Barnvakt en hel dag i Antibes

Barnvakt en hel dag i Antibes

Säker bilresa

Säker bilresa

Det finns fina lekparker i Antibes – denna har till och med havsutsikt

Tur att jag är snabb och någorlunda flexibel. Att ha ansvar för två små barn under en hel dag är som ett rejält motionspass med mångsidig träning. Tyra är drygt två och ett halvt år och ett riktigt kvicksilver.

En croissant sitter aldrig fel

En croissant sitter aldrig fel

Lillasyster Astrid är drygt sju månader och betydligt lugnare. Tack och lov för det.

Det hela började med att vi gav vår svärson i present att få en heldag på vinmässan i Cagne-sur-Mer tillsammans med sin fru, min dotter. I paketet ingick bl a barnpassning, samt skjuts till och från mässan. Ursprungstanken var att både jag och Sven-Bertil skulle vara engagerade, men det blev inte så. Bra kvinna reder sig dock själv.

Det finns fina lekparker i Antibes - denna har till och med havsutsikt

Det finns fina lekparker i Antibes – denna har till och med havsutsikt

Redan strax efter tio var vi på plats utanför mässan. Därifrån körde jag sedan ensam tillbaka till Antibes med två barn i bilen. Givetvis i varsin Britax barnstol. I Antibes väntade Sven-Bertil på att jag skulle köra honom till flygplatsen. Jag tyckte faktiskt att det var en bra lösning. På det sättet kunde jag fördriva en hel timme med barnen fastbältade.

Väl tillbaka igen var det dags för lunch. Det gick bra, men att mata en medan den andra studsar omkring kräver viss simultankapacitet. Efter maten var det dags att gå ut. Då kom nästa prövning eftersom jag inte åker hiss och vi bor på tredje våningen. Jag löste det genom att skicka ner vagnen i hissen och sedna gå nerför trappan med Astrid i famnen och Tyra i handen. Även det funkade.

Vädermässigt var detta den sämsta dagen på flera veckor, men det trotsade vi. Första anhalten blev bageriet och inköp av några croissanter. Nam nam enligt Tyra och vi begav oss till strandpromenaden för att sätta oss på en parkbänk och mumsa lite.  När det var överstökat var det dags för lekparken. Tyra lekte för fullt och Astrid sov i vagnen. Jag hade fullt sjå med att springa runt med vagnen för att inte tappa Tyra ur sikte. Hon är som sagt supersnabb.

Efter en stund började det att regna – vad skulle jag hitta på nu då?

Mormor får skämma bort. En glass sitter aldrig fel.

Mormor får skämma bort. En glass sitter aldrig fel.

Astrid sov gott och jag ville inte gå hem än. Även om det var lite ruggigt ute så skulle det nog funka med en glass. Vi satte oss på en uteservering och glassen slank ner trots vädret. Tyra åt med god aptit och jag insåg att hon inte sovit middag trots art det nu började bli eftermiddag. Vad skulle jag göra åt det nu?

Vi gick hem, återigen proceduren med trappan och hissen. Väl uppe bajsade båda barnen. Medan jag bytte på Astrid sprang Tyra in i ett rum och stängde dörren. Då kom en skräckbild framför mig – tänk om hon låser in sig. Vilken mardröm det skulle vara. Tack och lov så gjorde hon inte det.

Nu blev det dags för lite mer mat och lek. Vi la pussel, tränade krypning och gjorde övningar på paddan. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till att små barn använder iPad eller motsvarande. Men i denna stund bestämde jag mig för att det är en utmärkt företeelse. I det lite längre perspektivet skulle jag säga att de bör användas någorlunda restriktivt.

När klockan var drygt fem ringde telefonen. Nu började det bli dags att hämta föräldrarna. Jag bytte och klädde på barnen. en procedur som  tar en stund för en som visserligen är trebarnsmor, men lite ringrostig. Ner för trapporna och in i bilen. Efter någon minut sov Tyra, som inte vilat under hela dagen. Någon stund senare sov även Astrid. Väl framme vid mässan sov båda stenhårt. De glada och nöjda föräldrarna klev in i bilen och vi begav oss hem.

Nu kände jag att hungern började komma. Jag hade i princip glömt bort att äta under dagen. Nu förstår jag varför jag var som smalast när jag precis hade fått mina första två barn. Pizza – jag säger bara pizza. Det var jag rejält sugen på nu. Mitt ansvar hade övergått till föräldrarna och jag hade inte lust och ork att laga mat.

