Ensam kvinna på restaurang

Ensam kvinna på restaurang

Då och då är jag ensam men vill ändå gå ut och äta. Det är trevligt att få god lagad mat och vara i ett sammanhang. Under några dagar har jag varit ”singel” och testat ett par lunchalternativ i Antibes. Slutsatsen är att det är väl så viktigt vad du får för mottagande som hur maten smakar. Givetvis ska maten vara bra men inte på bekostnad av hur du blir bemött.

Igår bestämde jag mig för att gå till La Cour des Thés. En liten kvarterskrog på en fin innergård i Antibes. Jag har hört talas om restaurangen och att den ska vara bra och mysig. Nu var det dags att testa. Solen sken och alla förutsättningar var bra. Jag gick fram och frågade efter ett ledigt bord. Kände direkt att jag var till besvär när jag pekade på ett bord som jag tyckte passade. Nej, det bordet fick jag inte ta och blev ganska nonchalant hänvisad till ett annat. Jag accepterade det och slog mig ned. Strax efter det kom ett sällskap på tre personer som direkt fick bordet jag frågat efter. Vill samtidigt påpeka  att jag har respekt för behovet att optimera platser, men dessa bord var exakt lika stora.

Nåväl, efter en lång väntan fick jag in menyn. Under tiden fick övriga sällskap någon som kom fram till bordet berättade om dagens rätter (vilket aldrig presenterades för mig). Ingen brydde sig om mig. Till slut fick jag beställa. Det blev en caesarsallad och ett glas vitt vin för mig. Och det var inget fel på vare sig mat eller dryck. När jag ätit klart var det ingen som tog notis om mig. Jag funderade på om jag skulle ta en kaffe men bestämde mig för att avstå. Bad då att få in notan och det tog en stund. Sedan hände absolut ingenting . Kollade om jag hade jämna pengar, men tyvärr. Jag måste tillkalla servitören. Betalde exakt belopp och sedan gick jag besviken därifrån.

Idag gick jag till mitt gamla stamställe Hotel Royal i Antibes. Ett ställe som varierat i kvalitet. Framför allt hade de en svacka för ett par år sedan när deras fantastiske ”chef” slutade. Nu tycker jag att de är på väg tillbaka även om maten inte håller samma toppklass som tidigare. Men bemötande är bra. Direkt när jag kommer in blir jag omhändertagen och de frågar om jag vill sitta inne eller ute. När jag slagit mig ner kommer ett glas prosecco innan jag hinner blinka. Jag får menyn direkt och och dagens rätter presenteras för mig. Valde en laxtartar som var utmärkt. Sedan beställde jag kaffe och fick notan snabbt och smidigt.

I mitt förra inlägg om restaurangbesök i Nice beskrev jag hur vi (tre kvinnor) kände oss tveksamt behandlade. Att vara ensam kvinna kan var ännu värre. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte lämnade restaurangen direkt när jag inte kände mig väl bemött. Det gjorde vi i Nice. Jag tänker på alla som oftare än jag går ut och äter på egen hand. Det är inte okej att bli särbehandlad. Jag kommer aldrig mer acceptera det.

Vilken höjdare i Nice

Vilken höjdare i Nice

Oj så mycket mat.

I går var jag tillsammans med två vänninor i Nice och vi skulle bland annat äta lunch. Vädret var fantastiskt och vi var överens om att välja en strandrestaurang, trots att de inte alltid har den bästa maten. Vi begav på restaurangspaning efter strandpromenaden. Första anhalt blev Beau Rivage, som brukar vara bra. Där fick vi inget trevligt bemötande och ombads nonchalant att vänta ungefär en halvtimme. Det hör till saken att efter oss kom fyra personer (varav två män) som fick en betydligt trevligare behandling. Vi kände oss särbehandlade och irriterade så vi gick med raska steg därifrån för att leta vidare. Stan är full av restauranger.

