Balans och ökad jämställdhet – ett möte som gav energi

Balans och ökad jämställdhet – ett möte som gav energi

Sedan jag slutat vara anställd och inte längre har en arbetsgivare som betalar medlemsavgifter och deltagande i olika sammankomster gäller det att välja med omsorg. Det faktum att jag dessutom bor i Frankrike och bara då och då är i Sverige begränsar också tidsmässigt mina möjligheter att vara närvarande vid seminarier och arrangemang. För att ändå få inspiration, uppdatering och odla det svenska nätverket är det viktigt att prioritera några organisationer och aktiviteter. Just nu är jag särskilt glad för att jag fortsatt att vara medlem i Styrelsebalans och att jag bestämde mig för att närvara vid Styrelsebalansdagen igår.

Styrelsebalans är en organisation som funnits i åtta år och arbetar för att få bättre balans i ledningar och styrelser. Det jag särskilt gillar med den här organisationen är att den verkligen präglas av en äkta vilja att åstadkomma skillnad. Genom debatt, ökad kunskap och aktivt nätverkande drivs verkligen jämställdhetsfrågan på ett konstruktivt sätt – prestigelöst och med kvalitet. Det gillar jag. Jag gillar också på det sätt verksamheten utvecklas. Den växer med en tydlig affärsidé och på ett kontrollerat sätt.

I år var det tredje gången som Styrelsebalansdagen arrangerades. Programmet var fullspäckat med intressanta föreläsare och spännande rubriker. Nu tänker jag berätta om det som gjorde mest intryck på mig.

Till att börja med vill jag ge en eloge till grundarna; Anki Kling och Lena Gustafsson. De inledde också seminariet genom att berätta om verksamheten. Stolta kunde de presentera den geografiska organisation som växt fram. Och att det nu finns verksamheter runt om i Sverige. Det finns också internationella ambitioner, med det är ännu så länge i sin linda.

Jag har i tidigare inlägg skrivit om boken Bortom glastaket. Författad av just Lena Gustafsson tillsammans med Ulrika Sedell. Under seminariet delade de med sig av slutsatser och citat. En bok som glädjande nog fått stor uppmärksamhet och spridning. Lena och Ulrika strålade verkligen av självförtroende när de berättade. Läs gärna det jag tidigare skrivit och framförallt läs boken.

Anna Wahl lärde och inspirerade

Anna Wahl lärde och inspirerade

En annan intressant föreläsare var Anna Wahl, professor i genus, organisation och leding vid KTH. Hon talade under rubriken – Ökad medvetenhet men långsam förändring. Och det blev en bra sammanfattning av det hon talade om. Hon refererade till tre olika utredningar 1993, 2002 och 2014 och visst har det rört sig sakta framåt och medvetenheten har ökat. Anna poängterade vikten av en bra analys av problemet. Varför ser det ut som det gör? Hon refererade till sammanfattningar av olika intervjuer. En viktig slutsats tycker jag är att kvinnliga företagsledare måste gå från att vara förebilder till att bli förändringsaktörer. Det tar jag till mig och det ligger i linje med min grunduppfattning. Framgångsrika kvinnor måste ta ytterligare ett kliv framåt och våga stå upp. Men också att inte acceptera allt, kraven på kvinnor i karriären är många gånger alltför höga. Det som gör mig lite bekymrad under denna föreläsning är de unga chefernas syn på jämställdhet. Om vi tror att det kommer att bli bättre när ”gubbarna” går i pension är vi farligt ute. Många unga chefer idag har bristande kunskap och medvetenhet, jämställdhet är på något sätt en icke-fråga. Farligt, farligt – här behövs ännu fler förändringsaktörer. Det går inte att slå sig till ro.

