Ondskans makt – en lördagsreflektion

Vi besökte Auschwitz igår och jag tänker skriva några rader om den upplevelsen. Det blir inget reportage om själva besöket och inga bilder. De har ni sett tidigare i olika sammanhang. Det blir mina reflektioner kring de tankar som besöket väckte hos mig.

När vi närmade oss denna plats som är en skamfläck i Europas historia kändes det märkligt i magen. En känsla svår att beskriva. Väl framme ställde vi oss i den ringlande kön och regnet öste ner. Vi frös och blev blöta och jag tänkte då på alla människor som deporterats hit och också stått i kö för att komma in. Komma in för att möta tortyr och död. Vi kom in för att uppleva och vandrade runt på egen hand. Ingen av oss fann någon anledning att fördjupa oss i detaljer. För oss var besöket ett sätt att med egna ögon se att koncentrationslägret var verkligt och att allt stämde med de historiebsekrivningar som vi fått oss till livs genom åren. Inte för att vi någonsin tvivlat, men för att ha sett med egna ögon.

Det finns människor som idag förnekar att Förintelsen ägt rum. Något som för mig är fullständigt obegripligt. Med detta minnesmärke som bevarats till eftervärlden borde ingen tvivla. Jo, de som vill tvivla kan givetvis göra det genom att skapa sin egen beskrivning av historien. Men, alla vi andra måste hjälpas åt att värna om den sanna bilden. Detta för att den aldrig ska upprepas.

Det finns också människor idag som bekänner sig till olika extrema politiska yttringar. Jag kan inte förstå det. I min värld är det fullständigt omöjligt att begripa hur intelligenta människor kan välja att rösta på extrema ytterlighetspartier. Såväl åt vänster som åt höger om jag slarvigt utgår från gamla ideologier, men jag tror att ni förstår vad jag menar. Jag menar egentligen att jag avskyr när makten tar sig onda uttryck. Och när fega och egoistiska människor använder sin förmåga att styra och leda på fel sätt. Genom att använda missnöjet dupera de som inte vet bättre än att följa en diktator.

Vi måste vårda och utveckla demokratin och den europeiska gemenskapen. Den är inte självklar och ingenting kommer av sig själv. Det är lätt att klaga på politiker, men jag har stor beundran för de demokratiska ledare som väljer att ge en stor del av sitt liv för att leda samhället. Visst drivs de av makt, men det är inte fel om makten används på ett bra sätt. Det behövs starka ledare som är villiga att använda sin makt till att forma det goda samhället.

Under vårt besök i Auschwitz mötte vi många skolklasser från olika länder. Även om utflyktsmålet är en vidrig plats så är den ett faktum och det är bra att ungdomar får möjlighet att på detta påtagliga sätt få ta del av historien. Snart finns det inte längre människor kvar som med egna ögon bevittnat andra världskrigets fasor. Nuvarande och kommande generationer måste ta ansvar för att motverka grymhet och ondska.

Grattis på Facebook – har det något värde?

Grattis på Facebook – har det något värde?

Igår fyllde jag år. Inget speciellt med det kan tyckas, men det är det faktiskt. 57 är en bra ålder och den är perfekt för mig. Jag tror att det är en spegel av min inställning till livet – min bästa tid är nu. Det som alltid är speciellt när det är födelsedag är trots allt tillfället att fira. Jag firade med champagne, löjrom och skaldjur tillsammans med nära och kära. I helgen ska jag fira igen med hela min familj. Ja, det är ju på något sätt det som har störst betydelse – att vara med dem som betyder allra mest.

Betyder då det att andra typer av hälsningar/uppvaktningar saknar betydelse? I min mejlbox ramlar det t ex in erbjudanden från diverse företag där jag har bonuskort, 1000 extrapoäng på SAS, 20 Euro i rabatt på Bocage (skor), gratis ögonskugga på Sephora (parfym, smink)mm. Lite rabatter är alltid välkomna men har ingen annan betydelse. Företag tänker inte selektivt. De använder olika system för att leverera erbjudanden. Inget fel med det i sig om de inte kränker integriteten.