Efter att ha strosat runt en stund bestämde vi oss för att titta

Le Galet – centralt belägen

närmare på en ”italiensk” restaurang, Le Galet. Vi hade valt bort den i första omgången för vi tyckte att den såg oansenlig ut och verkade mest servera pizza. Men nu skulle denna uppstickare få en chans. Vi närmade oss menyn och konstaterade att utbuden var lite bredare än vad vi från början trodde. När vi kom lite närmare själva restaurangen såg vi att den hade puls, var fräsch och de maträtter som passerade våra ögon var så tilltalande. Det skulle bli svårt att välja.

Maten hade räckt till fler. Doggybag kan rekommenderas.

Vi bestämde oss. Här ville vi äta. En trevlig hovmästare tog raskt hand om oss och trots att stället var tämligen fullt fick vi ett fint bord med vacker utsikt. Vi fick uppmärksamhet och trevligt bemötande. Nu var det dags att välja på menyn. Bredvid oss åt de flesta pasta i olika varianter. Allt såg gott ut. Vi resonerade först om att dela på en förrätt men med facit i hand var det klokt att avstå. Portionerna vi fick in var gigantiska. Det var så goda och snyggt upplaga. Vår servitör var också förekommande och trevlig under hela måltiden. Vilken höjdarmåltid och en trevlig totalupplevelse.

Fräscha toaletter.

Jag vill också passa på att berätta lite om själva stället. Det är vackert inrett med snygga möbler i fint material och färgsättningen är genomtänkt. Atmosfären är härlig och det finns både loungemöbler och solstolar för den som vi softa här en eftermiddag eller så. Något som jag kommer att göra inom kort om vädret fortsätter i den här stilen. Jag måste också säga något om toaletterna. De är de fräschaste jag upplevt någonsin på en strandrestaurang.

När jag kom hem så blev jag nyfiken och försökte skaffa lite mer information. Jag kom fram till att Le Galet öppnade i påskas och att de är en del i en kedja som har ytterligare ett antal restauranger i Nice. Le Galet lär ha öppet för lunch året om och under sommarperioden är det också kvällsöppet.

Jag kan varmt rekommendera er att gå hit och äta. Men kom dit rejält hungrig. Portionerna är gigantiska.

 

Vi kommer att sakna Voile Blanche

Vi kommer att sakna Voile Blanche

Jag har under en period hört talas om att andelen publika stränder ska öka på Franska Rivieran. Konsekvensen är att ett antal restauranger försvinner. Det är kanske bra, men det slår till ganska hårt och orättvist. När detta nu är ett faktum känns det också ganska tråkigt att ett av mina favoritställen (bad, mat och trevlig stämning) inte finns längre.

Vi blev varse att detta ”hot” nu plötsligt skulle bli verklighet för några veckor sedan. Under några dagar var hela familjen på Voile Blanche i Juan-les-Pins för att njuta av bad och god mat. Den här plagen är också perfekt när barnbarnen är på besök. Liten, avgränsad och gemytlig. Men, menyn blev plötsligt ganska begränsad, öl och glass tog slut och så vidare. Förra söndagen var deras sista dag som näringsidkare här och de hade börjat tömma förråden. Ägarna verkade ganska osäkra på sin framtid och skulle snart börja montera ner hela verksamheten.

För ett par dagar sedan tog jag en promenad för att kolla vad som hänt. Jag gick efter strandpromenaden och kunde konstatera det jag befarat. Alla större strandrestauranger, inklusive solstolar, fanns kvar. Flera av dem är knutna till hotell i närheten. Lite längre bort där de mindre näringsidkarna varit etablerade var allt borta. Det är säkert så att området kan behöva renoveras, trottoarer fixas till med mera, men nu rivs också ett antal näringsställen. Så ledsamt, för oss kunder och för de som faktiskt levt på sin verksamhet. Utan att riktigt veta får jag känslan av att det är de mindre aktörerna som blir lidande. Liksom kunder som gillar det småskaliga.

i Antibes råder motsatt situation. Där finns en enda strandrestaurang och i övrigt är det publika stränder. Konsekvensen av det är brist på konkurrens. Royal Beach är visserligen trevligt, men de är dyra. Speciellt på strandstolarna som är högre prissatta än i Juan-les-Pins. Här skulle vi välkomna åtminstone någon ytterligare aktör.

