån den bild som skapas via diverse media. Bilden må vara korrekt eller inte, men ofta är det den enkla vägen som får företräde när det gäller att välja synsätt. Den enkla vägen i kombination med den opinion som råder. Nu tänker jag berätta om hur jag ändrat uppfattning om Annie Lööf. Jag tänker också ge mig själv en rejäl känga av självkritik.

Innan jag börjar berättelsen vill jag klargöra att allt jag skriver bygger på min egen uppfattning och mina källor är de som är allmänt tillgängliga. Jag har ingen insyn i det politiska etablissemanget, varken generellt eller när det gäller Centerpartiet eller Alliansen. I inlägget försöker jag även att undvika rena politiska värderingar.

När Annie Lööf tillträdde hade jag ingen direkt uppfattning om henne. Spontant tyckte jag att det var positivt med en ung kvinna som blev partiledare. I takt med att hon kom in i rollen uppenbarade sig dock svagheterna. Hon hade ingen omedelbar framgång med att skapa positiv image kring sin person. I debatterna med grabbarna hade hon i början svårt att hävda sig. Hon framstod som oerfaren, saknade förmåga att hävda sig själv och ta utrymmet i anspråk. Och när hon yttrade sig var det så där – budskapen gick inte riktigt fram. Bristen på trovärdighet kryddades med den rejäla djupdykningen kring den idédebatt som inleddes inom Centern där bl a frågan om månggifte diskuterades. Mitt i denna debatt hade hon, säkert välförtjänt men inte så omdömesgillt, åkt på semester till Thailand.

Min och många som jag känner blev alltmer kritisk till Annie Lööf som partiledare. Hon var för ung, orutinerad och naiv. När den diskussionen kommer igång är det lätt att ösa på med bränsle och till slut kan ingen förstå hur hon kunde nå den politiska toppen så snabbt.

Men hallå – hur inskränkt har jag varit egentligen. Jag har gått emot mycket av det jag står för. Vi måste våga släppa fram kvinnor, ungdomar och det måste vara tillåtet att göra misstag. Jag tycker också att det är nyttigt och viktigt att utmana givna normer och bryta stereotypa beteenden. Det måste vara tillåtet att ge sig ut på hal is, lära sig  och utvecklas. Annie är visserligen ung, men hon är av samma årgång som Gustav Fridolin.  En partiledare som haft det lättare att vinna respekt. Vad kan det bero på? Givetvis handlar det om att olika individer är personligheter, men inte bara det. Jag är övertygad om att det är tuffare att vara kvinna i politiken, precis som det är i näringslivet. Det är mannen som är norm och går du utanför de ramarna är det lätt att bli ifrågasatt. Och hamnar du snett så är den negativa spiralen snabbt igång.

Nu verkar Annie Lööf ha tagit sig igenom en tuff period och framstår helt plötsligt som stark och utstrålar självförtroende. All heder åt henne för det. Hur svårt kan det inte ha varit att få utstå all kritik som förekommit, såväl den i det offentliga rummet som den som sannolikt varit internt. I de egna leden brukar de värsta olyckskorparna att finnas. Jag beundrar verkligen henne för att hon hållit ut och så målmedvetet tagit sig fram i det politiska landskapet. Mycket starkt jobbat!

För att vara extra tydlig – jag förbannar mig själv för att jag så okritiskt fallit in i kritiken mot Annie Lööf. Det kan också tyckas opportunistiskt att nu uttrycka en annan uppfattning. Mitt syfte är dock att faktiskt dra lite lärdomar. Det handlar om makt och karriär. Tänk om vi bara släppte fram de som är färdigstöpta och som inte kommer att göra några felbedömningar. Då kommer makten alltid att landa hos de som är slipade och etablerade. Att släppa fram oslipade diamanter är nödvändigt, såväl i näringslivet som i politiken. Det som är viktigt hos varje person som har makt är viljan och förmågan att utvecklas. Att våga sticka ut hakan men samtidigt kunna erkänna misstag och rätta till sin felbedömningar. Vi behöver unga människor som vill ta ansvar och som är beredda att med energi driva utvecklingen framåt. Det finns så mycket erfarenhet i maktens korridorer och det är nyttigt med friskt blod. Och tänk efter – inom etablissemanget finns det också de som gör misstag men skyddsnätet är större, eller hur?

