Vi kommer att sakna Voile Blanche

Vi kommer att sakna Voile Blanche

Jag har under en period hört talas om att andelen publika stränder ska öka på Franska Rivieran. Konsekvensen är att ett antal restauranger försvinner. Det är kanske bra, men det slår till ganska hårt och orättvist. När detta nu är ett faktum känns det också ganska tråkigt att ett av mina favoritställen (bad, mat och trevlig stämning) inte finns längre.

Vi blev varse att detta ”hot” nu plötsligt skulle bli verklighet för några veckor sedan. Under några dagar var hela familjen på Voile Blanche i Juan-les-Pins för att njuta av bad och god mat. Den här plagen är också perfekt när barnbarnen är på besök. Liten, avgränsad och gemytlig. Men, menyn blev plötsligt ganska begränsad, öl och glass tog slut och så vidare. Förra söndagen var deras sista dag som näringsidkare här och de hade börjat tömma förråden. Ägarna verkade ganska osäkra på sin framtid och skulle snart börja montera ner hela verksamheten.

För ett par dagar sedan tog jag en promenad för att kolla vad som hänt. Jag gick efter strandpromenaden och kunde konstatera det jag befarat. Alla större strandrestauranger, inklusive solstolar, fanns kvar. Flera av dem är knutna till hotell i närheten. Lite längre bort där de mindre näringsidkarna varit etablerade var allt borta. Det är säkert så att området kan behöva renoveras, trottoarer fixas till med mera, men nu rivs också ett antal näringsställen. Så ledsamt, för oss kunder och för de som faktiskt levt på sin verksamhet. Utan att riktigt veta får jag känslan av att det är de mindre aktörerna som blir lidande. Liksom kunder som gillar det småskaliga.

i Antibes råder motsatt situation. Där finns en enda strandrestaurang och i övrigt är det publika stränder. Konsekvensen av det är brist på konkurrens. Royal Beach är visserligen trevligt, men de är dyra. Speciellt på strandstolarna som är högre prissatta än i Juan-les-Pins. Här skulle vi välkomna åtminstone någon ytterligare aktör.

Allt det här är givetvis välfärdsproblem och vi kunder kommer att överleva. Men jag gillar inte att det är de små som slås ut. För en sund konkurrens behövs möjligheter att välja. Det behövs också långsiktiga och rättvisa spelregler för att som entreprenör att våga satsa. Min förhoppning är att Voile Blanche dyker upp som restaurang i ny tappning. Jag håller koll och återkommer i så fall.

Första dagen på nya gymmet – nu jäklar

Det finns lite att välja på

Det finns lite att välja på

När jag inte längre skulle var styrd av arbetstider, ständiga möten och en i största allmänhet inrutad tillvaro trodde jag att jag skulle träna mer än tidigare. Så har det nu inte blivit, vilket stört mig och jag har bestämt mig för att ta tag i saken. Det finns som vanligt ingen annan än mig själv att skylla på och det handlar om att bestämma sig och sedan genomföra. Och nu har jag bestämt mig. Jag har visserligen joggat en del det senaste året och jag använder 7MWC-appen, men något gym har det inte blivit sedan vi flyttade ner. Innan gick jag regelbundet på SATS och på M3 under en period.

En av anledningarna till att den strukturerade träningen uteblivit har varit att jag inte riktigt hittat ett gym i min smak. I början av fö

rra året öppnade dock en sprillans nytt sådant i Juan-les-Pins. Jag gick dit och kollade, men de krävde då att jag som medlem skulle ha ett månadsabonnemang ( likt det t ex SATS har i Sverige). Nu passade inte det mig, eftersom jag tillbringar en del tid i Sverige och är på resa. Jag vill också, när jag är i Antibes, utöva annan typ av motion utomhus. Gymmet är för mig ett komplement. I början av hösten fick jag via en god vän (tack EB) veta att Fitlane i Juan-les-Pins  ,som gymmet heter, har ändrat sina medlemsregler. Numera går det att köpa typ klippkort. Hurra tänkte jag, äntligen. Kundanpassat!