Allt det här är givetvis välfärdsproblem och vi kunder kommer att överleva. Men jag gillar inte att det är de små som slås ut. För en sund konkurrens behövs möjligheter att välja. Det behövs också långsiktiga och rättvisa spelregler för att som entreprenör att våga satsa. Min förhoppning är att Voile Blanche dyker upp som restaurang i ny tappning. Jag håller koll och återkommer i så fall.

På spaning efter bra kvarterskrogar

På spaning efter bra kvarterskrogar

Sommaren är kort och snabbt går det. Vi tillbringade vår i Sverige men är sedan någon vecka tillbaka i Antibes. Sverige var fantastiskt men lite kallt. Hel okej för oss som får njuta av medelhavsklimatet hela hösten.

Det har inte blivit något bloggande under sommaren. Framför allt därför att jag har varit lat. Umgåtts med familj och goda vänner istället för att skriva. Jag tror också att det är en konsekvens av att jag skrivit en bok och bloggat intensivt under några år. Behövde nog en paus helt enkelt.

Igår träffade jag några goda vänner här i Antibes. De pratade så entusiastiskt om en kvarterskrog nära oss. Den har varit i kraft något år och vi har provat den, men vi har inte blivit frekventa gäster. Mycket beroende på att vi är ganska traditionella och väljer våra gamla stamställen.

Idag är jag ensam och funderade på om jag skulle gå dit och äta lunch. Jag har haft diskussionen med flera vänninor om hur det är att gå ut och äta ensam. Lunch är en sak – men middag? Jag tog chansen, det var ju trots allt lunch. Slog mig ner, fick menyn och kände mig mycket bekväm. De vänner jag träffade igår hade lyriskt berättat om att de ätit stekt ”poulpe”, något som jag älskar. Givetvis slog jag till på det och nu sitter jag i en stol på balkongen, skriver och är proppmätt.

Kvarerskrogen Brasserie de l’Ilette höll verkligen måttet. Maten var rejäl, vällagad och god. När jag tittade mig omkring såg jag också många andra trevlig maträtter. De har dessutom goda viner, i ett stort urval. Och det går att få riktigt bra vin på glas.

Många krogar kör på i gamla hjulspår och vinlistan brukar sällan förnyas. Här verkar de ha bra känsla för urvalet. Flera av vinerna är ekologiska, även de på glas.

Nu är jag så lyckligt lottad att jag sällan behöver äta middag ensam, men det händer ibland. Då är det här ett perfekt ställe att gå till. Även på kvällen. Folkligt och opretentiöst men ända vällagat med hög kvalitet. Resten av hösten ska jag fortsätta att prova nytt. Återkommer med nya inlägg.

 

Ät två – betala för en

Ät två – betala för en

Jag fortsätter på mattemat. Mitt förra inlägg om Alain Llorca har haft många läsare, så god mat intresserar. När jag ändå är inne på ämnet tänker jag skriva om en annan stjärnkrögare nämligen Christian Morisset som sedan ett antal år driver restaurangen Le Figuier de Saint Esprit i gamla stan i Antibes. Den enda restaurangen i centrala Antibes som har en stjärna i Guide Michelin.

Första gången som jag kom i kontakt med Morissets kokkonst var när han drev den tvåstjärniga restaurangen La Terrasse på Hotel Juana i Juan-les-Pins. Det måste ha varit 17 år sedan. Vi var fem ”tjejer” som hade sparat i fonder som gått mycket bra under en period. Och nu skulle vi festa upp pengarna. Utrustade med 5.000 Franc i kontanter gick vi till Juana och åt en fantastisk måltid. Många rätter var det och paradnumret var en i lera inbakad lammfilé. Lerförpackningen var numrerad och vi fick med resterna hem i ett litet paket som souvenir. Det var då det.

