Vänner, kompisar och bekanta

VännerVad är skillnaden egentligen? När övergår en bekant till att bli en vän? Är det viktigare att ha några nära vänner än många bekanta? Vad är definitionen på en kompis – återfinns den någonstans mitt emellan vän och bekant? Och går det att få nya vänner när du är 50+?

Oj, nu känner jag att jag trasslat in mig i ett antal frågeställningar som jag är osäker på om jag kan bena ut. Nu kastar jag mig in i ämnet så får ni själva bedöma om ämnet är intressant och om ni håller med mig i mina tankar, eller inte. Gå gärna in och kommentera på bloggen.

Jag är riktigt dålig på att vara ensam. Visserligen gillar jag stunder av stillhet och reflektion, gärna tillsammans med bara mig själv, men de får inte bli för långa för då blir jag otålig. Energi, inspiration och glädje finner jag i interaktion med andra. Givetvis är familjen en viktig del av mitt sammanhang, men nu tänker jag utveckla tankarna kring kretsen utanför. Människor som betyder något och som tillför. Jag har i tidigare inlägg skrivit om människor som ger och de som tar energi. Det jag gav uttryck för där gäller fortfarande. Livet är för kort för att umgås med personer som du inte utvecklas tillsammans med. När det gäller val av umgänge gäller det därför, som i många andra sammanhang, att vara viljestyrd och inte händelsestyrd.

Vare sig det handlar om vänner, kompisar eller bekanta är min erfarenhet att de är svåra att hitta i yrkeslivet. Du kan ha trevliga och intressanta kollegor, medarbetare, chefer i din yrkesroll, men ett jobb är ett jobb. Nu när jag lämnat livet som anställd bakom mig så kan jag konstatera att det är ytterst få personer som jag arbetat tillsammans med, som jag fortfarande umgås med. Jag har heller aldrig haft några illusioner om det och därför förhållit mig ganska krass till mina yrkesroller, som sagt – ett jobb är ett jobb. Tänk som många som byggt upp sin identitet kring sin position och där mycket raseras den dagen när de inte längre har en titel. Hur bittert måste det inte vara att se alla sk vänner försvinna den dag då du inte längre har makt eller status.

Min allra första riktiga vän fick jag för drygt femtio år sedan. Hon heter Eva och vi lärde känna varandra i samband med skolmognadsprovet. Det var något som fanns på den tiden för att ta reda på om vi sexåringar bedömdes klara av att börja i första klass. I vårt fall fick vi klartecken och var sedan klasskamrater under hela grundskolan. Vi var bästisar med spänst i relationen. Båda är nämligen viljestarka och har stor integritet. Jag ska inte berätta mer om oss för det skulle fylla en hel bok. Det jag vill komma till är att vi fortfarande har kontakt och har alltid haft, mer eller mindre. Vi har valt olika liv och har bott på olika orter, men träffas då och då. Genom vår gemensamma uppväxt la vi grunden till något speciellt. Varje gång vi möts är det lika enkelt att hitta tillbaka till varandra, trots att vi inte umgås regelbundet. Vi känner verkligen varandra på ett sätt som inga andra gör och Eva brukar då och då göra kommentarer på min blogg, vilket betyder mycket för mig.

Livet rullar ju vidare och jag har lyckligtvis fått fler vänner genom åren. Så många riktigt nära vänner har det dock inte blivit. Mina närmaste är Monica och Lena. Monica lärde jag känna när jag var i tjugoårsåldern. Det som svetsade oss samman på riktigt var att vi fick våra första barn med två veckors mellanrum. Som unga blivande mödrar hade vi mycket att dela och det la grunden till vår vänskap. Apropå unga mödrar – vi var 23 respektive 24 år när vi fick Jacob och Magnus och sedan fick vi ytterligare två barn var. Monica är idag professor och jag har gjort en bra karriär inom bank och försäkring. Läs gärna tidigare inlägg från april – barn och karriär. Det går att kombinera. Även för Jacob och Magnus går det bra kan jag berätta. Eva, som jag nyss berättat om är också mamma till tre barn.