Och nu kommer jag till Facebook, där det kommer många grattishälsningar från när och fjärran, från de som står mig nära och från de som är lite mer perifera. När det gäller fenomenet Facebook har jag funderat en del. Vad ska jag tycka egentligen. Är det bara mekaniska ytliga hälsningar eller är det äkta och har betydelse?

I ett tidigare inlägg har jag resonerat kring begreppen vänner, kompisar och bekanta. Var går gränserna och är vad innebär det att ha en riktig vän? I och med Facebook har begreppet vän fått en bredare betydelse än den jag egentligen lägger in i ordet. Nu är ju inte jag rätt person att ha synpunkter på detta numera etablerade uttryckssätt. I Facebookvärlden är en vän någon som jag har bjudit in som kontakt eller någon som bjudit i mig. I både fallen måste bägge parter acceptera.

Jag gillar Facebook och jag gillar att ge och att få grattishälsningar. Själv brukar jag skicka hälsningar till så många som möjligt. Hur och vad jag skriver beror framförallt på hur väl jag känner pesonen i fråga. Och är jag på humör kan det även slinka med några symboler. Det är trevligt med symboler. Jag försökte få in några exempel i texten men misslyckades tyvärr.

Igår fick jag många hälsningar från när och fjärran, från gamla skolkamrater, före detta kollegor, vänner från förr, nära vänner och andra. Alla är så roliga att få. Facebook är verkligen en möjliggörare när det gäller att hålla viss kontakt med personer som jag annars inte skulle ha en aning om var de finns eller vad de gör. Alla trevliga grattis gör mig glad. Världen är full av dumma saker och tråkiga beteenden så varför inte bejaka det som är positivt, lättsamt och oförargligt.

Tack alla som skrev på min tidslinje igår (och idag) och tack för att ni är mina Facebookvänner.

55-plussare – viktiga individer på arbetsmarknaden

55-plussare – viktiga individer på arbetsmarknaden

God fortsättning på det nya året alla läsare. Själv har jag haft en härlig nyårshelg tillsammans med vänner i ett Antibes som är så soligt och vackert att det väcker vårkänslor. Just nu är himlen absolut klarblå och solen håller på att värma upp luften. Januari är ofta en fin månad här nere och i år har det börjat extra bra. Den enda smolken i glädjebägaren är de segdragna förkylningar som vi drog på oss i Sverige. Vi tror att vårt besök på Junibacken kan ha orsakat att vi blev smittade. Att träffa så många barn koncentrerat i flera timmar var sannolikt en riktig bacillchock. Men roligt var det, särskilt roligt var det att dela lilla Tyras lycka (barnbarn). Det fanns mycket spännande att leka med och sagotåget var fascinerande. Själva saknade vi sagofigurernas närvaro i leklandet. Någon Pippi dök t ex inte upp och jag har förstått att det handlar om upphovsrättsfrågor. Trist, tyckte vi men Tyra fick en (överprissatt)   Pippidocka så hon var glad ändå. Tänk på det ni som besöker Junibacken. Den docka som vi köpte visade sig vara 40 procent dyrare än i en vanlig leksaksaffär.

Nåväl, jag tänkte glida över i ett resonemang om ålder med fokus på 55 plus. Som en P3-övergång kan jag kanske få godkänt för en inledning som beskriver möjligheterna med åldern i den meningen att vissa då har förmånen att få barnbarn. Som jag själv till  exempel. I brist på barnbarn har säkert de flesta andra närstående barn i lämplig ålder att umgås med. Att då och då vara tillsammans med barn är ett utmärkt sätt att hålla sig vital i alla avseenden. Jag försäkrar det för du har inget val i umgänget med de kvicka små krabaterna.

Vi är tyvärr ganska åldersfixerade idag. Det är lätt att placera människor i fack utifrån deras biologiska ålder. Inte så konstigt att det blir så, men det gäller att undvika de negativa konsekvenserna och just nu tänker jag på en särskild – nämligen problemet för många som passerat 55 ( och 50 med för den delen) att få jobb. Eftersom jag själv befinner mig i den här åldern så innebär det att många av mina bekanta också gör det. Det innebär också att jag har kompetens inom ålderssegmentet. Ursäkta  – nu faller jag in i mitt gamla jobbvokabulär.

