Göta kanal – en gourmetkrog dök upp när vi minst anade det

Göta kanal – en gourmetkrog dök upp när vi minst anade det

En ledmur i sjön Viken

En ledmur i sjön Viken

Interiörbild från restaurangen

Interiörbild från restaurangen

Igår kom vi fram till Norrkvarn, en liten gästhamn ganska nära Vänern. Vi hade hoppas att nå Sjötorp men vi hann inte. Slussarna stänger oftast vid artontiden. Jag tänkte att det blir nog bra ändå, vi har mat ombord och vi får ta det för vad det är. Väl framme gjorde en liten rekognoseringstur och det visade sig att det fanns ett hotell och en restaurang ett

Tåtorp, resans högsta punkt 92 meter över havet. I den här Slussen gäller handkraft

Tåtorp, resans högsta punkt 92 meter över havet. I den här Slussen gäller handkraft

image

Menyn – visst vattnas det i munnen

stenkast från kajen www.norrqvarn.se Vi bjuds in att titta, av en supertrevlig ung kvinna. Eftersom vi hade bestämt oss för att  äta ombord så tvekade vi lite, men varför inte – titta kan vi ju göra. Och det var ju tur. Innanför väggarna på det stora gula huset öppnade sig en snyggt designad och smakfullt inredd restaurang. Vi får direkt känslan att detta är en krog utöver det vanliga och bestämmer oss för att skippa den medhavda maten. Ibland, ganska ofta faktiskt, är det tillfälligheter som ger möjligheter och det gäller då att inte ha alltför många principer. Det har inte vi, särskilt inte när det gäller möjligheten att få en god middag. Vi väljer förrätt och varmrätt och får in bland det godaste jag ätit på länge. Jag väljer en röra på rökt röding på hembakat surdegsbröd, toppat med löjrom från Vänern. Till varmrätt äter jag rimmad fläskkarré , väl ackompanjerad med fantastisk sås och grönsaker. Allt på menyn bygger på närproducerade råvaror, vilket det finns gott om i det jordbruksland mellan Sveriges största sjöar som vi befinner oss i. Kockarna håller

världsklass, serveringspersonalen är outstanding och miljön sparsmakad men även den välkomponerad. Oj, jag håll på att glömma vinet. Även det var ekologisk och mycket väl utvalt. Allt var mmmmmm som mitt barnbarn Tyra skulle ha uttryckt det. Sedan förra inlägget har vi tagit oss från Borensberg, passerat Motala

Några medslussare - inga fendrar, inga flytvästar men rosa tygblommor ombord

Några medslussare – inga fendrar, inga flytvästar men rosa tygblommor ombord

och korsat Vättern. Jag var lite orolig innan. Sjön är ju känd för att vara lynnig och det kan snabbt blåsa upp. Vår överfart gick dock utmärkt och först när vi närmade oss Karlsborg började vattnet skrynkla sig och vi fick dra ner farten i motvinden. Väl framme i Karlsborg var vädret strålande och vi fick uppleva resans hittills varmaste kväll. En kväll där vi trodde att det aldrig skulle bli kallt och regnigt igen och vi funderar på om det är nödvändigt att sätta på kapellet, vilket vi ändå bestämmer oss för att göra. Och tur var väl det. Vi vaknar tidigt på morgonen av att himlen har öppnat sig och det fullkomligen vräker ner. Som vanligt på morgonen kollar vi väderprognosen och inser att det stabila högtrycket har

Morgonmöte i Bregottfabriken

Morgonmöte i Bregottfabriken

övergått till betydligt mer ostadigt väder.  Vi avvaktar några timmar innan vi kastar loss för att bege oss ut på sträckan mellan Vättern och Vänern. Det blev en resa som i alla avseenden påminde oss om att vi är i Sverige. Vi åker genom skogar, sjöar och ängsmark. Det står kor och betar kring kanalkanten och det ligger kräftburar på många ställen. Vädret kommer under dagen att bli en provkarta på svenskt sommarväder. Efter det kraftiga regnet blir det sol och varmt, men det kan snabbt ändra sig. Mitt i en slusstrappa kommer en front och sveper in. Det går så snabbt att vi häpnar. Vi befinner oss mitt i en slussbassäng när vinden tar tag i båten, träden omkring oss ser ut som om de ska vika sig och himlen öppnar sig. Uttrycket storm i ett vattenglas blir visuellt och har från och med nu fått en ny innebörd för mig.