Tyra som sovit sen middag var givetvis pigg och ville också äta pizza. Jag förstår henne. Den var jättegod. Efter denna heldag somnade jag som en stock. Både jag och barnen hade överlevt dagen helskinnade.

 

 

 

 

Girlpower i familjen

Jag har gjort andra prioriteringar den senaste veckan, än att skriva på min blogg syftar jag på. För tredje

Stolt och lycklig mormor till ännu en liten flicka

Stolt och lycklig mormor till ännu en liten flicka

gången har jag berikats med ett litet barnbarn. Nu kräver ju inte det så mycket av mig att jag inte hinner skriva. Det är mer att koncentrationen och tankarna inte riktigt förmår att samla sig. Lyxen just nu i mitt liv är att jag kan tillåta mig att vara lite lat. I mitt tidigare karriärkliv funkade inte det. Oavsett vad som hände i omgivningen krävdes prestation, eller åtminstone fysisk närvaro (det går ju alltid att låtsas om situationen så kräver). Nu ska jag i alla fall göra ett försök och temat den här gången är därför givet. Det är mormor och farmor, men även mamma Gunilla ni får möta i det här inlägget.

Jag tänker börja med att backa drygt trettio år bakåt i tiden. Den tid då jag själv blev mamma. Mina tre barn är födda 82,83 och 89. Att få barn är märkvärdigt och du har, du har åtminstone vid första tillfället, ingen som helst erfarenhet. Varken av att vara gravid, föda eller ta hand om. För att inte tala om att uppfostra. Det är nog en viktig del av hur livet fungerar. Meningen är att lära sig efter hand och ta med sig sina erfarenheter i det fortsatta livet. Jag har alltid varit nyfiken och som utgångspunkt haft att jag kommer att klara det jag ger mig in på. När jag nu återigen blir mormor tänker jag tillbaka på hur det var på ”min tid”. Mycket är detsamma, men mycket har också förändrats. Det som är detsamma är ju själva processen ( om jag vanvördigt och yrkessakdad får kalla, från befruktning till förlossning för för process). Vad som skiljer är framförallt hur papporna idag är mycket mer integrerade under hela den här perioden. Och den utvecklade föräldraförsäkringen förstås. Positivt!

Att få barnbarn är speciellt och jag har verkligen önskat mig en ny generation av nya små personligheter. Förr än jag kunnat ana så har jag inom loppet av två år fått Tyra, Greta och en ännu inte namngiven liten prinsessa. Tre små individer som redan förändrat mitt liv och kommer att fortsätta med det. Inte i den meningen att jag alltid ska vara barnvakt. Jo, det är jag förstås också mer än gärna när det fungerar. Den riktigt stora skillnaden är att umgänget med de egna barnen förändrats. Från vuxenmiddagar där vi suttit vid dukat bord och samtalat. Till försök att sitta samlade någon minut, vilket sällan lyckas. Allt detta är fullt naturligt och givet och en del av livets gång. Tänk om ingenting förändrades  – hur tråkigt skulle inte det vara. Många i vår ålder och i vårt umgänge skaffar hund för att tillgodose sina förändringsbehov. Det behöver inte vi och det skulle aldrig vara aktuellt eftersom Sven-Bertil inte gillar hundar. Himla tur att vi slipper att ens fundera på det.

En annan stor och viktig förändring är givetvis att få uppleva och ta del barnbarnens utveckling. Redan nu kan jag se stora skillnader mellan de små individerna. Än så länge mellan de två äldsta, men inom kort kommer den lilla bebisen också att visa sina karaktärsdrag. Det som känns lite extra roligt och spännande är att det kommer att bli en härlig tjejliga. Och jag kommer att göra allt för att stötta, lära och stimulera. som många sagt tidigare – att ha barnbarn innebär att få vara en del av det roliga. Det tunga ansvaret och arbetet åvilar föräldrarna.