När ska de upptäcka att jag är en bluff?

AgentVad kommer nu detta att handla om undrar några, medan vissa anar vad som döljer sig bakom rubriken. Det var ju ett tag sedan jag skrev om makt och karriär. Hela den härliga sommaren har ju inbjudit till att skriva om ännu viktigare saker i livet (än makt och karriär alltså). Nu är det i alla fall dags igen och visst är det kombinationen av och dynamiken i nöjen, allvar, glädje, sorg, diverse utmaningar, jobb och privatliv som gör livet så intressant och spännande. Jag vill alltså inte på något sätt förringa att det finns mycket positivt med makt och karriär, men det gäller att ha distans och se till att dra nytta av alla de fördelar som erbjuds en person med inflytande. Alltför många skördar heller inte frukterna av ett långt yrkesliv, trots att möjligheterna finns.

Hur är det då med bluffen? Jo, jag har många gånger under mitt yrkesliv funderat på varför jag har tagit mig fram så väl. Jag har visserligen inte nått den allra högsta toppen, men ändå lyckats klättra ganska bra. Givetvis har jag också åkt på smällar, halkat ner några pinnhål för att sedan knalla vidare. Det har varit motgångar som ibland fått mig att tvivla på mig själv, men jag har ändå lyckats ta mig upp. Många gånger har jag tänkt att det är ju inget speciellt med mig. Det finns så många som är mycket smartare, mer drivande, bättre ledare, mer visionära och framförallt mer analytiska än jag. Undrar när någon ska peta hål på bubblan? Komma fram till mig en dag och säga – det har blivit fel. Du är inte alls så bra som vi trodde – du har bara varit bra på att spela teater.

Jag vet att jag delar de här tankarna med många. En gång när jag lyssnade på en föreläsning av en konsult, inom ledarskap, berättade hon att det var den vanligaste oron som hennes klienter hade – när ska de upptäcka att jag är en bluff. Själv har jag genom åren pratat med flera framgångsrika personer (kvinnor mestadels) i min bekantskapskrets som också tänker likadant. Hur kommer det sig att det går så bra för mig? Jag är ju inte särskilt speciell.

Puh – nu är jag i mål. Jag har lagt karriären bakom mig och hoppat av alldeles frivilligt. Innan någon upptäckt att jag är en bluff. Framåt kanske jag gör någon annan typ av karriär – vem vet. Den kommer i så fall att bli betydligt annorlunda.

Varför har jag och många med mig tänkt och tänker de här tankarna? Jag vet faktiskt inte, men det bottnar sannolikt i att ha höga krav på sig själv. Det i kombination med en övertro på andra människors kapacitet och förmåga – det finns alltid de som är bättre. Min känsla är också att det är vanligare bland kvinnor än bland män. Det klassiska exemplet är ju att män söker jobb även om de bara uppfyller ett fåtal av de utsatta kriterierna, medan kvinnor helst vill bocka av samtliga.

Nu vill jag komma till mitt mogna råd – sluta tänka dessa tankar om du vill göra karriär. Och eftersom jag vurmar speciellt för fler kvinnor på ledande positioner så riktar jag rådet speciellt till er, unga kvinnor. Rådet gäller dock i lika hög grad unga killar. Tänk att jag duger. Jag är duktig, jag har idéer och jag vill skapa något. Med makt kommer inflytande och det är bra. Med makt kommer också ansvar och det förpliktar. Våga använda din kreativitet och din drivkraft, men se till att ha en stark inre kompass. I den värld vi nu lever i är det allt viktigare. Det finns många regler och det finns mycket att förhålla sig till. Det finns också många orättvisor och mycket som behöver förändras. Världen behöver modiga ledare. Har du tagit dig till en maktposition är du (i de allra flesta fall) duktig. Ifrågasätt aldrig det, men var lyhörd för att utvecklas och ta ditt ansvar.