Så var det dags för eftermiddagens huvudtalare, Fredrik Reinfeldt. Hans rubrik var – tid för jämställt ledarskap. Det var en personlig, öppen och inspirerande före detta statsminister som vi fick nöjet att lyssna till. Han kom ganska snabbt in på frågan om hur rekryteringsprocesser går till eller snarare bör gå till. Detta exemplifierades med hur den förra regeringen systematiskt arbetat med transparens, öppenhet och tydliga rekryteringsprocesser när det gällde t ex att tillsätta Generaldirektörer och styrelseledamöter i

En lysande Fredrik Reinfeldt

En lysande Fredrik Reinfeldt

statliga bolag. Efter det övergick han till att prata om det kan kallade ”omsorgstrycket” och nu blev det fler personliga reflektioner. Han lyfte frågan om ökad flexibilitet – under en stor del av livet måste vi ägna oss åt omsorg av olika slag. Det är inte bara bebisar som behöver föräldrarnas tid och närvaro. Att t ex ha en sjuttonåring har också sina utmaningar, liksom att ha åldrande föräldrar. Fredrik bjöd också på några beskrivningar av vardagssituationer, som många nickade igenkännande åt. Vem i familjen är det som tar upp lappen i barnens rycksäck, där det står att det är matsäck som gäller idag? Med det ville han säga att allt inte går att lösa via föräldraförsäkringen. Han valde att slänga in några nya infallsvinklar i debatten, något som han kan unna sig nu utan direkt politiskt ansvar. Jag och många med mig ansåg att detta var ett av hans absolut bästa framträdanden. Synd att politiker måste vara så korrekta.

Azita Shariati - vilken kvinna, med makt att förändra

Azita Shariati – vilken kvinna, med makt att förändra

Så var det dags för Azita Shariate, Vd för Sodexo AB i Sverige och Danmark och utsedd av Veckans Affärer till årets mäktigaste affärskvinna. Hon öppnade sitt fantastiska anförande med att säga – jag kom till Sverige på grund av kärlek. Azita som kommer från Iran gav oss en personlig berättelse som hennes liv och karriär. Hon är precis en sådan förebild, eller kanske hellre förändringsaktör, som jag gärna skulle se fler av. En kvinna, dessutom med utländsk bakgrund, som tagit sig fram på sitt sätt och visat att det går. Hon återkom flera gånger till uttrycket ”från ord till handling”. I hennes ledarskap är det viktigt att vara värderingsstyrd och ha företagets grundvärderingar att luta sig mot. Men, handlingskraft och värderingar måste gå hand i hand. Att ta tuffa beslut är lättare om det är tydligt på vilken grund företaget står. Mångfald i kombination med lönsamhet och affärs nytta var något som Azita med stor trovärdighet reflekterade över. Jag tror också att gav oss alla en tankeställare när det gäller fördomar och förutfattade meningar. Hon avslutade sitt ”tal” med orden – handling ljuger aldrig.

Eftermiddagen övergick till kväll och det blev dags för lite mat och mingel. Full av positiva intryck och framtidstro var det sedan dags att avrunda.

Underskatta inte procenten

Underskatta inte procenten

Den här veckan är extra intressant. På söndag är det internationella kvinnodagen och det präglar en del av veckans händelser. Allt ifrån innehåll i Radio och TV, artiklar och inlägg i media, rapporter som släpps mm. Och givetvis vill jag göra ett inspel på bloggen. Det verkar för övrigt ha gått mer eller mindre inflation i så kallade temadagar, vad sägs tex om ”semikolonets dag”, ”gelehallonets dag” eller ”sjusovardagen”. Det är inget fel med att uppmärksamma olika händelser, saker eller fenomen, men det finns vissa dagar som är viktigare än andra. Internationella kvinnodagen är för mig en sådan och det finns många anledningar att stanna upp, reflektera och argumentera.

Själv ska jag den här veckan delta i tre aktiviteter som tar sin utgångspunkt i ökad jämställdhet och bättre balans mellan könen. Igår kväll deltog jag i ett medlemsmöte arrangerat av organisationen Styrelsebalans www.styrelsebalans.com där jag är medlem. Mötet ägde rum på SvD och jag återkommer till det. I kväll ska jag delta i Veckans Affärers event där Näringslivets mäktigaste kvinna kommer att utses. Jag återkommer till det också senare i veckan. På torsdag ska jag göra något extra spännande. Jag ska gå på ett releaseparty för en ny bok ”Bortom glastaket”. Boken är skriven av Lena Gustafsson och Ulrika Sedell och innehåller bl a intervjuer med 26 framgångsrika kvinnor. Jag har haft förmånen att förhandsläsa boken för att skriva några kommentarer. Boken är så intressant och spännande och jag kommer att berätta mer om den i kommande inlägg.