För några dagar gick vi dit för att kolla förutsättningarna och för att köpa varsitt kort. Ja, till min stora glädje

In action

In action

fick jag med viss förvåning även med Sven-Bertil. Jag har nu förstått att det var tillgången till bastu som var en starkt bidragande orsak till detta nyvaknade intresse för motion. Och det är inget fel med det. Vi har alla våra drivkrafter. I vilket fall visade det sig att vi kunde köpa ett gemensamt kort och ladda det med 10, 20 eller 25 gånger. Vi slog till på 25 för då blev det lite rabatt. Det kortet kostade 399 Euro, vilket blir ca 150 SEK per gång. Ett helt ok pris för allt som ingår. Nu håller vi tummarna för att firman inte går i konkurs.

Igår var vi där och tränade för första gången. Extra roligt att gå tillsammans faktiskt. Det har aldrig hänt i Sverige. Väl inne på anläggningen, som är stor, modern och mycket fräsch, finns det mycket att välja på. De har hur många maskiner som helst och de erbjuder också olika pass under från morgon till kväll. En stor fördel med att kunna styra sin egen tid är möjligheten att välja motionstillfälle och inte alltid behöva trängas med alla som precis slutat sina jobb för dagen.

Interiörbild från duschrummet

Interiörbild från duschrummet

Denna första träningsdag kastade jag min i alla fall över ett löpband, som var det mest avancerade jag upplevt. Det fanns till och med en inbyggd fläkt som spurtade luft medan jag sprang. En riktig höjdare. Medan jag pinnade på där på bandet formulerade jag också några mål för mig själv. Jag vet att jag tappat lite tempo i löpningen och bandet ger fantastiska möjligheter till intervallträning, något som jag aldrig lyckas genomföra på mina vanliga löprundor. En bonuseffekt av att springa på band är att det går att kombinera med att titta på fransk TV. Jag som behöver alla tillfällen att banka in det franska språket såg genast en ny möjlighet. Nästa utmaning, som jag ser fram emot är att delta i något pass.

Fitlane är en kedja/koncept som finns på åtta ställen på Rivieran. Gymmet i Juan-les-Pins ligger ovanpå det

Välordnat för den som behöver fylla på

Välordnat för den som behöver fylla på

nybyggda kongresscentret. Väl placerat och lättillgängligt. Från oss är det max femton minuters gångväg. På torsdag har vi anmält oss till en introduktion och det ska bli intressant.

Uppbyggnaden av anläggningen är gansk lik den som är i stora svenska gym och jag har hittills funnit två skillnader. Den ena är att man går in med ytterskor hela vägen till sitt skåp. I Frankrike finns överlag en annan syn på att ta av sig skorna.  Den andra olikheten är att man duschar individuellt i en låst kabin. Jag vet inte vad det beror på, men det kanske jag kommer på. Olika länder har olika seder och bruk och jag börjar lära mig att det inte är Sverige som är norm i alla lägen. En bra och nyttig insikt.

Belles Rives – ett kinderägg bland hotellbarer

Belles Rives – ett kinderägg bland hotellbarer

Bardisken - miljö och utbud

Bardisken – miljö och utbud

Att besöka hotellbarer är ett underskattat nöje, vilket ni som följer min blogg redan vet att jag tycker. Det är så prisvärt att slinka in och ta något uppfriskande och på köpet få tillgång till alla faciliteter (inte minst toaletterna) och i förkommande fall även få en kulturupplevelse. Dit jag nu kommer att ta er är verkligen någonting extra i alla avseenden och det är dessutom lättillgängligt. Om du är på Rivieran alltså. Hotel Belles Rives ligger centralt i Juan-les-Pins i början av vägen ut mot Cap d’Antibes (och hotel du Cap som jag skrivit om tidigare).

Det finns knappast något hotell, med tillhörande bar, som så tydligt speglar det ljuva livet vid förra sekelskiftet. Hotellet är inte gigantiskt och har månat om att behålla sin ursprungliga prägel, vilket ger en speciell känsla. Här kombineras det vackra som människan skapat med ett enastående läge intill vattnet. När du går in genom entrén möts du av den tidstypiska inredningen i kombination med en bländande utsikt över badorten Juan-les-Pins.

