Inte vilken pizza som helst

Inte vilken pizza som helst

Jag är sannolikt inte ensam. Ensam om att ha ett kluvet förhållande till pizza. Det är gott, men innehåller förödande många kalorier. Efter intag av en pizza drabbas jag ofta av lättare ångest. Jag känner mig proppmätt och maten står mig upp i halsen flera timmar efter avslutad måltid. Lika god som pizzan är att äta, lika jobbigt är det efteråt. Men, det är frivilligt och det är i högsta grad ett i-landsproblem. Jag klagar inte men just nu ångrar jag valet av lunchrätt. Denna ånger underlättas inte av att det regnar ute och den tänkta långpromenaden blir förmodligen inte av.

Och en quattro stagioni

Och en quattro stagioni

Hur som helst är pizza gott, men ska inte ätas för ofta enligt min uppfattning. Desto viktigare blir det då att välja en riktigt god pizza när det så att säga är dags. Här gäller det att prioritera. Hur tråkigt är det inte att ha klämt i sig hela dagsbehovet av kalorier och det smakade ”så där”. Nej, välj pizzaleverantör med omsorg. Det är det värt.

I Antibes har vi sedan många år en favoritpizzeria. Det är en genuin restaurang som även serverar annan god mat, men pizza är de extra bra på. Den är alltid spröd och tunn, med lagom mycket godsaker ovanpå. Min favorit är Napolitana med sardeller, kapris och oliver. Givetvis även innehållande en rejäl laddning ost (det är nog den jag just nu lider av). I Frankrike ställer de alltid in en flaska olivolja, på bordet, med chili i. Oljan droppas på pizzan i lämplig omfattning för att göra pizzan lite hetare – gott.

Restaurangen heter Le Chrono och ligger på den lilla gatan James Cloose, mitt i gamla stan i Antibes. Jag har inte lyckats hitta någon hemsida och jag tror inte att det finns någon.

Ett av mina första minnen av Chrono var när vi köpte lägenhet här för ett antal år sedan. Det var hit vi gick för att fira affären. Även den dagen var det regnigt och jag hade drabbats av illamående under natten. Sannolikt beroende på att jag ätit något olämpligt. Men tänka sig, den feta pizzan visade sig ha oanade egenskaper. Jag kommer än idag ihåg att pizzan gjorde susen – tvärt emot allt  förnuft.

Min konklusion är alltså att vara noggrann vid val av pizza och dess leverantör. Är du i Antibes är det valet enkelt.

 

Vad har hänt med Sandgrund?

Vad har hänt med Sandgrund?

Den klassiska skylten

Den klassiska skylten

Då och då återvänder jag till den trakt där jag växte upp. Jag bodde fjorton viktiga år av mitt liv i Skoghall utanför Karlstad. Idag har jag ingen annan anknytning hit än minna minnen och relationen till trakten. När vi åker till Karlstad bor vi alltid på det bästa hotellet – ja det bästa hotell jag vet, alla kategorier, näml

igen Stadt. Det hotell som är så anrikt och ligger så vackert vid Klarälven. Vi ber alltid att få ett rum med utsikt och gärna balkong mot älven. Den här gången fick vi ”Tage Erlanderrummet”. Ett fint hörnrum på tredje våningen med balkong och utsikt åt tre håll. Kunde inte bli bättre (ja det skulle i så fall ha varit Sven-Ingvarssviten). Inramat på väggen finns några citat av Tage, vars favoritrum detta var. Här kommer ett ”En vidunderligt vacker morgon

Vilken tavla, upplevelsen är tredimensionell

Vilken tavla, upplevelsen är tredimensionell

på en vidunderligt vacker plats. Man ska tydligen bo på 318″. Hotellet står sig, numera som Elite Hotel. Men jag saknar en viktig del – baren. När jag levdeimage här fanns en klassisk bar med en klassisk bartender som stolt blandade klassiska drinkar. Enligt uppgift hade han vunnit många priser för sin skicklighet. Those were the days.