Tyvärr finns det också ett antal maktpersoner som inte duger och som faktiskt är en bluff. Jag har stött på några genom åren. Vissa blir kvar för att de är skickliga på att spela spelet, glida runt och säga de rätta sakerna och vissa för att de har de rätta kontakterna. Inte alltför sällan i kombination. De flesta av dessa är män och samtliga är fega och deras chefer är ännu fegare. Jag genom åren stött på ett antal exempel där höga chefer gjort ett rejält dåligt jobb, alternativt varit mer eller mindre psykopater (ja jag vet att det är ett dumt begrepp men ni förstår vad jag menar) men ändå lyckats klamra sig kvar. Receptet kallas ofta svågerpolitik.

Jag undrar ibland vad det beror på att jag tagit mig fram i yrkeslivet, helt utan kontaktnät från början. I grunden tror jag att det handlar om självkänsla och självförtroende i kombination med massor av energi. Hos mig har det skapat en inre trygghet och det har gjort att jag vågat och haft förmågan att dra nytta av medgångar och hantera motgångar.

Hoppas att dessa tankar och reflektioner kan bidra var du än befinner dig i livet. Om du själv, eller någon i din nära omgivning, tvivlar på din/sin förmåga, se till att skaffa ett bra nätverk. Sök upp de som ger dig energi och stimulans. Spänstiga möten med intressanta människor är det bästa som finns.

Att vinna och att försvinna

Att vinna och att försvinna

Jag har ju i olika inlägg kort berättat om mitt vägval och beslutet att alldeles frivilligt hoppa av ett toppjobb med allt vad det innebär. Ja precis, allt vad det innebär, av gott och av ont. När jag så här drygt tre månade efter det att jag startade bloggen läser igenom mina inlägg så inser jag att jag inte berättat om hur det gick till när jag sa upp mig. Om du vill veta det ska du fortsätta att läsa. Du kommer också att få ta del av mina tankar just nu – mitt första år utan semester.

För ganska precis ett år sedan blev det officiellt vem som skulle efterträda mig som Vd för Länsförsäkringar Fondliv AB. Från den dagen tappade jag all makt och inflytande knutet till min befattning och roll som beslutsfattare i en stor företagsgrupp. Jag tappade också min yrkesmässiga status. Det var jag väl medveten om och väl förberedd inför, trots det innebar förändringen givetvis  en stor omställning. Jag hade vunnit min frihet men förlorat plattformen för möjligheten att utöva inflytande. Nu var det ju det jag hade varit ute efter – att tappa fotfästet för att med egen kraft skapa en ny tillvaro utan att vara en del av en stor organisation. En tillvaro som skulle bygga på min egen förmåga att skapa något annorlunda. Jag hade en grund att stå på men hade tröttnat på huset, så jag rev för att bygga nytt – om jag ska uttrycka mig i bildspråk.

Jag hade bestämt mig och planen var klar. Ibland får jag frågan om hur lång beslutsprocessen var och det är svårt att besvara. Det började med en idé som sedan växte och vid en viss tidpunkt gick den inte att stoppa. Om jag ska förenkla beskrivningen så kan jag säga att det tog ett år. I vilket fall kom jag till vägs ände. Jag måste ut ur tryggheten och in i friheten. Samtalet med min chef var väl förberett. Inte kanske själva samtalet i sig men vad jag ville ha sagt. Och så här gick det till.

Jag hade ett förslag som jag bedömde var bra för såväl mig själv som för arbetsgivaren. Som den ansvarsfulla person jag är så tänkte jag givetvis även på företaget. Jag ville sluta med högburet huvud och efterlämna ett gott renommé även om det inte alltid har så stor betydelse, mest för den egna självkänslan och moralen. Mitt förslag, som också blev resultatet, var att jag skulle sluta min anställning vid årsskiftet 2013/2014, men att sökandet efter en ny Vd kunde påbörjas när det ansågs lämpligt. Det här var i mars 2013. I maj blev det officiellt att jag skulle sluta och sökandet efter min efterträdare påbörjades. Processen gick snabbt, redan efter midsommar var allt klart och från september lämnade jag min befattning även om anställningen varade året ut. I praktiken var jag en ”lame duck” och friheten hägrade. När jag påbörjade min semester 2013 var det min sista per definition.

