Några minnen – tack Sven-Erik Magnusson

Några minnen – tack Sven-Erik Magnusson

I onsdags vaknade jag upp till beskedet att Sven-Erik Magnusson är död. Min barndoms idol som jag aldrig upphört att beundra. Det blev en sorglig morgon.

Jag är uppvuxen i Värmland och har tidiga minnen av Sven-Erik Magnusson. Redan när jag gick på lågstadiet tyckte jag att han både var snygg och sjöng bra. Det blev en slags kärlek på distans. Avståndet var dock inte alltför långt och jag fick min pappa att köra bil till Slottsbron och glida förbi utanför favoritens hus. Min fina och lojala mormor ställde också upp. Hon ringde till Sven-Erik ett antal gånger för min räkning, men fick alltid svaret att han inte var hemma. Tålmodigt och trevligt svarade den person som jag antar var hans mamma. Hon var antagligen luttrad.

En viktig händelse i mitt unga liv var när jag skulle få en överraskning av mina föräldrar. Vi skulle åka in till Karlstad med ett hemligt mål i sikte. Året var 1966 och jag var åtta år. När vi kommer in till ”stan” parkerar pappa utanför Ströms, som var en musikaffär. Därinne sitter hela Sven Ingvars för att signera sin nya singel ”Vid din sida”. Jag blev  ägare av skivan med namnteckningar av gruppens samtliga fem medlemmar. Och jag fick träffa Sven-Erik. Gissa om jag var lycklig.

Åren går och jag följde hela tiden Sven Ingvars. Nästa fas där minnen etsat sig fast är tonårsperiden. Jag säger bara Sandgrund. Detta danspalats förknippat med så många upplevelser. Även om bandet inte var ett renodlat dansband så gick de utmärkt att dansa till. En låt som påminner om den här tiden är ”Jag vill resa bort”. Det gick på högvarv den sommar när vi drack våra sista mellanöl innan vi på något listigt sätt skulle ta oss in i Mariebergsskogen. Vilka tider. Nej, ni får inte veta mer än så.

Nästa tydliga minne är när CD:n med låtar som ”Ett hus till salu” och ”Lika ung som då” lanserades. Då var vi nyinflyyade i en stor villa och ägnade en hel påskhelg åt att putsa fönster. Vilken tur att vi hade så bra musik i bakgrunden. Det underlättade putsningen.

Sista gången jag såg Sven Ingvars live var på Skansen för ungefär tio år sedan. Även det blev ett starkt minne och de presenterade en kavalkad av kända låtar. Lätta att sjunga med i. Svårt att låta bli. Sven-Erik Magnussson inspirerade och spred glädje. Mina barn som visste om min beundran kollade upp möjligheten att anlita honom vid min femtioårsfest. Tanken var god. Men, det skulle ha ätit upp hela projektets budget och lite till. Vill dock tillägga att jag inte missunnade dem att ta betalt.

På senare tid har jag fått glädjen att uppleva mina barnbarns förtjusning i Sven Ingvars. De plockar alltid fram en speciell CD som de vill lyssna på och dansa till. God smak de har de små tjejerna. Bra musik, väl framförd, står sig uppenbarligen.

Sven-Erik Magnusson har skänkt mig mycket glädje. Musiken och minnen förknippade med den. Jag tycker också att han hade en speciell utstrålning. Han spred glädje och inspiration och det finns många goda anledningar till varför han blev så folkkär. Det här var min berättelse. Med all respekt.

 

Vad har hänt med Sandgrund?

Vad har hänt med Sandgrund?

