På spaning efter bra kvarterskrogar

På spaning efter bra kvarterskrogar

Sommaren är kort och snabbt går det. Vi tillbringade vår i Sverige men är sedan någon vecka tillbaka i Antibes. Sverige var fantastiskt men lite kallt. Hel okej för oss som får njuta av medelhavsklimatet hela hösten.

Det har inte blivit något bloggande under sommaren. Framför allt därför att jag har varit lat. Umgåtts med familj och goda vänner istället för att skriva. Jag tror också att det är en konsekvens av att jag skrivit en bok och bloggat intensivt under några år. Behövde nog en paus helt enkelt.

Igår träffade jag några goda vänner här i Antibes. De pratade så entusiastiskt om en kvarterskrog nära oss. Den har varit i kraft något år och vi har provat den, men vi har inte blivit frekventa gäster. Mycket beroende på att vi är ganska traditionella och väljer våra gamla stamställen.

Idag är jag ensam och funderade på om jag skulle gå dit och äta lunch. Jag har haft diskussionen med flera vänninor om hur det är att gå ut och äta ensam. Lunch är en sak – men middag? Jag tog chansen, det var ju trots allt lunch. Slog mig ner, fick menyn och kände mig mycket bekväm. De vänner jag träffade igår hade lyriskt berättat om att de ätit stekt ”poulpe”, något som jag älskar. Givetvis slog jag till på det och nu sitter jag i en stol på balkongen, skriver och är proppmätt.

Kvarerskrogen Brasserie de l’Ilette höll verkligen måttet. Maten var rejäl, vällagad och god. När jag tittade mig omkring såg jag också många andra trevlig maträtter. De har dessutom goda viner, i ett stort urval. Och det går att få riktigt bra vin på glas.

Många krogar kör på i gamla hjulspår och vinlistan brukar sällan förnyas. Här verkar de ha bra känsla för urvalet. Flera av vinerna är ekologiska, även de på glas.

Nu är jag så lyckligt lottad att jag sällan behöver äta middag ensam, men det händer ibland. Då är det här ett perfekt ställe att gå till. Även på kvällen. Folkligt och opretentiöst men ända vällagat med hög kvalitet. Resten av hösten ska jag fortsätta att prova nytt. Återkommer med nya inlägg.

 

Lyxlunch till rimligt pris

Lyxlunch till rimligt pris

Dagens meny

Att äta goda luncher är många gånger prisvärt i Frankrike. Det är dessutom av andra skäl bättre att äta en rejäl långlunch än en sen middag med många rätter. Både plånboken och magen mår bra av att satsa på lunchen.

Första gången vi besökte Alain Llorca var i Mougins 2003. Han hade då övertagit den välrenommerade  restauragen Moulin de Mougins efter Roger Vergé. En av Frankrikes

Varför inte ett glas champagne?

mesta namnkunniga kockar, som drivit verksamheten i hela 34 år. Verkligen ett anseende att förvalta. Tyvärr missade vi Vergé, men Llorca fick vi uppleva ett antal gånger. Fantastiska luncher i en outstandig miljö.

Nu driver Alain Llorca ett antal restauranger mellan Vallauris och

En förrätt med sparris

Nice. Stax nedanför Saint Paul de Vence, i Colle-sur- Loup ligger krogen som just heter Restaurant Alain Llorca. Den har en stjärna i Guide Michelin och är Llorcas ”flaggskepp” Att äta lunch där är en upplevelse för alla sinnen. Här serveras vällagad, välkomponerad  och vacker mat. Lokalt producerad och alltid färsk. Desserterna är i en division för sig. Det är konstverk komponerade av brodern, Jean-Michel Llorca. Givetvis har de också en förstklassig vinlista.

M sommelier

Vi var där för en vecka sedan med goda vänner. Mottagande är som det sig bör på den här typen av restaurang. Ett antal personer som har olika roller tar hand om oss på bästa sätt. Detta var en dag när regnet vräkte ner och istället för att njuta av den vackra utsikten på terassen kunde fick vi uppleva mysstämning när det smattrade på taket.  Helt okej det också.

Men nu till maten och det förmånliga luncherbjudandet. För 62 euros får du en trerätters meny, som även inkluderar två varianter av amuse bouche och kakor till kaffet. Vin, vatten och kaffe ingår också. För den som avstår från vinet är priset 42 euros. Bland rätterna finns det tre val att göra i varje kategori. Och det är inga lätta val. Den här gången var vi ett sällskap på sex personer och eftersom vi valde olika fick vi en test av samtliga nio varianter. Allt var supergott. Själv var jag mest nöjd över att ha valt Boulette d’agneau au foie gras (lammköttbulle med gåslever) till varmrätt. Den var ”one of a kind”.