En stor konstnär

En stor konstnär

En annan plats förknippad med nostalgi är Sandgrund. Det före detta danspalatset som omvandlats till konsthall. Jag har varit många gånger på Sandgrund. Som partytjej och älskare av Sven-Ingvars har jag tillbringat många danskvällar där. Som kuriosa kan jag nämna att jag även sett och lyssnat till Baccaras enda (tror jag) framträdande i Sverige. Ja ni minns de med hiten  – Yes sir I can boggie.

Nu är det nya tider. Sandgrund har blivit konsthall. Och inte vilken konsthall som helst. Det är Lars Lerins konsthall. Han tog över det nedlagda danspalatset för några år sedan och har omvandlat det till något som måste vara en av Sveriges absolut mest fantastiska konstupplevelse. Lars Lerin är en mycket stor akvarellmålare och här får du möta en stor del av hans rikliga imageproduktion. Som gammal älskare av Sandgrund måste jag tillstå att stället genomgått en värdig omvandling. Var sak har sin tid. Medan vi vandrar runt och njuter av konsten ser jag Lars Lerin gå förbi – in i ett låst rum. Jag förbereder mig om han skulle komma ut igen. Tänk om jag kan få en bild. Efter en stund ser jag honom igen när han går med lugna steg genom hallen. Jag tar mod mig och går fram. Kan jag få ta en bild – säger jag. Javisst, svarar han lugnt på sin vackra värmländska. Han tittar och ler mot mig och min iPhone. Han är precis så trevlig och sympatisk som den bild jag har av honom. Snygg och tilldragande är han också. Vi bytte några ord och jag kunde nog inte riktigt dölja min glädje över bilderna och vår korta pratstund. Oj, vad det gav energi.

Det går ju inte bara att leva av konst. Vi behöver också annan energi.

Visst vattnas det i munnen

Visst vattnas det i munnen

Ni som följer mig vet att jag är road av mat. Karlstad har betytt mycket för mig men jag kan inte påstå att jag upplevt så många kulinariska höjdare i staden. Igår var dock ett välkommet undantag. Vi besökte den relativt nyöppnade restaurangen Br. Olssons elektriska . Det var en riktig höjdare. Menyn var spännande och det bästa av allt var förrätterna. Vi valde att dela på ett urval av små läckra rätter. När vi satt där kom jag på att vi nu måste befinna oss i det anrika Café Royals lokaler. Jag frågade och mycket riktigt. Det var alltså här jag ätit ett otal goda räkmackor genom åren.

Nu sätter vi oss på balkongen och njuter av utsikten över Klarälven. En lyckad resa till Karlstad är snart slut och vi har många nya intryck med oss. Mitt råd till alla som läser detta. Ni måste besöka Sandgrund i dess nya skepnad. Jag har varken förmågan eller tiden just nu att beskriva upplevelsen på ett fullödigt sätt, så du får skapa din egen bild genom ett eget besök. Hoppas att jag med detta gjort dig nyfiken.

Definitivt värt en omväg

Definitivt värt en omväg

image

Först stekt strömming

Jag gillar Umeå med omnejd. Min pappa föddes här och som barn tillbringade vi en del av somrarna i den Västerbottniska skärgården. Somrar förknippade med positiva minnen. Som vuxen valde jag också att bosätta mig här under ett antal år och det är också mina tre barns  födelseplats. Okej, det finns en del nostalgi i mitt förhållande till Umeå givetvis. Men, det som gör att jag då och då väljer att återvända är på det sätt som området utvecklas. I själva Umeå har det hänt

massor bl a i samband med Kulturhuvudstadsåret 2014.  Redan innan denna händelse var dock Umeå en expansiv kommun, vilket även påverkat utvecklingen i närområdet. Nu tänker jag ta er till en mycket speciell plats i utkanten Norrlands huvudstad.