Hotellet, som ursprungligen byggdes som privatbostad, hette från början Villa Saint-Louis. Scott och Zelda Fitzgerald hade denna exklusiva

Lite historia från en svunnen tid

Lite historia från en svunnen tid

fastighet som privatbostad under åren 1925-1926. Det var här Scott Fitzgerald skrev Natten är ljuv (Tender is the night), som är en av hans mest uppskattade böcker. Själv

Den läckra inredningen

Den läckra inredningen

har jag läst boken både på både svenska och engelska och de finns båda i vår bokhylla i Antibes. Och medan jag nu skriver bestämmer jag mig för att det är dags för att återigen ge mig på denna klassiker, som verkligen speglar livet på Rivieran under början av 1900-talet. Åtminstone den delen av historien som handlade om människor som levde ”la dolce vita”. I deras bostad, sedemera hotell, lär den tidens stora karaktärer t ex Hemingway, Picasso och Valentino, varit gäster hos paret Fitzgerald. Tänk om jag hade fått vara en fluga på tapeten. På senare tid förekommer också stjärnglans genom att nutida kändisar väljer att bo på detta superläckra hotell. Läs gärna mer på hotellets hemsida med tillhörande broschyr www.bellesrives.com  Där får du också tillgång till fantastiska bilder på livet under ”la belle epoque” http://www.bellesrives.com/download/brochure-br-2013.pdf

Nu är det dags för baren eller rättare sagt barerna. Jag börjar med Fitzgerald bar som är en klassisk pianobar. Pianobaren är den som har mest karaktär. Den är inredd i klassisk Art Decostil, med vackra tidstypiska möbler, konst och mängder med kitschiga detaljer. Det är verkligen en upplevelse att slå sig ner där och beställa en drink. Varför inte en Hemingway eller Gatsby. Här finns även ett riktigt bra utbud av goda teer. Och givetvis allt annat som brukar erbjudas på välsorterade barer. Som på alla lite finare hotellbarer så ingår det även rikligt med bra snacks. Men det

Dukat för middag - inget dumt alternativ det heller

Dukat för middag – inget dumt alternativ det heller

Belle 5

Hundar är alltid välkomna i Frankrike och Wille trivs liksom vi.

baren framförallt bjuder på är rikligt med atmosfär. En atmosfär som förstärks av att en pianist kommer in och spelar något tidstypiskt. Du kan riktigt leva dig in i känslan hur det måste ha varit under glansens dagar.

Det finns även en bar utomhus, i anslutning till restaurangen le Passagère. Där sitter du på terrassen och blickar ut över havet och det är inte så trist det heller. Och varför välja – de går att besöka båda, vilket är speciellt trevligt under den varmare delen av året.

Det är lätt att förstå att såväl yttre som inre miljö inspirerat den tidens kulturpersonligheter. Jag kan verkligen rekommendera ett besök på Belles Rives, som är lite av ett levande museum och unikt i sitt slag.

Nu är bilen fransk

Nu är bilen fransk

Det här inlägget går att läsa med två olika utgångspunkter. Se det som ett kåseri om hur det är att komma till Frankrike och registrera en bil här. Ta in lite kuriosa och dela våra upplevelser. Ett annat synsätt kan vara att inlägget faktiskt går att använda som instruktion. Målgruppen för det betraktelsesättet är antagligen relativt begränsad, men för den det berör kan informationen vara matnyttig. Följ med på vår registreringsresa med vilka ögon som passar dig.

Så var det dags, Volvon skulle registreras i Frankrike. För det krävs en del förberedelser i form av diverse dokument. Det hade vi läst oss till. Jag hade laddat upp med Certificat d’immatriculation (svenskt registreringsbevis), Certificat de cession (faktura på bilen) och vi hade beställt Attestation d’identification conforme (bevis på att bilmodellen uppfyller franska normer) från Volvo. Till det hade jag givetvis identitetshandlingar, såväl original som kopior. Sist men inte minst, som alltid i Frankrike, en faktura från EDF (elbolaget) som bevisar var jag bor. EDF är en maktfaktor i det franska samhället, som förutom att de försörjer med el även legitimerar människors adress.

