Hemvistintyg är bra att ha

Hemvistintyg 3Hemvistintyg är något viktigt. Det är ett intyg om var en person har sin fysiska hemvist. Att flytta till ett annat land innebär att tappa fotfästet i ett antal avseenden och att under en period inte tillhöra något land kan vara lite frustrerande. Det gick med blixtens hastighet att bli utskriven från Sverige men att bli inskriven i Frankrike har inte varit något självspelande piano. I ärlighetens namn har vi inte lidit så mycket av det, men det bygger på att vi båda är någorlunda grundtrygga och hanterar eventuella problem när de uppstår. Vart vill jag nu komma med denna inledning? Jo, jag vill berätta lite om vår flytt, som just nu befinner sig i skedet – vi har fått hemvistintyg i Frankrike. Det hände igår och så här gick det till.

Ett hemvistintyg kan du få först när du lämnat din första deklaration i ditt nya land. Här liksom i Sverige ska den lämnas in i maj. Som ni förstår är konsekvensen av det att du är hemvistlös under ett antal månader, något som ingår i projektet. Ja, jag tycker faktiskt att en flytt är ett projekt per definition. Det passar mig som drivit många omfattande och komplicerade projekt, för här får jag möjligheten att dra nytta av min kunskap och mina erfarenheter fast nu på det privata planet. Hur som helst, i maj lämnade vi vår första deklaration och har sett fram emot att få våra intyg. Enligt den advokat som hjälpt oss bör det gå relativt snabbt, vad det nu kan innebära. Varje dag har jag förväntansfullt öppnat postboxen och verkligen längtat efter ett brev från den franska skattemyndigheten, men blivit lika besviken varje gång. Jag ber advokaten att kolla upp – hon stöter på myndigheterna men ingenting händer. Inte förrän i förrgår.

När vi kommer hem efter en utflykt och öppnar mejlboxen har vi fått ett meddelande från vår advokat. Hon meddelar att det franska skatteverket,Hemvistintyg 4 eller rättare sagt den tjänsteman som ansvarar för vårt ärende, påstår att de inte fått vår deklaration. Suck, den har bevisligen skickats och sannolikt kommit bort någonstans i den franska byråkratin. I det här landet finns inga personnummer, e-legitimationer och e-deklarationer så det finns liksom inget ”system” för registrering. Vad gör vi nu då? Jag ringer och konsulterar advokaten och vi kommer överens om att vi ska lämna en ny deklaration. Att driva frågan om att myndigheten slarvat kommer inte att vara en framgångsrik metod, det är vi också rörande överens om.

Vi skrider snabbt till verket. Åker till Nice och skriver under en ny deklaration och tar kopior på mejlväxling mellan handläggaren på skatteverket och vår advokat. Utrustade med detta beger vi oss till Juan-les-Pins där Centre des Finances Publiques är beläget. Exakt 13.30, när de öppnar efter sedvanlig lunchstängning är vi där. Vi är nummer två i kön. Väl framme vid receptionsdisken försöker vi på knagglig franska att förklara vårt ärende och ber att få prata med Monsieur handläggare, vi har dock inte avtalat tid. Det kan nog gå ändå och vi får slå oss ner med en kölapp. Vi är då de enda besökarna och det går snabbt. Vårt nummer kommer upp och vi blir eskorterade av en vänlig dam till tjänstemannens rum. Han tar emot oss och vi känner båda – yes, äntligen!

Hemvistintyg 2Redan innan hade vi bestämt oss för att vara utsökt trevliga, trots att han förmodligen slarvat bort vår deklaration. Han är också trevlig, tillmötesgående och tjänstvillig. Tar emot deklarationen och säger att han omgående är beredd att stämpla och skriva under vårt hemvistintyg. Nu infinner sig nästa lilla problem. Han har slarvat bort de original som vi skickat till honom i början av året. Suck igen, trots att han letar igenom några av sina många pappershögar går våra dokument inte att finna. Vi resonerar lite fram och tillbaka och kommer fram till att blanketten borde gå att hämta elektroniskt. Då får vi veta något intressant.

På franska skatteverket har tjänstemännen inte tillgång till Internet, bara det egna Intranätet. Inget privatsurfande här inte. Tänk om det skulle vara så i Sverige – då skulle det bli uppror av dignitet. Hur gör vi nu då – här gäller det att vara konstruktiva. Vi är ju nästan i mål. Snabbast och enklast måste vara att vi åker hem, laddar ner, fyller i och skriver ut dokumenten. Och så blev det. Vår man lovade att ta emot oss igen senare under eftermiddagen. Snabba som kobror kastade vi oss i bilen, körde hem, fixade dokumenten och återvände. Nu kände receptionisten igen oss och vi fick lära oss ett nytt uttryck – rebonjour. Den här gången behövde vi inte ta någon kölapp.

Väl inne i tjänstemannarummet, för andra gången den här dagen, möter vi en leende byråkrat. Han är verkligen mycket trevlig och sympatisk, menHemvistintyg 1 jag är inte helt säker på att han har rätt jobb. Ordning och reda verkar liksom inte vara hans grej. Inte vårt problem – nu är vi nära. Vi lämnar fram våra handlingar och han stämplar och signerar – äntligen. Tacksamt önskar vi trevlig semester – han jobbar sin sista arbetsdag på fredag. Det finns även lite utrymme för small talk. Han berättar att han har en god vän i Helsingborg och vi lär honom några enkla svenska fraser.

Kontentan av det här inlägget är inte att kritisera den franska byråkratin. Jag vill bara belysa hur det kan fungera utan att egentligen lägga några värderingar kring systemet, mer än att konstatera att det finns stora olikheter mellan länderna. I Sverige är det betydligt mer kontroll och struktur, medan det i Frankrike fungerar lite mer manuellt. Båda systemen har för och nackdelar. En annan slutsats är att det inte finns någon manual typ – så här göra du när du ska flytta från Sverige till Frankrike. Om du vill göra det är det bara att kasta sig in i matchen. Det är roligt och lärorikt samtidigt som det ibland kan vara frustrerande. Att ha förmånen att få bo i Antibes – numera med hemvistintyg – är värt besväret.