En av veckans intressanta läsningar är AllBrightrapporten www.allbright.se Den konstaterar hårdkokt att det går utför när det gäller jämställdheten i de svenska börsbolagen. Och antalet kvinnor på Vd-poster är t ex färre än förra året. Det finns mycket intressant statistik, analys och slutsatser i rapporten. Resultatet är i alla fall rejält nedslående. Det går åt fel håll. Några bolag har blivit bättre och några har blivit sämre och så många som 79 bolag har inga kvinnor alls i sin ledningsgrupp. Hallå – det är 2015. Vi har pratat och pratat i så många år, men det hjälper uppenbarligen inte.

Är det då intressant med statistik? Igår deltog jag alltså i ett möte på SvD där Tove Lifvendal och Maria Ludvigsson pratade under rubriken ”Jämställdhet är mer än statistik”. Det blev ett intressant möte. Vi fick lyssna på två spännande personer och det blev en hel del diskussion. Både Tove och Maria betonade starkt att det är viktigt att kvinnor inte blir betraktade som ett kollektiv utan som individer. Och att processen för ökad jämställdhet måste komma inifrån. De var därmed kritiska till att mäta och sätta mål nör det gäller könsfördelning. I den bästa av världar så vore det fantastiskt, men jag tycker att det är ett önsketänkande. Tänk om all rekrytering gjordes utifrån en objektiv syn på kompetens och ledningsgrupper och styrelser sattes samman genom att individernas kvaliteter värderades för att forma det ultimata teamet. Nu är det ju inte så det går till. Och vi måste förhålla oss till verkligheten. Därför är jag för kvotering. Inte för att det är optimalt, men för att det är ett sätt att lite snabbare förflytta oss i rätt riktning.

Det blev en del diskussion om kvotering igår och min känsla efteråt var att vi som varit med i många år och upplevt den så kallade verkligheten hade en mer krass syn i frågan. Visst är det helt rätt, rent principiellt, att driva förändringen genom påverkan och att den som vill fram måste ta plats. Verkligheten är dock en annan. Män kvoterar in män. Det är bara att läsa statistiken, som i alla fall jag tycker tillför en viss nytta.

En sak vill jag betona och det jag även gjort i tidigare inlägg. Med fler kvinnor i ledande positioner skulle näringslivet se annorlunda ut. Och då menar jag att det behövs många fler så att de/vi har möjlighet att göra skillnad. En och annan ”gisslan” klarar inte av att förändra. Även om inte jag heller vill betrakta kvinnor som ett kollektiv så finns det faktiskt skillnader mellan könen.

I tidigare inlägg har jag skrivit om SCA-härvan och att jag inte tror att det hade hänt med en kvinna på toppen. Jag vidhåller det. En kommentar som jag mött är att vi kvinnor borde ”rösta med fötterna” och bojkotta produkter från företag som vi inte gillar. Om vi satte det i system skulle det bli kännbart. Jag gjorde en annan handfast sak förra året. Jag köpte HM-aktier efter att ha lyssnat på Helena Helmersson, hållbarhetschef på HM och förra årets mäktigaste kvinna enligt VA. Det har varit en bra placering. Just nu ångrar jag mig djupt att jag inte köpt aktier i Mytronic, som har en fantastisk Vd i Lena Olving. Kolla aktiekursens utveckling i år så förstår ni vad jag menar.

Det ska bli spännande i kväll www.va.se Även om en utmärkelse inte är någon sanning så är den en signal och aktiviteten är ett utmärkt tillfälle att nätverka. Och det sätter ljus på den viktiga frågan om ökad jämställdhet i näringslivet.