Att vara typ 55 innebär (generellt uttryckt) att du har lång och gedigen erfarenhet av yrkeslivet och har sannolikt skaffat dig fortsatt utbildning och kompetensutveckling. Du som är förälder har inte längre ansvar för barnens fostran och har därmed mer tid och behöver inte vabba. De flesta väljer också att satsa på sin fysiska hälsa och är många gånger vältränade, starka och friska. Med ålder och erfarenhet kommer också förmågan att snabbt kunna sätta sig in i nya situationer och att jobba lite mer ”smart”, dvs prioritera. Du är också tryggare och kan lita på dig själv och har utvecklat förmågan att se vilka du i övrigt kan lita på.  Är du specialist är du antagligen riktigt vass i din roll och är du chef har du samlat på dig en gedigen ledararfarenhet.

Varför är det då så svårt för många människor i den här åldern att få nya jobb. Jag har givetvis inget entydigt svar på det men jag har några tankar. Den första är att det kam finnas en inbyggd fördom om att ”äldre” inte skulle vara lika hungriga och därmed inte prestera lika bra. Fel, fel, fel – genom att ha erfarenhet går det att topprestera utan att alltid utstråla iver i alla lägen. Den andra tanken är rädslan hos en arbetsgivare att bli sittande med en person som är dyr att bli av med. Det kan givetvis stämma, men det är en konstig utgångspunkt. En person som sökt sig till ett jobb i den här åldern är givetvis intresserad av att stanna och att prestera. Arbetsmoralen är sannolikt hög. En ytterligare tanke är att kostnaden (lön och pensionsavsättningar) anses för hög. Då är det dags att tänka value for money. En person som bara kan kliva in och omgående göra ett bra jobb är många gånger guld värt för företaget.

Nu får ni inte missförstå mig. Jag tycker inte att hela arbetsmarknaden ska bestå av personer i min egen ålder bara för att jag själv tycker att den är mycket bra. Nej, jag tror och har alltid trott på blandade grupper, med olika kön, kompetens och ålder. Givetvis gärna även en blandning av etniskt ursprung. Det senare har jag inte själv varit särskilt bra på att åstadkomma måste jag självkritiskt tillägga. Bra team som leds av någon som har förmågan att ta tillvara olikheter för att optimera resultatet är de absolut bästa. Det ställer dock krav på ett modigt och moget ledarskap. Jag tycker att det är lika viktigt att släppa fram unga personer som ännu inte skaffat sig erfarenhet. Någonstans måste det ju börja och vad kan vara bättre än att utnyttja synergierna mellan yngre och äldre.

Själv har jag ju valt att sluta min anställning för att pröva mina vingar på annat sätt, men alla har ju inte den möjligheten eller vill helt enkelt fortsätta sin yrkesbana. Du som läser detta och är rekryterande chef – se till att inte sålla bort 55 plussarna. Bjud in till intervju med öppna ögon och utan fördomar. Ett nyårslöfte kanske?

