Årets rosévin är här

Årets rosévin är här

imageEller rättare sagt det är 2015-års skörd som nu börjar säljas. Även om rosévin kan drickas året om så visst är det extra gott att dricka när solen skiner. Att sitta ute och njuta med ett immigt glas i handen hör våren och sommaren till.

Rosévin är inget lagringsvin som mår bra av att sparas. Många producenter och detaljister rear därför ut föregående års upplaga när en ny finns på hyllan. Det kan många gånger innebära möjlighet att fynda, för de flesta av vinerna är drickbara även nästa säsong. Men provsmaka för säkerhets skull.

Besök hos en av våra absoluta favoriter - Carpe Diem från Cotignac

Besök hos en av våra absoluta favoriter – Carpe Diem från Cotignac

I måndags hade vi nöjet att besöka en vinmässa i Mandelieu. Det var en mässa där 170 lokala producenter presenterade sina viner och det var fokus på just rosé. Mässan var avsedd för professionella inköpare av olika slag men vi lyckades slinka in ända. Med ett glas i handen gick

vi runt och pratade och provsmakade. Gott och trevligt. Någon som vi särskilt noterade var det förhållandevis stora utbudet av ”bioviner”. I den fina katalog fans det också angivet under respektive producent var de befinner sig, ja, nej eller på gång, när det gäller certifiering.

En fantastisk katalog, bara den var värd en resa

En fantastisk katalog, bara den var värd en resa

Längst in i lokalen fanns något som måste betraktas som extra osvenskt. Mängder av roséviner stod uppställda i olika kluster och det var fritt fram att ta för sig. Ja, det fanns också mängder av spottkoppar  utställda.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det bådar gott inför sommaren när det gäller rosévin från Provence. Utbudet är stort och det finns alla varianter, allti ifrån lätt ”bersåvin” till tyngre varianter som passar till olika maträtter. Rosévin är verkligen både gott och festligt och passar i de flesta sammanhang. Årets upplaga kommer inte att göra någon besviken.

Carpe Diem

Carpe Diem

Jag fortsätter i njutningens tecken. Idag har vi fantastiskt väder här i Antibes. Det känns ungefär som svensk sommar. Just nu har vi besök av min mamma Margareta och min son Magnus med familj. Familjen består, förutom av Magnus, av Erica och lilla Greta som är tre månader. Idag begav vi oss till strandpromenaden i Juan-les-Pins för att avnjuta en lunch i solen.

Ja, det är ett av mina privilegier just nu – att fånga dagen och att ta emot och umgås med nära och kära. Idag är det visserligen söndag, men det kunde lika gärna ha varit vilken vanlig veckodag som helst. Jag nyper mig själv i kinden lite då och då för att känna att det verkligen är sant. Så långt från alla måsten, tider att passa och semesterdagar att hålla koll på.

Jag har inga som helst problem med att inte ha en inrutad tillvaro. Många frågar om jag inte har abstinens, från fullbokad agenda till fri tid. Visst hade jag funderat på hur det skulle kännas och det hade kanske varit mer ”politiskt korrekt” att säga att jag ”började klättra på väggarna” efter några veckor. Faktum att jag efter ganska kort tid som icke anställd har anpassat mig utmärkt till mitt nya liv. En orsak till det tror jag är att jag faktiskt alltid haft rejält med distans till min roll som anställd. Jag har alltid varit klarsynt och insett att jag varit efterfrågad i egenskap av medarbetare, chef eller nyckelperson i något avseende. Ett företag är ett företag. Den dagen du går ut genom dörren så är du en parentes. Tro aldrig något annat. Du kan ha skapat bra personliga relationer och genom jobbet fått vänner för livet, men själva företaget har ingen själ. Här har jag en mycket krass inställning. Jag citerat mig själv från ett tidigare inlägg ”ett jobb är ett jobb”. Se till ha roligt på jobbet och en bra arbetsgivare, men bygg inte hela din tillvaro kring ett företag där du är anställd.

voile blanche 1

Idag gick vi i alla fall till Juan-les-Pins för att äta lunch. Antibes och Juan-les-Pins är samma kommun och det tar ungefär 15 minuter att promenera emellan. Vi valde min favoritrestaurang på strandpromenaden, nämligen La Voile Blanche, www.plagevoileblanche.com, vilket betyder det vita seglet. Det är en supermysig familjeägd restaurang (och plage). Tidigare har familjen drivit restauranger i Paris och Le Vieux Murs i Antibes. Nu står pappan, som haft stjärnor i Guide Michelin, i köket och dottern driver rörelsen. De har en prisvärd tvårättersmeny som oftast innehåller fiskrätter. Till det kommer ett trevligt och förekommande bemötande. Vi kände oss välkomna och sedda.

Jag är fortfarande proppmätt och sitter på balkongen, med markisen nere som skydd mot solen, och skriver. Under förmiddagen fick jag hjälp av min son Magnus att utveckla en del funktioner på min bloggsida. Det där med teknik är inte min starka sida men jag är bra på att ta hjälp. Så kära läsare – ni kan förvänta er att allt inte är perfekt men jag jobbar som alltid med ständiga förbättringar.

photo3