En magisk scen – missa inte Jazz à Juan nästa år

En magisk scen – missa inte Jazz à Juan nästa år

Alex Hepburn, med Cannesbukten i bakgrunden

Alex Hepburn, med Cannesbukten i bakgrunden

Jazz à Juan, den årliga jazzfestivalen i Juan-les-Pins är slut för i år. Den ägde rum mellan den 11 och 20 juli och var den 54:e i ordningen. Om jag nu vill väcka ditt intresse för denna festival varför skriver jag nu när den är avslutad? Ja, det är en berättigad fråga. Jag vill helt enkelt göra lite reklam och väcka ditt intresse inför kommande år. Jazzfestivalen är till och med så intressant att det är en anledning att styra sin semester till Franska Rivieran under den perioden. Och det kan ju vara bra med lite framförhållning. Biljetterna släpps någon gång på våren www.jazzajuan.com så håll koll. Det går också att boka via turistbyråerna (Antibes och Juan-les-Pins) i området.

Jag vill också passa på att berätta lite om själva scenen som faktiskt är magiskt vackert belägen. Den ligger ett stenkast från Medelhavet och i bakgrunden ser du öarna Îles de Lérins utanför Cannes och de röda Esterelbergen. Scenen ligger i området Pinède Gould, vilket är en park där det växer massor av ståtliga barrträd (Pinède). Området är uppkallat efter den amerikanske affärsmannen

Youn Sun Nah Quartet - lite senare och lite mörkare

Youn Sun Nah Quartet – lite senare och lite mörkare

Frank Jay Gould som slog sig ner på Rivieran och startade bl a ett antal casinon. I Juan-les-Pins har han gjort starkt avtryck genom att även 1926 låtit uppföra det storslagna hotellet Le Provencal. Ett hotell som sedan många år är en gigantisk byggarbetsplats och som förhoppningsvis kommer återfå sin glans. Detta är dock högst oklart – investeringen måste vara enorm och komplexiteten i projektet omfattande.

Vi har under ca femton års tid, varje sommar, besökt jazzfestivalen. Det har även hänt att vi varit på andra konserter utanför det arrangemanget. Vid ett par tillfällen har vi t ex sett och lyssnat på Patrick Bruel, som är en populär och mycket folkkär sångare i Frankrike. En, enligt min uppfattning, stor artist. Får du möjligheten att lyssna på honom live så ska du ta chansen. Han är dessutom riktigt trevlig att titta på.

Nu åter till jazzfestivalen, men innan jag kommer till årets upplaga tänkte jag backa filmen och fundera på vilka artister jag sett och hört som gjort de starkaste intrycken. En av de mest spektakulära var nog när jag lyssnade till Natalie Cole, som sjöng Unforgettable i en

Jamie Cullum - nu är det riktigt mörkt och bra drag

Jamie Cullum – nu är det riktigt mörkt och bra drag

duett tillsammans med sin döde far, Nat King Cole. Mycket vackert, men ytterst spektakulärt. Jag har fortfarande inte bestämt mig för vilket intryck som väger tyngst – men jag var där. Jag har också haft förmånen att lyssna på bl a Norah Jones, Diana Krall och Melody Gardot. Under ett antal år spelande Esbjörn Svenssons trio på jazzfestivalen och jag har även lyssnat på dem, vilket jag är extra glad för. Det var enastående duktiga och mycket populära på festivalen. Bottennappet var när Chuck Berry uppträdde. Vi hade höga förväntningar, men det blev en besvikelse. Han var trött och saknade energi. Pliktskyldigast körde han en duck walk. Nej, honom vill vi hellre minnas från hans storhetstid. En stor artist som var still going för något år sedan var Tom Jones. Han bjöd publiken på en balanserad konsert, som innehåll en del nya lite lugnare låtar i kombination med gamla hits. När han körde Delilah jublade publiken och det svängde rejält när han genomförde Sex Bomb. Fortfarande en världsstjärna.

Nog om historien, nu återgår jag till sommaren 2014. Årets stora artist var Stevie Wonder. Trots att jag försöker att bevaka biljettsläppen så missade jag den här gången. Enligt personer jag pratat med såldes konserten ut på tjugo minuter. Vad gjorde vi då? Det är ju en utomhusscen och det går att lyssna från lite olika platser i närområdet. En av de närmaste restaurangerna är den som tillhör ”spökhotellet” Le Provencal (som jag nämnt tidigare i texten). Restaurangen, som även har en Beach Club, lever dock i högönsklig välmåga och är värd ett besök även utan Stevie Wonder www.provencal-beach.com Vi fick njuta av musiken och uppleva lite av stämningen trots att vi missat biljetterna.