Efter regn kommer solsken

Efter regn kommer solsken

Under dagen har vi passerar kanalens högsta punkt, Tåtorp, och vi slussar nu neråt. Det är normalt sett enklare än att klättra uppför, men det här var en utmaning. Vi kämpade för att hålla båten på plats, samtidigt som jag blev helt sjöblöt. Endast iförd shorts, tröja och flytväst. Vi var absolut värda den goda middagen efter dagens strapatser. Det lynniga vädret fortsätter. I skrivande stund har vi lagt till ovanför Sjötorps slussar och ett rejält oväder passerar. Det innehåller skyfall, blåst och åska – tack och lov för att vi inte hann in i slussystemet den här gången. Med det osäkra vädrets intåg har vi precis beslutat att vända i Sjötorp. Vår ursprungsplan var att komma till Karlstad, men vi inser att tiden inte räcker till. Vi har i alla fall tillryggalagt hela kanalen när vi vänder. Karlstad finns ju kvar och kommer att få besök av oss en annan gång.

Göta kanal – bye bye snygga naglar

Göta kanal – bye bye snygga naglar

Dubbelgångaren - konstverk i Boren, vackert

Dubbelgångaren – konstverk i Boren, vackert

Innan vi begav oss på resan fixade jag till naglarna, filade och målade dem röda. Vad hade jag för det?Naglarna liksom händerna i övrigt har fått veta att de lever. Jag som är en riktig skrivbordsmänniska har inte ställs inför denna prövning tidigare och blev liksom tagen på sängen. Ja, det är ju jag som är besättningen ombord och en av mina viktigaste sysslor är att hoppa i land och sköta slussningen. Igår blev det hela 16 stycken och vi befinner oss nu i Borensberg 73 meter över havet. Just nu försöker jag vårda mina slitna händer och avser att köpa ett par, för ändamålet anpassade handskar, i Motala. Det har jag sett att proffsen har.

Våra tyska slusskompisar

Våra tyska slusskompisar

En roligt del i helhetsupplevelsen är alla spännande människor som vi stöter på. När man går in i en sluss sker det oftast tillsammans med några andra båtar, typ ytterligare tre, och vi följs sedan åt under dagen. Igår slussade vi tillsammans med en tysk familj,

Bergs slussar

Bergs slussar

mamma, pappa och ett litet barn. En familj som påminde om en kombination av gröna vågen och flower power, fast i modern tappning. Båten var rikligt målad och det fanns säkert någon mening med motivet. På däck hade de små krukor med kryddväxter. Jag kunde inte låta bli att tänka på Sällskapsresan SOS (Ulla Skoog i träbåt) när jag såg dem.

Gårdagens stora upplevelse var i alla fall att ta sig uppför Bergs slussar, vilket fenomenalt byggnadsverk och

Dags för handskar

Dags för handskar

vilken attraktion. Jag kände mig lite som skådespelare när jag skulle agera genom slussarna, beskådad av massor med turister. Turister som många gånger stod i vägen, givetvis för att de ville komma så nära som möjligt. Hela uppslussningen blev en slags show, men puh det gick bra. Hittills har vi inte upplevt något debacle, förorsakat av oss eller någon annat. Om det händer så lovar jag att berätta.

imagePå kvällen valde vi att besöka Göta Hotell i Borensberg. Vilken toppenkrog det visade sig vara. En riktig gourmetrestaurang med väl komponerade menyer. Jag kan verkligen rekommendera ett besök. Själva hotellet verkade också jättemysigt.

Idag räknar vi med att ta oss över Vättern, men det går aldrig att vara säker. Tiderna för slussning går inte att förutsäga och det har sin charm. Det är bara att vänta på sin tur och njuta av tillvaron.

 

Göta kanal – med fendrarna ute hela tiden

Göta kanal – med fendrarna ute hela tiden

imageDet blir lite mer Sverige på bloggen den närmaste tiden. Jag åker nämligen Göta Kanal just nu. För första gången, både för mig och Sven-Bertil. Hur ska det gå – skilsmässodiket är ju ett vanligt ”smeknamn” på kanalen och vi har ju sett vad som kan hända i filmerna med Janne Loffe Carlsson.