Vi behövde komplettera med ett dokument, Certificat d’acquisition (ett formulär som bevisar att momsen är betald på bilen). Det dokumentet utfärdas av den franska skattemyndigheten. Vi började dagen där. Laddade med befintliga dokument ställde vi oss i kön. När vi kom fram förklarade vi vårt ärende och blev hänvisade två trappor ner i det relativt stora komplex som utgör Skattekontoret i Juan-les-Pins, vilket vi tillhör. När det blev vår tur lämnade vi våra handlingar och frågade ödmjukt om de kunde utfärda det önskade certifikatet och det var inga problem. Vi fick svara på några frågor och vips så hade vi handlingen, med stämplar och allt. I mitt huvud dök dock en fundering upp – hur sjutton kan de veta att momsen är betald? Nu är den givetvis det och det är positivt med tillit.

Väl rustade begav vi oss till La Sous-préfecture (den administrativa enheten/byggnaden) i Grasse som betjänar området Alpes-Maritimes. När vi kom dit fick vi fylla i Demande de certificat d’immantriculation (en blankett som tillhandahålls av prefekturen). Det var många människor som väntade och vi fick ta en kölapp. Alla skulle dock inte registrera sin bil och vi uppfattade det som om de flesta var där i körkortsärenden. Köordningen var också organiserad utifrån ärende och vi kom fram ganska snabbt. Vi hade precis hunnit fylla i formuläret.

Vårt könummer visade sig på displayen och vi blev hänvisad till lucka F. Där satt en dam som verkade mycket rutinerad och på några minuter hade hon registrerat min bil. Så snabbt att vi blev lite villrådiga. Vi hade trott att det skulle passera ytterligare några byråkratiska kvarnar innan ärendet var klart, men här bedrog vi oss. Alla papper var i ordning och bilen var helt plötsligt fransk. Det uppstod dock ett litet problem, nämligen betalningen. Jag förväntades skriva ut en check, vilket jag inte hade med mig eftersom vi aldrig använder checkar. Går det inte bra med kort undrade jag – no, blev svaret. Hur är det med kontanter då – no, blev svaret även på den frågan. Hm, hur gör vi nu då? Jag frågade om ”vår” bank fanns i Grasse för då skulle vi kunna gå dit och fixa en check. Tiden var dock kritisk, vi hade bara en halvtimme på oss i så fall då kontoret skulle stänga.

Medan vi resonerade betalningsmöjligheter med vår tjänstekvinna, började hon prata med personen i disken bredvid. Och efter några minuter fick vi nytt besked. Det går att betala med kort om vi går en trappa ner, till körkortsavdelningen. Så det går alltså att betala med kort, sa jag eftersom läget blev lite förvirrat. Ja det går bra – ta med det här intyget. Sagt och gjort, vi gick ner och betalde och insåg att nu är bilen verkligen fransk. Jag innehar numera ett Certificat Provisoire d’Immatriculation. Ett provisoriskt registreringsbevis som gäller i väntan på att det ordinarie kommer med posten.

Väl ute ur byggnaden uppstår några frågor. Den första och viktigaste – hur gör vi med försäkringen? Vi hade inte trott att det skulle gå så snabbt. Efter att ha överlagt med varandra kom vi överens om att den svenska försäkringen måste gälla på vägen tillbaka till Antibes och att vi tecknar en fransk försäkring under eftermiddagen. Puh – ingenting hände tack och lov och nu har vi fransk försäkring. Den andra frågan som dök upp var – hur gör vi med skyltarna? Innan vi ens hade formulerat frågan så bokstavligen sprang vi in i ”ett hål i väggen” där skyltar tillverkades. På mindre än fem minuter hade två nya registreringsskyltar. De sitter nu på bilen, som idag kommer att göra sin första lilla resa i sin nya out-fit.

Några reflektioner, generellt när det gäller myndigheter i Frankrike:

  1. Släng aldrig papper/dokument, varken gamla eller nya. Du vet aldrig när de kan behövas.
  2. Det är ibland byråkratiskt, men det mesta fungerar bra och de flesta är mycket hjälpsamma. Ta seden dit du kommer.
  3. Som kvinna, ditt efternamn som ogift är alltid viktigt. Du får stå ut med att det namnet helt plötsligt existerar igen.
En magisk scen – missa inte Jazz à Juan nästa år

En magisk scen – missa inte Jazz à Juan nästa år

Alex Hepburn, med Cannesbukten i bakgrunden

Alex Hepburn, med Cannesbukten i bakgrunden

Jazz à Juan, den årliga jazzfestivalen i Juan-les-Pins är slut för i år. Den ägde rum mellan den 11 och 20 juli och var den 54:e i ordningen. Om jag nu vill väcka ditt intresse för denna festival varför skriver jag nu när den är avslutad? Ja, det är en berättigad fråga. Jag vill helt enkelt göra lite reklam och väcka ditt intresse inför kommande år. Jazzfestivalen är till och med så intressant att det är en anledning att styra sin semester till Franska Rivieran under den perioden. Och det kan ju vara bra med lite framförhållning. Biljetterna släpps någon gång på våren www.jazzajuan.com så håll koll. Det går också att boka via turistbyråerna (Antibes och Juan-les-Pins) i området.