Lena och jag lärde känna varandra i mitten av åttiotalet och det sa liksom klick. Sedan dess har vi följt varandra genom livets olika skeenden och alltid stått varandra mycket nära. Riktig vänskap kan faktiskt bara uppstå, men den måste givetvis underhållas. Ingenting kommer av sig själv, men en riktig vän kan du alltid höra av dig till när som helst om vad som helst.

Jag har ganska många kompisar. För mig är en kompis någon som jag umgås med då och då och har trevligt tillsammans med. Någon som är mer än en bekant. Kompisar kan komma och gå men några består genom åren. Jag tycker att det är roligt med kompisar som jag inte träffat på ett tag men när vi ses kan snacka oavbrutet. I min krets finns olika typer av kompisar. Dels de där vi har en lite mer ”professionell” bakgrund som förenar (kan både vara män och kvinnor) och dels rena ”tjejkompisar” – om du förstår vad jag menar. Det finns också kompispar, dvs par som vi båda tycker är trevliga att umgås med.

Hur kan det då gå till att skapa nya kontakter som faktiskt består över tid. Många av mina/våra kompisar och bekanta har vi träffat på den tiden när vi hade barn i skolåldern. Barnens kompisars föräldrar helt enkelt. Jag har också lärt känna många genom olika nätverk. Ja, det jag skrev om att jobbet inte genererat kompisar är en sanning med modifikation. Genom att jag, via mina intressanta arbeten, haft förmånen att komma in i olika sammanhang har jag knutit kontakter som består. Jag har skapat ett nätverk som jag är mån om att odla.

Nu har jag inga barn i skolåldern, inte tillgång till samma nätverk som tidigare, har flyttat till Frankrike och byggt ett nytt ställe i Stockholms skärgård. Nya förutsättningar och nya möjligheter. Tur att jag är utrustad med nyfikenhet och hygglig social kompetens för nu gäller det att nätverka i nya sammanhang. Och jag är övertygad om att det går att få nya bekanta, kompisar och kanske till och med någon ny nära vän i mogen ålder. Begränsningarna sätter jag själv.

För någon vecka sedan deltog vi en fest i Stavsnäs by ordnad av byföreningen. Vi är nya medlemmar och kände inte någon innan. När vi kliver in i partytältet som är möblerat med långbord konstaterar vi att det är tämligen fullsatt, men att det finns några lediga platser här och där. Jag spanar in ett par stolar, bredvid ett par som jag tycker ser trevliga och karismatiska ut. Där sätter vi oss, tänker jag och går med snabba kliv fram till dem och vi slår oss ner. Precis som jag hade trott fick vi en trevlig kväll. Vi pratade oavbrutet med våra nya kompisar och det kändes som om vi direkt hoppade över stadiet att vara bekanta. Efter några dagar hade vi ny kontakt och vi har bestämt oss för att träffas nästa gång vi är i Sverige.

Här i Antibes har vi förmånen att knyta nya bekantskaper. Här är det boendet som skapar möjligheter och det är många som är öppna för nya kontakter. Världen är full av trevliga och intressanta människor och det är så spännande att odla nya relationer.

Det går att få nya kompisar när du är 50+ och jag tror inte att det finns någon kvot som säger hur många du kan ha. Själv gillar jag dock att inte ha alltför många ytliga kontakter om de inte utvecklas över tid. Vissa personer kan du träffa en eller ett par gånger och du känner direkt att relationen ger mersmak – odla den. På motsatt vis kan det finnas människor som du känt i många år men där spänsten saknas. Då är det dags att avveckla bekantskapen.

Visst är livet spännande!

Henne skulle jag inte anställa – men henne

Henne skulle jag inte anställa – men henne

Igår åkte vi till Sverige och i morse när jag vaknade av att det smattrade på rutan och trädkronorna som jag ser från vårt sovrumsfönster vajade i blåsten, undrade jag varför vi inte stannade kvar i Frankrike. Nå ja det finns ett antal goda skäl till det och vädret är ändå inte allt även om jag måste erkänna dess, med tiden, allt större betydelse.