Nu är det ett år sedan jag lämnade Schiphol för att flyga till Nice Côte d’Azur. Jag hade varit på Vd-konferens i Amsterdam och åkte till Antibes för en efterlängtad semester. Det hade varit en krävande vår och jag behövde pusta ut och reflektera. Min makt hade upphört momentant medan mitt ansvar som Vd kvarstod ett tag till. Det blev en skön sommar om än med många förvirrade tankar och reflektioner. Allt ifrån massor av praktiska frågor till funderingar om livet och framtiden. Ja, jag hade då ett smärre kaos i skallen. Det var många tankar som skulle trängas samtidigt på liten yta och jag är inte känd för mitt stora tålamod. En tanke dök dock aldrig upp och det var att jag skulle ångra mig.

Hur är det nu då – ett år senare och var det något jag skulle gjort annorlunda? I stora drag kan jag säga nej, det skulle jag inte. Det jag kan fundera över är om jag på något sätt kunnat gynna mig själv lite mer i uppgörelsen. Som jag skrivit om tidigare finns det många exempel på personer som genom att ”straffa ut sig” istället för att säga upp sig provocerar fram ett avgångsvederlag. Det är inte min grej. Inte heller är det helt ovanligt att personer som tröttnat eller för den delen inte skött sitt jobb eller på annat sätt gjort sig omöjliga, får andra möjligheter inom organisationen. Som av en händelse är alla jag tänker på män. Männen tar hand om de sina så att säga. Jag hade nog inte kunnat gynna mig själv mer i uppgörelsen med mindre än att jag plockat fram egenskaper som inte finns naturligt i min personlighet. Så det var inget alternativ.

Det jag måste erkänna är att jag är lite naiv och möjligen godtrogen. Jag hade hoppats på något uppdrag inom organisationen, trots att det inte finns avtal om det. Men det ekar tomt och jag kan säga att jag egentligen inte är förvånad. Och jag befinner mig i gott sällskap även om det är en klen ursäkt. Mitt exempel är bara ett bland många andra. Så när kommentarer fälls om att det finns för få kvinnor att tillgå i olika sammanhang, eller att det är kompetens som är avgörande – så säger jag bara bullshit.

Ja, det var lite bakgrund och en liten uppdatering. Just nu är det semesterperiod och jag har ingen semester, vilket är en märklig känsla. Det är dock en period som hos mig påminner om tiden som anställd. Om det är något jag saknar så är det nog den härliga känslan av att äntligen vara ledig. När jag tänker tillbaka på alla sk lediga stunder då jag ständigt behövt stå i kontakt med omvärlden så upphör sinnesförvirringen. Om det är något jag saknar på riktigt så är det att alltid stå i händelsernas centrum och bli matad med information och spännande kontakter. Jag kan även i ärlighetens namn sakna fri mobiltelefon, IT-support, tjänstebil och inte minst månadslönen. Inget av detta går dock upp mot friheten att styra sin tid och möjligheten att skapa sin tillvaro och egna agenda.

Följ mig in i framtiden. Jag har försvunnit (från maktens korridorer) men vunnit (min tid och självständighet). Jag får hela tiden nya infall och idéer. När jag sorterat tankarna lite mer så kan det komma ut både det ena och det andra. Just nu provar jag mig fram och jag känner mig lite som en kalv på grönbete. Det fria ordet spelar en nyckelroll och möjligheten att nå ut genom sociala medier ger alla som vill obegränsade möjligheter.

Det går alldeles för långsamt – dags för kvotering!

 

KvoteringFörra veckan blev jag uppringd av en person som hade uppdraget att rekrytera en styrelseledamot till ett medelstort svenskt ägarlett företag. En nuvarande ledamot, som är kvinna, skulle lämna styrelsen och en ersättare skulle utses. Personen som hörde av sig till mig förklarade att det var viktigt för ägaren att den nya ledamoten också var kvinna och jag fick frågan om jag var intresserad. Nu infinner sig frågan – hur reagerade jag på det? Var det någon typ av kvotering som jag borde vara skeptisk till och känna att jag inte blev tillfrågad på grund av min kompetens utan på grund av kön?