Vi startade från Stavsnäs i tisdags och igår eftermiddag kom vi till Mem, som är den första slussen. Hur ska det här gå. Jag har bara slussat där det varit lägre nivåskillnad tidigare

På väg  in till Söderköping

På väg in till Söderköping

, men jag hade läst på. Vi vill ju vara

proffsiga, åtminstone upplevas som det, när vi glider in i detta nitton mil ( inklusive sjöar) långa blåa band genom Sverige. Till att börja med gäller det att fendra på ordentligt – och det bästa av allt är att de ska vara kvar under hela resan. Inte av och på som i vanliga fall. Jag har lärt mig att det är skämmigt att åka runt med fendrar. Där går en skiljelinje mellan proffsen och amatörer. För min del är jag ganska prestigelös, men Sven-Bertil som är fd Sjökapten är mån om vår image, vilket är helt ok för mig. Fendrarna åker alltid av så snart vi lämnat hamn. Men inte nu alltså.

Nästa viktiga moment är tamparna. I aktern ska det imagevara en ganska lång tamp med en ögla. Tampen förtöjs i båten och öglan placeras kring en ögla längs slusskanten. En annan lång tamp förankras i fören och dras genom en annan ögla. Och det är här jag kommer in i bilden. Jag ska se till att sträcka upp båten när vattennivån ökar. Om jag inte sköter mitt jobb kan det gå riktigt illa. Jag känner det tunga ansvaret på mina axlar. När vi kommer fram till den första slussporten möts vi av en ung trevlig och tjänstvillig kille, som hjälper oss att placera båten på rätt ställe inne i slussen. Det märks att säsongen börjar gå mot sitt slut. Det var bara vi och en båt till. En segelbåt med fransk besättning, så det kändes nästan som hemma. Kul att kunna utbyta några enkla fraser.

Väl inne i Slussen så stängs porten och vattnet väller on. Vi ska alltså slussa uppåt, det glömde jag att berätta. Det är en mäktig upplevelse. Nu är det way of no return så att säga. Tjoho, det gick bra. Vi behövde inte skämmas och båten fick inga nya skavanker. Med lite flyt skulle vi hinna två slussar till och komma fram till Söderköping och finna natthamn där. Och det funkade.

Väl inne i den pittoreska staden knyter vi fast längs träkajen, där gästhamnen är. Då slås vi dock av något

Kapten Sven-Bertil med mamma som är passagerare. Jag är besättning

Kapten Sven-Bertil med mamma som är passagerare. Jag är besättning

som vi förundras över. Längs den fina kajen ligger ett antal krimskramsaffärer där de säljer billiga trista kläder och prylar. Min mamma, som också är med på resan, blir särskilt besviken. Vi är helt överens om att det istället borde erbjudas t ex hantverk och lokalt producerade varor. Att inte använda detta unika och levande skyltfönster,  som varje år gästas av tusentals turister, till att marknadsföra det lokala, övergår vårt förstånd.

Så var det dags för middag och vi beger oss ut på krogspaning. Vi väljer ett ställe som heter Å Caféet och slår oss ner i deras fina trädgård och nu blir vi inte besvikna. God mat ( och rikligt), mysig atmosfär och trevlig personal. Vi är samstämmiga i vår uppfattning om personalens betydelse för helhetsintrycket och vi byter några ord om ett inlägg som jag gjort tidigare ( henne skulle jag inte anställa – men henne).

Nu är det morgon (hann bli mitt på dagen innan publicering – det är körigt att vara matros och bloggare på samma gång) och vi ska fortsätta vår färd mot Vänern. Jag återkommer under resan.

 

Just nu vill jag leva

Just nu vill jag leva

Sommar och musik hör ihop och i år har jag haft förmånen att få uppleva flera storslagna konserter. Ni som

Med utsikt över scenen

Med utsikt över scenen

följt min blogg vet att jag inledde sommaren med Rolling Stones, därefter blev det Jamie Cullun (och lite Stevie Woner) och nu Tomas Ledin. Stora artister på makalösa scener,  var och en i sitt slag. I måndags blev det alltså storsvenskt – Tomas Ledin uppträdde på Dalhalla utanför Rättvik. By the way. – Jamie Cullum som jag skrev om i mitt förra inlägg (jazzfestivalen i Juan-les-Pins) gjorde ett bejublat uppträdande där 2011.

