Några minnen – tack Sven-Erik Magnusson

Några minnen – tack Sven-Erik Magnusson

I onsdags vaknade jag upp till beskedet att Sven-Erik Magnusson är död. Min barndoms idol som jag aldrig upphört att beundra. Det blev en sorglig morgon.

Jag är uppvuxen i Värmland och har tidiga minnen av Sven-Erik Magnusson. Redan när jag gick på lågstadiet tyckte jag att han både var snygg och sjöng bra. Det blev en slags kärlek på distans. Avståndet var dock inte alltför långt och jag fick min pappa att köra bil till Slottsbron och glida förbi utanför favoritens hus. Min fina och lojala mormor ställde också upp. Hon ringde till Sven-Erik ett antal gånger för min räkning, men fick alltid svaret att han inte var hemma. Tålmodigt och trevligt svarade den person som jag antar var hans mamma. Hon var antagligen luttrad.

En viktig händelse i mitt unga liv var när jag skulle få en överraskning av mina föräldrar. Vi skulle åka in till Karlstad med ett hemligt mål i sikte. Året var 1966 och jag var åtta år. När vi kommer in till ”stan” parkerar pappa utanför Ströms, som var en musikaffär. Därinne sitter hela Sven Ingvars för att signera sin nya singel ”Vid din sida”. Jag blev  ägare av skivan med namnteckningar av gruppens samtliga fem medlemmar. Och jag fick träffa Sven-Erik. Gissa om jag var lycklig.

Åren går och jag följde hela tiden Sven Ingvars. Nästa fas där minnen etsat sig fast är tonårsperiden. Jag säger bara Sandgrund. Detta danspalats förknippat med så många upplevelser. Även om bandet inte var ett renodlat dansband så gick de utmärkt att dansa till. En låt som påminner om den här tiden är ”Jag vill resa bort”. Det gick på högvarv den sommar när vi drack våra sista mellanöl innan vi på något listigt sätt skulle ta oss in i Mariebergsskogen. Vilka tider. Nej, ni får inte veta mer än så.

Nästa tydliga minne är när CD:n med låtar som ”Ett hus till salu” och ”Lika ung som då” lanserades. Då var vi nyinflyyade i en stor villa och ägnade en hel påskhelg åt att putsa fönster. Vilken tur att vi hade så bra musik i bakgrunden. Det underlättade putsningen.

Sista gången jag såg Sven Ingvars live var på Skansen för ungefär tio år sedan. Även det blev ett starkt minne och de presenterade en kavalkad av kända låtar. Lätta att sjunga med i. Svårt att låta bli. Sven-Erik Magnussson inspirerade och spred glädje. Mina barn som visste om min beundran kollade upp möjligheten att anlita honom vid min femtioårsfest. Tanken var god. Men, det skulle ha ätit upp hela projektets budget och lite till. Vill dock tillägga att jag inte missunnade dem att ta betalt.

På senare tid har jag fått glädjen att uppleva mina barnbarns förtjusning i Sven Ingvars. De plockar alltid fram en speciell CD som de vill lyssna på och dansa till. God smak de har de små tjejerna. Bra musik, väl framförd, står sig uppenbarligen.

Sven-Erik Magnusson har skänkt mig mycket glädje. Musiken och minnen förknippade med den. Jag tycker också att han hade en speciell utstrålning. Han spred glädje och inspiration och det finns många goda anledningar till varför han blev så folkkär. Det här var min berättelse. Med all respekt.

 

Just nu vill jag leva

Just nu vill jag leva

Sommar och musik hör ihop och i år har jag haft förmånen att få uppleva flera storslagna konserter. Ni som

Med utsikt över scenen

Med utsikt över scenen

följt min blogg vet att jag inledde sommaren med Rolling Stones, därefter blev det Jamie Cullun (och lite Stevie Woner) och nu Tomas Ledin. Stora artister på makalösa scener,  var och en i sitt slag. I måndags blev det alltså storsvenskt – Tomas Ledin uppträdde på Dalhalla utanför Rättvik. By the way. – Jamie Cullum som jag skrev om i mitt förra inlägg (jazzfestivalen i Juan-les-Pins) gjorde ett bejublat uppträdande där 2011.