Det hade inte hänt med en kvinna på toppen

Det hade inte hänt med en kvinna på toppen

Jag har delvis följt turerna kring SCA de senaste månaderna och den granskning som görs av Svenska Dagbladet. Även om det pågår utredningar och inga formella domar är fällda så känner jag ett behov av att ventilera mina synpunkter ur mitt perspektiv. Är det någon av er läsare som sett eller läst om en enda kvinna (med makt och beslutskraft) i den här härvan? Jag har i alla fall inte lyckats hitta någon. Nej, det är bara att konstatera att det är maktens män som tillsammans legitimerat diverse tveksamma handlingar.

Att det inte förekommer kvinnor i den här typen av sammanhang beror på två saker. För det första finns det inte så många kvinnliga börs-Vd:ar eller styrelseordföranden. För det andra, med kvinnor i toppen i de inblandade företagen skulle inte detta skett. Har ni någonsin hört talas om kvinnor inom ett maktnätverk som fixar jaktresor eller låter sina män använda företagets flygplan för privata ändamål?

Mina reflektioner blir då följande.

Det finns inte tillräckligt många kvinnor som har kompetens nog att axla roller som innebär att ta det yttersta ansvaret för ett företag – är en vanlig kommentar till den skeva könsfördelningen. Bullshit säger jag då, som egentligen inte gillar att skriva den typen av ord. Men jag hittar inget bättre i sammanhanget. Männen väljer i sina nätverk. Fallet med SCA ger mig bara mer bränsle till min uppfattning. Det är inte konstigt att många företag, inför rekryteringar, väljer det som är känt och tryggt. Att gå utanför sin komfortzon kräver mod och fantasi och det är också riskfyllt. Att släppa in de som inte tillhör den inre kretsen kan ju stöka till det. Det kan ju komma in någon som ifrågasätter invanda mönster. Jag tror att det finns en stor rädsla inför det osäkra. Ja, det är bara drygt 2% av börsens Vd:ar som är kvinnor. Den siffran talar sitt tydliga språk. Vi skriver 2015 och utvecklingen står och stampar.

Min andra fundering är något av min ”käpphäst”. Om vi ska få ett mer jämställt näringsliv där vi bejakar olikheter så måste vi snabbt få in fler kvinnor på ledande positioner. Och då menar jag kvinnor som inte är manliga kopior, utan kvinnor som utövar sitt ledarskap och använder sin makt på sitt sätt. Jag har alltför många gånger genom åren fått höra hur viktigt det är att vi kvinnor lär oss hur maktens män fungerar. Detta för att ha möjlighet att ta oss fram och manövrera i den terräng som gäller. I den ligger också att anpassa sig för att lyckas i karriären. Med fler kvinnor kommer förutsättningarna att förändras, men det behövs många fler. Ensam är inte stark och det är viktigt med nätverk som bejakar olikheter och som vågar utmana.

En ytterligare tanke, eller snarare erfarenhet, är att många kvinnor med makt har ett mycket starkt rättspatos. Jag känner många som nästan är överdrivet korrekta och kan ta en semesterdag för att uträtta privata ärenden. Eller, som arbetar under semestern men ändå rapporterar alla dagar som lediga. Många kvinnor är också mer sparsamma med att åka taxi och att bjuda affärsbekanta på lunch eller middag. Här tror jag att fler kvinnor skulle kunna ta ut svängarna lite mer. Gränsen mot att åka på privata resor i bolagets jetplan kommer ändå att ha mycket god marginal.

På senare år har området regelverk växt sig allt starkare inom näringslivet. Särskilt inom bank och försäkring där jag har mina erfarenheter, men även inom många andra branscher. Det är på många sätt bra, men det får inte ersätta det sunda förnuftet och modet att fatta beslut. Jag kan inte låta bli att reflektera över detta i fallet SCA. Det finns lagar, det finns regelverk, det finns interna policys och det finns olika koder kring uppförande. Jag har ingen uppfattning om huruvida de inblandade har brutit mot dessa formella dokument. Men, det finns också något som heter omdöme och sunt förnuft.  Ju högre upp i hierarkin någon befinner sig desto viktigare är det att ha en stark inre kompass. En person med makt är har ett stort ansvar och bör agera som en förebild för andra.