Vi missade dock inte biljetterna till Jamie Cullum. Han är en engelsk jazz- och popartist, tillika sångare och pianist. Vissa låtar skriver han själv, t ex

Vi fick inga biljetter till Stevie Wonder, men vi hörde och åt gott

Vi fick inga biljetter till Stevie Wonder, men vi hörde och åt gott

har han skrivit titellåten till Clintanfilmen Gran Torino. Som liveartist är Jamie Cullam strålande. Som en liten apa hoppar han omkring på scenen och bjuder på sig själv. Jag tycker att hans bästa framförande är Don’t stop the music. När det är dags för Jamie har klockan passerat elva på kvällen och mörkret har lagt sig över Cannesbukten. Innan huvudnumret är det som det brukar vara vid konserter – en eller flera förband. Och som det brukar kan de vara riktigt bra och coming.

Kvällen inleddes (då var det fortfarande ljust ute) med Alex Hepburn. Lägg det namnet på minnet. När jag läser i programmet så jämförs denna skotska begåvning både med Janis Joplin och Adèle. Efter Alex Hepburn får vi njuta av Youn Sun Nah Quartet. En blandning av europeiskt och asiatiskt, mycket intressant och spännande. Dock inte lika lättillgängligt för en amatör att ta till sig.

Att gå på jazzfestival är verkligen en helkväll med många intryck. Fram emot ett på natten vandrar vi nöjda hemåt i den ljumma natten. Det tar bara tjugo minuter att promenera till Antibes.

Upptäck Alfred Nobel i San Remo

Upptäck Alfred Nobel i San Remo

En ung Alfred Nobel

En ung Alfred Nobel

För ett par veckor sedan cyklade vi längs en av världens vackraste cykelvägar. Den kommer att få ett eget inlägg inom kort så fortsätt att läsa bloggen. Som du som brukar läsa redan vet, så hoppar jag lite mellan olika ämnen. För nytillkomna läsare kan jag berätta att så är fallet. Den gemensamma nämnaren är att allt jag skriver handlar om sådant som jag tycker om eller som berör mig på olika sätt och som jag vill dela med mig av. Jag har också ett uppdämt behov att få uttrycka mig i olika frågor och tycka till när jag finner anledning till det.

Idag handlar det om en bit svenskt kulturarv som går att återfinna i Italien. Min kunskap om Alfred Nobel är relativt grund. Jag vet att han uppfann dynamiten och att han genom sitt testamente instiftade Nobelpriset. Hoppas att jag uttryckte mig rätt nu. Jag vet också att den rika blomprakt som förekommer vid högtidligheterna på Nobeldagen kommer från San Remo.

När vi nästan hade avslutat vår cykeltur och var på väg in mot San Remo ser vi på vår högra sida en liten skylt där det står

Villa Nobel. Den återfinns i den nedre kanten av en stor parkliknande trädgård där det lite högre upp ligger en villa i vad

Laboratorium

Laboratorium

jag sedan läst mig till – eklektisk stil. Även om jag tycker att jag har ett hyfsat ordförråd så är detta inget uttryck som ingår i min vokabulär. Något att skämmas över kanske men jag har kommit till den mognaden att jag blivit bättre på att erkänna mina tillkortakommanden. Jag tackar Google och kollar synonymerna. Där hittar jag bl a orden utväljande, prövande och övergripande. Det går också att finna uttrycket ”sammanför skilda idéer”, vilket kan vara en relevant beskrivning av detta hus.

Vi hade kommit till den villa som Alfred Nobel köpte 1891. Villan är idag ett museum med inte alltför generösa öppettider, men vi hade tur. Museet skulle precis öppna och vi passade givetvis på att titta in. Alfred Nobel kallade villan ”Mitt bo” vilket var ett uttryck för hans behov av lugn och inre frid efter många år av ständigt resande. Här bodde han till sin död 10 december 1896. Ja, jag visste faktiskt att Nobeldagen alltid infaller på hans dödsdag. Det jag inte visste var att han bara blev 63 år.

En helt ok terrass

En helt ok terrass

Museet, som ju ursprungligen var ett hem, är inte speciellt personligt. Det mest privata i villan är ett ganska spartanskt inrett sovrum och det finns även några soff- och matgrupper som sannolikt brukades av Alfred Nobel. Som hem betraktat är det ganska stelt och lite institutionellt. Huset är i sig vackert, med en lummig park och en hänförande utsikt över Medelhavet. Jag går in i fantasins värld och tänker på hur läckert det skulle gå att inreda detta minislott. Det vore helt ok att bo och leva här och om det stora arvet kommer en dag kanske jag lägger ett bud.

