När ska de upptäcka att jag är en bluff?

AgentVad kommer nu detta att handla om undrar några, medan vissa anar vad som döljer sig bakom rubriken. Det var ju ett tag sedan jag skrev om makt och karriär. Hela den härliga sommaren har ju inbjudit till att skriva om ännu viktigare saker i livet (än makt och karriär alltså). Nu är det i alla fall dags igen och visst är det kombinationen av och dynamiken i nöjen, allvar, glädje, sorg, diverse utmaningar, jobb och privatliv som gör livet så intressant och spännande. Jag vill alltså inte på något sätt förringa att det finns mycket positivt med makt och karriär, men det gäller att ha distans och se till att dra nytta av alla de fördelar som erbjuds en person med inflytande. Alltför många skördar heller inte frukterna av ett långt yrkesliv, trots att möjligheterna finns.

Hur är det då med bluffen? Jo, jag har många gånger under mitt yrkesliv funderat på varför jag har tagit mig fram så väl. Jag har visserligen inte nått den allra högsta toppen, men ändå lyckats klättra ganska bra. Givetvis har jag också åkt på smällar, halkat ner några pinnhål för att sedan knalla vidare. Det har varit motgångar som ibland fått mig att tvivla på mig själv, men jag har ändå lyckats ta mig upp. Många gånger har jag tänkt att det är ju inget speciellt med mig. Det finns så många som är mycket smartare, mer drivande, bättre ledare, mer visionära och framförallt mer analytiska än jag. Undrar när någon ska peta hål på bubblan? Komma fram till mig en dag och säga – det har blivit fel. Du är inte alls så bra som vi trodde – du har bara varit bra på att spela teater.

Jag vet att jag delar de här tankarna med många. En gång när jag lyssnade på en föreläsning av en konsult, inom ledarskap, berättade hon att det var den vanligaste oron som hennes klienter hade – när ska de upptäcka att jag är en bluff. Själv har jag genom åren pratat med flera framgångsrika personer (kvinnor mestadels) i min bekantskapskrets som också tänker likadant. Hur kommer det sig att det går så bra för mig? Jag är ju inte särskilt speciell.

Puh – nu är jag i mål. Jag har lagt karriären bakom mig och hoppat av alldeles frivilligt. Innan någon upptäckt att jag är en bluff. Framåt kanske jag gör någon annan typ av karriär – vem vet. Den kommer i så fall att bli betydligt annorlunda.

Varför har jag och många med mig tänkt och tänker de här tankarna? Jag vet faktiskt inte, men det bottnar sannolikt i att ha höga krav på sig själv. Det i kombination med en övertro på andra människors kapacitet och förmåga – det finns alltid de som är bättre. Min känsla är också att det är vanligare bland kvinnor än bland män. Det klassiska exemplet är ju att män söker jobb även om de bara uppfyller ett fåtal av de utsatta kriterierna, medan kvinnor helst vill bocka av samtliga.

Nu vill jag komma till mitt mogna råd – sluta tänka dessa tankar om du vill göra karriär. Och eftersom jag vurmar speciellt för fler kvinnor på ledande positioner så riktar jag rådet speciellt till er, unga kvinnor. Rådet gäller dock i lika hög grad unga killar. Tänk att jag duger. Jag är duktig, jag har idéer och jag vill skapa något. Med makt kommer inflytande och det är bra. Med makt kommer också ansvar och det förpliktar. Våga använda din kreativitet och din drivkraft, men se till att ha en stark inre kompass. I den värld vi nu lever i är det allt viktigare. Det finns många regler och det finns mycket att förhålla sig till. Det finns också många orättvisor och mycket som behöver förändras. Världen behöver modiga ledare. Har du tagit dig till en maktposition är du (i de allra flesta fall) duktig. Ifrågasätt aldrig det, men var lyhörd för att utvecklas och ta ditt ansvar.

Tyvärr finns det också ett antal maktpersoner som inte duger och som faktiskt är en bluff. Jag har stött på några genom åren. Vissa blir kvar för att de är skickliga på att spela spelet, glida runt och säga de rätta sakerna och vissa för att de har de rätta kontakterna. Inte alltför sällan i kombination. De flesta av dessa är män och samtliga är fega och deras chefer är ännu fegare. Jag genom åren stött på ett antal exempel där höga chefer gjort ett rejält dåligt jobb, alternativt varit mer eller mindre psykopater (ja jag vet att det är ett dumt begrepp men ni förstår vad jag menar) men ändå lyckats klamra sig kvar. Receptet kallas ofta svågerpolitik.

Jag undrar ibland vad det beror på att jag tagit mig fram i yrkeslivet, helt utan kontaktnät från början. I grunden tror jag att det handlar om självkänsla och självförtroende i kombination med massor av energi. Hos mig har det skapat en inre trygghet och det har gjort att jag vågat och haft förmågan att dra nytta av medgångar och hantera motgångar.

Hoppas att dessa tankar och reflektioner kan bidra var du än befinner dig i livet. Om du själv, eller någon i din nära omgivning, tvivlar på din/sin förmåga, se till att skaffa ett bra nätverk. Sök upp de som ger dig energi och stimulans. Spänstiga möten med intressanta människor är det bästa som finns.

Energi, mod och fantasi

Jag har förmånen att vara utrustad med en hel del energi, mod och fantasi. När jag reflekterar över mina år som aktiv i yrkeslivet så landar jag i att det var de egenskaperna som gjorde att jag kom ganska långt i min yrkeskarriär. På senare tid har jag dock fått upp ögonen för att jag med åren blivit mycket mer bekväm, utslätad och anpassad än vad jag var för sådär 30 år sedan. Inte särskilt konstigt egentligen, med åren slipas de flesta till och det kan för vissa vara av godo men för mig hade det gått för långt. Jag började faktiskt ogilla mitt eget beteende. En av många anledningar till att jag valde att byta livsstil var att jag ville hitta tillbaka till det som är mina styrkor. Så här tänker jag.