Med fler kvinnliga Vd:ar och styrelseordföranden är jag övertygad om att vi kommer att se stora förändringar. Släpp in alla som sitter på avbytarbänken och låt dem få vara med i matchen på riktigt. Vad är det värsta som kan hända med det?

 

Att vinna och att försvinna

Att vinna och att försvinna

Jag har ju i olika inlägg kort berättat om mitt vägval och beslutet att alldeles frivilligt hoppa av ett toppjobb med allt vad det innebär. Ja precis, allt vad det innebär, av gott och av ont. När jag så här drygt tre månade efter det att jag startade bloggen läser igenom mina inlägg så inser jag att jag inte berättat om hur det gick till när jag sa upp mig. Om du vill veta det ska du fortsätta att läsa. Du kommer också att få ta del av mina tankar just nu – mitt första år utan semester.

För ganska precis ett år sedan blev det officiellt vem som skulle efterträda mig som Vd för Länsförsäkringar Fondliv AB. Från den dagen tappade jag all makt och inflytande knutet till min befattning och roll som beslutsfattare i en stor företagsgrupp. Jag tappade också min yrkesmässiga status. Det var jag väl medveten om och väl förberedd inför, trots det innebar förändringen givetvis  en stor omställning. Jag hade vunnit min frihet men förlorat plattformen för möjligheten att utöva inflytande. Nu var det ju det jag hade varit ute efter – att tappa fotfästet för att med egen kraft skapa en ny tillvaro utan att vara en del av en stor organisation. En tillvaro som skulle bygga på min egen förmåga att skapa något annorlunda. Jag hade en grund att stå på men hade tröttnat på huset, så jag rev för att bygga nytt – om jag ska uttrycka mig i bildspråk.

Jag hade bestämt mig och planen var klar. Ibland får jag frågan om hur lång beslutsprocessen var och det är svårt att besvara. Det började med en idé som sedan växte och vid en viss tidpunkt gick den inte att stoppa. Om jag ska förenkla beskrivningen så kan jag säga att det tog ett år. I vilket fall kom jag till vägs ände. Jag måste ut ur tryggheten och in i friheten. Samtalet med min chef var väl förberett. Inte kanske själva samtalet i sig men vad jag ville ha sagt. Och så här gick det till.

Jag hade ett förslag som jag bedömde var bra för såväl mig själv som för arbetsgivaren. Som den ansvarsfulla person jag är så tänkte jag givetvis även på företaget. Jag ville sluta med högburet huvud och efterlämna ett gott renommé även om det inte alltid har så stor betydelse, mest för den egna självkänslan och moralen. Mitt förslag, som också blev resultatet, var att jag skulle sluta min anställning vid årsskiftet 2013/2014, men att sökandet efter en ny Vd kunde påbörjas när det ansågs lämpligt. Det här var i mars 2013. I maj blev det officiellt att jag skulle sluta och sökandet efter min efterträdare påbörjades. Processen gick snabbt, redan efter midsommar var allt klart och från september lämnade jag min befattning även om anställningen varade året ut. I praktiken var jag en ”lame duck” och friheten hägrade. När jag påbörjade min semester 2013 var det min sista per definition.

Nu är det ett år sedan jag lämnade Schiphol för att flyga till Nice Côte d’Azur. Jag hade varit på Vd-konferens i Amsterdam och åkte till Antibes för en efterlängtad semester. Det hade varit en krävande vår och jag behövde pusta ut och reflektera. Min makt hade upphört momentant medan mitt ansvar som Vd kvarstod ett tag till. Det blev en skön sommar om än med många förvirrade tankar och reflektioner. Allt ifrån massor av praktiska frågor till funderingar om livet och framtiden. Ja, jag hade då ett smärre kaos i skallen. Det var många tankar som skulle trängas samtidigt på liten yta och jag är inte känd för mitt stora tålamod. En tanke dök dock aldrig upp och det var att jag skulle ångra mig.