Lammköttfärsbulle, mums

Vinet som serverades var väl utvalt och vi fick välja ett glas till förrätten och ett till varmrätten. Om så önskas går det också att få lite påfyllning. Det gäller bara att hålla sig väl med den påpasslige sommelieren.

Desserterna är som sagt i en division för sig. Vi presenterades ett urval

Dagens fina fisken

av läckerheter och det var bara att välja och vraka. Själv höll jag mig till en fruktsallad den här gången. Jag kände att jag inte pallade mer efter lammköttbullen.

För den som vill satsa på en god och festlig lunch tycker jag att detta är ett mycket bra alternativ. Maten är verkligen tillagad med all omsorg och innehåller ingenting krångligt

Kalven var inte heller så dum

eller udda. Enligt mitt sätt att resonera. Ibland kan jag tycka att vissa kombinationer blir för avancerade. Fräscha råvaror i god kombination passar mig. Det verkade ha passat hela vårt sällskap och vi åkte mätta och nöjda därifrån. För oss blev det ingen middag den kvällen.

Une carafe d’eau s’il vous plaît

Une carafe d’eau s’il vous plaît

Kranvatten eller mineralvatten – det är frågan

Jag levde länge med uppfattningen att kranvatten “utomlands” inte gick att dricka. Detta nästan oavsett vilket land det gällde. När vi köpte lägenhet i Antibes för ett antal år sedan blev det från början en självklarhet att alltid släpa hem plastflaskor med vatten. Vid restaurangbesök likadant, vi beställde alltid in mineralvatten. Det gör vi inte längre.

När du besöker en restaurang på Rivieran är ofta den första frågan du får: vad vill ni ha för vatten, med eller utan kolsyra? Det är en fälla och ett sätt att få dig att undvika att beställa kranvatten. Gå inte på den. Marginalerna på mineralvatten är mycket höga och jag förstår betydelsen av att få sälja så mycket som möjligt. Som konsument finns det dock all anledning att inte gå på restaurangernas försäljningstrick.

Att beställa karaffvatten är inte alltid populärt och på vissa ställen blir leveransen kraftigt fördröjd och du kan behöva påminna flera gånger. Men ge inte upp. Förr eller senare får du ditt vatten. På lite enklare ställen är de oftast snabbare och serverar för det mesta vattnet kylt, eller levererar isbitar vid sidan om.

Visst finns det vissa fördelar med mineralvatten. Den främsta är att det inte smakar klor. Är du i hemmamiljö avhjälps det enkelt genom en vattenrenare. Svårare än så behöver det inte vara. Vissa restauranger erbjuder också filtrerat vatten och vi upplever att vattenkvaliteten generellt blir allt bättre. Nu kommer vi till nackdelarna, de är ganska  uppenbara

Ofta säljs mineralvatten i plastflaskor, i vissa fall i burkar och på restaurang är det mestadels glasflaskor som gäller. Oavsett förpackning bör detta alternativ undvikas. Varför ska vi köpa vatten i flaska när det finns i kranen? Den värsta förpackningsboven är antagligen platsflaskan, som är miljöovänlig ur ett antal aspekter och plast i kontakt med mat/dryck kan i vissa fall vara ohälsosam. Sedan kommer jag till transporterna. Hur vettigt är det att transportera förpackat vatten långtradare genom Europa för att försörja människor med en livsnödvändig vätska som finns i kranar i varje bostad och på varje restaurang?

Ibland finns ett motstånd mot det miljövänliga därför att det blir dyrare. Det kan till exempel vara dyrare att välja ekologiska varor än de som inte är det. När det gäller val av vatten är det alltid billigare att välja kranvatten. Och det med bred marginal. Literpriset för mineralvatten i en liten petflaska, som du köper på t.ex. bensinstation är ofta i storleksordningen 4 Euro. På en restaurang i Antibes är det inte ovanligt att en liter kostar 5 Euro. Här kan vi snacka om marginaler som i längden innebär mycket pengar för varje individ eller hushåll. (Det är givetvis billigare att köpa större förpackningar i livsmedelsbutikerna.)