Jag har klaustrofobi – på ont och på gott

HissVarför denna, ganska tråkiga och för de flesta intetsägande bild? Det är en bild på en hissdörr i en av Hötorgsskraporna i Stockholm. Jag börjar med en episod för att introducera och verbalt illustrera varför jag tar upp ämnet klaustrofobi eller cellskräck. För några dagar sedan hade jag ett möte på en adress på Sveavägen. Jag skulle till ett ställe där jag aldrig varit förut, men kände mig bekväm. Sveavägen, lågt udda nummer betyder centralt beläget – inga problem att hitta med andra ord. Som vanligt hade jag hyfsat god tid på mig eftersom jag aldrig (nästan i alla fall) kommer försent. Med rejäl marginal närmade jag mig min besöksadress och när jag kom fram till korsningen Kungsgatan-Sveavägen började jag ana oråd. Hm det verkar vara en lokal i en Hötorgsskrapa. Jag vandrar vidare och mycket riktigt, visst hade jag rätt. Det var absolut inte mitt första besök i en av dessa byggnader och jag vet att trapphusen är låsta. Och mycket riktigt så var det även denna gång och jag åker inte hiss. Väl framme kommer jag till det utrymme där hissarna finns,. Ett antal, åtta tror jag, silvergrå slutna små silvergrå väggar där människor rör sig ut och in. I en av dörrarna pågick reparationsarbete. Min första tanke är – undrar vad som hänt? Har något stackare fastnat? I vilket fall, jag ser även en stor järndörr men den är givetvis låst. Då gör jag som jag brukar i sådana här situationer. Jag ringer dit jag ska. Förklarar min belägenhet  – att jag är på plats men vill ta trapporna. Som vanligt får jag förslaget om att någon person ska åka ner och göra mig sällskap i hissen upp och som vanligt säger jag då att det inte funkar utan att jag vill gå. Efter lite samtal kommer vi överens om att någon ska komma ner, ta med sig nyckel och lotsa mig genom trapphuset. Så blev det också.

Den här gången skulle vi bara till tredje våningen, vilket var skonsamt för min medföljare i trappan. Själv är jag en rutinerad trappvandrare och har i olika jobb under åren haft min placering på diverse våningar. Jag tror att nummer tretton är det högsta. Vid olika aktiviteter som jag deltagit i har det varit betydligt högre. Jag har knallat högst upp till konferensavdelningen på Hotell Ariadne i Stockholm, Läppstiftet i Göteborg och Kronprinsen i Malmö, för att nämna några exempel. Antal hotell där personal tvingats vandra med mig i trapphus är många. På vissa ställen är det öppet till trapporna men på vissa är det värsta Fort Knox. Vilket fler än en gång har förvånat mig ur brandsäkerhetssynvinkel. Ett av mina roligaste minnen är när vi var i Singapore och jag fick en person avdelad till mina trappvandringar. Jag blev lotsad genom diverse utrymmen, som kök och tvättavdelningar. Till slut hittade jag själv och min ledsagare abdikerade från uppdraget. Något som säkert inte var ok enligt hotellets regelverk.

Nu är det inte bara hissar som jag inte klarar av. Små toaletter med knepiga lås och tunga dörrar är inte heller min grej. Det bästa jag vet är toaletter med fönster, eller dörrar som är öppna nertill och upptill, gärna med enkla mekaniska lås som snabbt går att forcera. Toaletter kan till och med vara ett större problem än hissar, för nöden har ju ingen lag. Det är faktiskt så illa att jag kan välja bort restauranger på grund av deras toaletter. Om jag ändå hannar på ett ställe med läskiga toaletter – vad gör jag då? Då finns det tre alternativ. Det första är att hålla sig, vilket är det sämsta. Nästa alternativ är att inte låsa, skynda sig och hoppas att ingen öppnar. Om så sker brukar jag säga – ursäkta jag glömde att låsa. Det bästa alternativet är att ta med sig någon som passar dörren. Ett alternativ som dock inte fungerar på Belga Queen i Bryssel. Där är dörren genomskinlig ända tills du låser. Jag vet inte hur det går till, men det är inget som jag gillar. Restaurangen är mycket bra för övrigt.

Klaustrofobi är något irrationellt. Det är för mig en rädsla för att bli instängd trots att jag är fullt medveten om att det är helt ofarligt. Jag är i de flesta fall logisk, rationell och relativt lugn men inför risken att inte kunna ta mig ut fungerar inte de mekanismerna. Hur blev det så här då? Svaret är att jag inte vet. Jag har en teori som bygger på att jag föddes med akut kejsarsnitt och att min väntan på att få komma ut har präglat mig. En bekant till mig som psykolog har dock förkastat den teorin. Hur som helst. Det finns massor med nackdelar att ha cellskräck, men det finns också några fördelar. Jag får t ex alltid massor av vardagsmotion. På den tiden när jag hade en arbetsplats blev det många steg per dag. Om det börjar brinna i en lokal eller på ett hotell så har jag alltid koll på nödutgångarna. Det kan vara bra att dela rum med mig. Jag har också genom åren fått träffa människor som jag inte annars hade haft anledning att göra bekantskap med.  Det finns många stackars vakter, receptionister, assistenter m fl. som jag plågat uppför trappor. Ibland har de blivit så anfådda att jag nästan blivit orolig för deras hälsa. Vi får se om jag tar tag i saken för att göra något åt detta knäppa beteende. Någon gång har jag lekt med tanken. Särskilt på den tiden när jag hade privat sjukvårdsförsäkring.  Vi för se, vi får se….