Under resan hem började vi prata om vad vi skulle äta till middag. Vi var överens om något gott och något som vi inte brukar äta i Frankrike. Snabbt kom vi fram till att vi ville ha lite smått och gott, vilket bl a inkluderar skagenröra och färska havskräftor kokta på svenskt vis. I Frankrike njuter vi mycket av fantastiska skaldjur, men nu ville vi ha något ”the swedish way”. Medan vi pratade och gommarna vattnades kom vi på att det var röd dag vilket kan ha betydelse för öppettiderna hos de butiker som tillhandahåller det vi var sugna på. Nu var vi glada för att vi flög med Norwegian som ju alltid har WiFi ombord – tummen upp för det. Vi googlade på Melanders i Nacka Forum och de skulle ha öppet till sex på kvällen. De skulle gå med lite tur och effektivt tidsutnyttjande.

När vi landat hämtade Sven-Bertil bilen, jag tog hand om bagaget och vi lämnade Arlanda någon minut innan fem. Fjorton minuter i sex var vi utanför köpcentret, trots broöppning vid Danvikstull. Inga problem, jag hoppar ur bilen och handlar det vi vill ha. Nu kom vi på att lite gott färskt bröd skulle vara gott. Vi är ju rejält bortskämda med att alltid äta nybakat. Jag hittar inte så bra i Nacka Forum och blev därför glad när jag såg en skylt med Thelins bröd. Fram till nu hade allt gått bra, men nu kom besvikelsen och framförallt förvåningen.

Jag går fram till disken och spanar in en surdegsbaguette och några godbitar och nu kommer förklaringen till min rubrik. När jag kommer fram och börjar prata med den person, en ung kvinna i 25-årsåldern som står bakom disken, får jag svaret – nej, vi har stängt. Klockan var då absolut inte mer än två minuter över sex och hon hade precis börjat plocka undan. Framför mig ser jag bröd som inte kommer att vara särskilt lättsålt dagen efter och som det hade tagit en minut att sälja till mig. Jag blir så förvånad att jag inte ens kommer mig för att reagera utan går därifrån. Alternativet hade varit att ta en diskussion med personen i fråga men jag tappade lusten och ville inte ens handla där. När vi gick därifrån sa jag till min man – henne skulle jag aldrig anställa.

Vi fortsatte vår färd till Stavsnäs by och stannade till vid systrarna Delselius bageri i Grisslinge. De hade öppet och inte nog med det. Vi möttes av en annan kvinna, även hon i 25-årsåldern, som var så trevlig och tillmötesgående att vi nu kom in i en positiv humörsvängning. Jag fastnade för en surdegslimpa som var lite för stor för oss och frågade om jag fick köpa en halv. Och vet ni vad hon svarade – självklart får ni det. När vi hade handlat klart sken hon som en sol och önskade oss en trevlig kväll. När vi gick därifrån sa jag till min man – henne skulle jag anställa.

Ett bra kundbemötande är viktigt för så mycket. För den person som är trevlig, serviceinriktad och gillar sina kunder blir jobbet så mycket mer givande. Det gäller alla branscher. För företaget och varumärket är kundupplevelsen allt mer betydelsefull. Du ställs som kund inför många val och hur du upplever mötet är avgörande för ditt framtida köpbeteende. Idag med utbredningen av sociala nätverk, som t ex bloggar, sprids dessutom informationen blixtsnabbt.

Social kompetens och intresse för människor är och kommer att vara ett allt viktigare inslag i uppbyggnaden av såväl företagets som det personliga varumärket.

Sig fixar ingenting……

Tålamod har aldrig varit min styrka, milt uttryckt. Det är många som kan vittna om det. Jag hatar att läsa instruktioner och jag vill helst att allt tekniskt ska fungera genom  enkla handgrepp. Suck, så enkelt är det ju inte och nu kommer jag till en av baksidorna med att inte längre tillhöra en stor organisation. Jag har ingen supportfunktion och det finns ingen som kommer och förser mig med den senaste utrustningen. Under många år har jag haft förmånen att alltid vara försörjd i detta avseende och nu måste jag klara mig själv.