Ni förstår av mitt sätt att uttrycka mig att frågorna är retoriska och ger en liten introduktion till det jag nu avser att utveckla mina tankar kring. Inspirationen till det här inlägget har jag fått från tre helt olika håll. Det första är det som jag berättar om i första stycket. Min andra inspirationskälla är en lunch nyligen där jag diskuterade jämställdhetsfrågor med en före detta kollega, tillika god vän, och en före detta journalist. Vi konstaterade att utvecklingen inte alls går framåt och i vissa fall till och med går bakåt. Den tredje idégivare är en bekant som jag träffade på en studentmottagning i onsdags. Han är kompetent, klok och har sunda värderingar, till detta har han den goda smaken att läsa min blogg. Jag fick frågan – varför skriver du inte om kvotering till bolagsstyrelserna? Ja, varför har jag inte gjort det hittills?

Jag vet inte hur många debatter jag lyssnat till, eller artiklar jag läst, där detta ämne diskuterats och stundtals har jag tyckt att ämnet är uttjatat. Argumenten för både för och emot finns där och då är det bara att välja sida. Liksom många andra kvinnor har jag tidigare varit emot kvotering, men har ändrat uppfattning. Vägen till bättre könsbalans i styrelser är krokig och den är mycket långsam. I många år har näringslivet haft möjlighet att ta ansvar för frågan men utan större framgång. Vill vi verkligen att det ska bli skillnad krävs lite mer radikala grepp. Och vad är det värsta som kan hända med det?

Med bättre balans i styrelserummen får vi bättre beslutsfattande. Genom att ta tillvara en bredare kompetens får vi frågor belysta ur fler perspektiv vilket jag är övertygad om gynnar företagen långsiktigt. De flesta har både kvinnliga och manliga kunder, medarbetare och övriga intressenter. Halva landets befolkning är faktiskt kvinnor. Jag har mycket svårt att förstå att den insikten inte leder till handling. Hur svårt kan det vara – det finns massor av välutbildade, intelligenta, erfarna, begåvade, drivna, målinriktade, energiska, karismatiska, analytiska, modiga, nyfikna, ambitiösa, smarta etc etc kvinnor som vill och kan. Ta tillvara detta istället för att säga att ”det är kompetens och inte kön” som är avgörande vid rekryteringar. Jag vet att det finns många med mig som är fruktansvärt trötta på den kommentaren.

Är det då inte viktigare att vi ser till att öka andelen kvinnliga beslutsfattare i operativa chefspositioner? Det är ju där rekryteringsbasen finns. Jo, det är givetvis helt centralt, men det ena får inte utesluta det andra. Med fler kvinnor i styrelserummen är jag övertygad om att vi kommer att få dynamiska effekter när det gäller att få fler kvinnliga ledande befattningshavare. Det ena ger det andra och det tvingar företagsledare, som ju ofta är män, att ta frågan på allvar. Och då handlar det inte bara om att ”bocka av” rätt andel kvinnliga chefer på vissa nivåer som ett mål i en handlingsplan. Det handlar framförallt om att förändra beteende och aktivt och långsiktigt verka för att företaget i både ord och handling blir mer jämställt och att det inte bara är läpparnas bekännelse.

Det vanligaste argumentet mot kvotering, är att styrelser ska tillsättas på grund av kompetens och att ingen kvinna vill bli inkvoterad. Retoriken är så platt och näst intill naiv att i alla fall jag tröttnat. Vadå kompetens undrar jag. Är det så att varje styrelse idag har den mest optimala kompentensen och att de som inte blivit invalda är mindre kompetenta? Det tror jag inte ett dugg på. Idag sker en omvänd kvotering där män ofta väljer män ur sina närverk och där återfinns normen för kompetens. Nej, det handlar om att kliva utanför komfortzonen och våga se kompentens med andra ögon.  Och det handlar om att aktivt leta.

När jag fick frågan om jag var intresserad av det styrelseuppdrag som jag berättade om och att de ville rekrytera en kvinna blev jag glad. Det var ett mycket spännande uppdrag där jag är övertygad om att min kompetens kommer till nytta för företaget. Hade de inte gjort den bedömningen så hade jag aldrig blivit tillfrågad. Jag kände inte för en enda sekund att jag skulle bli inkvoterad i negativ mening. Ägarna ville ha balans i styrelsen och letade aktivt efter en kvinna. Vad är det för fel med det jämfört med att välja i sitt närmaste nätverk, som ofta består av män.