Har ni hör talas om Rovögern? De flesta av er som läser den här

och sedan räckmacka

och sedan räckmacka

 

bloggen har nog inte det. I vilket fall är det ett fritidsområde ungefär tre mil norr om själva Umeå. Längst ut på udden – med havet som närmaste granne, i sydläge med obruten horisont hittar du Kvarkenfisk. En restaurang, delibutik, konferensanläggning, marina  mm. Vilken omvandling som skett på den här vackra platsen under bara några år. En omvandling som hanterats varsamt och professionellt och som fått just det här området att bli riktigt ”hett”. Vi var där förra veckan för att äta lunch och jag har aldrig varit på en Skärgårdskrog där kön varit så lång. Det kändes som om alla semesterlediga Umebor var sugna på ett besök just när vi var där.  Nu har jag förstått att stället blivit omåttligt populärt och att människor kommer både sjövägen och landvägen för att njuta av maten och uppleva stämningen.

imageDriften verkade också ovanligt rationell trots känslan av finkrog. På luncherna är pardadrätterna strömming, räkmackor, rökta räkor och en dagens rätt. Samtliga rätter till ett pris på 120 kronor. Den som vill äta a la carte kan givetvis välja andra lite mer avancerade rätter (företrädesvis fisk).  De serverar även middag och då lär det också vara välbesökt.

En burk innehållande delikatess från 2014. Ätes med andakt inom några veckor

En burk innehållande delikatess från 2014. Ätes med andakt inom några veckor

Intill restaurangen finns en liten butik som säljer färsk fisk, skaldjur med tillbehör samt färdiga rätter. Det finns även en frysdisk. Och jag kan avslöja att de även säljer delikatessen surströmming från en lokal producent.  Det ger stället en extra guldkant enligt mitt förmenande.

Under vår vistelse i Umeå kunde vi inte låta bli att återvända hit för ännu en lunch. Jag vill testa räkmackan eftersom jag vid första besöket valde strömming med potatismos. Båda rätterna är utsökta kan jag garantera. Jag ville också återvända för att njuta av miljön och atmosfären. Att sitta på bryggan och kolla in båtarna och alla människor är verkligen en njutning. Hela satsningen känns verkligen så rätt.

Uppbyggnadaden av verksamheten drivs av en engagerad entreprenör. En person som satsar och är kreativ och det ska bli spännande att se vad nästa steg blir.

För dig som är i trakten av Umeå – gör ett besök. För dig som inte har för avsikt att besöka Umeå – tänk om. Förutom Kvarkenfisk finns det också mycket annat att uppleva.

 

 

Sola, bada och njut av god mat

Sola, bada och njut av god mat

Maria och Tyra. Det är lilla Astrid som är på den stora bilden.

Maria och Tyra. Det är lilla Astrid som är på den stora bilden.

 

En av mina absoluta favoriter är La voile blanche (det vita seglet) i Juan-les-pins. Det är något så unikt som en riktig gourmetrestaurang i kombination med en mysig strand och sköna madrasser på en ponton där det fläktar. Vi har varit där ganska många gånger i olika sammanhang och under alla årstider. Under lågsäsong serverar de fantastiskt prisvärda lunchmenyer. När det är nationaldag dukar de med vita dukar på pontonen, ett stenkast från själva tilldragelsen. Och vill vi njuta av att tillbringa en dag på en strandstol med perfekt service är detta ett riktigt bra alternativ.

I Antibes finns bara en Beach Club, Royal Beach, som jag skrivit om i tidigare inlägg. Den är också riktigt bra, men i Juan-les-Pins finns det mer att välja mellan och den sunda konkurrensen gör att priserna är något lägre.