Perspektiv, distans, frihet och möjligheter

Perspektiv, distans, frihet och möjligheter

Vi är snart på väg ner till Antibes igen, efter en skön augusti i Sverige. Första tiden var till och med varmare än på Franska Rivieran, men nu känns det som om hösten är på gång. Vindarna är svalare och vädret betydligt mer instabilt än för bara en vecka sedan. Nu längtar jag ner till värmen för att tillbringa hösten i ett varmare klimat. Det är helt nytt och något jag ser fram emot.

Förra hösten var ganska tuff, kan jag medge nu med lite perspektiv. Jag vet att jag inte är ensam när jag säger att fenomenet är ganska vanligt. Mitt uppe i prövande situationer uppbådar vi styrka och kraft och tar oss igenom och framåt. Det har hänt mig många gånger och efteråt har jag tänkt – hur fixade jag detta? Vi människor är starkare och tåligare än vad vi ibland själva tror. Nu var förra hösten inte jättejobbig, men lite. Jag slutade jobba, vi sålde huset och flyttade till Frankrike samtidigt som vi byggde i Stockholms skärgård. Förra hösten blev alltså ett ganska omfattande projekt och vi njöt aldrig av tillvaron. Det blev mest logistik, packande och tunga lyft. Nu ska vi njuta. Observera – att njuta för mig är inte samma sak som att vara lat och passiv. Det handlar om frihet att styra min tid.

I tisdags kom vi till Stockholm efter nästan två veckor på Göta kanal. Vi hade en ganska tuff sista sträcka på grund av vädret, eller rättare sagt ovädret och valde att sticka tidigt på morgonen från Oxelösund. Vi tog vägen via Mälaren för att undvika kuling på Mysingen. När vi passerat Södertälje bestämde vi oss för att vi var värda en braklunch och började inventera lämpliga sjökrogar. Vi bestämde oss för Sjöpaviljongen i Bromma och det visade sig vara ett utmärkt val www.sjopaviljongen.se . Efter att ha knutit fast båten precis utanför gjorde vi vårt bästa för att fixa till oss. Vi hade ju varit ute ganska länge med båten och i princip levt i shorts och T-shirt, vilket i sig är härligt. Sjöpaviljongen är dock ett ställe där många äter affärslunch så det fick bli en skrynklig kjol för mig och chinos och skjorta för Sven-Bertil. Vi ville ju inte uppträda alltför avvikande och jag tror att vi lyckades.

Vart vill jag nu komma undrar ni? Jo, vi hamnade som sagt på en krog dit många går för att äta affärslunch. Det här var också den vecka när många är tillbaka på sina jobb och hjulen börjar rulla igen. Så har det varit för mig också i alla år, men inte nu. Jag ska inte tillbaka till något kontor och sparka igång maskineriet igen. Nej, jag ska hitta på andra saker och det är jag själv som bestämmer, frihetskänsla! Vid bordet bredvid oss satt tre män som var djupt inbegripna i ett samtal kring ett gemensamt projekt. Några bord längre bort hade ett litet större sällskap samlats och verkade ha ett litet uppstartsmöte. I mitt blickfång, några meter framför mig, noterade jag en bjudlunch mellan en kund och en leverantör. Leverantören jobbade nog i närheten och hade koll på menyn. Min reflektion, utifrån perspektivet distans, var att jag kände igen mig så väl och tänkte att det var mindre än ett år sedan. Att se och höra andra människor djupt inbegripna i sina yrkesroller är ganska intressant och manar till eftertanke.