Det knepiga med att starta och vidareutveckla en hemsida och en blogg är inte själva skrivandet. Nej, det är tekniken. Den som är en fantastisk möjliggörare är också den största begränsningen. Trots att jag arbetat länge med Internetfrågor har jag aldrig behärskat grunderna och aldrig pillat i detaljer. Jag har alltid haft kompetenta medarbetare som varit föredömligt duktiga och som jag förlitat mig på. Pengar har heller aldrig varit något bekymmer. Det finns det gott om i stora organisationer.

Nu sitter jag här och surfar runt på massor av hemsidor. Den ena mer sofistikerad än den andra. Jag vill vara lika proffsig och jag vill vara det nu. Det är så irriterande att det inte genom några knapptryckningar bara fixar sig. In my dreams – sig fixar ingenting och det är bara att kämpa vidare. Jag har bestämt mig för att försöka tränga in i den information som finns på t ex wordpress och dess förgreningar. Jag ska också fortsätta att ta hjälp av mitt kontaktnät. Tack och lov har jag min äldste son Magnus som kan bistå. Han är dock inte alltid där jag är och jag har inte alltid tid att vänta.

Kära läsare – jag hoppas att ni har mer tålamod än jag. Jag lovar att jag kommer att göra sidan mer levande och se till att den får bättre struktur. I takt med att rubrikerna får mer innehåll blir det viktigare. Idéerna har jag men jag har en förmåga att röra till det när jag agerar administratör och tänk om jag gör fel och allt försvinner. Sensmoralen är i alla fall – även om det är bekvämt att ha en stor organisation med specialister att tillgå så är det en stor lycka att stå på egna ben. Det är jag som bestämmer innehållet.

En annan slutsats av detta inlägg är att jag genom att skriva som jag gör sätter press på mig själv.

Energi, mod och fantasi

Jag har förmånen att vara utrustad med en hel del energi, mod och fantasi. När jag reflekterar över mina år som aktiv i yrkeslivet så landar jag i att det var de egenskaperna som gjorde att jag kom ganska långt i min yrkeskarriär. På senare tid har jag dock fått upp ögonen för att jag med åren blivit mycket mer bekväm, utslätad och anpassad än vad jag var för sådär 30 år sedan. Inte särskilt konstigt egentligen, med åren slipas de flesta till och det kan för vissa vara av godo men för mig hade det gått för långt. Jag började faktiskt ogilla mitt eget beteende. En av många anledningar till att jag valde att byta livsstil var att jag ville hitta tillbaka till det som är mina styrkor. Så här tänker jag.

Energin är nödvändig som motor om du ska åstadkomma något. Det gäller dock att rikta energin åt rätt håll och det gäller att samla kraften. Jag har massor av energi, men behöver stimulans för att få ut den fulla potentialen. Ni som läst mitt tidigare inlägg om ”meningslösa möten” vet vad jag menar. Trots att jag alltid tagit ansvar för att träffa intressanta och stimulerande människor så kom jag till en punkt när det inte räckte. Jag insåg att jag tappade tempo och det ogillade jag starkt. Så småningom insåg jag att det var dags att ta ett omtag. Jag vill fortsätta att vara ett energiknippe.

Mod och civilkurage är alltid viktigt och det är särskilt viktigt om du är ledare. Du måste våga driva och stå upp för det du tror på likväl som du måste säga ifrån när något känns fel. Här kände jag att jag hamnat i en ond spiral. Det är så lätt att bli både slätstruken, feg och bekväm med åren. Jag måste därför motvilligt erkänna att jag blivit alldeles för politiskt korrekt. Många år i stora organisationer har präglat mig och jag har utvecklat min diplomatiska förmåga. Att vara diplomatisk är i sig ingen nackdel. Diplomati behövs för att få människor att samverka och är ett viktigt smörjmedel i det organisatoriska maskineriet. Det som stör mig är att den del av mig som är modig har succesivt kommit till korta. Nu får det vara slut med det och jag kommer att återkomma som ”tyckare” i olika frågor här på min blogg.