Råbiff med extra god pommes frites

Råbiff med extra god pommes frites

Själv gillar jag familjeägda ställen som är lite mindre och där servicen är mer personlig. För några dagar sedan var jag där med Maria och hennes familj. När barn ingår i sällskapet blir det strandstol i sanden istället för på pontonen. Egentligen är jag inte särskilt förtjust i sandläge men var sak har sin tid. Lyckan att sitta precis vid strandlinjen och mer eller mindre bo i vattnet tillsammans med barnbarnen uppväger med råge de nackdelar det innebär att få sand överallt. Lunchen vi åt var som vanligt läcker och tillagad med omsorg. Jag brukar välja fisk, för det är deras bästa gren tycker jag. Svärsonen Per var dock modig som valde råbiff trots att termometern visade 35 grader.

Fiskfilé med goda tillbehör - skuggorna på bilderna beror på soltakets konstruktion

Fiskfilé med goda tillbehör – skuggorna på bilderna beror på soltakets konstruktion

Maten är verkligen riktigt bra här och hantering av råvaror är A och O. I köket står M Romano, en före detta välrenommerad ”chef” på bl a en stjärnkrog i Paris. Han hade tänkt dra sig tillbaka men när dottern Nathalie köpte Voile Blanche så ställde båda föräldrarna upp. Detta var 2007 och på den vägen är det.

I Frankrike är det alltid stora fyrverkerier i samband med nationaldagen den 14 juli. Det går att ha synpunkter på detta ur ett miljöperspektiv. På den positiva delen av vågskålen står dock att många människor får njuta av rejäla skådespel och det kan ses som en form av skatteåterbäring. Själva aktiviteten skapar också en trevlig gemenskap och puls. Alla går ”man ur huse” Hur vi än ser på denna företeelse så väljer vi också att ta del av det som bjuds. Och in år valde vi alltså att sitta på första parkett, tillsammans med några goda vänner. Menyn som serverades var delikat.

När du vandrar längs strandpromenade i Juan-les-Pins ligger restaurangerna som ett pärlband och de allra flestaimage är riktigt bra. Strax efter bryggan där båtarna går till t ex Monaco och St Tropez ligger La Voile Blanche. Det är också en av få restauranger som trotsar höststormarna och har öppet en stor del av året. Den kanske allra bästa tiden att gå hit är i januari och då njuta av solen.  Så här års är det parasoll som gäller. Men som sagt – var sak har sin tid.

Smittande entusiasm – välkommen till nordiska entreprenörer i Antibes

Smittande entusiasm – välkommen till nordiska entreprenörer i Antibes

Sari framför några finska björkar

Sari framför några finska björkar

Det här inlägget har flera infallsvinklar. För det första handlar det om möjligheten att handla nordiska produkter (i första hand mat men även annat smått och gott) på Franska Rivieran. Men det är också en liten berättelse om ett entreprenörspar som vågat satsa på sin affärsidé. Modiga personer som ”kastat loss” och startat om i ett annat land och i en ny bransch. Jag har alltid sett upp till den typen av människor och jag beundrar det par som jag nu kommer att berätta om. Själv har jag många gånger velat göra något på egen hand, men aldrig haft den rätta affärsidén eller helt enkelt varit för feg. En ytterligare aspekt som jag inte kan låta bli att kommentera är det mångkulturella, glädjen och nyttan med öppna samhällen och rörlighet mellan länder.

Sari och Jarmo är från Finland och har bott i Sverige i flera år. De drev en byggfirma men kände att de ville prova något nytt. Hösten 2012 packade de bilen och begav sig söderut. Av en slump stannade de i Antibes och hälsade på några kompisar. Och på den vägen är det. De fastnade helt enkelt för denna charmiga lilla stad, vilket jag har full förståelse för. Ett drygt år senare öppnade de butiken Nordic Temptations . Butiken är centralt belägen i Antibes och har ett brett sortiment av varor från framförallt Finland och Sverige. Behövs då detta i ett matland som Frankrike? Ja, absolut – visst finns det behov. Själv köper jag framförallt sill, knäckebröd, fonder och chilisås. Häromdagen köpte jag även fina handstöpta stearinljus som är svåra att få tag i här nere. Jag vet också de som fullständigt älskar kanelbullarna. Mjölet importeras så att bullarna ska bli riktigt goda, såsom vi är vana vid från Sverige. Även finska piroger bakas och går åt direkt. Det är Jarmo som bakar och Sari tar hand om kunderna.