Jag vill också passa på att berätta lite om själva scenen som faktiskt är magiskt vackert belägen. Den ligger ett stenkast från Medelhavet och i bakgrunden ser du öarna Îles de Lérins utanför Cannes och de röda Esterelbergen. Scenen ligger i området Pinède Gould, vilket är en park där det växer massor av ståtliga barrträd (Pinède). Området är uppkallat efter den amerikanske affärsmannen

Youn Sun Nah Quartet - lite senare och lite mörkare

Youn Sun Nah Quartet – lite senare och lite mörkare

Frank Jay Gould som slog sig ner på Rivieran och startade bl a ett antal casinon. I Juan-les-Pins har han gjort starkt avtryck genom att även 1926 låtit uppföra det storslagna hotellet Le Provencal. Ett hotell som sedan många år är en gigantisk byggarbetsplats och som förhoppningsvis kommer återfå sin glans. Detta är dock högst oklart – investeringen måste vara enorm och komplexiteten i projektet omfattande.

Vi har under ca femton års tid, varje sommar, besökt jazzfestivalen. Det har även hänt att vi varit på andra konserter utanför det arrangemanget. Vid ett par tillfällen har vi t ex sett och lyssnat på Patrick Bruel, som är en populär och mycket folkkär sångare i Frankrike. En, enligt min uppfattning, stor artist. Får du möjligheten att lyssna på honom live så ska du ta chansen. Han är dessutom riktigt trevlig att titta på.

Nu åter till jazzfestivalen, men innan jag kommer till årets upplaga tänkte jag backa filmen och fundera på vilka artister jag sett och hört som gjort de starkaste intrycken. En av de mest spektakulära var nog när jag lyssnade till Natalie Cole, som sjöng Unforgettable i en

Jamie Cullum - nu är det riktigt mörkt och bra drag

Jamie Cullum – nu är det riktigt mörkt och bra drag

duett tillsammans med sin döde far, Nat King Cole. Mycket vackert, men ytterst spektakulärt. Jag har fortfarande inte bestämt mig för vilket intryck som väger tyngst – men jag var där. Jag har också haft förmånen att lyssna på bl a Norah Jones, Diana Krall och Melody Gardot. Under ett antal år spelande Esbjörn Svenssons trio på jazzfestivalen och jag har även lyssnat på dem, vilket jag är extra glad för. Det var enastående duktiga och mycket populära på festivalen. Bottennappet var när Chuck Berry uppträdde. Vi hade höga förväntningar, men det blev en besvikelse. Han var trött och saknade energi. Pliktskyldigast körde han en duck walk. Nej, honom vill vi hellre minnas från hans storhetstid. En stor artist som var still going för något år sedan var Tom Jones. Han bjöd publiken på en balanserad konsert, som innehåll en del nya lite lugnare låtar i kombination med gamla hits. När han körde Delilah jublade publiken och det svängde rejält när han genomförde Sex Bomb. Fortfarande en världsstjärna.

Nog om historien, nu återgår jag till sommaren 2014. Årets stora artist var Stevie Wonder. Trots att jag försöker att bevaka biljettsläppen så missade jag den här gången. Enligt personer jag pratat med såldes konserten ut på tjugo minuter. Vad gjorde vi då? Det är ju en utomhusscen och det går att lyssna från lite olika platser i närområdet. En av de närmaste restaurangerna är den som tillhör ”spökhotellet” Le Provencal (som jag nämnt tidigare i texten). Restaurangen, som även har en Beach Club, lever dock i högönsklig välmåga och är värd ett besök även utan Stevie Wonder www.provencal-beach.com Vi fick njuta av musiken och uppleva lite av stämningen trots att vi missat biljetterna.