Att föda barn är ett hårt arbete och att vänta på att ett barnbarn ska födas är nervöst. Till skillnad från en förlossning där du är huvudperson befinner du dig helt vid sidan och kan inte göra eller påverka någonting. I söndags visste jag att Maria hade åkt in på förlossningsavdelningen. Att ha den vetskapen gör att nervositeten blir ytterst påtaglig. Jag gick och la mig på kvällen med min iPhone på sängbordet, givetvis på högsta volym. Sömnen blev sådär, framförallt beroende på att jag inte kunde slappna av och tänkte tankar om allt som skulle kunna hända. Men också på grund av Aftonbladets nyhetsnotiser som jag inte förmått stänga av.

Vid 05:56 pep det till på ett speciellt sätt i min iPhone och jag kastade mig över den för att läsa. Det hade kommit ett efterlängtat MMS med en bild på min dotter och hennes nyfödda lilla flicka. Allt hade gått bra.  Maria mådde bra och barnet var välskapt. Jag kunde givetvis inte somna om, bara pusta ut och glädjas över livets under.

Nu har det gått några dagar och jag har redan träffat bebisen vid två tillfällen. Hon är så söt.

Med detta inlägg räknar jag med att återgå till mitt lite mer frekventa bloggande om diverse saker som jag vill berätta om. Så för er som gillar Rivieran – håll ut! Det kommer fler upplevelser och tips.  Ni som gärna läser mina reflektioner om makt och karriär kommer också att finna nya inlägg på det temat. Givetvis kommer det också att dyka upp något otippat emellanåt. Min förhoppning är att du fortsätter att läsa och dela det du tycker är läsvärt.

Barnbarn – utbyte mellan generationer

Barnbarn – utbyte mellan generationer

Det här är mina barnbarn, Tyra och Greta. Fina namn, eller hur? Båda är klassiska svenska namn och har gamla anor. Min mormor hette faktiskt Thyra, vilket är extra roligt och jag återkommer till henne. Förutom den kopplingen är namnen dessutom internationellt gångbara. De är tvåstaviga och går enkelt att uttala på diverse språk. Bra tänkt av mina barn. Som ni ser är det inte bara namnen som är fina. De är två små charmtroll där personligheten växer fram för varje dag som går. Jag har berättat om dem tidigare och skulle kunna skriva hur mycket som helst om dem ur många olika perspektiv. Nu är detta en blogg så jag kommer att begränsa inlägget, men innan jag kommer in på dagens tema så vill jag göra tummen upp för att vara mormor och farmor. I ärlighetens namn hade jag hoppats ett tag men inte tagit något för givet. När det händer så går det undan och livet blir inte vad det varit. Vilken klyscha förresten – ingenting blir någonsin som det varit, allting utvecklas förhoppningsvis.

Att få egna barn är en sak och att få barnbarn är något helt annat. Som förälder är du osäker i början och jobbar hela tiden för att räcka till. Du ska se till att barnen får mat, kärlek och uppfostran under alla skeden i deras liv. Och du har ansvar för att familjen fungerar som helhet. Du vill alltid väl och gör allt för att det sk livspusslet ska fungera. Givetvis växer du med uppgiften och trots alla misstag som begås brukar det för det mesta gå vägen. Alla som blir föräldrar har ju en egen barndom att relatera till och det är en del av livets gång. Med den erfarenheten i bagaget blir de flesta lite mer ödmjuka än innan de skaffade barn och förståelsen för ens egna föräldrars agerande ökar. Visst finns det i de flesta relationer gamla ”surdegar” som kan ligga och jäsa, men du väljer själv om du vill underhålla den processen eller inte. Min uppfattning är att livet är för kort för att älta och ägna tid åt att reda ut händelser bakåt i tiden. Det lönar sig sällan. Välj istället att se framåt och var inte långsint.

Som mor- eller farförälder har du en annan roll och den är väl så viktig. Tyvärr förlorade jag min farmor, som hette Helga, när jag var i tvåårsåldern. Jag har därför inget minne alls av min henne, som jag har förstått var en enastående kvinna. Hon var, varm, intelligent, driftig och modern. Hennes sätt att uppfostra min pappa måste ha varit nydanande för den tiden. Han fick bl a lära sig att laga mat och pappa är fortfarande min absoluta förebild när det gäller kokkonsten. In i det sista stod han vid grytorna och var den givna auktoriteten i köket. Min mormor, som ju hette Thyra, fanns däremot med länge i mitt liv och var en viktig person för mig under hela min uppväxt. Det viktigaste minnet av henne nu när jag har perspektiv är att hon alltid stod på min sida när det var tjafs under tonårstiden. När föräldrarna var stränga var mormor förstående osv. Nu var jag en ganska påhittig person under tonåren och behövde givetvis en del gränser, men det var en trygghet att alltid ha mormor som var med och balanserade och i smyg berättade att hon var på min sida. Mormor var också busig – hon gjorde saker som inte var tillåtna. Det begicks inga grova brott, men vi kunde t ex gå upp på natten och palla frukt i grannens trädgård.