Som jag berättat i tidigare inlägg har jag tillsammans med Gunilla Östberg skrivit en bok om hållbara affärer. I den beskriver vi bland annat att det finns tre kategorier samhället som kan göra skillnad; politiker, företag och konsumenter. Gunilla Ö bloggar också om hållbarhet för konsumenter, läs gärna mer på forasustainableworld. I en marknadsekonomi är det vi konsumenter som styr utbudet. Om vi slutar efterfråga förpackat vatten kommer finns det inte att finnas någon marknad. Det skulle betyda mycket ur ett hållbarhetsperspektiv och det finns ingen motsättning i förhållande till den egna plånboken. Det är precis tvärtom, här finns många tusenlappar att spara.

Fäviken – en upplevelse för alla sinnen

Fäviken – en upplevelse för alla sinnen

Just nu ligger jag i min hotellsäng och det känns som om jag aldrig mer ska äta eller dricka. Aldrig mer. Igår kväll besökte vi Fäviken. Sveriges just nu mest spännande och sannolikt bästa restaurang. Fäviken som har två stjärnor i Guide Michelin är också topprankad i Europa och i världen. Jag förstår varför. En kväll på Fäviken är en helhetsupplevelse  som inte lämnar något åt slumpen eller övrigt att önska. Maten är fantastisk, i en division för sig, men allt runt omkring är också genomtänkt, genomarbetat och väl genomfört. Och jag kan lova att vi blev mätta. Jag har nog aldrig varit så mätt (och belåten) som efter detta besök.

Att ta sig till Fäviken är ett projekt som sträcker sig över viss tid och innehåller ett antal moment. Nummer ett är att bestämma sig. Det är nämligen inget billigt kalas och det gäller att betrakta det hela som något annat än bara en måltid. Nästa steg är att boka bord och det är inte det enklaste. Restaurangen har bara 24 platser, varav 8 är vid ett långbord. De ”släpper” platserna vid vissa givna tider och då gäller det att hänga på låset. Ungefär som att boka biljetter till en rockkonsert eller motsvarande. Om du blir lycklig nog att få plats så gäller det att betala inom en vecka annars ryker bokningen. Jag var först lite skeptisk till detta, men med facit i hand kan jag säga att jag förstår principen och att upplevelsen var värd varenda krona. Efter genomförd bokning är det dags att fixa boende. Intill restaurangen finns några få rum och där fick vi inte plats. Det blev Åregården och taxi istället, ett mycket bra alternativ.

Jag bokade den 30 april och den 4 augusti var det dags. Vi var på plats i Åre under eftermiddagen och laddade upp genom att vara så hungriga som möjligt. Under resan dit lyssnade vi på Magnus Nilssons sommarprogram från 2015. Det var också en bra uppladdning. Han berättar om sin dröm om att driva världens bästa restaurang. Vidare förklarar han kärleken till bygden och respekten för det hantverk som matlagning, med alla dess komponenter, är. Intressant, tänkvärt och inspirerande.

Själva måltiden är verkligen närproducerad. I princip alla råvaror kommer från trakten, inklusive de detaljer som används vid tillagningen, typ björkkol, granbarr och enekvistar. Jag lägger upp en bild på menyn så får du själv läsa. Innan besöket hade jag en viss farhåga om att maten skulle vara så komplicerad att den skulle vara svår att ta till sig. Men glöm det, allt var så spännande och alla sinnen fick verkligen sitt.

Vi kom dit klockan sju och möttes då att ett antal medarbetare, inklusive Magnus Nilsson, som alla hälsade och önskade oss en trevlig kväll. Direkt blev vi anvisade varsin plats framför brasan tillsammans med ett mycket trevligt norskt par från Lillehammer. Vi drack champagne tillsammans och njöt av Fävikens mycket speciella snacks. Vad sägs till exempel om: vilda blommor i varmt skal av torkat grisblod eller buljong av röktorkat renkött, tjesmus och jästa kråkbär. Mums. Efter detta fick vi vårt bord en trappa upp och då vidtog en show utan dess like. Rätt efter rätt kom in med jämna mellanrum och presenterades i ett bra tempo. Det hände något hela tiden.

Efter avslutad måltid gick vi återigen ner till vår plats vid brasan och återförenades med våra nyvunna norska vänner. Då var det dags för kaffe och ”godis” av typen älgörtskaramell och torkade rönnbär. Vid halv tolv var kalaset över, då kom vår taxi och efer en knapp halvtimme låg vi i våra sängar. Mätta, nöjda och mycket belåtna.