Nu går det som sagt långsamt och jag anser att vi bör, i likhet med Norge, införa kvotering till bolagsstyrelserna. Jämställdhetsfrågan måste få en rejäl kick i rätt riktning. Som kvinna kommer jag inte att känna mig det minsta kränkt om jag skulle bli invald trots kvoteringslagstiftning. Tror någon av er som läser att kvaliteten på ledamöter skulle bli sämre om valberedningarna aktivt arbetade med att skapa en bättre balans?

En sista synpunkt innan jag avslutar detta inlägg. Kvotering har ju i någon mening en negativ klang och jag tycker att ordet balans har en mer positiv laddning. Varför inte prata om balans istället för kvotering? Balans går ju utmärkt att målsätta. Ett ord är bara ett ord men känslan och associationen ska inte underskattas.

Managementkonsulter – vem är det som kör egentligen?

Managementkonsulter – vem är det som kör egentligen?

Ja, jag har skrivit mycket om livet på Rivieran på senare tid. Det beror på att det är så härligt här och att det finns mycket trevligt att skriva om – ”varav hjärtat är fullt”. Jag känner också att jag mer och mer lämnar mitt liv som karriärist bakom mig. Det betyder inte att jag kommer att sluta skriva om mina erfarenheter eller på olika sätt engagera mig i näringslivsfrågor, tvärt om. Att få ytterligare distans ger snarare inspiration när det gäller att betrakta händelser och erfarenheter med lite mer perspektiv.

Idag tänker jag skriva om managementkonsulter. De är viktiga för de flesta företag i olika sammanhang. Det är ett sätt att köpa kompetens för vissa specifika uppdrag, som kan ha skiftande karaktär, som t ex projekt, utredningar eller olika typer av förändringsledning. Managementkonsult blir du inte i första taget. De allra flesta som väljer den banan får slita hårt för att ta sig fram i den branschen. Kompetensen är därmed ofta mycket hög och konsulterna tar bra betalt och arbetar oftast snabbt och effektivt. Varför skriver jag så här – vad är frågeställningen?

Min utgångspunkt i det här inlägget är inte konsulterna i sig. Det är de som köper tjänsterna och de som ska ta beslut på grund av den information som levereras. Jag har mött och samarbetat med konsulter och beställt konsulttjänster i många sammanhang i mitt yrkesliv och jag har några reflektioner.

Jag kommer ihåg när jag var ganska ung som chef och arbetade på S-E-Banken (som den hette på den tiden). Banken hade köpt Trygg-Hansa (liv- och sakförsäkringsbolag var det på den tiden). Som alltid i den här typen av större samgående behövs det managementkonsulter – inget fel med det. Det ska läggas upp strategier och verksamheterna ska förenas på något begåvat sätt.  Från den utgångspunkt som jag hade då upplevde jag dock hela förändringsprojektet som mycket ”konsultdrivet”. Jag kommer t ex ihåg att kontorsverksamheten i princip skulle upphöra inom några år och kundernas beteende skulle kraftigt förändras. Det jag också kommer ihåg är att jag var i högsta grad tveksam, för att inte säga skeptisk till konsulternas slutsatser. Som chef lite längre ner i organisationen var det inte riktigt läge att påpeka det för det hade sannolikt inte varit karriärbefrämjande och jag hade absolut inte kunnat påverka inriktningen på arbete.

Ett annat exempel är när jag var Vd på Skandiabanken. Skandia, som ägde banken hade blivit uppköpta av Old Mutual och även här behövdes en ansenlig mängd konsulter. I den bransch där jag verkat hela mitt yrkesliv har frågan om att få ut synergier mellan bank och försäkring varit en angelägen fråga sedan avregleringarna i början av 90-talet. Nu skulle det räknas på synergieffekter. Vilken potential kan finnas inom ett företag som äger såväl bank- som livförsäkringsverksamhet? Potentialen visade sig vara enorm och jag trodde inte på siffrorna. Till skillnad från mitt första case här ovan så sa jag ifrån rejält och här gick också uppfattningen mellan mig om min ordförande isär. Jag kunde inte som Vd ställa mig bakom något som jag absolut inte trodde på. Som en del i ett större sammanhang resulterade detta i att jag valde att sluta, vilket jag skrivit om tidigare.