Den klassiska skylten

Den klassiska skylten

Då och då återvänder jag till den trakt där jag växte upp. Jag bodde fjorton viktiga år av mitt liv i Skoghall utanför Karlstad. Idag har jag ingen annan anknytning hit än minna minnen och relationen till trakten. När vi åker till Karlstad bor vi alltid på det bästa hotellet – ja det bästa hotell jag vet, alla kategorier, näml

igen Stadt. Det hotell som är så anrikt och ligger så vackert vid Klarälven. Vi ber alltid att få ett rum med utsikt och gärna balkong mot älven. Den här gången fick vi ”Tage Erlanderrummet”. Ett fint hörnrum på tredje våningen med balkong och utsikt åt tre håll. Kunde inte bli bättre (ja det skulle i så fall ha varit Sven-Ingvarssviten). Inramat på väggen finns några citat av Tage, vars favoritrum detta var. Här kommer ett ”En vidunderligt vacker morgon

Vilken tavla, upplevelsen är tredimensionell

Vilken tavla, upplevelsen är tredimensionell

på en vidunderligt vacker plats. Man ska tydligen bo på 318″. Hotellet står sig, numera som Elite Hotel. Men jag saknar en viktig del – baren. När jag levdeimage här fanns en klassisk bar med en klassisk bartender som stolt blandade klassiska drinkar. Enligt uppgift hade han vunnit många priser för sin skicklighet. Those were the days.

En stor konstnär

En stor konstnär

En annan plats förknippad med nostalgi är Sandgrund. Det före detta danspalatset som omvandlats till konsthall. Jag har varit många gånger på Sandgrund. Som partytjej och älskare av Sven-Ingvars har jag tillbringat många danskvällar där. Som kuriosa kan jag nämna att jag även sett och lyssnat till Baccaras enda (tror jag) framträdande i Sverige. Ja ni minns de med hiten  – Yes sir I can boggie.

Nu är det nya tider. Sandgrund har blivit konsthall. Och inte vilken konsthall som helst. Det är Lars Lerins konsthall. Han tog över det nedlagda danspalatset för några år sedan och har omvandlat det till något som måste vara en av Sveriges absolut mest fantastiska konstupplevelse. Lars Lerin är en mycket stor akvarellmålare och här får du möta en stor del av hans rikliga imageproduktion. Som gammal älskare av Sandgrund måste jag tillstå att stället genomgått en värdig omvandling. Var sak har sin tid. Medan vi vandrar runt och njuter av konsten ser jag Lars Lerin gå förbi – in i ett låst rum. Jag förbereder mig om han skulle komma ut igen. Tänk om jag kan få en bild. Efter en stund ser jag honom igen när han går med lugna steg genom hallen. Jag tar mod mig och går fram. Kan jag få ta en bild – säger jag. Javisst, svarar han lugnt på sin vackra värmländska. Han tittar och ler mot mig och min iPhone. Han är precis så trevlig och sympatisk som den bild jag har av honom. Snygg och tilldragande är han också. Vi bytte några ord och jag kunde nog inte riktigt dölja min glädje över bilderna och vår korta pratstund. Oj, vad det gav energi.

Det går ju inte bara att leva av konst. Vi behöver också annan energi.

Visst vattnas det i munnen

Visst vattnas det i munnen

Ni som följer mig vet att jag är road av mat. Karlstad har betytt mycket för mig men jag kan inte påstå att jag upplevt så många kulinariska höjdare i staden. Igår var dock ett välkommet undantag. Vi besökte den relativt nyöppnade restaurangen Br. Olssons elektriska . Det var en riktig höjdare. Menyn var spännande och det bästa av allt var förrätterna. Vi valde att dela på ett urval av små läckra rätter. När vi satt där kom jag på att vi nu måste befinna oss i det anrika Café Royals lokaler. Jag frågade och mycket riktigt. Det var alltså här jag ätit ett otal goda räkmackor genom åren.

Nu sätter vi oss på balkongen och njuter av utsikten över Klarälven. En lyckad resa till Karlstad är snart slut och vi har många nya intryck med oss. Mitt råd till alla som läser detta. Ni måste besöka Sandgrund i dess nya skepnad. Jag har varken förmågan eller tiden just nu att beskriva upplevelsen på ett fullödigt sätt, så du får skapa din egen bild genom ett eget besök. Hoppas att jag med detta gjort dig nyfiken.