Butiken med sitt centrala läge fyller också en annan funktion. Det börjar bli lite av en samlingsplats. Många slinker in för att byta några ord eller köpa ”en fika”. När vi var där för någon dag sedan var det full ruljans.

En del av utbudet

En del av utbudet

Sari imponerade stort på mig. Hon slängde sig rutinerat mellan franska, finska och svenska. Trots att hon inte talade mycket franska när hon bosatte sig här. Kunderna kommer i första hand från de nordiska länderna, men på senare tid har även franska och även engelska män och kvinnor börjat hitta hit. En viktigt pusselbit för att kunna driva verksamheten året om. Många nordbor som bor här permanent åker ju hem på sommaren och nordiska turister vill ju i första hand äta franskt.

Sari berättar att de fått ett så hjärtligt mottagande sedan starten och att vissa reser långt för att besöka butiken. Kunderna finns mellan San Remo och Marseille. Och många är stamkunder – Sari för statistik. Med Saris entusiasm och drivkraft är jag övertygad om att hon med tiden kommer att få många fler ”icke nordbor” som kunder. Vem vet – snart kommer Antibesborna att sitta på sina balkonger och äta sill, dricka snaps och sjunga nubbevisor.

NT 1Konceptet Nordic Temptations utvecklas ständigt i takt med tiden, nya idéer och de erfarenheter som paret skaffar sig. I butiken finns t ex ett litet bibliotek där du kan låna en bok mot en mindre depositionsavgift. Du som har böcker som du läst ut kan lämna dem till Sari. En annan aktivitet som Sari och Jarmo startat är sk Restaurangdagar. Det innebär helt enkelt att butiken vissa kvällar omvandlas till restaurang. De har kört några gånger på försök (hittills var det varit fullbokat), men nu ska det bli en regelbunden aktivitet. Håll koll på hemsidan.

Biblioteket

Biblioteket

Jag är som sagt full av beundran för dessa finska entreprenörer. De hade sin idé, de tog sig igenom den franska byråkratin utan att behärska språket och de lyckades etablera sig. I en bransch som de inte hade kunskap om. Allt är dock förenat med hårt arbete. De har öppet fem dagar i veckan och det blir inte många lediga stunder. Jag hoppas att du som läser går in på hemsidan och du som bor i närheten måste absolut göra ett besök.

Jag har upptäckt ännu en bra kvarterskrog i Antibes

Jag har upptäckt ännu en bra kvarterskrog i Antibes

Utanför restaurangen - på väg hem efter en härlig måltid

Utanför restaurangen – på väg hem efter en härlig måltid

Antibes har ett stort utbud av restauranger. Jag har besökt många, men långt ifrån alla. Det är också lätt att gå i gamla fotspår och ständigt återvända till det som är bekant och säkert. Jag erkänner gärna att vi är stamgäster på några ställen som vi verkligen gillar. Ska vi gå ut och äta i kväll? – så lyder frågan ibland. Inte alltför sällan blir då svaret ja och ofta slutar det med att vi går till en gammal ”trotjänare”. Nu har vi bestämt oss för att börja det nya året med att prova lite nytt.

En språkövning att börja måltiden med

‘ En språkövning att börja måltiden med

På den lilla mysiga gatan James Close i gamla stan i Antibes ligger många restauranger av varierande kvalitet. Några har funnits länge men då och då dyker det upp någonting nytt. Ibland handlar det om ägarbyte och ibland kan det etableras en helt ny restaurang. Jag är fascinerad över hur många små krogar som lyckas överleva trots att antalet besökare måste variera kraftigt över året. Nu är ju Antibes

aldrig dött. Det är alltid liv och rörelse även om det givetvis är högre tryck under sommarsäsongen.

Under nyårshelgen fick vi ett tips om en ny restaurang av några goda vänner.