Det var första gången jag besökte Dalhalla, men knappast den sista. Vilket projekt – att bygga en scen i ett gammalt kalkbrott mitt i Dalarna. Scenen har varitimage i bruk i drygt tjugo år och lär  ha en av världens bästa akustik. ”Naturens egen amfiteater” enligt hemsidan www.dalhalla.se Namnet har fått inspiration från Valhall (asatron) och Wagners opera men fått lokal anpassning, därav Dalhalla. Arenan, som rymmer ca 4000 personer är storslagen. Jag som inte varit där innan bokstavligen tappar hakan när jag går den lilla stigen från parkeringen och denna pärla uppenbarar sig i sin storhet.

I måndags var det en sk tropisk natt, dvs temperaturen imagesteg aldrig under tjugo grader. Ja ibland ska man ha tur, vi var laddade med tröjor, filtar och regnponchos men inget av detta behövdes. Jag satt med en tunn klänning och en tunn tröja över axlarna under hela konserten, unikt. Det enda som förmörkade kvällen var den mycket stora skogsbrand som härjade och som forfarande inte är under kontroll, utanför Sala. Röken därifrån låg som ett dis över Siljan och det luktad verkligen brand. Tankarna går till alla de som bor i området och till de många människor som arbetar med att släcka branden.

Så var det då dags för Tomas Ledin. Medan jag satt där och filosoferade slog det mig att det är en artist som  varit  närvarande under hela mitt liv. På olika sätt under livets olika skeden. I över fyrtio år har han stått på scenen och gör det forfarande med bravur. Jag kommer ihåg 1972 när han som tjugoåring vann Melodifestivalen med låten Då ska jag spela. Det var en uppstickare som jag gillade, men en låt som aldrig finns med på hans  reportoar nu för tiden – synd tycker jag. Tomas – du kan väl göra om soundet lite och ta med låten vid nästa turné!

Konserten på Dalhalla innehöll ganska mycket av det nya som Tomas skrivit om sina somrar vid Höga

Vi är ju i Dalarna

Vi är ju i Dalarna

Kusten och hans relation till sina farföräldrar. Han berättar ömsint och trovärdigt en del av sin levnadsberättelse från den tiden. Låtarna ackompanjeras av Höga Kustenkapellet och det är akustiskt. Det behövs inga öronproppar , vilket är skönt. Ibland klämmer han till med någon gammal hit och då får han igång publiken ordentligt. När jag tittar mig omkring så kan jag konstatera att de flesta är i min ålder, plus minus tio år, och delar samma upplevelse av Ledin. En Ledin som fortfarande skriver trallvänlig musik, men som hela tiden har utvecklats som artist.

Jag gilla flera av hans nya låtar, Farfar gick i tåget, Är du oäten (? säger stavningsprogrammet på Ipaden) pojk och Jag ror – tycker jag är bäst. När extranumret Just nu, framförs står hela publiken och sjunger mer så det får bli ett nummer till!

En sak till som jag måste kommentera. Han är riktigt snygg Tomas. Det tyckte jag inte när jag var fjorton och

Åkerblads i Tällberg

Åkerblads i Tällberg

han tjugo. Jag gillade musiken men han blev aldrig någon tonårsidol i traditionell mening. Med mer mogen ålder har i alla fall jag andra kriterier. Jag imponeras både av hans välbehållna yttre och goda fysik och på det sätt han äger scenen och sin publik. Hittills har han bara blivit bättre med åren.

Nu är säsongen på Dalhalla nästan slut, men det är några konserter kvar. Om du har lite tid över så är det något att fundera över. Varför inte en liten minisemester till Dalarna. Själva bodde vi på Åkerblads i Tällberg www.akerblads.se Ett anrikt och charmigt hotell som funnits sedan 1400-talet och som fortfarande ägs av samma familj. Liksom begåvade artister har även detta ställe utvecklats och finns i år (liksom flera år innan) med i White Guide. God mat, trevlig miljö, dedikerad personal och vacker omgivningen. En del av Sverige när det är som bäst.