Nu är det jag som är mormor och farmor. Det är jag som ska hitta min roll i relation till de här små liven och förhålla mig på ett någorlunda begåvat sätt, när det gäller uppfostran alltså, till deras föräldrar. Redan när de är så här små kliar det i fingrarna att busa till det lite. Vilken mormor eller farmor vill inte njuta av lyckan att får skämma bort med något gott eller slarva lite med sovtider. Med Tyra som närmar sig två år har jag kommit lite längre när det gäller at ta ut svängarna. Nej, så farligt är det inte. I dagsläget handlar det om en glass eller något extra åk med karusellen. Greta är starkt på gång och hon kommer också att få lite onyttigt sliskigt, så det så.

Det allra viktigaste i rollen som mormor och farmor är trots allt att bidra till barnens utveckling. Att ta en aktiv del i att göra flickorna till trygga, självständiga och starka personer. Jag har så mycket erfarenhet som jag vill dela med mig av och funderar ofta på hur jag ska förhålla mig. Vad kan jag lära dem och hur ska det gå till? Det finns några saker som jag tycker är extra viktiga. Sätta gränser och så är föräldrarnas uppgift.

Till att börja med kommer jag alltid att försöka bygga självförtroende. Ett gott självförtroende, givetvis utan att vara egoistisk, bygger möjligheter. Du kan om du vill, du är duktig och du har potential – kan inte sägas för många gånger. Genom att vara stark som person kommer du också att räcka till för andra. Är du trygg i dig själv är det lättare att vara generös och tolerant.

Jag kommer också att heja på dem i deras ambitioner och inte försöka ändra på dem. Vill någon bli fotbollstjärna, kärnfysiker, eller flyga till månen, så javisst – mormor/farmor är den givna supportern. Så länge det inte är förenat med fara för eget eller andras liv är jag på, som det heter.

Det är också viktigt att försöka ge dem perspektiv och vidga deras vyer. Se till att de blir öppna, intresserade och lyhörda världsmedborgare och samtidigt bidra till att de får en stark inre kompass. De kommer att ställas inför många frågor som inte alltid är enkla. En del svar går att finna i regler och instruktioner, men ytterst handlar det om att lära sig att navigera.

Som mormor/farmor till flickor känns det extra viktigt att de också får lite råd om och stöd i, hur de kan ta plats och göra sig hörda och synliga. Det hänger ihop med självförtroendet, men jag har också en önskan att de ska bidra till att göra skillnad. Fortfarande är ju mannen normen i samhället och utvecklingen går inte särskilt snabbt framåt.

Sist men inte minst kommer jag att finnas där när det behövs en vuxen som inte är mamma eller pappa. Jag lovar att jag kommer att vara obotligt lojal om de behöver stöd och när de förhoppningsvis berättar hemligheter. Diskretion är en hederssak.

Barnbarn, barnvakt och bord

 

Barnvakt till världens finaste

Barnvakt till världens finaste

Nej, jag har inte slutat blogga. Jag har varit barnvakt och dessa båda sysselsättningar är inte förenliga. Särskilt inte om det ingår en flytt mellan två bostäder och en transport av ett bord mellan Sundsvall och Stavsnäs. Sedan jag skrev mitt senaste inlägg, det som slutade med att jag hade en älg utanför fönstret, har det varit minst sagt full fart.

Vi, jag och min man, gillar att samla nära och kära omkring oss. Det har just nu fått till följd att vi de senaste två månaderna endast har haft några få kvällar på tu man hand. Vi klagar inte över det, motsatsen hade varit betydligt värre. I kväll tror vi att det bara blir vi, men det går inte att vara helt säker.

