Stockholm, Luther och Actionaid

Stockholm vårJust nu befinner jag mig i Sverige. Vilken timing med tanke på den fantastiskt vackra våren och det underbara vädret. Med åren blir det här med väder och ljus allt viktigare. Detta faktum kräver en egen utläggning och ett eget blogginlägg så jag återkommer i frågan. I vilket fall var jag i centrala Stockholm under förmiddagen.

För mig är det lite märkligt att strosa runt i innerstaden, mitt på dagen en vanlig vardag, utan att vara mer eller mindre stressad. I alla år har jag varit på väg mellan möten och har sällan haft tid att njuta av de många intryck som erbjuds. Den här årstiden tänker jag speciellt på blommande träd i Kungsträdgården och alla uteserveringar som också blommar upp. Jag har inte heller haft, eller tagit mig, tid att botanisera i alla spännande affärer. Med Luther på axeln har det fått anstå till helgerna. Trots att jag nu inte har någon direkt tidspress kommer jag på mig själv med att småspringa. Jag tror att det är vanans makt, men jag ska ta mig i kragen. Förmodligen behövs någon typ av nedtrappning för att inte chocka kroppen alltför hårt.

När jag var klar med det jag skulle göra begav jag mig till Slussen för att ta bussen till Stavsnäs. Klockan var då omkring tolv och på vägen dit funderade jag på om jag skulle sätta mig ner på någon av uteserveringarna i Gamla Stan och äta lunch. Nej, det får duga med en varm korv tänkte jag och så fick det bli. Jag ville ju hem och så är jag ibland rationell i överkant. Det jag inte hade kollat var busstidtabellen och när jag kommer fram till hållplatsen visar det sig att det är glest med avgångar kring lunchtid. Nästa buss skulle gå om en dryg timme. Suck – vad skulle jag göra nu. Till saken hör att jag hade ett antal kassar att släpa på, men det var inte ett tillräckligt starkt skäl för att sitta still och vänta en timme.

Jag begav mig med mina kassar upp på planen utanför Slussens station. Det första jag får se är en variant på gatukök som säljer stekt strömming. Jag älskar stekt strömming och blev sur på mig själv för att jag nyss stoppat i mig en korv. Ja, ja trist men inget att hänga läpp för. Jag bestämde mig för att gå till Mc Donalds och ta en kaffe. Inte för att det är särskilt mysigt där, men det var närmast. På vägen dit blir jag stoppad av en ung kvinna som spände ögonen i mig och undrade om jag hade tid att lyssna en stund. I vanliga fall brukar jag reflexmässigt avstyra den typen av propåer. Jag brukar inte ha tid och jag brukar inte vara intresserad. Nu hade jag bevisligen tid och eftersom jag inte visste vad hon tänkte berätta om så kunde jag inte veta om det var intressant eller inte. Jag bestämde mig för att stanna upp och lyssna.

Kvinnan kom från organisationen Actionaid och hon kunde prata, både på ut- och inandning. Jag blev både matt och imponerad. Hon beskrev organisationen i allmänhet och berättade om ett av deras fokusområden, kvinnors rättigheter. Medan hon pratade kom hon allt närmare och i den lilla bubbla som vi befann oss i fanns det massor av energi. Hon var en engagerad volontär som verkligen brann för utsatta människor i världen. När hon pratat klart frågade hon om jag ville bli månadsgivare. Det ligger inte i min natur att okritiskt ge mig in i den typen av engagemang så jag tackade artigt för informationen och begav mig till Mc Donalds. Så typiskt mig – att vara avvaktande även om jag tagit ett steg i rätt riktning genom att åtminstone lyssna.

Det första jag gjorde när jag köpt min kopp kaffe var att leta reda på Actionaids hemsida www.actionaid.se. Ja, det verkar vara en seriös organisation. Då infinner sig frågan: vilka organisationer ska jag stötta och hur gör jag utvärderingarna. I samma ögonblick bestämde jag mig för att bli månadsgivare. Jag tror på den engagerade kvinnan som jag mötte. På vägen tillbaka till busshållplatsen bestämde jag mig för att leta upp henne och berätta att jag bestämt mig, men tyvärr var hon inte kvar och det var trist. Hon hade gjort mig glad och delat med sig av sin energi och jag hade gärna gjort henne glad tillbaka. Har jag tur så läser hon det här när jag skickar länken till organisationen.

Sensmoralen av dagen hittills blir då följande. För det första ska jag i fortsättningen njuta mer av att strosa runt i Stockholm och träna på att inte alltid vara på språng.  För det andra har jag tagit ett steg mot att öppna ögonen för nya intryck men det återstår att bli snabbare på återkoppling.

Nu sitter jag i Stavsnäs By och skriver och utanför fönstret står en älg – intressant dag.