På spaning efter bra kvarterskrogar

På spaning efter bra kvarterskrogar

Sommaren är kort och snabbt går det. Vi tillbringade vår i Sverige men är sedan någon vecka tillbaka i Antibes. Sverige var fantastiskt men lite kallt. Hel okej för oss som får njuta av medelhavsklimatet hela hösten.

Det har inte blivit något bloggande under sommaren. Framför allt därför att jag har varit lat. Umgåtts med familj och goda vänner istället för att skriva. Jag tror också att det är en konsekvens av att jag skrivit en bok och bloggat intensivt under några år. Behövde nog en paus helt enkelt.

Igår träffade jag några goda vänner här i Antibes. De pratade så entusiastiskt om en kvarterskrog nära oss. Den har varit i kraft något år och vi har provat den, men vi har inte blivit frekventa gäster. Mycket beroende på att vi är ganska traditionella och väljer våra gamla stamställen.

Idag är jag ensam och funderade på om jag skulle gå dit och äta lunch. Jag har haft diskussionen med flera vänninor om hur det är att gå ut och äta ensam. Lunch är en sak – men middag? Jag tog chansen, det var ju trots allt lunch. Slog mig ner, fick menyn och kände mig mycket bekväm. De vänner jag träffade igår hade lyriskt berättat om att de ätit stekt ”poulpe”, något som jag älskar. Givetvis slog jag till på det och nu sitter jag i en stol på balkongen, skriver och är proppmätt.

Kvarerskrogen Brasserie de l’Ilette höll verkligen måttet. Maten var rejäl, vällagad och god. När jag tittade mig omkring såg jag också många andra trevlig maträtter. De har dessutom goda viner, i ett stort urval. Och det går att få riktigt bra vin på glas.

Många krogar kör på i gamla hjulspår och vinlistan brukar sällan förnyas. Här verkar de ha bra känsla för urvalet. Flera av vinerna är ekologiska, även de på glas.

Nu är jag så lyckligt lottad att jag sällan behöver äta middag ensam, men det händer ibland. Då är det här ett perfekt ställe att gå till. Även på kvällen. Folkligt och opretentiöst men ända vällagat med hög kvalitet. Resten av hösten ska jag fortsätta att prova nytt. Återkommer med nya inlägg.

 

Jag har upptäckt ännu en bra kvarterskrog i Antibes

Jag har upptäckt ännu en bra kvarterskrog i Antibes

Utanför restaurangen - på väg hem efter en härlig måltid

Utanför restaurangen – på väg hem efter en härlig måltid

Antibes har ett stort utbud av restauranger. Jag har besökt många, men långt ifrån alla. Det är också lätt att gå i gamla fotspår och ständigt återvända till det som är bekant och säkert. Jag erkänner gärna att vi är stamgäster på några ställen som vi verkligen gillar. Ska vi gå ut och äta i kväll? – så lyder frågan ibland. Inte alltför sällan blir då svaret ja och ofta slutar det med att vi går till en gammal ”trotjänare”. Nu har vi bestämt oss för att börja det nya året med att prova lite nytt.

En språkövning att börja måltiden med

‘ En språkövning att börja måltiden med

På den lilla mysiga gatan James Close i gamla stan i Antibes ligger många restauranger av varierande kvalitet. Några har funnits länge men då och då dyker det upp någonting nytt. Ibland handlar det om ägarbyte och ibland kan det etableras en helt ny restaurang. Jag är fascinerad över hur många små krogar som lyckas överleva trots att antalet besökare måste variera kraftigt över året. Nu är ju Antibes

aldrig dött. Det är alltid liv och rörelse även om det givetvis är högre tryck under sommarsäsongen.

Under nyårshelgen fick vi ett tips om en ny restaurang av några goda vänner.

Mumsig förrätt

Mumsig förrätt

Ny och ny förresten. Den öppnade i augusti 2013. Det är vi som inte hänger med i svängarna. Restaurangen ägs av två kvinnor som ursprungligen kommer från Belgien. Två riktiga eldsjälar som driver denna lilla kvarterskrog som endast har plats för 14 gäster. Det gäller därför att alltid boka bord.

Kreativt tillagad kyckling

Kreativt tillagad kyckling

När vi kommer in i den lilla restaurangen blir vi hänvisade till vårt bord och där går det bra att läsa ett antal matrelaterade citat som pryder tabletten, vilket blir en bra språkövning. Längst in i lokalen ligger det öppna köket och det går därför att se allt vad som försiggår därinne. Det är rent och snyggt och alla rätter tillagas omsorgsfullt av restaurangens chef, Aline. Köket är modernt och kreativt och baseras på lokala råvaror. Allt är mycket smakfullt upplagt, vilken framgår av bilderna.

Undrar ni vilken kvarterskrog jag skriver om? Nej, jag har inte glömt att berätta men vill hålla er lite på halstret. Den heter Le Carnet de Bord. Jag har inte hittat någon hemsida men hänvisar den som vill veta mer till Tripadvisor m fl sajter. Där kan ni även ta del av många fina bilder som olika gäster har publicerat.