Hur är det nu då – ett år senare och var det något jag skulle gjort annorlunda? I stora drag kan jag säga nej, det skulle jag inte. Det jag kan fundera över är om jag på något sätt kunnat gynna mig själv lite mer i uppgörelsen. Som jag skrivit om tidigare finns det många exempel på personer som genom att ”straffa ut sig” istället för att säga upp sig provocerar fram ett avgångsvederlag. Det är inte min grej. Inte heller är det helt ovanligt att personer som tröttnat eller för den delen inte skött sitt jobb eller på annat sätt gjort sig omöjliga, får andra möjligheter inom organisationen. Som av en händelse är alla jag tänker på män. Männen tar hand om de sina så att säga. Jag hade nog inte kunnat gynna mig själv mer i uppgörelsen med mindre än att jag plockat fram egenskaper som inte finns naturligt i min personlighet. Så det var inget alternativ.

Det jag måste erkänna är att jag är lite naiv och möjligen godtrogen. Jag hade hoppats på något uppdrag inom organisationen, trots att det inte finns avtal om det. Men det ekar tomt och jag kan säga att jag egentligen inte är förvånad. Och jag befinner mig i gott sällskap även om det är en klen ursäkt. Mitt exempel är bara ett bland många andra. Så när kommentarer fälls om att det finns för få kvinnor att tillgå i olika sammanhang, eller att det är kompetens som är avgörande – så säger jag bara bullshit.

Ja, det var lite bakgrund och en liten uppdatering. Just nu är det semesterperiod och jag har ingen semester, vilket är en märklig känsla. Det är dock en period som hos mig påminner om tiden som anställd. Om det är något jag saknar så är det nog den härliga känslan av att äntligen vara ledig. När jag tänker tillbaka på alla sk lediga stunder då jag ständigt behövt stå i kontakt med omvärlden så upphör sinnesförvirringen. Om det är något jag saknar på riktigt så är det att alltid stå i händelsernas centrum och bli matad med information och spännande kontakter. Jag kan även i ärlighetens namn sakna fri mobiltelefon, IT-support, tjänstebil och inte minst månadslönen. Inget av detta går dock upp mot friheten att styra sin tid och möjligheten att skapa sin tillvaro och egna agenda.

Följ mig in i framtiden. Jag har försvunnit (från maktens korridorer) men vunnit (min tid och självständighet). Jag får hela tiden nya infall och idéer. När jag sorterat tankarna lite mer så kan det komma ut både det ena och det andra. Just nu provar jag mig fram och jag känner mig lite som en kalv på grönbete. Det fria ordet spelar en nyckelroll och möjligheten att nå ut genom sociala medier ger alla som vill obegränsade möjligheter.

Det går alldeles för långsamt – dags för kvotering!

 

KvoteringFörra veckan blev jag uppringd av en person som hade uppdraget att rekrytera en styrelseledamot till ett medelstort svenskt ägarlett företag. En nuvarande ledamot, som är kvinna, skulle lämna styrelsen och en ersättare skulle utses. Personen som hörde av sig till mig förklarade att det var viktigt för ägaren att den nya ledamoten också var kvinna och jag fick frågan om jag var intresserad. Nu infinner sig frågan – hur reagerade jag på det? Var det någon typ av kvotering som jag borde vara skeptisk till och känna att jag inte blev tillfrågad på grund av min kompetens utan på grund av kön?

Ni förstår av mitt sätt att uttrycka mig att frågorna är retoriska och ger en liten introduktion till det jag nu avser att utveckla mina tankar kring. Inspirationen till det här inlägget har jag fått från tre helt olika håll. Det första är det som jag berättar om i första stycket. Min andra inspirationskälla är en lunch nyligen där jag diskuterade jämställdhetsfrågor med en före detta kollega, tillika god vän, och en före detta journalist. Vi konstaterade att utvecklingen inte alls går framåt och i vissa fall till och med går bakåt. Den tredje idégivare är en bekant som jag träffade på en studentmottagning i onsdags. Han är kompetent, klok och har sunda värderingar, till detta har han den goda smaken att läsa min blogg. Jag fick frågan – varför skriver du inte om kvotering till bolagsstyrelserna? Ja, varför har jag inte gjort det hittills?