Efter att ha läst detta förstår du vad jag tycker om besöket på Fäviken, det går inte att missförstå eller hur? Nu ska känna efter – kommer jag att orka äta frukost?

image image image image image image image image image image image image image image image image image image image image image image image image image image image image image image image image image image image image

En av de bästa i Antibes just nu

En av de bästa i Antibes just nu

imageEn riktigt bra restaurang www.lacafetierefelee.com ligger inklämd i skymundan på en liten gata i gamla stan i Antibes. Du snubblar inte på den när du är ute och promenerar och letar matställe. Och skulle du råka göra det är sannolikheten stor att de inte har några lediga bord. Det här är ett ställe där det nästan alltid är nödvändigt att boka i förväg. De planerar in sina gäster på olika tider för att klara av serveringen, som alltid är bra och personlig. Jag tycker att det just nu är en av de bästa i Antibes. De betraktar sig själva som ”la cuisine fusion”, dvs ett kök där de blandar smaker från olika länder och kulturer. På den här restaurangen blandar de framförallt franskt med asiatiskt, en perfekt kombination.

På menyn finns många spännande rätter. Jag är en ganska tråkig imageperson som när jag verkligen gillar något gärna väljer samma rätt flera gånger i rad. I det här faller har jag fastnat för deras tonfisk som är ”one of a kind” – helt oemotståndlig. Den serveras med bl.a en krämig risotto. Ni ser den på bilden högst upp. Ja, ni förstår nog vad jag menar. Den är perfekt tillagad med goda tillbehör. La cafetiere felee serverar också utmärkt wok och de har också färdigkomponerade menyer. Allt är gott. Vinlistan är också bra och de är duktiga på att föreslå det som verkligen passar till maten.

Prismässigt ligger den här restaurangen lite i det övre segmentet, men det är inte för dyrt. Här får du värde för pengarna.

För den som gillar att äta utomhus är detta inget alternativ. Vi tycker därför att det är ett perfekt ställe under alla delar av året utom sommaren då vi gärna passar på att njuta av de ljumma kvällarna.

Inte vilken pizza som helst

Inte vilken pizza som helst

Jag är sannolikt inte ensam. Ensam om att ha ett kluvet förhållande till pizza. Det är gott, men innehåller förödande många kalorier. Efter intag av en pizza drabbas jag ofta av lättare ångest. Jag känner mig proppmätt och maten står mig upp i halsen flera timmar efter avslutad måltid. Lika god som pizzan är att äta, lika jobbigt är det efteråt. Men, det är frivilligt och det är i högsta grad ett i-landsproblem. Jag klagar inte men just nu ångrar jag valet av lunchrätt. Denna ånger underlättas inte av att det regnar ute och den tänkta långpromenaden blir förmodligen inte av.

Och en quattro stagioni

Och en quattro stagioni

Hur som helst är pizza gott, men ska inte ätas för ofta enligt min uppfattning. Desto viktigare blir det då att välja en riktigt god pizza när det så att säga är dags. Här gäller det att prioritera. Hur tråkigt är det inte att ha klämt i sig hela dagsbehovet av kalorier och det smakade ”så där”. Nej, välj pizzaleverantör med omsorg. Det är det värt.

I Antibes har vi sedan många år en favoritpizzeria. Det är en genuin restaurang som även serverar annan god mat, men pizza är de extra bra på. Den är alltid spröd och tunn, med lagom mycket godsaker ovanpå. Min favorit är Napolitana med sardeller, kapris och oliver. Givetvis även innehållande en rejäl laddning ost (det är nog den jag just nu lider av). I Frankrike ställer de alltid in en flaska olivolja, på bordet, med chili i. Oljan droppas på pizzan i lämplig omfattning för att göra pizzan lite hetare – gott.

Restaurangen heter Le Chrono och ligger på den lilla gatan James Cloose, mitt i gamla stan i Antibes. Jag har inte lyckats hitta någon hemsida och jag tror inte att det finns någon.

Ett av mina första minnen av Chrono var när vi köpte lägenhet här för ett antal år sedan. Det var hit vi gick för att fira affären. Även den dagen var det regnigt och jag hade drabbats av illamående under natten. Sannolikt beroende på att jag ätit något olämpligt. Men tänka sig, den feta pizzan visade sig ha oanade egenskaper. Jag kommer än idag ihåg att pizzan gjorde susen – tvärt emot allt  förnuft.

Min konklusion är alltså att vara noggrann vid val av pizza och dess leverantör. Är du i Antibes är det valet enkelt.

