Barnbarn – utbyte mellan generationer

Barnbarn – utbyte mellan generationer

Det här är mina barnbarn, Tyra och Greta. Fina namn, eller hur? Båda är klassiska svenska namn och har gamla anor. Min mormor hette faktiskt Thyra, vilket är extra roligt och jag återkommer till henne. Förutom den kopplingen är namnen dessutom internationellt gångbara. De är tvåstaviga och går enkelt att uttala på diverse språk. Bra tänkt av mina barn. Som ni ser är det inte bara namnen som är fina. De är två små charmtroll där personligheten växer fram för varje dag som går. Jag har berättat om dem tidigare och skulle kunna skriva hur mycket som helst om dem ur många olika perspektiv. Nu är detta en blogg så jag kommer att begränsa inlägget, men innan jag kommer in på dagens tema så vill jag göra tummen upp för att vara mormor och farmor. I ärlighetens namn hade jag hoppats ett tag men inte tagit något för givet. När det händer så går det undan och livet blir inte vad det varit. Vilken klyscha förresten – ingenting blir någonsin som det varit, allting utvecklas förhoppningsvis.

Att få egna barn är en sak och att få barnbarn är något helt annat. Som förälder är du osäker i början och jobbar hela tiden för att räcka till. Du ska se till att barnen får mat, kärlek och uppfostran under alla skeden i deras liv. Och du har ansvar för att familjen fungerar som helhet. Du vill alltid väl och gör allt för att det sk livspusslet ska fungera. Givetvis växer du med uppgiften och trots alla misstag som begås brukar det för det mesta gå vägen. Alla som blir föräldrar har ju en egen barndom att relatera till och det är en del av livets gång. Med den erfarenheten i bagaget blir de flesta lite mer ödmjuka än innan de skaffade barn och förståelsen för ens egna föräldrars agerande ökar. Visst finns det i de flesta relationer gamla ”surdegar” som kan ligga och jäsa, men du väljer själv om du vill underhålla den processen eller inte. Min uppfattning är att livet är för kort för att älta och ägna tid åt att reda ut händelser bakåt i tiden. Det lönar sig sällan. Välj istället att se framåt och var inte långsint.

Som mor- eller farförälder har du en annan roll och den är väl så viktig. Tyvärr förlorade jag min farmor, som hette Helga, när jag var i tvåårsåldern. Jag har därför inget minne alls av min henne, som jag har förstått var en enastående kvinna. Hon var, varm, intelligent, driftig och modern. Hennes sätt att uppfostra min pappa måste ha varit nydanande för den tiden. Han fick bl a lära sig att laga mat och pappa är fortfarande min absoluta förebild när det gäller kokkonsten. In i det sista stod han vid grytorna och var den givna auktoriteten i köket. Min mormor, som ju hette Thyra, fanns däremot med länge i mitt liv och var en viktig person för mig under hela min uppväxt. Det viktigaste minnet av henne nu när jag har perspektiv är att hon alltid stod på min sida när det var tjafs under tonårstiden. När föräldrarna var stränga var mormor förstående osv. Nu var jag en ganska påhittig person under tonåren och behövde givetvis en del gränser, men det var en trygghet att alltid ha mormor som var med och balanserade och i smyg berättade att hon var på min sida. Mormor var också busig – hon gjorde saker som inte var tillåtna. Det begicks inga grova brott, men vi kunde t ex gå upp på natten och palla frukt i grannens trädgård.

Nu är det jag som är mormor och farmor. Det är jag som ska hitta min roll i relation till de här små liven och förhålla mig på ett någorlunda begåvat sätt, när det gäller uppfostran alltså, till deras föräldrar. Redan när de är så här små kliar det i fingrarna att busa till det lite. Vilken mormor eller farmor vill inte njuta av lyckan att får skämma bort med något gott eller slarva lite med sovtider. Med Tyra som närmar sig två år har jag kommit lite längre när det gäller at ta ut svängarna. Nej, så farligt är det inte. I dagsläget handlar det om en glass eller något extra åk med karusellen. Greta är starkt på gång och hon kommer också att få lite onyttigt sliskigt, så det så.

Det allra viktigaste i rollen som mormor och farmor är trots allt att bidra till barnens utveckling. Att ta en aktiv del i att göra flickorna till trygga, självständiga och starka personer. Jag har så mycket erfarenhet som jag vill dela med mig av och funderar ofta på hur jag ska förhålla mig. Vad kan jag lära dem och hur ska det gå till? Det finns några saker som jag tycker är extra viktiga. Sätta gränser och så är föräldrarnas uppgift.

Till att börja med kommer jag alltid att försöka bygga självförtroende. Ett gott självförtroende, givetvis utan att vara egoistisk, bygger möjligheter. Du kan om du vill, du är duktig och du har potential – kan inte sägas för många gånger. Genom att vara stark som person kommer du också att räcka till för andra. Är du trygg i dig själv är det lättare att vara generös och tolerant.

Jag kommer också att heja på dem i deras ambitioner och inte försöka ändra på dem. Vill någon bli fotbollstjärna, kärnfysiker, eller flyga till månen, så javisst – mormor/farmor är den givna supportern. Så länge det inte är förenat med fara för eget eller andras liv är jag på, som det heter.

Det är också viktigt att försöka ge dem perspektiv och vidga deras vyer. Se till att de blir öppna, intresserade och lyhörda världsmedborgare och samtidigt bidra till att de får en stark inre kompass. De kommer att ställas inför många frågor som inte alltid är enkla. En del svar går att finna i regler och instruktioner, men ytterst handlar det om att lära sig att navigera.

Som mormor/farmor till flickor känns det extra viktigt att de också får lite råd om och stöd i, hur de kan ta plats och göra sig hörda och synliga. Det hänger ihop med självförtroendet, men jag har också en önskan att de ska bidra till att göra skillnad. Fortfarande är ju mannen normen i samhället och utvecklingen går inte särskilt snabbt framåt.

Sist men inte minst kommer jag att finnas där när det behövs en vuxen som inte är mamma eller pappa. Jag lovar att jag kommer att vara obotligt lojal om de behöver stöd och när de förhoppningsvis berättar hemligheter. Diskretion är en hederssak.