Barnbarn på Rivieran

Barnbarn på Rivieran

Spännande med alla fiskar

Spännande med alla fiskar

Med ett antal barnbarn och föräldralediga barn följer en hel del besök, vilket är fantastiskt roligt. Den senaste veckan har vi varit fyra generationer, vilket är extra trevligt. Det är sonen Magnus, barnbarnet Greta och mamma Margareta som varit på besök. Om ett par veckor kommer nästa familj. De i min bekantskapskrets som försökt oroa mig för att jag genom att flytta skulle tappa kontakten med min nära anhöriga kan känna sig lugna. Alla vill komma hit, särskilt nu när det är vår.

Jag har haft visst utbyte med andra mor/farföräldrar om vad vi ska hitta på med de små liven när

Vackra eller hur?

Vackra eller hur?

de kommer. Min grundinställning är att det finns mycket, ganska enkla saker, att

göra i närområdet. Detta har bekräftats genom det senaste besöket. Ibland kan det dock vara trevligt att göra en utflykt, för att upptäcka något nytt och få lite inspiration. I söndags åkte vi därför till Monaco för att besöka Akvariet http://www.oceano.mc . Utan barnbarn hade vi förmodligen inte genomfört just det besöket, men nu blev det av. Jag är ingen stor fantast av fiskar (jo som mat såklart) men det här var faktiskt intressant. Själva huvudakvariet var gigantiskt stort och tillsammans med ett antal mindre varianter inrymmer de ca 6000 arter. Allt ifrån hajar till små färgglada saker som

Tittut

Tittut

simmade runt. Vi fick också se en hel del fula fiskar liksom många utomordentligt vackra. Det jag fascinerades mest av var faktiskt färgprakten. Så många vackra färgkombinationer har jag sällan skådat på en och samma gång. Vilken inspiration för den som arbetar med tex mode eller inredning.

När vi ändå var i trakten passade vi på att besöka kyrkan där Furst Rainier och Grace Kelly gifte sig för snart sextio år sedan. By the way kan jag passa på att göra lite reklam för filmen om deras liv. En film som innehåller vackra miljöer en hel del intressant historia och en storspelande Nicole Kidman. Jag har inte varit så mycket i Monaco, men det här besöket gav mersmak. Här finns mycket mer att upptäcka och många trevliga restauranger. Jag återkommer efter nästa besök, vilket sannolikt blir via en båttur från Juan-les-pins, inom en ganska snar framtid.

Nu återgår jag till Greta, barnbarnet alltså. Hon är drygt 15 månader och gillar att upptäcka

En vacker lekplats

En vacker lekplats

världen. Det gör hon helst genom att röra sig på egen hand. Att åka vagn är ett nödvändigt ont. Som tur är så har vi nära till trevliga vardagsnöjen. Vad sägs om att gå ner till bageriet och köpa en pinfärsk croissant att smaska på till frukost, inte så dumt tyckte Greta. Där vi bor har vi också nära till havet och en trevlig strandpromenad. Där tillbringade hon en hel del tid. Något bad blev det dock inte den här gången. Det stod hennes far för.

I vår närhet har vi också en trevlig lekpark i ett fantastiskt läge nära vattnet. Här var det inga problem att stanna långa stunder, och det fanns mycket kul att upptäcka. Inte minst alla andra barn från olika länder. Det pratas franska, engelska och italienska så miljön är ganska internationell. Lekparkerna här är mycket välordnade. De är alltid inhängande och hålls rena och fräscha.

En dag tog vi ut svängarna lite och åkte det lilla tåget till Juan-les-Pins. Det är en liten mysig resa som aldrig skulle bli av utan sällskap av barn. Under färden spelas Louis Armstrong och en inspelad guideröst berättar om Antibes historia. I Juan åt vi lunch innan tåget tog oss tillbaka till Antibes.

Något som definitivt aldrig skulle bli av utan barn är att åka karusell. I Antibes har vi en riktigt fin gammal variant. Här går det att

Att åka karusell - best of

Att åka karusell – best of

rida på hästar  åka bil eller varför inte flygplan. Vilken tur att jag har barnbarn. Det hade sett fånigt ut att åka ensam. Om ett par veckor kommer det alltså fler barn och då blir det åka av igen. Det gäller att ha barnasinnet kvar.