Jag vet inte hur många debatter jag lyssnat till, eller artiklar jag läst, där detta ämne diskuterats och stundtals har jag tyckt att ämnet är uttjatat. Argumenten för både för och emot finns där och då är det bara att välja sida. Liksom många andra kvinnor har jag tidigare varit emot kvotering, men har ändrat uppfattning. Vägen till bättre könsbalans i styrelser är krokig och den är mycket långsam. I många år har näringslivet haft möjlighet att ta ansvar för frågan men utan större framgång. Vill vi verkligen att det ska bli skillnad krävs lite mer radikala grepp. Och vad är det värsta som kan hända med det?

Med bättre balans i styrelserummen får vi bättre beslutsfattande. Genom att ta tillvara en bredare kompetens får vi frågor belysta ur fler perspektiv vilket jag är övertygad om gynnar företagen långsiktigt. De flesta har både kvinnliga och manliga kunder, medarbetare och övriga intressenter. Halva landets befolkning är faktiskt kvinnor. Jag har mycket svårt att förstå att den insikten inte leder till handling. Hur svårt kan det vara – det finns massor av välutbildade, intelligenta, erfarna, begåvade, drivna, målinriktade, energiska, karismatiska, analytiska, modiga, nyfikna, ambitiösa, smarta etc etc kvinnor som vill och kan. Ta tillvara detta istället för att säga att ”det är kompetens och inte kön” som är avgörande vid rekryteringar. Jag vet att det finns många med mig som är fruktansvärt trötta på den kommentaren.

Är det då inte viktigare att vi ser till att öka andelen kvinnliga beslutsfattare i operativa chefspositioner? Det är ju där rekryteringsbasen finns. Jo, det är givetvis helt centralt, men det ena får inte utesluta det andra. Med fler kvinnor i styrelserummen är jag övertygad om att vi kommer att få dynamiska effekter när det gäller att få fler kvinnliga ledande befattningshavare. Det ena ger det andra och det tvingar företagsledare, som ju ofta är män, att ta frågan på allvar. Och då handlar det inte bara om att ”bocka av” rätt andel kvinnliga chefer på vissa nivåer som ett mål i en handlingsplan. Det handlar framförallt om att förändra beteende och aktivt och långsiktigt verka för att företaget i både ord och handling blir mer jämställt och att det inte bara är läpparnas bekännelse.

Det vanligaste argumentet mot kvotering, är att styrelser ska tillsättas på grund av kompetens och att ingen kvinna vill bli inkvoterad. Retoriken är så platt och näst intill naiv att i alla fall jag tröttnat. Vadå kompetens undrar jag. Är det så att varje styrelse idag har den mest optimala kompentensen och att de som inte blivit invalda är mindre kompetenta? Det tror jag inte ett dugg på. Idag sker en omvänd kvotering där män ofta väljer män ur sina närverk och där återfinns normen för kompetens. Nej, det handlar om att kliva utanför komfortzonen och våga se kompentens med andra ögon.  Och det handlar om att aktivt leta.

När jag fick frågan om jag var intresserad av det styrelseuppdrag som jag berättade om och att de ville rekrytera en kvinna blev jag glad. Det var ett mycket spännande uppdrag där jag är övertygad om att min kompetens kommer till nytta för företaget. Hade de inte gjort den bedömningen så hade jag aldrig blivit tillfrågad. Jag kände inte för en enda sekund att jag skulle bli inkvoterad i negativ mening. Ägarna ville ha balans i styrelsen och letade aktivt efter en kvinna. Vad är det för fel med det jämfört med att välja i sitt närmaste nätverk, som ofta består av män.