Vi missade dock inte biljetterna till Jamie Cullum. Han är en engelsk jazz- och popartist, tillika sångare och pianist. Vissa låtar skriver han själv, t ex

Vi fick inga biljetter till Stevie Wonder, men vi hörde och åt gott

Vi fick inga biljetter till Stevie Wonder, men vi hörde och åt gott

har han skrivit titellåten till Clintanfilmen Gran Torino. Som liveartist är Jamie Cullam strålande. Som en liten apa hoppar han omkring på scenen och bjuder på sig själv. Jag tycker att hans bästa framförande är Don’t stop the music. När det är dags för Jamie har klockan passerat elva på kvällen och mörkret har lagt sig över Cannesbukten. Innan huvudnumret är det som det brukar vara vid konserter – en eller flera förband. Och som det brukar kan de vara riktigt bra och coming.

Kvällen inleddes (då var det fortfarande ljust ute) med Alex Hepburn. Lägg det namnet på minnet. När jag läser i programmet så jämförs denna skotska begåvning både med Janis Joplin och Adèle. Efter Alex Hepburn får vi njuta av Youn Sun Nah Quartet. En blandning av europeiskt och asiatiskt, mycket intressant och spännande. Dock inte lika lättillgängligt för en amatör att ta till sig.

Att gå på jazzfestival är verkligen en helkväll med många intryck. Fram emot ett på natten vandrar vi nöjda hemåt i den ljumma natten. Det tar bara tjugo minuter att promenera till Antibes.

Hemvistintyg är bra att ha

Hemvistintyg 3Hemvistintyg är något viktigt. Det är ett intyg om var en person har sin fysiska hemvist. Att flytta till ett annat land innebär att tappa fotfästet i ett antal avseenden och att under en period inte tillhöra något land kan vara lite frustrerande. Det gick med blixtens hastighet att bli utskriven från Sverige men att bli inskriven i Frankrike har inte varit något självspelande piano. I ärlighetens namn har vi inte lidit så mycket av det, men det bygger på att vi båda är någorlunda grundtrygga och hanterar eventuella problem när de uppstår. Vart vill jag nu komma med denna inledning? Jo, jag vill berätta lite om vår flytt, som just nu befinner sig i skedet – vi har fått hemvistintyg i Frankrike. Det hände igår och så här gick det till.

Ett hemvistintyg kan du få först när du lämnat din första deklaration i ditt nya land. Här liksom i Sverige ska den lämnas in i maj. Som ni förstår är konsekvensen av det att du är hemvistlös under ett antal månader, något som ingår i projektet. Ja, jag tycker faktiskt att en flytt är ett projekt per definition. Det passar mig som drivit många omfattande och komplicerade projekt, för här får jag möjligheten att dra nytta av min kunskap och mina erfarenheter fast nu på det privata planet. Hur som helst, i maj lämnade vi vår första deklaration och har sett fram emot att få våra intyg. Enligt den advokat som hjälpt oss bör det gå relativt snabbt, vad det nu kan innebära. Varje dag har jag förväntansfullt öppnat postboxen och verkligen längtat efter ett brev från den franska skattemyndigheten, men blivit lika besviken varje gång. Jag ber advokaten att kolla upp – hon stöter på myndigheterna men ingenting händer. Inte förrän i förrgår.

När vi kommer hem efter en utflykt och öppnar mejlboxen har vi fått ett meddelande från vår advokat. Hon meddelar att det franska skatteverket,Hemvistintyg 4 eller rättare sagt den tjänsteman som ansvarar för vårt ärende, påstår att de inte fått vår deklaration. Suck, den har bevisligen skickats och sannolikt kommit bort någonstans i den franska byråkratin. I det här landet finns inga personnummer, e-legitimationer och e-deklarationer så det finns liksom inget ”system” för registrering. Vad gör vi nu då? Jag ringer och konsulterar advokaten och vi kommer överens om att vi ska lämna en ny deklaration. Att driva frågan om att myndigheten slarvat kommer inte att vara en framgångsrik metod, det är vi också rörande överens om.