 

 

 

 

Gott Nytt År

Greta, mormor/farmor, Astrid och Tyra

Mormor/farmor tillsammans med mina mina barnbarn. Det var inte helt enkelt att få till en bra bild för det här är inte familjen som sitter still.

Som av en händelse blir detta blogginlägg nummer 100 sedan jag startade Rivieramoments i mars 2014. Detta för mig så händelserika år i många avseenden. Jag har under ett helt år inte haft en anställning och helt och hållet bytt livsstil. Från att ha varit i den så kallade karriären med fullspäckad agenda och noggrann planering till att styra min tid och ha utrymme för spontana initiativ. Jag får ofta frågan om vad jag gör på dagarna. Frågan kommer inte otippat från de som fortfarande lever med en tight planering och är styrda av sina jobb. På något sätt är det normen. Att vara inrutad och låta sig styras. Inget fel med det, men det finns alternativ. För mig var det viktigt att helt bryta med mitt gamla mönster när jag förändrade mitt sätta att leva. Jag är en person som kan ta beslut och kan kasta loss. Uttrycket ”all in” som används lite då och då passar bra in på mig. När jag jobbade gav jag allt. Nu har jag ett annat fokus och prioriterar att faktiskt irra omkring lite och inte låta mig stressas av saker jag borde göra. Jag går ” all in” för att skapa en ny tillvaro och det går riktigt bra. Ni som följt bloggen und er året känner mig vid det här laget och vet att jag unnat mig en hel del av livets goda.

Nu har jag precis firat jul tillsammans med min familj i Sverige. Då gällde också ”all in”. Under några dagar har vi umgåtts och ätit gott. Jag är liksom familjens stormamma som älskar att samla nära och kära och jag gillar att laga mat. Umgänget kring matbordet är alltid viktigt och under jul blir det speciellt. Jag gillar svensk julmat och svenska jultraditioner. Inlagd sill, gravad lax och julskinka är bäst. I år hade vi ett riktigt fint julbord och en vacker julgran. För första gången på länge var det nu dags för tomten att komma. Jag har ju numera tre barnbarn, Tyra drygt två år, Greta ett år och Astrid tre månader. Tyra var i år tillräckligt gammal för att att förvänta sig besök av tomten. Och han kom såklart, men fick dock ingen kram av barnen. Tyra var nyfiken men vågade inte riktigt ända fram. Greta var lite reserverad och vad som rörde sig i Astrids huvud vet ingen. Av mig fick den fina och trevliga tomten i alla fall en kram.

Bara för att jag gillar svensk jul betyder inte det att jag kan tänka mig att göra något annat. Svenska seder och bruk gäller i Sverige. För några år sedan var det bara Sven-Bertil och jag som firade julen i Antibes, helt utan svenska traditioner . Det var också trevligt. Nästa år funderar vi på att göra en långresa och där ta seden dit vi kommer.

Årets största händelse har i alla fall varit att återigen bli mormor. Den här gången till lilla Astrid. Och att vara mormor/farmor är något som kommer att berika mitt liv varje år. Att följa och delta i deras utveckling är något som ju aldrig tar slut. I år har Tyra börjat prata och Greta kan gå. Båda utvecklar ständigt sina personligheter och sina färdigheter. Jag älskar att följa deras framsteg.

Bloggen har under året varit ett sätt för mig att ge uttryck för det jag har velat förmedla. Ni som läst vet att jag blandar ämnen hej vilt. Ibland skriver jag om makt och karriär och ibland lämnar jag tips på t ex restauranger. Någon gång har jag även agerat konsumentrebell. Just nu har jag inga planer på att ändra inriktning. Jag kommer fortsätta att skriva om det jag vill förmedla inom olika området. Det är en lyx som jag unnar mig. Jag tänker fortsätta att vara viljestyrd och inte händelsestyrd. Det gäller inom alla områden, Inte bara när det gäller bloggen.