Jag har alltid gjort, och kommer förmodligen alltid att göra, det jag företar mig med stort engagemang och hög intensitet. Lagom är liksom inte min grej. När jag var anställd jobbade jag mycket och gick alltid in för mina roller med stort allvar. Det är kanske därför som jag drar lite på munnen när jag ser alla som så hårt går in i sina yrkesroller att det blir lite teater över det hela. Jag skriver inte det för att kritisera, men som en reflektion över att det ibland kan vara nyttigt att kliva ur sin roll och titta på sig själv med lite andra ögon. Framförallt är det viktigt att inte ta sig själv på för stort allvar när det gäller sitt professionella liv. Du är alltid ersättlig och dina affärsbekanta är inte dina vänner (kan givetvis finnas undantag – men oftast inte).

Nu satt jag där på Sjöpaviljongen och konstaterade att jag ska ha en spännande höst, som inte kommer att likna någon tidigare. Jag kommer säkert också att äta en och annan affärslunch utifrån uppdrag som jag har och kontakter som jag vill odla, men jag har klivit ner från själva scenen och hoppar bara in vid speciella tillfällen. Friheten är obetalbar och hösten kommer att bli händelserik. Jag kommer att fortsätta att skriva och jag har en idé om en bok som jag kommer att påbörja. Lektionerna i franska ska återupptas och vi kommer också att fortsätta vår upptäcktsresa i Frankrike. Till det blir det givetvis familj och vänner. Bara roliga saker helt enkelt.

Ja, nu känner jag att jag har distans såväl till förra hösten som till livet som anställd. Då och då får jag frågor och kommentarer kring mitt livsval. Frågorna kommer från de som själva funderar på att byta livsstil och kommentarerna kommer oftast från de som gjort samma sak som jag. Ingen, och jag menar ingen, av de jag haft kontakt med har ångrat sig. Att släppa taget och pröva sina vingar ger bara möjligheter.

Några tankar på 33 000 fot

Jag måste testa – går det att blogga en mil från land? Och då menar jag från luften.  Numeraimage har vissa flygbolag WiFi  ombord och i det avseendet är Norwegian föredömliga. Här sitter vi ovanför molnen på vår resa från Nice till Stockholm och har tillgång till Internet. Givetvis kan vi även ta bilder.

Dett har gått snabbt eller hur. Jag menar den tekniska utvecklingen som möjliggör så mycket. Givetvis finns det baksidor, men fördelarna överväger. Om jag dessutom väger in alla möjligheter som har öppnat sig via sociala medier så tycker jag att utvecklingen varit fantastisk.

Alla dessa möjligheter ställer givetvis nya krav, det behövs lagar och regler, men framförallt tycker jag att frågorna om etik och moral behöver lyftas fram. Med de fria orden och bilderna blir det än viktigare att diskutera frågor om olika förhållningssätt. Att uppfostra barn genom att lära dem vad som är rätt och fel tror jag är viktigare än någonsin. Jag som har förmånen att vara mormor och farmor kommer att jobba för att mina barnbarn får en moralisk kompass som ska hjälpa dem att navigera i vår underbara men komplicerade värld.

Just nu passerar vi Öresund. Det är lite molnigt och resan har varit lite skumpig, vilket jag inte gillar. Enligt den information vi fått är dock vädret fint i Stockholm, till och med varmare än på Franska Rivieran. På flyget är det många småbarnsfamiljer – det märks att det är semestertider. Med egna barnbarn har jag blivit betydligt trevligare och mer överseende mot alla småttingar som är med på resan. Nu ser jag fram emot att få träffa Tyra och Greta ( mina barnbarn) som redan gjort den här resan flera gånger.  Undrar om de kommer att resa till månen om några år?

Du vet aldrig vem som sitter vid bordet intill

Agent

Rivieramoments rör sig i vimlet

Idag blev jag en hemlig reporter, utan att det var genomtänkt eller planerat. Tillfället dök upp och jag kan inte låta bli att dela min upplevelse. En situation som jag hamnade i och som har flera dimensioner. Jag ska göra mitt bästa för att berätta och samtidigt ge er några av mina reflektioner. Fortsätt att läsa, det handlar om någon som angår de flesta.