Morisset har inte lyckats återta sina två stjärnor, men enligt uppgift har han ambitionen att nå dit igen. Vi har varit på Le Figuier de Saint esprit ett antal gånger och tycker att maten är fantastiskt vällagad och god. Själva stället har också hög mysfaktor. Jag kan inte bedöma vad som krävs för två stjärnor. Tror dock att de mycket trevliga men lite orutinerade kyparna måste bli lite mer uppmärksamma för att restaurangen ska ta ytterligare i kliv i ranking. Jag kommer att följa utvecklingen.

Men nu till ett fint erbjudande som gäller fram till 29 maj. Det omfattar söndag kväll, måndag lunch och kväll.( Jag tror dock inte att erbjudandet gäller under påskhelgen.) Den meny som kostar 83 euro kan vid dessa tider åtnjutas för halva priset om det är två i sällskapet. Ät två menyer men betala för en alltså. Det är riktigt prisvärt. För pengarna får du; amuse bouche, förrätt, varmrätt, dessert och kakor. Du blir garanterat mätt och portionerna är ganska rikliga. Menyn byts då och då och går att kolla in på hemsidan.

All mat är god och omsorgsfullt tillagad på fina råvaror. Dessutom är den vackert upplagd vilket framgår av bilderna. Deras vinlista har ett stort urval och det finns mycket gott att välja bland.

Bon appétit.

Lyxlunch till rimligt pris

Lyxlunch till rimligt pris

Dagens meny

Att äta goda luncher är många gånger prisvärt i Frankrike. Det är dessutom av andra skäl bättre att äta en rejäl långlunch än en sen middag med många rätter. Både plånboken och magen mår bra av att satsa på lunchen.

Första gången vi besökte Alain Llorca var i Mougins 2003. Han hade då övertagit den välrenommerade  restauragen Moulin de Mougins efter Roger Vergé. En av Frankrikes

Varför inte ett glas champagne?

mesta namnkunniga kockar, som drivit verksamheten i hela 34 år. Verkligen ett anseende att förvalta. Tyvärr missade vi Vergé, men Llorca fick vi uppleva ett antal gånger. Fantastiska luncher i en outstandig miljö.

Nu driver Alain Llorca ett antal restauranger mellan Vallauris och

En förrätt med sparris

Nice. Stax nedanför Saint Paul de Vence, i Colle-sur- Loup ligger krogen som just heter Restaurant Alain Llorca. Den har en stjärna i Guide Michelin och är Llorcas ”flaggskepp” Att äta lunch där är en upplevelse för alla sinnen. Här serveras vällagad, välkomponerad  och vacker mat. Lokalt producerad och alltid färsk. Desserterna är i en division för sig. Det är konstverk komponerade av brodern, Jean-Michel Llorca. Givetvis har de också en förstklassig vinlista.

M sommelier

Vi var där för en vecka sedan med goda vänner. Mottagande är som det sig bör på den här typen av restaurang. Ett antal personer som har olika roller tar hand om oss på bästa sätt. Detta var en dag när regnet vräkte ner och istället för att njuta av den vackra utsikten på terassen kunde fick vi uppleva mysstämning när det smattrade på taket.  Helt okej det också.

Men nu till maten och det förmånliga luncherbjudandet. För 62 euros får du en trerätters meny, som även inkluderar två varianter av amuse bouche och kakor till kaffet. Vin, vatten och kaffe ingår också. För den som avstår från vinet är priset 42 euros. Bland rätterna finns det tre val att göra i varje kategori. Och det är inga lätta val. Den här gången var vi ett sällskap på sex personer och eftersom vi valde olika fick vi en test av samtliga nio varianter. Allt var supergott. Själv var jag mest nöjd över att ha valt Boulette d’agneau au foie gras (lammköttbulle med gåslever) till varmrätt. Den var ”one of a kind”.