Hur är det då med nyårslöften? Jo, jag har några – närmare bestämt tre. Nu är jag järv som delar dem med er. För det första ska jag träna mer strukturerat, med målet att förbättra min löpning. Jag vill klara milen under 55 minuter. För det andra ska jag gå in hårdare för att förbättra min franska, med målet att klara vardagskonversationen. Här måste jag ta mig i kragen och inse att jag behöver jobba hårdare. För det tredje ska jag ta tag i hur mina pensioner placeras, med målet att få högre pension. Detta löfte kan tyckas märkligt för en person som i hela sitt liv arbetat med pensionsfrågor, men dessa frågor är komplexa och tar tid att sätta sig in i. Det var enklare förr, med förmånsbestämda lösningar och traditionell förvaltning.

Jag vill avsluta med att önska alla mina läsare ett riktigt Gott Nytt År och tacka dig för att du läser det jag skriver. Hoppas att du vill fortsätta att följa mig in i 2015. Det kommer garanterat att hända massor av spännande saker.

Girlpower i familjen

Jag har gjort andra prioriteringar den senaste veckan, än att skriva på min blogg syftar jag på. För tredje

Stolt och lycklig mormor till ännu en liten flicka

Stolt och lycklig mormor till ännu en liten flicka

gången har jag berikats med ett litet barnbarn. Nu kräver ju inte det så mycket av mig att jag inte hinner skriva. Det är mer att koncentrationen och tankarna inte riktigt förmår att samla sig. Lyxen just nu i mitt liv är att jag kan tillåta mig att vara lite lat. I mitt tidigare karriärkliv funkade inte det. Oavsett vad som hände i omgivningen krävdes prestation, eller åtminstone fysisk närvaro (det går ju alltid att låtsas om situationen så kräver). Nu ska jag i alla fall göra ett försök och temat den här gången är därför givet. Det är mormor och farmor, men även mamma Gunilla ni får möta i det här inlägget.

Jag tänker börja med att backa drygt trettio år bakåt i tiden. Den tid då jag själv blev mamma. Mina tre barn är födda 82,83 och 89. Att få barn är märkvärdigt och du har, du har åtminstone vid första tillfället, ingen som helst erfarenhet. Varken av att vara gravid, föda eller ta hand om. För att inte tala om att uppfostra. Det är nog en viktig del av hur livet fungerar. Meningen är att lära sig efter hand och ta med sig sina erfarenheter i det fortsatta livet. Jag har alltid varit nyfiken och som utgångspunkt haft att jag kommer att klara det jag ger mig in på. När jag nu återigen blir mormor tänker jag tillbaka på hur det var på ”min tid”. Mycket är detsamma, men mycket har också förändrats. Det som är detsamma är ju själva processen ( om jag vanvördigt och yrkessakdad får kalla, från befruktning till förlossning för för process). Vad som skiljer är framförallt hur papporna idag är mycket mer integrerade under hela den här perioden. Och den utvecklade föräldraförsäkringen förstås. Positivt!

Att få barnbarn är speciellt och jag har verkligen önskat mig en ny generation av nya små personligheter. Förr än jag kunnat ana så har jag inom loppet av två år fått Tyra, Greta och en ännu inte namngiven liten prinsessa. Tre små individer som redan förändrat mitt liv och kommer att fortsätta med det. Inte i den meningen att jag alltid ska vara barnvakt. Jo, det är jag förstås också mer än gärna när det fungerar. Den riktigt stora skillnaden är att umgänget med de egna barnen förändrats. Från vuxenmiddagar där vi suttit vid dukat bord och samtalat. Till försök att sitta samlade någon minut, vilket sällan lyckas. Allt detta är fullt naturligt och givet och en del av livets gång. Tänk om ingenting förändrades  – hur tråkigt skulle inte det vara. Många i vår ålder och i vårt umgänge skaffar hund för att tillgodose sina förändringsbehov. Det behöver inte vi och det skulle aldrig vara aktuellt eftersom Sven-Bertil inte gillar hundar. Himla tur att vi slipper att ens fundera på det.

En annan stor och viktig förändring är givetvis att få uppleva och ta del barnbarnens utveckling. Redan nu kan jag se stora skillnader mellan de små individerna. Än så länge mellan de två äldsta, men inom kort kommer den lilla bebisen också att visa sina karaktärsdrag. Det som känns lite extra roligt och spännande är att det kommer att bli en härlig tjejliga. Och jag kommer att göra allt för att stötta, lära och stimulera. som många sagt tidigare – att ha barnbarn innebär att få vara en del av det roliga. Det tunga ansvaret och arbetet åvilar föräldrarna.