I fredags kväll grillade vi tillsammans med några av våra barn, deras respektive och det äldsta barnbarnet, Tyra drygt ett och ett halvt år gammal. Vi hade det trevligt och laddade för en flytt dagen därpå, som vi alla på olika sätt skulle vara inblandade i. Det var Maria (min dotter), Per (hennes man) och Tyra som skulle flytta. Min roll i projektet var att vara barnvakt till Greta, som är det yngsta barnbarnet drygt fyra månader. Gretas pappa Magnus (min son) skulle hjälpa till med flytten och Erica (hans fru) skulle på möhippa och för första gången lämna sin lilla dotter. Till mycket trygga händer om jag får säga det själv. Som medhjälpare hade jag Maria och Henrik (min son) och Tyra deltog också. Hänger ni med? Dagen förlöpte utan incidenter. Det enda som tillstötte var att lilla Greta, som alltid är glad och godmodig, absolut inte var intresserad av bröstmjölksersättning. Hon blev helt enkelt förbannad när jag försökte fresta med lite mjölkersättning i tetrapack. Jag tror att hon med det visade prov på ett inneboende temperament. Något jag säkert får anledning att återkomma till.

På lördagskvällen följde Tyra med mig hem för att bo hos oss – utan föräldrar. De sov första natten i sitt nya hus – utan barn. Dels för att kunna pusta ut och få en ordentlig nattsömn och dels för att snabbt komma i gång med allt pyssel som det innebär att skapa ett nytt hem. Tyra som hjälpreda skulle dessutom sannolikt ha komplicerat arbetet. Hon fick istället bli sällskap till oss under söndagen. Vi skulle bila upp till Sundsvall för att hämta ett köksbord. Ett bord med en egen i historia.Bord 1

Jag växte upp i Skoghall, utanför Karlstad. Vi bodde under många år i tjänstebostäder som tillhörde Uddeholmsbolaget eftersom min pappa var tjänsteman på Skoghallsverken. Den hierarki och de strukturer som fanns i detta typiska brukssamhälle på den tiden är en historia för sig att återkomma till. Mina föräldrar bestämde sig dock för att i början av 70-talet bygga en egen villa och till denna villa införskaffades ett nytt furubord. Det var inte vilket bord som helt. Materialet var rivningsvirke från Klarakvarteren i Stockholm och var designat av Roland Wilhelmsson, Ågesta. Bordet kom så småningom att bli mitt och vi hade det i köket i Umeå, där vi bodde när barnen var små. Under ett antal år har bordet haft en undanskymd plats i en lada utanför Sundsvall i väntan på en lämpligare placering.

Och nu har tillfället infunnit sig. Bordet ska få en ny hedersplats i vårt kök i Stavsnäs. Det ska bli en plats för barnbarnen att äta, rita och baka. Visst är det roligt när gamla ting som har en historia får en ny chans och tänk om de kunde berätta. Så många middagsdiskussioner, hemliga samtal, barnkalas, gräl och partyn som just det här föremålet fått ta del av. Det är nog tur att det är väl förborgade hemligheter som är gömda i det massiva träet.

BordI söndags begav vi oss till Sundsvall. Med oss hade vi Tyra. Efter fyra timmar och femton minuter var vi framme. Tyra somnade vid Gävle och vaknade inte förrän vi var framme. Härligt att klara sträckan non stop trots barn i bilen, vilket vi var mycket nöjda med. Ja – hon fick mat direkt när vi kom fram och hon fick lite färdkost innan hon somnade. Väl framme baxade vi upp bordet på biltaket med tacksam hjälp av Peter och min syster Karin. Vid den tidpunkten var det mycket spring i Tyras ben och vi hann med såväl lekpark som att vända upp och ner på Karins lägenhet. När vi senare på kvällen satt och åt middag sa min man – jag förstår mig inte på män i sextioårsåldern som väljer att skaffa nya barn.

I går åkte vi hem med bordet på taket. Under den här resan blev det matstopp i Hudiksvall och sedan somnade Tyra. När hon vaknade igen behövde hon underhållning – tack och lov för att det finns Spotify. Det är förövrigt ganska trevligt att lyssna på och sjunga med i barnvisor. Imse vimse spindel är just nu favoriten. När vi sedan kom hem var det som att släppa ut en kalv på grönbete. Det gick inte att missta sig på lyckan i Tyras blick när vi släppte ut henne på vår tomt fylld av jordhögar. Efter lite mat och en dusch kom hennes pappa och hämtade henne och klockan nio sov vi gott.

Nu har ni förklaringen till varför det blev lite lång tid mellan inläggen och ändå har ni bara fått den korta versionen.