Det började med en helt vanlig lunch – idag, en helt vanlig lördag. Vi gick till en av våra kvarterskrogar och slog oss ner. Den här tiden på året är det många svenskar i Antibes och ett par bord bortom oss satt tre svenska ungdomar, som jag uppskattar var mellan tjugofem och trettio. Som tur var hade vi ett bord mellan oss, annars hade det känts pinsamt närgånget på något sätt. Vi noterade dem med all önskvärd tydlighet, medan vi uppenbart var som luft för dem. Det blev en måltid när vi knappt pratade med varandra. Fokus blev istället att lyssna på vad de sa och det var underhållande och ointressant på samma gång. Ögon och framförallt öron blev vidöppna. Ibland viskade vi till varandra när det var något vi ville utbyta tankar kring.

Det var som sagt tre personer, varav en dominerade sällskapet. Under den dryga timme vi befann oss på restaurangen pratade han oavbrutet och högt. Något som han själv inte verkade vara medveten om. Han agerade som om han var ensam på stället. Personerna i hans sällskap, nickade och kommenterade ibland, men deras röster hördes inte.

Vad pratade han om då – ja, allt möjligt skulle jag vilja säga. Till att börja med talade han med något som jag skulle kalla ”stockholmsbratsdialekt”. Högt och ljudligt berättade han varifrån han kom, vilka skolor han gått på och vilka tankar han hade om sin egen framtid.  Han hade också bestämda uppfattningar i ett antal frågor och visste liksom hur det skulle vara med saker och ting. Hela tiden helt omedveten om att han befann sig i ett sammanhang där det sannolikt var fler än vi som hörde och förstod vad han sa. Jag väljer att inte citera något, eller återge själva diskussionen för det känns inte juste. Det jag kan konstatera att personen i fråga var mycket självupptagen och saknade totalt känsla för omgivningen.

Nu infinner sig tillfälle för några reflektioner, som kommer här. Jag lider fortfarande av strukturbehov så jag väjer punktformen.

  • Tänk alltid på vad du säger när du befinner dig bland andra människor som du inte känner. Det kan vara på en restaurang, på ett flygplan, på ett tåg eller annanstans. Utgå inte ifrån att omgivningen inte lyssnar. Röstläge och tonfall spelar också roll i sammanhanget. Om du pratar högt så, förutom att alla hör, kan det reta människor i närheten. Det finns många exempel på sekretessbelagd information som hamnat i orätta händer på detta vis. Befinner du dig på en restaurang i Antibes är det dessutom mycket naivt att tro att ingen förstår vad du säger.
  • Du är ditt eget varumärke – tänk på det. Vilka är det som sitter i närheten när du håller din utläggning, som förmodligen är riktad till privata sällskap. Skrävlande och dåligt omdöme imponerar sällan på den bredare krets som ofrivilligt måste lyssna. I den kretsen kan det finnas personer med makt och inflytande och du vet aldrig när ni möts nästa gång.
  • Hävdelsebehov är inte helt ovanligt och det kan ta sig olika uttryck. Som mamma blir jag lite beklämd när jag ser och hör ungdomar som så uppenbart har behov av få synas och höras att de verkar tappa fotfästet. Den ena skrönan efter den andra berättas för att väcka intresse och respekt. Tyvärr kan jag även skönja en skev världsbild, skriver jag med risk för att bli lite pretentiös.

En annan fråga infinner sig nu och det är en kritik riktad mot mig själv. Skulle jag ha gjort ungdomarna uppmärksamma på att de genomförde en scen inför öppen ridå. Jag funderar på det nu när jag skriver. Frågan är relevant i det här sammanhanget, men jag vet att många har tänkt samma tankar som jag i motsvarande situationer. Ska vi säga till när någon pratar för högt om saker som vi inte vill lyssna på?

Nästa gång jag hamnar i samma situation tror jag att jag kommer att ge mig till känna och föreslå att de sänker ljudnivån och dessutom tänker till innan alla ord rinner ut ur munnen.