Att föda barn är ett hårt arbete och att vänta på att ett barnbarn ska födas är nervöst. Till skillnad från en förlossning där du är huvudperson befinner du dig helt vid sidan och kan inte göra eller påverka någonting. I söndags visste jag att Maria hade åkt in på förlossningsavdelningen. Att ha den vetskapen gör att nervositeten blir ytterst påtaglig. Jag gick och la mig på kvällen med min iPhone på sängbordet, givetvis på högsta volym. Sömnen blev sådär, framförallt beroende på att jag inte kunde slappna av och tänkte tankar om allt som skulle kunna hända. Men också på grund av Aftonbladets nyhetsnotiser som jag inte förmått stänga av.

Vid 05:56 pep det till på ett speciellt sätt i min iPhone och jag kastade mig över den för att läsa. Det hade kommit ett efterlängtat MMS med en bild på min dotter och hennes nyfödda lilla flicka. Allt hade gått bra.  Maria mådde bra och barnet var välskapt. Jag kunde givetvis inte somna om, bara pusta ut och glädjas över livets under.

Nu har det gått några dagar och jag har redan träffat bebisen vid två tillfällen. Hon är så söt.

Med detta inlägg räknar jag med att återgå till mitt lite mer frekventa bloggande om diverse saker som jag vill berätta om. Så för er som gillar Rivieran – håll ut! Det kommer fler upplevelser och tips.  Ni som gärna läser mina reflektioner om makt och karriär kommer också att finna nya inlägg på det temat. Givetvis kommer det också att dyka upp något otippat emellanåt. Min förhoppning är att du fortsätter att läsa och dela det du tycker är läsvärt.

Barnbarn – utbyte mellan generationer

Barnbarn – utbyte mellan generationer

Det här är mina barnbarn, Tyra och Greta. Fina namn, eller hur? Båda är klassiska svenska namn och har gamla anor. Min mormor hette faktiskt Thyra, vilket är extra roligt och jag återkommer till henne. Förutom den kopplingen är namnen dessutom internationellt gångbara. De är tvåstaviga och går enkelt att uttala på diverse språk. Bra tänkt av mina barn. Som ni ser är det inte bara namnen som är fina. De är två små charmtroll där personligheten växer fram för varje dag som går. Jag har berättat om dem tidigare och skulle kunna skriva hur mycket som helst om dem ur många olika perspektiv. Nu är detta en blogg så jag kommer att begränsa inlägget, men innan jag kommer in på dagens tema så vill jag göra tummen upp för att vara mormor och farmor. I ärlighetens namn hade jag hoppats ett tag men inte tagit något för givet. När det händer så går det undan och livet blir inte vad det varit. Vilken klyscha förresten – ingenting blir någonsin som det varit, allting utvecklas förhoppningsvis.

Att få egna barn är en sak och att få barnbarn är något helt annat. Som förälder är du osäker i början och jobbar hela tiden för att räcka till. Du ska se till att barnen får mat, kärlek och uppfostran under alla skeden i deras liv. Och du har ansvar för att familjen fungerar som helhet. Du vill alltid väl och gör allt för att det sk livspusslet ska fungera. Givetvis växer du med uppgiften och trots alla misstag som begås brukar det för det mesta gå vägen. Alla som blir föräldrar har ju en egen barndom att relatera till och det är en del av livets gång. Med den erfarenheten i bagaget blir de flesta lite mer ödmjuka än innan de skaffade barn och förståelsen för ens egna föräldrars agerande ökar. Visst finns det i de flesta relationer gamla ”surdegar” som kan ligga och jäsa, men du väljer själv om du vill underhålla den processen eller inte. Min uppfattning är att livet är för kort för att älta och ägna tid åt att reda ut händelser bakåt i tiden. Det lönar sig sällan. Välj istället att se framåt och var inte långsint.