Det var första gången jag besökte Dalhalla, men knappast den sista. Vilket projekt – att bygga en scen i ett gammalt kalkbrott mitt i Dalarna. Scenen har varitimage i bruk i drygt tjugo år och lär  ha en av världens bästa akustik. ”Naturens egen amfiteater” enligt hemsidan www.dalhalla.se Namnet har fått inspiration från Valhall (asatron) och Wagners opera men fått lokal anpassning, därav Dalhalla. Arenan, som rymmer ca 4000 personer är storslagen. Jag som inte varit där innan bokstavligen tappar hakan när jag går den lilla stigen från parkeringen och denna pärla uppenbarar sig i sin storhet.

I måndags var det en sk tropisk natt, dvs temperaturen imagesteg aldrig under tjugo grader. Ja ibland ska man ha tur, vi var laddade med tröjor, filtar och regnponchos men inget av detta behövdes. Jag satt med en tunn klänning och en tunn tröja över axlarna under hela konserten, unikt. Det enda som förmörkade kvällen var den mycket stora skogsbrand som härjade och som forfarande inte är under kontroll, utanför Sala. Röken därifrån låg som ett dis över Siljan och det luktad verkligen brand. Tankarna går till alla de som bor i området och till de många människor som arbetar med att släcka branden.

Så var det då dags för Tomas Ledin. Medan jag satt där och filosoferade slog det mig att det är en artist som  varit  närvarande under hela mitt liv. På olika sätt under livets olika skeden. I över fyrtio år har han stått på scenen och gör det forfarande med bravur. Jag kommer ihåg 1972 när han som tjugoåring vann Melodifestivalen med låten Då ska jag spela. Det var en uppstickare som jag gillade, men en låt som aldrig finns med på hans  reportoar nu för tiden – synd tycker jag. Tomas – du kan väl göra om soundet lite och ta med låten vid nästa turné!

Konserten på Dalhalla innehöll ganska mycket av det nya som Tomas skrivit om sina somrar vid Höga

Vi är ju i Dalarna

Vi är ju i Dalarna

Kusten och hans relation till sina farföräldrar. Han berättar ömsint och trovärdigt en del av sin levnadsberättelse från den tiden. Låtarna ackompanjeras av Höga Kustenkapellet och det är akustiskt. Det behövs inga öronproppar , vilket är skönt. Ibland klämmer han till med någon gammal hit och då får han igång publiken ordentligt. När jag tittar mig omkring så kan jag konstatera att de flesta är i min ålder, plus minus tio år, och delar samma upplevelse av Ledin. En Ledin som fortfarande skriver trallvänlig musik, men som hela tiden har utvecklats som artist.

Jag gilla flera av hans nya låtar, Farfar gick i tåget, Är du oäten (? säger stavningsprogrammet på Ipaden) pojk och Jag ror – tycker jag är bäst. När extranumret Just nu, framförs står hela publiken och sjunger mer så det får bli ett nummer till!

En sak till som jag måste kommentera. Han är riktigt snygg Tomas. Det tyckte jag inte när jag var fjorton och

Åkerblads i Tällberg

Åkerblads i Tällberg

han tjugo. Jag gillade musiken men han blev aldrig någon tonårsidol i traditionell mening. Med mer mogen ålder har i alla fall jag andra kriterier. Jag imponeras både av hans välbehållna yttre och goda fysik och på det sätt han äger scenen och sin publik. Hittills har han bara blivit bättre med åren.

Nu är säsongen på Dalhalla nästan slut, men det är några konserter kvar. Om du har lite tid över så är det något att fundera över. Varför inte en liten minisemester till Dalarna. Själva bodde vi på Åkerblads i Tällberg www.akerblads.se Ett anrikt och charmigt hotell som funnits sedan 1400-talet och som fortfarande ägs av samma familj. Liksom begåvade artister har även detta ställe utvecklats och finns i år (liksom flera år innan) med i White Guide. God mat, trevlig miljö, dedikerad personal och vacker omgivningen. En del av Sverige när det är som bäst.