Mumsig förrätt

Mumsig förrätt

Ny och ny förresten. Den öppnade i augusti 2013. Det är vi som inte hänger med i svängarna. Restaurangen ägs av två kvinnor som ursprungligen kommer från Belgien. Två riktiga eldsjälar som driver denna lilla kvarterskrog som endast har plats för 14 gäster. Det gäller därför att alltid boka bord.

Kreativt tillagad kyckling

Kreativt tillagad kyckling

När vi kommer in i den lilla restaurangen blir vi hänvisade till vårt bord och där går det bra att läsa ett antal matrelaterade citat som pryder tabletten, vilket blir en bra språkövning. Längst in i lokalen ligger det öppna köket och det går därför att se allt vad som försiggår därinne. Det är rent och snyggt och alla rätter tillagas omsorgsfullt av restaurangens chef, Aline. Köket är modernt och kreativt och baseras på lokala råvaror. Allt är mycket smakfullt upplagt, vilken framgår av bilderna.

Undrar ni vilken kvarterskrog jag skriver om? Nej, jag har inte glömt att berätta men vill hålla er lite på halstret. Den heter Le Carnet de Bord. Jag har inte hittat någon hemsida men hänvisar den som vill veta mer till Tripadvisor m fl sajter. Där kan ni även ta del av många fina bilder som olika gäster har publicerat.

Det gick även att få en rejäl köttbit

Det gick även att få en rejäl köttbit

Medan vi väntar på maten bjuds vi på tapenade, vilket ju inte är särskilt ovanligt. Det ovanliga här var att den serverades i en konservburk, vilket var en trevlig detalj. När det var dags för förrätt fick jag en helt fantastisk anklever och framförallt utmärkte sig tillbehören. Vi var fyra i vårt sällskap och vi hade valt lite olika varmrätter. Jag fastnade för en kyckling som även den var mycket välkomponerad. Några avslutade med en läcker café gourmand.

Jag gillar verkligen små omsorgsfullt skötta restauranger som drivs av kärlek till matkonsten och till råvarorna. Priserna ligger i någon jag skulle kalla ”medelsegmentet”.

Dessert för den som så önskar

Dessert för den som så önskar

Inte superbilligt, men definitivt prisvärt. Enligt min uppfattning är det värt att betala för ”det lilla extra”. Och det här är så långt ifrån en turistfälla du kan komma. Den här lilla pärlan i Antibes vill jag verkligen rekommendera och hoppas  att den kommer att bestå i många år.

[isi] – ett unikt restaurangkoncept i Nice som ger mersmak

[isi] – ett unikt restaurangkoncept i Nice som ger mersmak

imageIgår var det det sämsta vädret i den här trakten som skådats på många år. Det åskande oavbrutet och regnet vräkte ner under ett helt dygn. Och då menar jag vräkte. Till detta var det tidvis storm i byarna. Nästan all flygtrafik var inställd på Nice flygplats under hela dagen, vilket är mycket ovanligt. Mitt i detta väderkaos skulle vi besöka restaurangen [isi] i Nice www.isirestaurant.com. Om det inte hade varit för att vi skulle delta i en organiserad skaldjursmiddag med vinprovning, som vi dessutom hade betalat i förväg hade vi säkert avbokat. Nu bestämde vi oss för att genomföra projektet trots klass 2-varning. Vi var ju motiverade. På med stövlar och med paraplyet i högsta hugg begav vi oss för att ta bussen de ca två milen till områdets huvudstad. Från busstationen skulle vi sedan gå en bit för att komma till gamla stan där restaurangen var belägen. Tack mina fina och mycket ändamålsenliga stövlar. De gjorde att jag kunde vandra torrskodd genom en stad där det tidvis var flera decimeter vatten att vada igenom. Så gott som alla restauranger hade stängt på grund av vädret, men inte [isi].