Som mor- eller farförälder har du en annan roll och den är väl så viktig. Tyvärr förlorade jag min farmor, som hette Helga, när jag var i tvåårsåldern. Jag har därför inget minne alls av min henne, som jag har förstått var en enastående kvinna. Hon var, varm, intelligent, driftig och modern. Hennes sätt att uppfostra min pappa måste ha varit nydanande för den tiden. Han fick bl a lära sig att laga mat och pappa är fortfarande min absoluta förebild när det gäller kokkonsten. In i det sista stod han vid grytorna och var den givna auktoriteten i köket. Min mormor, som ju hette Thyra, fanns däremot med länge i mitt liv och var en viktig person för mig under hela min uppväxt. Det viktigaste minnet av henne nu när jag har perspektiv är att hon alltid stod på min sida när det var tjafs under tonårstiden. När föräldrarna var stränga var mormor förstående osv. Nu var jag en ganska påhittig person under tonåren och behövde givetvis en del gränser, men det var en trygghet att alltid ha mormor som var med och balanserade och i smyg berättade att hon var på min sida. Mormor var också busig – hon gjorde saker som inte var tillåtna. Det begicks inga grova brott, men vi kunde t ex gå upp på natten och palla frukt i grannens trädgård.

Nu är det jag som är mormor och farmor. Det är jag som ska hitta min roll i relation till de här små liven och förhålla mig på ett någorlunda begåvat sätt, när det gäller uppfostran alltså, till deras föräldrar. Redan när de är så här små kliar det i fingrarna att busa till det lite. Vilken mormor eller farmor vill inte njuta av lyckan att får skämma bort med något gott eller slarva lite med sovtider. Med Tyra som närmar sig två år har jag kommit lite längre när det gäller at ta ut svängarna. Nej, så farligt är det inte. I dagsläget handlar det om en glass eller något extra åk med karusellen. Greta är starkt på gång och hon kommer också att få lite onyttigt sliskigt, så det så.

Det allra viktigaste i rollen som mormor och farmor är trots allt att bidra till barnens utveckling. Att ta en aktiv del i att göra flickorna till trygga, självständiga och starka personer. Jag har så mycket erfarenhet som jag vill dela med mig av och funderar ofta på hur jag ska förhålla mig. Vad kan jag lära dem och hur ska det gå till? Det finns några saker som jag tycker är extra viktiga. Sätta gränser och så är föräldrarnas uppgift.

Till att börja med kommer jag alltid att försöka bygga självförtroende. Ett gott självförtroende, givetvis utan att vara egoistisk, bygger möjligheter. Du kan om du vill, du är duktig och du har potential – kan inte sägas för många gånger. Genom att vara stark som person kommer du också att räcka till för andra. Är du trygg i dig själv är det lättare att vara generös och tolerant.

Jag kommer också att heja på dem i deras ambitioner och inte försöka ändra på dem. Vill någon bli fotbollstjärna, kärnfysiker, eller flyga till månen, så javisst – mormor/farmor är den givna supportern. Så länge det inte är förenat med fara för eget eller andras liv är jag på, som det heter.

Det är också viktigt att försöka ge dem perspektiv och vidga deras vyer. Se till att de blir öppna, intresserade och lyhörda världsmedborgare och samtidigt bidra till att de får en stark inre kompass. De kommer att ställas inför många frågor som inte alltid är enkla. En del svar går att finna i regler och instruktioner, men ytterst handlar det om att lära sig att navigera.

Som mormor/farmor till flickor känns det extra viktigt att de också får lite råd om och stöd i, hur de kan ta plats och göra sig hörda och synliga. Det hänger ihop med självförtroendet, men jag har också en önskan att de ska bidra till att göra skillnad. Fortfarande är ju mannen normen i samhället och utvecklingen går inte särskilt snabbt framåt.

Sist men inte minst kommer jag att finnas där när det behövs en vuxen som inte är mamma eller pappa. Jag lovar att jag kommer att vara obotligt lojal om de behöver stöd och när de förhoppningsvis berättar hemligheter. Diskretion är en hederssak.

Barnbarn, barnvakt och bord

 

Barnvakt till världens finaste

Barnvakt till världens finaste

Nej, jag har inte slutat blogga. Jag har varit barnvakt och dessa båda sysselsättningar är inte förenliga. Särskilt inte om det ingår en flytt mellan två bostäder och en transport av ett bord mellan Sundsvall och Stavsnäs. Sedan jag skrev mitt senaste inlägg, det som slutade med att jag hade en älg utanför fönstret, har det varit minst sagt full fart.