Drömmen om Skärså

Skärså 1 Skärså 2 Skärså 3Sommaren 2012 bestämde vi oss för att göra en resa med egen båt längs Norrlandskusten. Målet var att hinna till Umeå, där jag bott i 14 år och har mycket av mina rötter, för att sedan återvända till Stockholm och Lidingö. Vi hade bara två veckor på oss och det visade sig att vi inte skulle klara sträckan på den tiden. Det handlade om semesterdagar – ni vet. Under resan började vi forma planerna för hur vårt nya liv skulle bli. Så här i efterhand tror jag att begränsningen i att ha semesterdagar att ta hänsyn till var en viktig katalysator för beslutet att ge oss själva mer frihet över våra liv. I vilket fall kom vi på vår färd upp till Höga Kusten och Ulvöarna där vi vände. Jag kan verkligen rekommendera alla båtägare och presumtiva båthyrare att prova den resrutten. De flesta har rest E4:an norrut men att uppleva samma sträcka från sjösidan ger en helt annan upplevelse. Dels ger det en visuell bild av alla industrier som finns längs kusten. Alla sågverk och massafabriker som är en del av den svenska industrialismen. Inte alltid så vackert att se på men en påminnelse om en viktig del i uppbyggnaden av vår välfärdsstat. Förutom dessa monument finns det på många ställen en vacker skärgård. Ett eldorado för den som inte vill trängas med alla andra semesterfirare.

På vår resa norrut blev den lilla fina fiskarbyn Skärså en av våra natthamnar. Vi la till vid en gästbrygga nedanför Restaurang Albertina www.albertina.se tillsammans med två andra båtar (ingen trängsel trots att det var i början av augusti). Middagen åt vi på restaurangen, som är en av Hälsinglands mest besökta. De har goda fiskrätter, trevlig personal och läget är enastående vackert. När vi satt där och åt började vi samtala med ett trevligt sällskap vid bordet bredvid. Vi frågade lite om samhället och de delade generöst sina kunskaper, erfarenheter och intryck. Bland annat fick vi veta att det fanns ett fint hus med sjötomt till salu. Det väckte vår nyfikenhet. När vi kom tillbaka till båten kollade vi Hemnet – vilket hus, vilket läge och vilket fynd! På morgonen tog vi en promenad och lokaliserade stället. En pärla mitt i Hälsinglands fina skärgård, med egen hamn och sjöstuga. Det gav mersmak.

På vår fortsatta färd på Bottenhavet utvecklade vi tankarna om att ändra livsstil. Flytta till Frankrike och skaffa ett fritidsboende i Sverige. Frågan var då – ska vi ha vårt fritidsboende i Skärså? På vägen tillbaka blev det fina fiskeläget än en gång natthamn. Vi återvände till huset med till-saluskylten. Det var ingen hemma och vi smög omkring på tomten och allting var rätt – utom avståndet till Stockholm. Sista biten hem till Stockholm hade vi många och långa diskussioner om för och emot. Vi gjorde plus- och minuslistor.

Under hösten bestämde vi oss för att ta steget. Boende i Frankrike hade vi redan och villan på Lidingö skulle vi sälja. Frågan var vi skulle ha vårt fritidsboende kvarstod dock. Vi återvände till Skärså under hösten och träffade mäklaren för en visning av fastigheten och önskade nästan att vi skulle bli besvikna. Då hade det varit så mycket lättare att avskriva projektet. Men nej, vi skulle behöva ta vårt beslut grundat på avståndet inte på skicket.

Hur vi än försökte övertala oss själva om att ”det tar bara drygt två timmar till Arlanda” eller ”det finns gott om utrymme för familj och vänner att bo över” så la vi så småningom ner projektet. För oss är det trots allt närheten till nära och kära som är viktigast. Innan vi bestämde oss definitivt ringde vi mäklare för att kolla och ja, huset var sålt. Och där tog den drömmen definitivt slut. Istället valde vi att köpa en tomt i Stavsnäs By och där skapa något nytt tillsammans och vi är så nöjda med det. Vi gjorde i alla fall en resa som vi testade på olika sätt och vi hade roligt under tiden även om vi inte blev Skärsåbor. Inte den här gången i alla fall.