Isak in action

Isak in action

Via kontakter på Facebook har jag läst om restaurangen, som öppnade så sent som i augusti i år. Det jag hittills läst hade givit mersmak. Någonting i konceptet hade också väckt stor nyfikenhet. Ja, det är ett koncept och om jag väljer att använda ett ord i tiden, så skulle jag benämna stället som coolt. Till att börja med är det litet och kring det rustika matbordet ryms maximalt 12 personer och det var vi denna kväll. Tappra människor som trotsat elementen och tagit sig hit.

Restaurangen ägs och drivs av den unga kocken Isak Oldenburg, som är svensk men trots sin ålder (vet inte riktigt men skulle tippa kring 25 år) har internationell erfarenhet och bor sedan 2009 i Nice. Han har också deltagit i svenska juniorkocklandslaget och vunnit framgångar. Isak berättade lite om det, men valde att vara ganska lågmäld. På en blogg skriven av en vän till honom www.womenshealth.se/blogs/foreverfit/isi-restaurant-en-parla-pa-den.htm framgår att han varit med och vunnit guld i matlagnings-OS. Det sa han inte till oss. Nu har han alltså startat ett helt unikt koncept. Ett slags hemma hos. Ett ställe att boka för mindre grupper av olika slag, men även en traditionell restaurang som serverar lunch och middag. Till lunch går det bra att slinka in och kolla om det finns några lediga platser – inget eget bord , här sitter vi tillsammans. Middagsplatser måste bokas i förväg.

Namnet [isi], vad kommer det ifrån undrande vi som var där och det gör säkert ni också. Det är en lek med ord. Dels kan man associera till det franska ordet ici och det engelska easy och dels var det Isaks smeknamn när han var yngre.

Oavsett på vilket sätt och i vilket sammanhang du väljer att besöka [ISI] är du i Isaks kök. Han tillagar maten framför gästerna som verkligen känner sig som gäster. Menyn komponeras varje dag utifrån vilka råvaror som finns att tillgå. Varje morgon går Isak till marknaden och handlar och utifrån det tillagar han dagens ”surprisemeny”. Helt baserad på färska och lokala råvaror. När han pratar om upplägget märks att han har en passion för det han håller på med -”jag vill vara ärlig med maten” säger han. Och det märks att han vill vara ärlig mot sig själv och mot sina gäster.

Joel bredvid restaurangens enda bord

Joel bredvid restaurangens enda bord

Den här kvällen var det som sagt skaldjur som var temat och därtill provning av några i sammanhanget lämpliga viner. Till sin hjälp den här kvällen hade Isak  Joel Bergström Agerskov. Han är utbildad sommelier och har bl a arbetat hos den svenske ambassadören i Paris. Skickligt, intressant och trevligt lotsade dessa killar oss genom nya smakupplevesleser. Vi fick bl a testa ett par varianter av ”såser” till ostronen. En som benämndes pickleslag och en med lite mer asiatisk touch. Även jag som är lite matkonservativ och föredrar ostron ” au naturel ” öppnades mina sinnen för dessa nya intryck. Till räkorna fick vi en ny variant av majonnäs, som innehöll lite soja, en bra smakhöjare. Vi provade också fyra viner, varav en druva var helt ny för mig, liksom för de övriga i sällskapet. Den heter Piquepoul och odlas i södra Frankrike. Vinet var friskt, torrt och lite rundare än t ex Muscadet. Lämpade sig bra till skaldjuren.

Som ni förstår blev det en lyckad kväll med hög och god stämning. Trots att de flesta av oss som var där inte kände varandra innan så kom samtalen runt bordet snabbt igång och höll i sig hela kvällen. Förutom att det var trevliga gäster, utmärkta värdar och god mat med dryck så bidrog själva rummet. Lite svårt att beskriva så mina råd är att kolla in hemsidan för att sedan göra ett besök. Jag är övertygad om att det lite längre fram kommer att behövas framförhållning för att på plats. När konceptet fått spridning kommer det snabbt att bli fullbokat, så passa på.

Härligt med unga duktiga och ambitiösa personer som vill och vågar.