Nu går det som sagt långsamt och jag anser att vi bör, i likhet med Norge, införa kvotering till bolagsstyrelserna. Jämställdhetsfrågan måste få en rejäl kick i rätt riktning. Som kvinna kommer jag inte att känna mig det minsta kränkt om jag skulle bli invald trots kvoteringslagstiftning. Tror någon av er som läser att kvaliteten på ledamöter skulle bli sämre om valberedningarna aktivt arbetade med att skapa en bättre balans?

En sista synpunkt innan jag avslutar detta inlägg. Kvotering har ju i någon mening en negativ klang och jag tycker att ordet balans har en mer positiv laddning. Varför inte prata om balans istället för kvotering? Balans går ju utmärkt att målsätta. Ett ord är bara ett ord men känslan och associationen ska inte underskattas.

Kvinnor, karriär och ledarskap

Jag fick frågan på bloggen om jag ville skriva om att som kvinnlig chef leda andra kvinnor och det gör jag gärna. När jag började skriva så insåg jag att ämnet är omfattande och jag gör därför ett första inlägg i hopp om att få kommentarer. På det sättet kan en spännande dialog växa fram.

Ibland, ganska många gånger faktiskt, har jag fått frågan om hur det är att vara kvinnlig chef. Jag brukar svara att eftersom jag är kvinna vet jag inte hur det är att vara manlig chef. Så jag kan berätta hur det är för mig att vara chef och mina erfarenheter kring det.

När jag blev chef för första gången bestämde jag mig för att vara mig själv. Jag utgick ifrån att jag fått uppdraget för den jag är. Det var min kompetens, mina erfarenheter och min personlighet som gjort att jag fick förtroendet. Att göra om sig och försöka bli någon annan har inte varit min grej någonsin. Mångfald och dynamik blir det om olikheter tillvaratas, inte genom att försöka skapa kopior. Det har varit min ledstjärna under åren. Med det menar jag inte att det inte går att lära av varandra. Jag har genom åren byggt upp en fantastisk erfarenhetsbank, bl a genom att ta in lärdomar från många kloka personer som jag mött genom åren.

För mig har det alltid varit viktigt att stötta och lyfta fram duktiga kvinnor. Tyvärr är det alltför många duktiga kvinnor som inte riktigt tror på sig själva och sin potential och behöver en knuff. Jag upplever också att det finns kvinnor som inte tror att det duger att vara sig själva och tror att de behöver förändra sig för att accepteras som ledare. Det bottnar givetvis i de normer som råder på många arbetsplatser, liksom på många håll i samhället i övrigt.

Det jag har försökt göra som ledare gentemot kvinnor som vill göra karriär, eller som jag bedömt har haft potential, är att stötta på olika sätt. Till att börja med har jag tagit utgångspunkt i det jag skrev inledningsvis. Duktiga kvinnor ska fram och de ska inte göra om sig. Jag har försökt uppmuntra och stärka självförtroendet hos de som tvekar. En annan viktig fråga är löner och villkor. Många kvinnor är för dåliga på förhandla. Män är generellt bättre på att lyfta fram sin egen förträfflighet och ställa krav på lön och övriga villkor. Här behöver kvinnor tuffa till sig. Barn och karriär är också något som är viktigt för många kvinnor. Själv fick jag mitt första barn när jag var 24 år. Min inställning är – skaffa barn när du vill och kan. Det kommer att bli ett pusslande hur du än gör och barn är definitivt inget hinder för karriären. Inte om du har en vettig arbetsgivare.

Jag tycker också att finns en snedvriden debatt när det gäller synen på hur kvinnor samarbetar och stöttar varandra. Visst finns det exempel på missunnsamhet bland kvinnor, men det gör det bland män också. Mina erfarenheter från såväl arbetsplatser som egna nätverk är att kvinnor många gånger pushar och gärna släpper fram varandra. De gläds också åt varandras framgångar.

Vi kvinnor har ett ansvar för att inte befästa en vrångbild bild av hur kvinnor samarbetar. Jag anser att vi har en uppgift i att stötta varandra, berömma varandra och sprida bra namn i olika nätverk och till ”headhunters”. Jag försöker leva som jag lär och jag vet att många med mig agerar likadant.