 

Vad har hänt med Sandgrund?

Vad har hänt med Sandgrund?

Den klassiska skylten

Den klassiska skylten

Då och då återvänder jag till den trakt där jag växte upp. Jag bodde fjorton viktiga år av mitt liv i Skoghall utanför Karlstad. Idag har jag ingen annan anknytning hit än minna minnen och relationen till trakten. När vi åker till Karlstad bor vi alltid på det bästa hotellet – ja det bästa hotell jag vet, alla kategorier, näml

igen Stadt. Det hotell som är så anrikt och ligger så vackert vid Klarälven. Vi ber alltid att få ett rum med utsikt och gärna balkong mot älven. Den här gången fick vi ”Tage Erlanderrummet”. Ett fint hörnrum på tredje våningen med balkong och utsikt åt tre håll. Kunde inte bli bättre (ja det skulle i så fall ha varit Sven-Ingvarssviten). Inramat på väggen finns några citat av Tage, vars favoritrum detta var. Här kommer ett ”En vidunderligt vacker morgon

Vilken tavla, upplevelsen är tredimensionell

Vilken tavla, upplevelsen är tredimensionell

på en vidunderligt vacker plats. Man ska tydligen bo på 318″. Hotellet står sig, numera som Elite Hotel. Men jag saknar en viktig del – baren. När jag levdeimage här fanns en klassisk bar med en klassisk bartender som stolt blandade klassiska drinkar. Enligt uppgift hade han vunnit många priser för sin skicklighet. Those were the days.

En stor konstnär

En stor konstnär

En annan plats förknippad med nostalgi är Sandgrund. Det före detta danspalatset som omvandlats till konsthall. Jag har varit många gånger på Sandgrund. Som partytjej och älskare av Sven-Ingvars har jag tillbringat många danskvällar där. Som kuriosa kan jag nämna att jag även sett och lyssnat till Baccaras enda (tror jag) framträdande i Sverige. Ja ni minns de med hiten  – Yes sir I can boggie.

Nu är det nya tider. Sandgrund har blivit konsthall. Och inte vilken konsthall som helst. Det är Lars Lerins konsthall. Han tog över det nedlagda danspalatset för några år sedan och har omvandlat det till något som måste vara en av Sveriges absolut mest fantastiska konstupplevelse. Lars Lerin är en mycket stor akvarellmålare och här får du möta en stor del av hans rikliga imageproduktion. Som gammal älskare av Sandgrund måste jag tillstå att stället genomgått en värdig omvandling. Var sak har sin tid. Medan vi vandrar runt och njuter av konsten ser jag Lars Lerin gå förbi – in i ett låst rum. Jag förbereder mig om han skulle komma ut igen. Tänk om jag kan få en bild. Efter en stund ser jag honom igen när han går med lugna steg genom hallen. Jag tar mod mig och går fram. Kan jag få ta en bild – säger jag. Javisst, svarar han lugnt på sin vackra värmländska. Han tittar och ler mot mig och min iPhone. Han är precis så trevlig och sympatisk som den bild jag har av honom. Snygg och tilldragande är han också. Vi bytte några ord och jag kunde nog inte riktigt dölja min glädje över bilderna och vår korta pratstund. Oj, vad det gav energi.

Det går ju inte bara att leva av konst. Vi behöver också annan energi.

Visst vattnas det i munnen

Visst vattnas det i munnen

Ni som följer mig vet att jag är road av mat. Karlstad har betytt mycket för mig men jag kan inte påstå att jag upplevt så många kulinariska höjdare i staden. Igår var dock ett välkommet undantag. Vi besökte den relativt nyöppnade restaurangen Br. Olssons elektriska . Det var en riktig höjdare. Menyn var spännande och det bästa av allt var förrätterna. Vi valde att dela på ett urval av små läckra rätter. När vi satt där kom jag på att vi nu måste befinna oss i det anrika Café Royals lokaler. Jag frågade och mycket riktigt. Det var alltså här jag ätit ett otal goda räkmackor genom åren.

Nu sätter vi oss på balkongen och njuter av utsikten över Klarälven. En lyckad resa till Karlstad är snart slut och vi har många nya intryck med oss. Mitt råd till alla som läser detta. Ni måste besöka Sandgrund i dess nya skepnad. Jag har varken förmågan eller tiden just nu att beskriva upplevelsen på ett fullödigt sätt, så du får skapa din egen bild genom ett eget besök. Hoppas att jag med detta gjort dig nyfiken.