Fantasi, kreativitet och påhittighet har alltid varit viktigt för mig. Redan som liten var jag bra på att komma med idéer och i kombination med energi och mod sett till att genomföra en hel del av dem. Även i yrkeslivet har jag haft en hel del fantasi och alltid gillat att komma på nya grepp. Jag är absolut ingen förvaltare och har alltid trivts bäst i utvecklingsfaser. Det finns så många spännande idéer och tankar att pröva och jag känner att jag vill få större möjlighet att under frihet pröva mina vingar. Att starta den här bloggen var ett steg mot att testa något nytt. Att ge sig ut i den här världen med sina tankar, erfarenheter och tips är början på en ny och spännande resa.

För mig sker utveckling alltid i interaktion med andra. Jag har ambitioner med bloggen och nu testar jag mig fram. Min förhoppning är att du som läser går in och kommenterar.

Livet är för kort för meningslösa möten

Vem är det som kör egentligen

Vem är det som kör egentligen

Ibland när jag går från ett möte kan jag känna mig upprymd och fylld av energi och nya idéer. Mötet kan vara arbetsrelaterat men det kan också vara en lunch, en tjejträff, en middag, ett spontant samtal eller ett organiserat event. Det kan faktiskt även vara ett möte med det skrivna ordet eller en upplevelse av typen film eller teater. Jag är personligen mycket känslig för och påverkas av det här med energi. Mötet med andra människor har alltid varit det som tagit mig framåt. Jag behöver bränsle för att fungera och utvecklas. Bränsle som ger energi får jag i interaktion med andra. Förmodligen är det därför jag valt att vara ledare under så många år. Givetvis i kombination med att jag tycker om att påverka.

Det är mitt liv och det är jag som bestämmer över det. Jag har därför bestämt mig för att livet är för kort för att umgås med människor som bara tar och inte ger energi. När jag har behov av en energiinjektion, har idétorka eller är allmänt uttråkad, brukar jag se till att skapa möten för att få draghjälp med att komma vidare. Jag har förmånen att ha en stor familj, många goda vänner och ett stort nätverk. Jag har också förmånen att vara nyfiken och öppen för nya kontakter. Det gör det möjligt att situationsanpassa – rätt möte beroende på läget.

Lika viktigt som det är att ta eget ansvar för att få och skapa energi är det att undvika energidränage. Jag har varit på många mötet (av diverse slag) som efteråt har känts helt meningslösa och i värsta fall tömt mig på energi och självförtroende. Precis som jag försöker se till att skapa positiva möten och delta i det jag gillar, undviker jag negativa möten och det jag inte gillar.

I arbetslivet finns det många möten som det inte går att styra över. Att delta ingår i rollen. Nu när jag reflekterar över mitt val att lämna karriären inser jag att även detta har varit en pusselbit inför beslutet. Hur många timmar har jag suttit på möten som inte tillfört mig ett dugg utan snarare dränerat mig på energi? Retorisk fråga där jag vet att många känner igen sig. Sätt dig och tänk efter – för de flesta blir det många timmar, dagar och år. För mig är det lite av en befrielse att slippa instängdheten på trista möten. En riktig aha-upplevelse faktiskt.

I privatlivet finns det också möten som är meningslösa. Vi har väl alla varit i det läget att vi ”borde bjuda igen”. Ja, så kanske det är enligt någon slags etikett, men vem bestämmer det? Bestäm själv och bjud några som är roligare istället. Eller någon som gärna vill lunchdejta, men du känner att det inte tillför något. Tacka nej – och luncha istället någon som tillför energi och gör dig glad.

Min poäng med det här inlägget är att det är ditt liv och det är du som bestämmer. Med det menar jag inte att vi inte ska ta hänsyn till andra människor, nära och kära eller stötta människor som har det svårt. För mig är det sådant som tillför positiv energi. Det jag vill lyfta fram är hur lätt det är att bli händelsestyrd istället för viljestyrd. Då och då är det nyttigt att stanna upp och ifrågasätta sitt beteende. Vem är det som kör egentligen?