Lammköttfärsbulle, mums

Vinet som serverades var väl utvalt och vi fick välja ett glas till förrätten och ett till varmrätten. Om så önskas går det också att få lite påfyllning. Det gäller bara att hålla sig väl med den påpasslige sommelieren.

Desserterna är som sagt i en division för sig. Vi presenterades ett urval

Dagens fina fisken

av läckerheter och det var bara att välja och vraka. Själv höll jag mig till en fruktsallad den här gången. Jag kände att jag inte pallade mer efter lammköttbullen.

För den som vill satsa på en god och festlig lunch tycker jag att detta är ett mycket bra alternativ. Maten är verkligen tillagad med all omsorg och innehåller ingenting krångligt

Kalven var inte heller så dum

eller udda. Enligt mitt sätt att resonera. Ibland kan jag tycka att vissa kombinationer blir för avancerade. Fräscha råvaror i god kombination passar mig. Det verkade ha passat hela vårt sällskap och vi åkte mätta och nöjda därifrån. För oss blev det ingen middag den kvällen.

En gourmetrestaurang i Luberon

En gourmetrestaurang i Luberon

Amuse-bouche

Amuse-bouche

Strax utanför byn Loumarin, som ligger i Luberon, finns ett litet hotell som är värt en utflykt. Det heter Auberge la Fenière. Där är det mysigt att bo och

Saint Pierre aux truffes

de har en gourmetrestaurang som är belönad med en stjärna i Guide Michelin. Första gången 1995. Och jag förstår varför.

Vi bodde där en natt för en vecka sedan och vi satt på vårt rum och resonerade om vad vi skulle äta till middag. Det fanns en ”vanlig” meny och så fanns det en avsmakningsmeny med åtta eller nio rätter. Vi bestämde oss för att gå ”all in” och ta hela menyn med alla imagerätter. Det fick bära eller brista. Nio rätter innebär mycket mat å ena sidan. Å andra sidan brukar rätter i detta sammanhang vara små, så vi chansade. Ingen av oss är någon storätare men vi gillar att prova nytt och älskar välkomponerad mat baserad på fina råvaror. Och vi blev inte besvikna.

I köket är Reine Sammut chef sedan 1975, respekt. Hon har lärt sig imageden ädla kokkonsten av sin mormor som inspirerats genom sina resor i imagevärlden. Maten är baserat på Medelhavsköket och rätterna är tillagade av inhemska råvaror. Maten är glutenfri eftersom Reines dotter Nadia är glutenintolerant.

imageDet är inte  särskilt vanligt att det finns en kvinnlig chef på en stjärnrestaurang, vilket gör denna lite extra intressant.

Vi njuter verkligen genom hela imagemåltiden. Varje rätt är omsorgsfullt tillagad, med perfekta kombinationer och proportioner. Mycket? –  javisst men inte för mycket. Vi fick i oss det mesta. Dagen efter valde vi dock att avstå från frukosten.

Innan vi började äta hade jag bestämt mig för att ta en bild på varje rätt. Det innebar att jag inte fick börja äta innan den var förevigad. I de flesta fall gick det bra. Någon gång misslyckades jag och fick försöka göra en efterkonstruktion.

imageDet här är ett ställe som vi kommer att återkomma till. Nästa gång kommer det att bli på sommaren. Vi hade en fin balkong med utsikt imageöver bergen och odlingarna, men det blåste så vi höll oss inomhus. Trädgården var också jättefin, med pool och sköna stolar. Verkligen ett ställe att njuta imageav på många sätt. För matens skull är det dock inte fel att äta inomhus. Särskilt inte i den här trevliga matsalen. Var sak har sin tid.image