Förutom som museum, öppet för allmänheten, används fastigheten sedan 70-talet som en plats för konferenser och utgör en mötesplats för forskare från hela världen. En viktig och intressant del av museet är utställningen som kallas ”Upptäck 1800-talet”. Den ger en bakgrund till industrialismens utveckling under andra halvan av 1800-talet kopplat till Nobels upptäckt av dynamiten. Här visas bilder på järnvägstunnlar, konstgjorda kanaler och installationer av hamnar. Det finns bilder på byggande av Sankt Gotthardstunneln, Korintkanalen och öppnandet av Hellgate över East River i New York. Utställningen belyser också Nobels experiment med nitroglycerinet, som bland andra kostade hans bror Emil livet.

Centralt i museet är galleriet över Nobelpristagare. Det är inte helt uppdaterat men sträcker sig tom 2007. Något som blir visuellt påtagligt är att det inte delades ut

Det berömda testamentet

Det berömda testamentet

några Nobelpris under de två världskrigen. Det handskrivna testamentet daterat 1895 återfinns uppförstorat på ett antal ställen i huset.

Det är på flera sätt en imponerande upplevelse att göra detta besök. Förutom att njuta av den vackra byggnaden med den strålande utsikten är det med full av respekt och beundran för Alfred Nobel som vi lämnar San Remo för denna gång. Alfred Nobel, som föddes i Stockholm, levde länge i Paris och dog i San Remo, var en svensk i världen. Han anlade fabriker i hela Europa, på många håll i Amerika och även i övriga världsdelar. Något att tänka på i dessa tider när det blåser starka nationalistiska och protektionistiska vindar.

Vet ni vad en av stor del av behållningen med att blogga är? Det är något som jag inte riktigt hade tänkt mig. Varje gång jag får för mig att skriva något så inspirerar det mig att lära mer och det är allmänbildande och utvecklande. Nu vet jag t ex mer om Alfred Nobel än jag visste innan. Hoppas att du passar på att titta in i Villa Nobel nästa gång du kommer till Ligurien. Den är väl värt ett besök.

En okänd pärla – gör ett besök här

Hartung Bergman

Hartung Bergman

Hartungbergman2 Hartungbergman3De flesta som kommer till Antibes besöker det berömda Picassomuséet, vilket är en självklarhet. På muséet finns även konstverk av andra konstnärer, bl a av Hans Hartung och Anna-Eva Bergman. De var ett spännande konstnärspar. Han var född 1904 i Leipzig i Tyskland och hon var norska, född 1909 i Stockholm. De träffades 1929 i Paris och gifte sig. Under knappt tio år levde de tillsammans för att sedan separera. De återförenades 1952 och gifte om sig. Hans Hartung var då invalidiserad efter att ha förlorat ett ben i kriget. Han stred på den franska sidan mot sina fd landsmän.

Så småningom slog de sig ner i Antibes. De köpte en två hektar stor tomt, där det växte 200 olivträd och lät uppföra en villa och varsin ateljé. Byggnaderna designade de själva, inspirerade av den arkitektur som då var vanlig kring Medelhavet.  Från 1973 och fram till deras död (1987 respektive 1989) levde och arbetade de i denna fantastiska fastighet.

De var båda två framgångsrika och finns idag representerade på ett antal stora muséer som Centre Pompidou i Paris och Guggenheim i New York.

Hans och Anna-Eva hade inga barn och donerade sitt hem till en stiftelse www.fondationhartungbergman.fr efter bådas död. Stiftelsen är en av världens rikaste konstnärsstiftelser och ett stort kulturarv. Fastigheten används idag bl a som museum och här arrangeras även seminarier av olika slag. Denna lilla pärla bland kulturutbudet är väl värd ett besök. Det är dock inte helt lättillgängligt. En gång i veckan är besökare välkomna, kl 14 varje fredag och de tar emot ett begränsat antal deltagare. Jag tror att de maximalt tar emot ca tjugo personer varje gång. Besöket måste bokas innan via telefon eller e-mail. Det är inte heller helt enkelt att ta sig till platsen, som ligger en bit från centrum. Enklast är att ta sig dit med bil.

Den extra ansträngning som det innebär att ta sig dit är dock mödan värd. Byggnaderna, som är arkitektoniskt mycket intressanta, ligger vackert belägna på denna praktfulla tomt full med olivträd. Historien kring paret är också spännande och guiderna är kunniga och berättar gärna om relationen. Sist men inte minst finns det givetvis många spännande konstverk och historien kring dessa. Jag har inte skrivit så mycket om deras verk men rekommenderar den som är intresserad att ta del av den information som finns på nätet.