Energin är nödvändig som motor om du ska åstadkomma något. Det gäller dock att rikta energin åt rätt håll och det gäller att samla kraften. Jag har massor av energi, men behöver stimulans för att få ut den fulla potentialen. Ni som läst mitt tidigare inlägg om ”meningslösa möten” vet vad jag menar. Trots att jag alltid tagit ansvar för att träffa intressanta och stimulerande människor så kom jag till en punkt när det inte räckte. Jag insåg att jag tappade tempo och det ogillade jag starkt. Så småningom insåg jag att det var dags att ta ett omtag. Jag vill fortsätta att vara ett energiknippe.

Mod och civilkurage är alltid viktigt och det är särskilt viktigt om du är ledare. Du måste våga driva och stå upp för det du tror på likväl som du måste säga ifrån när något känns fel. Här kände jag att jag hamnat i en ond spiral. Det är så lätt att bli både slätstruken, feg och bekväm med åren. Jag måste därför motvilligt erkänna att jag blivit alldeles för politiskt korrekt. Många år i stora organisationer har präglat mig och jag har utvecklat min diplomatiska förmåga. Att vara diplomatisk är i sig ingen nackdel. Diplomati behövs för att få människor att samverka och är ett viktigt smörjmedel i det organisatoriska maskineriet. Det som stör mig är att den del av mig som är modig har succesivt kommit till korta. Nu får det vara slut med det och jag kommer att återkomma som ”tyckare” i olika frågor här på min blogg.

Fantasi, kreativitet och påhittighet har alltid varit viktigt för mig. Redan som liten var jag bra på att komma med idéer och i kombination med energi och mod sett till att genomföra en hel del av dem. Även i yrkeslivet har jag haft en hel del fantasi och alltid gillat att komma på nya grepp. Jag är absolut ingen förvaltare och har alltid trivts bäst i utvecklingsfaser. Det finns så många spännande idéer och tankar att pröva och jag känner att jag vill få större möjlighet att under frihet pröva mina vingar. Att starta den här bloggen var ett steg mot att testa något nytt. Att ge sig ut i den här världen med sina tankar, erfarenheter och tips är början på en ny och spännande resa.

För mig sker utveckling alltid i interaktion med andra. Jag har ambitioner med bloggen och nu testar jag mig fram. Min förhoppning är att du som läser går in och kommenterar.

Livet är för kort för meningslösa möten

Vem är det som kör egentligen

Vem är det som kör egentligen

Ibland när jag går från ett möte kan jag känna mig upprymd och fylld av energi och nya idéer. Mötet kan vara arbetsrelaterat men det kan också vara en lunch, en tjejträff, en middag, ett spontant samtal eller ett organiserat event. Det kan faktiskt även vara ett möte med det skrivna ordet eller en upplevelse av typen film eller teater. Jag är personligen mycket känslig för och påverkas av det här med energi. Mötet med andra människor har alltid varit det som tagit mig framåt. Jag behöver bränsle för att fungera och utvecklas. Bränsle som ger energi får jag i interaktion med andra. Förmodligen är det därför jag valt att vara ledare under så många år. Givetvis i kombination med att jag tycker om att påverka.

Det är mitt liv och det är jag som bestämmer över det. Jag har därför bestämt mig för att livet är för kort för att umgås med människor som bara tar och inte ger energi. När jag har behov av en energiinjektion, har idétorka eller är allmänt uttråkad, brukar jag se till att skapa möten för att få draghjälp med att komma vidare. Jag har förmånen att ha en stor familj, många goda vänner och ett stort nätverk. Jag har också förmånen att vara nyfiken och öppen för nya kontakter. Det gör det möjligt att situationsanpassa – rätt möte beroende på läget.

Lika viktigt som det är att ta eget ansvar för att få och skapa energi är det att undvika energidränage. Jag har varit på många mötet (av diverse slag) som efteråt har känts helt meningslösa och i värsta fall tömt mig på energi och självförtroende. Precis som jag försöker se till att skapa positiva möten och delta i det jag gillar, undviker jag negativa möten och det jag inte gillar.

I arbetslivet finns det många möten som det inte går att styra över. Att delta ingår i rollen. Nu när jag reflekterar över mitt val att lämna karriären inser jag att även detta har varit en pusselbit inför beslutet. Hur många timmar har jag suttit på möten som inte tillfört mig ett dugg utan snarare dränerat mig på energi? Retorisk fråga där jag vet att många känner igen sig. Sätt dig och tänk efter – för de flesta blir det många timmar, dagar och år. För mig är det lite av en befrielse att slippa instängdheten på trista möten. En riktig aha-upplevelse faktiskt.

I privatlivet finns det också möten som är meningslösa. Vi har väl alla varit i det läget att vi ”borde bjuda igen”. Ja, så kanske det är enligt någon slags etikett, men vem bestämmer det? Bestäm själv och bjud några som är roligare istället. Eller någon som gärna vill lunchdejta, men du känner att det inte tillför något. Tacka nej – och luncha istället någon som tillför energi och gör dig glad.

Min poäng med det här inlägget är att det är ditt liv och det är du som bestämmer. Med det menar jag inte att vi inte ska ta hänsyn till andra människor, nära och kära eller stötta människor som har det svårt. För mig är det sådant som tillför positiv energi. Det jag vill lyfta fram är hur lätt det är att bli händelsestyrd istället för viljestyrd. Då och då är det nyttigt att stanna upp och ifrågasätta sitt beteende. Vem är det som kör egentligen?