Vi, jag och min man, gillar att samla nära och kära omkring oss. Det har just nu fått till följd att vi de senaste två månaderna endast har haft några få kvällar på tu man hand. Vi klagar inte över det, motsatsen hade varit betydligt värre. I kväll tror vi att det bara blir vi, men det går inte att vara helt säker.

I fredags kväll grillade vi tillsammans med några av våra barn, deras respektive och det äldsta barnbarnet, Tyra drygt ett och ett halvt år gammal. Vi hade det trevligt och laddade för en flytt dagen därpå, som vi alla på olika sätt skulle vara inblandade i. Det var Maria (min dotter), Per (hennes man) och Tyra som skulle flytta. Min roll i projektet var att vara barnvakt till Greta, som är det yngsta barnbarnet drygt fyra månader. Gretas pappa Magnus (min son) skulle hjälpa till med flytten och Erica (hans fru) skulle på möhippa och för första gången lämna sin lilla dotter. Till mycket trygga händer om jag får säga det själv. Som medhjälpare hade jag Maria och Henrik (min son) och Tyra deltog också. Hänger ni med? Dagen förlöpte utan incidenter. Det enda som tillstötte var att lilla Greta, som alltid är glad och godmodig, absolut inte var intresserad av bröstmjölksersättning. Hon blev helt enkelt förbannad när jag försökte fresta med lite mjölkersättning i tetrapack. Jag tror att hon med det visade prov på ett inneboende temperament. Något jag säkert får anledning att återkomma till.

På lördagskvällen följde Tyra med mig hem för att bo hos oss – utan föräldrar. De sov första natten i sitt nya hus – utan barn. Dels för att kunna pusta ut och få en ordentlig nattsömn och dels för att snabbt komma i gång med allt pyssel som det innebär att skapa ett nytt hem. Tyra som hjälpreda skulle dessutom sannolikt ha komplicerat arbetet. Hon fick istället bli sällskap till oss under söndagen. Vi skulle bila upp till Sundsvall för att hämta ett köksbord. Ett bord med en egen i historia.Bord 1

Jag växte upp i Skoghall, utanför Karlstad. Vi bodde under många år i tjänstebostäder som tillhörde Uddeholmsbolaget eftersom min pappa var tjänsteman på Skoghallsverken. Den hierarki och de strukturer som fanns i detta typiska brukssamhälle på den tiden är en historia för sig att återkomma till. Mina föräldrar bestämde sig dock för att i början av 70-talet bygga en egen villa och till denna villa införskaffades ett nytt furubord. Det var inte vilket bord som helt. Materialet var rivningsvirke från Klarakvarteren i Stockholm och var designat av Roland Wilhelmsson, Ågesta. Bordet kom så småningom att bli mitt och vi hade det i köket i Umeå, där vi bodde när barnen var små. Under ett antal år har bordet haft en undanskymd plats i en lada utanför Sundsvall i väntan på en lämpligare placering.

Och nu har tillfället infunnit sig. Bordet ska få en ny hedersplats i vårt kök i Stavsnäs. Det ska bli en plats för barnbarnen att äta, rita och baka. Visst är det roligt när gamla ting som har en historia får en ny chans och tänk om de kunde berätta. Så många middagsdiskussioner, hemliga samtal, barnkalas, gräl och partyn som just det här föremålet fått ta del av. Det är nog tur att det är väl förborgade hemligheter som är gömda i det massiva träet.

BordI söndags begav vi oss till Sundsvall. Med oss hade vi Tyra. Efter fyra timmar och femton minuter var vi framme. Tyra somnade vid Gävle och vaknade inte förrän vi var framme. Härligt att klara sträckan non stop trots barn i bilen, vilket vi var mycket nöjda med. Ja – hon fick mat direkt när vi kom fram och hon fick lite färdkost innan hon somnade. Väl framme baxade vi upp bordet på biltaket med tacksam hjälp av Peter och min syster Karin. Vid den tidpunkten var det mycket spring i Tyras ben och vi hann med såväl lekpark som att vända upp och ner på Karins lägenhet. När vi senare på kvällen satt och åt middag sa min man – jag förstår mig inte på män i sextioårsåldern som väljer att skaffa nya barn.