Vi skrider snabbt till verket. Åker till Nice och skriver under en ny deklaration och tar kopior på mejlväxling mellan handläggaren på skatteverket och vår advokat. Utrustade med detta beger vi oss till Juan-les-Pins där Centre des Finances Publiques är beläget. Exakt 13.30, när de öppnar efter sedvanlig lunchstängning är vi där. Vi är nummer två i kön. Väl framme vid receptionsdisken försöker vi på knagglig franska att förklara vårt ärende och ber att få prata med Monsieur handläggare, vi har dock inte avtalat tid. Det kan nog gå ändå och vi får slå oss ner med en kölapp. Vi är då de enda besökarna och det går snabbt. Vårt nummer kommer upp och vi blir eskorterade av en vänlig dam till tjänstemannens rum. Han tar emot oss och vi känner båda – yes, äntligen!

Hemvistintyg 2Redan innan hade vi bestämt oss för att vara utsökt trevliga, trots att han förmodligen slarvat bort vår deklaration. Han är också trevlig, tillmötesgående och tjänstvillig. Tar emot deklarationen och säger att han omgående är beredd att stämpla och skriva under vårt hemvistintyg. Nu infinner sig nästa lilla problem. Han har slarvat bort de original som vi skickat till honom i början av året. Suck igen, trots att han letar igenom några av sina många pappershögar går våra dokument inte att finna. Vi resonerar lite fram och tillbaka och kommer fram till att blanketten borde gå att hämta elektroniskt. Då får vi veta något intressant.

På franska skatteverket har tjänstemännen inte tillgång till Internet, bara det egna Intranätet. Inget privatsurfande här inte. Tänk om det skulle vara så i Sverige – då skulle det bli uppror av dignitet. Hur gör vi nu då – här gäller det att vara konstruktiva. Vi är ju nästan i mål. Snabbast och enklast måste vara att vi åker hem, laddar ner, fyller i och skriver ut dokumenten. Och så blev det. Vår man lovade att ta emot oss igen senare under eftermiddagen. Snabba som kobror kastade vi oss i bilen, körde hem, fixade dokumenten och återvände. Nu kände receptionisten igen oss och vi fick lära oss ett nytt uttryck – rebonjour. Den här gången behövde vi inte ta någon kölapp.

Väl inne i tjänstemannarummet, för andra gången den här dagen, möter vi en leende byråkrat. Han är verkligen mycket trevlig och sympatisk, menHemvistintyg 1 jag är inte helt säker på att han har rätt jobb. Ordning och reda verkar liksom inte vara hans grej. Inte vårt problem – nu är vi nära. Vi lämnar fram våra handlingar och han stämplar och signerar – äntligen. Tacksamt önskar vi trevlig semester – han jobbar sin sista arbetsdag på fredag. Det finns även lite utrymme för small talk. Han berättar att han har en god vän i Helsingborg och vi lär honom några enkla svenska fraser.

Kontentan av det här inlägget är inte att kritisera den franska byråkratin. Jag vill bara belysa hur det kan fungera utan att egentligen lägga några värderingar kring systemet, mer än att konstatera att det finns stora olikheter mellan länderna. I Sverige är det betydligt mer kontroll och struktur, medan det i Frankrike fungerar lite mer manuellt. Båda systemen har för och nackdelar. En annan slutsats är att det inte finns någon manual typ – så här göra du när du ska flytta från Sverige till Frankrike. Om du vill göra det är det bara att kasta sig in i matchen. Det är roligt och lärorikt samtidigt som det ibland kan vara frustrerande. Att ha förmånen att få bo i Antibes – numera med hemvistintyg – är värt besväret.

Motion och motivation – ladda ner appen 7 MWC

Motion och motivation – ladda ner appen 7 MWC

Jag har ju tidigare skrivit om att jag brukar jogga runt Cap d’Antibes, vilket för mig är den ultimata formen av motion. Det är den därför att den kombinerar träning med naturupplevelse, frisk luft och med lyckan att njuta av de vackra miljöerna. Jag har aldrig någon annanstans fått så många nya idéer, oftast bra sådana, och inspiration som där. Nu har jag varit i Sverige några veckor och håller på att utforska Stavsnäs med omgivningar. Svensk skog och skärgårdsnatur ger andra intryck och jag är lyckligt lottad som har tillgång till de bästa av världar.