Det gick även att få en rejäl köttbit

Det gick även att få en rejäl köttbit

Medan vi väntar på maten bjuds vi på tapenade, vilket ju inte är särskilt ovanligt. Det ovanliga här var att den serverades i en konservburk, vilket var en trevlig detalj. När det var dags för förrätt fick jag en helt fantastisk anklever och framförallt utmärkte sig tillbehören. Vi var fyra i vårt sällskap och vi hade valt lite olika varmrätter. Jag fastnade för en kyckling som även den var mycket välkomponerad. Några avslutade med en läcker café gourmand.

Jag gillar verkligen små omsorgsfullt skötta restauranger som drivs av kärlek till matkonsten och till råvarorna. Priserna ligger i någon jag skulle kalla ”medelsegmentet”.

Dessert för den som så önskar

Dessert för den som så önskar

Inte superbilligt, men definitivt prisvärt. Enligt min uppfattning är det värt att betala för ”det lilla extra”. Och det här är så långt ifrån en turistfälla du kan komma. Den här lilla pärlan i Antibes vill jag verkligen rekommendera och hoppas  att den kommer att bestå i många år.

Ny kvarterskrog i Antibes

Casa Tif

Casa Tif

Christophe2

Första gången vi bodde i Antibes var 1997. Innan dess hade vi gjort ett antal resor till Frankrike. Vi hade bilat runt i stora delar av landet, med och utan barn och vi hade också besökt Nice ett antal gånger. Nu var det i alla fall dags att uppleva Antibes under två veckor. Min vana trogen samlade jag på mig diverse tips om restauranger mm. Jag kommer ihåg att jag i tidningen Elle läste om en liten oansenlig restaurang som låg på en parkeringsplats i frikommunen Safranier. Den låg i utkanten av den gamla stadskärnan en bit vid sidan av turistfällestråken. Restaurangen hette och heter fortfarande Taverne du Safranier och där kom vi att bli stamgäster. En gång i tidernas begynnelse hade vi glömt att boka bord och det var fullt. Istället för att gå därifrån körde vi en stöt. Vi sa att vi hade bokat. Ja, nöden har ingen lag. I vilket namn frågade Roland, som då var servitör. Karlsson svarade Sven-Bertil, min man. Aha, Jaque Nickarlsson (ungefär så) fick vi till svar och sedan den dagen gick Sven-Bertil under namnet Jack Nicholson. Jag blev madame Jack och resten av familjen famille de Jack. Våra vänner fick heta amis de Jack. Vi fick givetvis ett bord. Efter några år tog Roland över restaurangen tillsammans med Christophe och sedan dess har vi tillbringat många trevliga stunder tillsammans med dem.

Tiden går och för drygt ett år sedan sålde de restaurangen. Det var riktigt vemodigt men vi har alla, eller åtminstone många av våra minnen kvar: Bilar som höll på att köra rakt in på restaurangens terrass, som då låg direkt på parkeringsplatsen. Bilförare som inte klarade att ta sig ut från gränderna efter måltiden och behövde handfast hjälp. Dansen under Fête du Safranier när hela frikommunens befolkning shakar loss tillsammans med restauranggästerna. Vi minns särskilt dansen till tomber la chemise när alla män tog av sig sina skjortor och svingade dem i takt med musiken. Detta inkluderade även oss och våra sällskap.

Vi har varit på restaurangen sedan de nya ägarna tagit över och det är fortfarande en bra restaurang, men vi saknar atmosfären och vi saknar relationen. Förutom att priserna höjts och att det är mer vita dukar och lite mer ”finkrog” nu, så får vi inga kindpussar, igenkännande leende och ingen apéritif när vi kommer. Those were the days och det är inget att hänga läpp över. Det dyker ständigt upp nya spännande initiativ.

Nu har Christophe startat en ny liten restaurang alldeles bakom busstorget, Gare des Autobus. Ett område som fått ett lyft sedan Hotel La Place genomgått en rejäl uppfräschning. Restaurangen, som han driver tillsammans med sin dotter, heter Casa Tif (dottern heter Tiffany). Den är så ny att skylten inte kommit upp ännu. En mysig liten kvarterskrog där vi känner igen en del av rätterna från Taverne du Safranier, eller Saffen, som vi brukar säga. Här finns ett axplock med bl a musslor, pasta och farcis nicoise. Bland desserterna hittar vi den gamla favoriten Tarte au citron merengue, vilket sannolikt är världens maffigaste citronmarängpaj. Bäst av allt är att vi blir så väl mottagna. Det kan ju tyckas självklart, men det är ingenting att ta för givet. Jag erkänner att jag är fåfäng och uppskattar att det alltid finns bord och att då och då bli bjuden på ett glas bubbel. Hit kommer vi att återvända många gånger.