I går åkte vi hem med bordet på taket. Under den här resan blev det matstopp i Hudiksvall och sedan somnade Tyra. När hon vaknade igen behövde hon underhållning – tack och lov för att det finns Spotify. Det är förövrigt ganska trevligt att lyssna på och sjunga med i barnvisor. Imse vimse spindel är just nu favoriten. När vi sedan kom hem var det som att släppa ut en kalv på grönbete. Det gick inte att missta sig på lyckan i Tyras blick när vi släppte ut henne på vår tomt fylld av jordhögar. Efter lite mat och en dusch kom hennes pappa och hämtade henne och klockan nio sov vi gott.

Nu har ni förklaringen till varför det blev lite lång tid mellan inläggen och ändå har ni bara fått den korta versionen.

Dagens Rivieramoment

Dagens Rivieramoment

Här har Sven-Bertil fångat ett härligt Rivieramoment. Jag har inte hunnit skriva idag och ni förstår säkert varför.

Det blev inte riktigt som jag tänkt mig

Det blev inte riktigt som jag tänkt mig

Från början tänkte jag använda rubriken ”det blir inte alltid som man tänkt sig”, men så kom jag på mig själv. Jag har ju  bestämt mig för att alltid skriva i jag- eller viform, och undvika att använda det diffusa ordet man. I mitt förra inlägg berättade jag att jag samlat på mig mycket lärdom genom att ta intryck av kloka personer genom åren. Ett förhållningssätt som jag knyckt med stolthet är att aldrig säga ”hur är det tänkt”. Det är alltid någon eller några som tänkt. ”Det” är inte tänkt , ”man” tänker inte heller  Jag gillar i det avseendet det raka språket och att ta ansvar för tankar och agerande. Om jag går fel i min ambition när jag skriver på bloggen får ni gärna korrigera mig.

Vi har en trevlig lägenhet i Antibes, med utrymme att ta emot gäster. I den period vi nu befinner oss har vi planerat in besök av släkt och vänner i en omfattning som känns bra. Mitt i detta ringer min dotter Maria och undrar om hon inte kan få komma ner med lilla dottern Tyra, som har barnastma och skulle må bra av Medelhavsklimatet. Det skulle förövrigt bli hennes sjunde resa till Antibes under hennes 18 månader långa liv. Hur lätt hade jag att säga nej till en sån propå? Jag kan vara tuff och bestämd, men är extremt svag för mina barnbarn så mitt hjärta veknade.  Från den ena dagen till den andra så var de här. Tyra, som hade varit sjuk en längre tid och hade jobbigt med andningen när hon kom blev successivt bättre. Då kom nästa fråga – kan vi få stanna en vecka till för det snöar i Sverige och det är inte bra för astman? Vi skulle visserligen få besök av goda vänner från Sverige, men jag tyckte inte att det var något större problem, även om vi tänjde på gränserna. Maria och Tyra kunde ju klara sig själva medan vi umgicks med våra vänner.

Tanken hade jag tänkt rätt, men verkligheten blev en annan. Maria drabbades av kraftig matförgiftning och i söndags morse var hon så dålig att vi fick skjutsa henne till ett akutsjukhus där hon blev inlagd i ett och ett halvt dygn. Helt plötsligt var vi alltså barnvakter till en mycket livlig liten tjej, samtidigt som vi skulle leva vuxenliv med våra kompisar. Tack och lov har de också barn och barnbarn och hade förståelse för situationen. Då insåg vi hur givande det är att umgås med genuint positiva människor. Vi gjorde det bästa av situationen och ingen blev irriterad. När Tyra lagt sig konstaterade vi att vi fyra med all samlad erfarenhet är utmärkta barnvakter och vi är som allra bäst när föräldrarna inte är med. Vi är ju rutinerade och trygga och har dessutom barnasinnet kvar. Sista kvällen  skrattade så vi tjöt åt en ”tåramsa” som vi tränade på tillsammans. Tänk er fyra vuxna  personer sitta i en soffa med fötterna i luften och träna på att lära sig stortån, tåntån, tontillan, tillinosen och lilltuppan.

Det gäller att se möjligheterna och aldrig missa tillfälle till ett gott skratt.