Som komplement till löpningen har jag under många år även haft gymkort. Först på SATS och sedan på det nystartade M3 Gym på Lidingö www.m3gym.se . Ett mycket bra gym som jag gärna rekommenderar alla som bor i närheten. Nu blev det här med gymkort lite mer komplicerat i och med flytten till Antibes. Jag kollade upp ett nystartat träningscenter i Juan-les-Pins. Det verkade fantastiskt bra, men det skulle bli dyrt att bli medlem med tanke på att jag dels gärna joggar och dels är i Sverige med jämna mellanrum. Att köpa ett gymkort i Sverige är inte att tänka på, så hur gör jag då?

Jag måste erkänna att jag slarvat. Under det senaste halvåret har det inte blivit särskilt mycket träning förutom mina sporadiska löparrundor. Även de har blivit färre därför att tiden på något sätt gått åt till annat. Märkligt kan jag själv tycka, eftersom jag nu inte har något jobb att gå till varje dag. Det finns inga ursäkter utan handlar bara och disciplin och jävlar anamma. Jag inser också att jag på senare tid påverkats av det trista vädret i Sverige. I alla fall där jag befunnit mig. Nu är det dags för skärpning. Kroppen, och själen också förövrigt, behöver allsidig motion. Jag blev måhända inspirerad av att se Mick Jagger, sjuttioett år, hoppa runt på scenen utan att verka det minsta andfådd.

Inspiration kommer inte alltid av sig själv och jag har lärt mig att alltid ta tag i saker och inte sitta och vänta på att bli serverad. Det är mitt liv och det är jag som kör. Att skylla på omständigheter eller på andra har aldrig varit min grej. Jag skyller på mig själv och är det fel på omständigheterna så ser jag till att ändra på förutsättningarna. En omständighet som dåligt väder är till exempel omöjlig att påverka men det går alltid att göra något positivt av situationen.

Igår tog jag cykeln ner till ICA och köpte en tidningen Må Bra. Innan jag bestämde mig för just den hade jag spanat in alla andra magasin av samma typ men fann att denna var den mest läsvärda för mig just nu. Javisst, blev det ett bra val. Till saken hör att det, att förutom själva hälsotidningen, ingick en trevlig bilaga som heter Drömhem&Trädgård. Ni som känner mig någorlunda väl sedan tidigare tror nu kanske att jag inte är vid mina sinnens fulla bruk. Och ni som känner mig riktigt väl vet att jag kan få sk ryck, dvs nya intressen som dyker upp. Nu har vi ju just byggt ett skärgårdshus och jag har planterat en del. Därav det nyvaknade intresset för trädgård.

Nu tillbaka till motionen och motivationen. Hur ska jag få till en mer allsidig träning utan att köpa ett träningsabonnemang? Det där med hemmagym har aldrig varit mig grej. Jag har haft diverse redskap som blivit hyllvärmare genom åren. Men nu har jag bestämt mig för att åtminstone göra någon typ av träningsprogram. Jag bläddrar i tidningen och söker inspiration. Och vad hittar jag, till min stora lycka, en perfekt träningsapp som heter 7 MWC. Det är en förkortning av 7 Minute Workout Challenge och är precis vad den kallas – ett sju minuter intensivt träningsprogram. Den innehåller tolv välkända övningar med tydliga instruktioner. Du sätter igång appen och sedan är det bara att köra. Den kosta femton kronor, vilket jag anser vara ett fynd.

Nu är jag som ni förstår en ny och entusiastisk brukare av detta verktyg och har inte ännu lärt mig all funktionalitet. Jag har förstått att det finns ytterligare träningspaket, som går att köpa eller erövra som belöning vid regelbunden träning. Det känns ganska amerikanskt men det är ok för mig. I programmet finns givetvis resultatuppföljning mm som gör att du bygger upp din egen statistik. Det verkar inspirerande tycker jag. Jag tänker köra minst ett pass om dagen, ibland i kombination med annan träning.

Just nu sitter jag och skriver och väntar på en leverans från Schenker. Min man är inte hemma och jag har stränga order att inte lämna huset. Förra gången fick vi fel leverans så det gäller att vara hemma när de kommer. Idag strålar solen och jag hade gärna kört en löprunda, men nu har jag alltså någon typ av husarresst. Att köra ett 7 MWC-pass möter dock inget hinder så det får bli det istället. Ett bra alternativ som funkar närsomhelst och överallt. Idag blir det på altanen.