Jag har en mängd ytterligare exempel, men de jag har återgett illustrerar det jag vill lyfta fram och belysa. För det första är det alltid viktigt att ha en engagerad och dedikerad beställare. Det är inte helt ovanligt att enskilda chefer eller ledningsgrupper beställer ett konsultuppdrag, bildar en styrgrupp, men låter sedan konsulterna köra på. När resultatet ska presenteras är det många gånger konsulterna och inte chefen som står för ägarskapet och rapporten presenteras som en konsultrapport och inte som ledningens dokument. I värsta fall leder sedan konsulterna även kommande genomförandeprojekt.

En annan erfarenhet baserat på det jag skrivit är att det är lätt att dras med. Hur lätt är det inte att bli imponerad och känna sig underlägsen?  Det krävs en stor portion mod och civilkurage för att ifrågasätta kvalificerade uträkningar och avancerade powerpoint-presentationer. Jag har många gånger irriterat mig på mig själv när jag varit för feg för att ifrågasätta.

Som man frågar får man svar – är en annan erfarenhet. Som beställare kan du använda konsulter för att ta fram det underlag du vill. Du vill genomföra en förändring av något slag och behöver stöd för ditt agerande. En inte helt ovanlig företeelse. Här är det inte enkelt för personer som ska delta i beslutsfattandet att ifrågasätta. Ibland är det dessutom enklast att go with the flow.

Om jag nu ska försöka mig en konklusion så får det bli denna. Tappa aldrig verksamhetskompetensen och den inre kompassen när det gäller förändringsarbete. Det kan behövas stöd och hjälp utifrån men det måste betraktas precis så. Den som köper en tjänst måste själv sitta i förarsätet, våga fatta beslut och stå för dem.

Vad är makt – går den att rangordna?

Vad är makt – går den att rangordna?

Jag kommer aldrig försent. Under alla mina yrkesverksamma år har jag alltid kommit i tid, oftast med marginal, till alla möten. Det gäller såväl privat som i jobbet och omfattar både viktigt och oviktigt. Med en fulltecknad agenda blir livet ett stort schema och det gäller att vara vid rätt plats i rätt tid. Det är liksom det som det mesta går ut på. Mig har det gått att ställa klockan efter.

Nu har jag varit några veckor i Stockholm och i tisdags ville jag passa på att delta i ett frukostmöte arrangerat av Veckans Affärer och VA Kvinna. Det skulle börja med frukost åtta och halv nio startade själva programmet. Jag tyckte att tidsmarginalen var god, men jag hade underskattat köerna i Stockholmstrafiken – så orutinerat. Tjugo minuter i nio var jag på plats. Jag satte mig längst bak utan föregående frukost eller mingel och var kraftfullt irriterad på mig själv. Skärpning Gunilla – detta ska inte hända igen.

Jag har varit på Veckans Affärers lista över näringslivets mäktigaste kvinnor sex gånger och brukar delta i tidningens aktiviteter så ofta som möjligt. Nu var det årets mäktigaste kvinna, H&M:s hållbarhetschef Helena Helmersson som stod på scenen tillsammans med VA:s Ulrika Fjällborg. De förde ett intressant samtal om hållbarhetsfrågor i allmänhet och det som H&M gör i synnerhet.

Det jag vill belysa i det här inlägget är huruvida listor över mäktiga kvinnor behövs eller inte. Vad är de bra för, är de rättvisa och är det inte otidsenligt? Jag har också reflektioner över valet av årets etta och den nya inriktning som Veckans Affärer nu har gjort. På köpet för ni stå ut med mina kommentarer om bristande tidsplanering.

Sexton gånger har listan presenterats och visst har den varit viktig. Jag kommer ihåg när listan var ny och jag tänkte att här vill jag vara med. Det blev en sporre för mig och jag såg upp till alla duktiga kvinnor som kvalificerat sig. De blev förebilder på många sätt. Som nyutnämnd Vd för Skandiabanken kom jag själv in på listan 2005 och det kändes stort. Nu var jag en del av etablissemanget. Min uppfattning, grundad på egen erfarenhet, är därför att listan varit viktig. Den har stimulerat kvinnor att vilja ta sig fram och den har pekat ut kvinnliga förebilder. Förekomsten av listan och aktiviteterna kring den har också varit viktig i debatten om jämställdhet och jag är övertygad om att den bidragit till en positiv förflyttning. Här är Camilla Wagner en viktig och tongivande person som hängivet, kunnigt och fokuserat arbetat inom VA för ökad jämställdhet i näringslivet och bl a myntat begreppet Anders- och Johan index, dvs att det finns fler vd:ar på börsen med de namnen än kvinnor. Idag driver Camilla ett spännande konsultföretag, Management by Kerstin www.mbkerstin.se

En annan fråga kring den här listan, liksom de flesta andra listor av den här typen, är om den är rättvisande och rättvis. Och det är den såklart inte. Det blir det aldrig när kriterierna är subjektiva och det är människor som väljer, men so what. Jag tycker att det är viktigare att göra någonting än att sträva efter fullkomlig precision. Det finns alltid människor som gnäller och ifrågasätter och de får stå för dem. Jag hyllar de som tar tag i och driver sina frågor.

Det som är viktigt inom alla områden där det finns ambitioner att göra en förflyttning är förnyelse. Ett vinnande koncept som inte utvecklas har ingen framtid. När det gäller jämställdhetsdebatten i Sverige tycker jag att det är dags för förnyelse. I alla år jag kan minnas har kvoteringsfrågan varit i centrum. Jag har lyssnat på många debatter och diskussioner om för eller mot kvotering, men det händer inte särskilt mycket och argumenten kan nog de flesta vid det här laget.

När Veckans Affärer i år tog ett helt nytt grepp blev jag därför positivt förvånad. Till årets mäktigaste kvinna utsågs inte en Vd utan en Hållbarhetschef – lysande tycker jag. Jag vet att många anser att det viktigaste måttet på framgång är att prestera ett bra resultat och att för att kunna mäta det ska du ha ansvaret för en resultat- och en
balansräkning. Och visst är det så, visst är den yttersta makten för ett företag förknippad med ansvaret för helheten. Om fler kvinnor ska nå de högsta topparna är det dock viktigt att tänka nytt. Hur ser vägen till den yttersta makten ut idag och hur vill vi att den ska se ut. Att fler kvinnor når ledande positioner är ett självändamål, men den yttersta effekten får vi bara ut om kvinnor fortsätter att vara kvinnor. Så här tänker jag. Om förutsättningarna för att få makt är att kopiera ett gängse och etablerat beteende blir det ingen skillnad. Med fler kvinnor på ledande befattningar får vi bättre och mer lönsamma företag, det är min övertygelse. Företagen, eller samhället i övrigt för den delen, är dock inte betjänta av kvinnor som är kopior av den manliga normen.

Att lyfta fram och premiera hållbarhetsfrågorna och en kvinnlig hållbarhetschef är ett genidrag.

För det första är det en viktig markering av att hållbarhetsfrågorna är en central del av företagens helhet. Jag lyssnar imponerat när Helena berättar om hur H&M arbetar. Hållbarhetsredovisningen är central och mäts och följs på samma sätt som övrig redovisning. Hon berättar också engagerat om hur företaget aktivt arbetar med att lära sina kunder att bli mer miljömedvetna. Jag får också lära mig ett nytt begrepp – cirkulär ekonomi.
För det andra påverkar VA, som etablerad aktör inom genren jämställdhet, synen på makt och vilka förebilder vi ska ha. Att komma etta på listan är något som får genomslag. Det är en person som inspirerar andra och ger makten ett ansikte. I det här fallet skakar det om lite och det är välgörande. Ett modigt och intressant grepp och ja – med ny inriktning och nytänkande kommer listan även fortsättningsvis att vara betydelsefull.

Även om jag gått ner i tempo och inte är totalt styrd av min agenda så har jag samma engagemang. Frågor om jämställdhet, kvinnor och makt har på ett sätt blivit än mer intressanta när jag nu betraktar dessa ämnen med mer distans. Och nästa gång kommer jag i tid.