Lyxlunch till rimligt pris

Lyxlunch till rimligt pris

Dagens meny

Att äta goda luncher är många gånger prisvärt i Frankrike. Det är dessutom av andra skäl bättre att äta en rejäl långlunch än en sen middag med många rätter. Både plånboken och magen mår bra av att satsa på lunchen.

Första gången vi besökte Alain Llorca var i Mougins 2003. Han hade då övertagit den välrenommerade  restauragen Moulin de Mougins efter Roger Vergé. En av Frankrikes

Varför inte ett glas champagne?

mesta namnkunniga kockar, som drivit verksamheten i hela 34 år. Verkligen ett anseende att förvalta. Tyvärr missade vi Vergé, men Llorca fick vi uppleva ett antal gånger. Fantastiska luncher i en outstandig miljö.

Nu driver Alain Llorca ett antal restauranger mellan Vallauris och

En förrätt med sparris

Nice. Stax nedanför Saint Paul de Vence, i Colle-sur- Loup ligger krogen som just heter Restaurant Alain Llorca. Den har en stjärna i Guide Michelin och är Llorcas ”flaggskepp” Att äta lunch där är en upplevelse för alla sinnen. Här serveras vällagad, välkomponerad  och vacker mat. Lokalt producerad och alltid färsk. Desserterna är i en division för sig. Det är konstverk komponerade av brodern, Jean-Michel Llorca. Givetvis har de också en förstklassig vinlista.

M sommelier

Vi var där för en vecka sedan med goda vänner. Mottagande är som det sig bör på den här typen av restaurang. Ett antal personer som har olika roller tar hand om oss på bästa sätt. Detta var en dag när regnet vräkte ner och istället för att njuta av den vackra utsikten på terassen kunde fick vi uppleva mysstämning när det smattrade på taket.  Helt okej det också.

Men nu till maten och det förmånliga luncherbjudandet. För 62 euros får du en trerätters meny, som även inkluderar två varianter av amuse bouche och kakor till kaffet. Vin, vatten och kaffe ingår också. För den som avstår från vinet är priset 42 euros. Bland rätterna finns det tre val att göra i varje kategori. Och det är inga lätta val. Den här gången var vi ett sällskap på sex personer och eftersom vi valde olika fick vi en test av samtliga nio varianter. Allt var supergott. Själv var jag mest nöjd över att ha valt Boulette d’agneau au foie gras (lammköttbulle med gåslever) till varmrätt. Den var ”one of a kind”.

Lammköttfärsbulle, mums

Vinet som serverades var väl utvalt och vi fick välja ett glas till förrätten och ett till varmrätten. Om så önskas går det också att få lite påfyllning. Det gäller bara att hålla sig väl med den påpasslige sommelieren.

Desserterna är som sagt i en division för sig. Vi presenterades ett urval

Dagens fina fisken

av läckerheter och det var bara att välja och vraka. Själv höll jag mig till en fruktsallad den här gången. Jag kände att jag inte pallade mer efter lammköttbullen.

För den som vill satsa på en god och festlig lunch tycker jag att detta är ett mycket bra alternativ. Maten är verkligen tillagad med all omsorg och innehåller ingenting krångligt

Kalven var inte heller så dum

eller udda. Enligt mitt sätt att resonera. Ibland kan jag tycka att vissa kombinationer blir för avancerade. Fräscha råvaror i god kombination passar mig. Det verkade ha passat hela vårt sällskap och vi åkte mätta och nöjda därifrån. För oss blev det ingen middag den kvällen.

Ett restaurangfynd i Nice

Ett restaurangfynd i Nice

Ett sagoslott i kvällsbelysning

Ett sagoslott i kvällsbelysningl

Igår gjorde vi en utflykt till Nice. Ja, det är inte särskilt långt, ungefär två mil. Till att börja med vill jag ge en eloge till kollektivtrafiken i Côte d’Azur. För endast 1,5 Euro kan du åka vart du vill. För oss innebär det alltså att vi två kan åka till och från Nice för ungefär femtio kronor. Att ställa bilen hemma blir därför ganska givet. Vi slipper kostnaden för drivmedel mm, slipper parkeringskostnader och det är mycket bättre för miljön.

När vi kommer till Nice är det framförallt tre saker som slår oss. Det imageförsta är hur vackert det är denna fantastiska decemberdag. Solen skiner från en klarblå himmel och havet glittrar. Den andra upplevelsen är att nu laddar staden för julfirande. Överallt är finns det dekorationer, stånd där det säljs allt ifrån vin chaud till handgjorda smycken. Det stora pariserhjulet finns också där tillsammans med allt möjligt annat som förvandlat Place Massena till en nöjespark. Ett nytt och jobbigt inslag i år är det stora säkerhetspådraget. Överallt ser vi tungt beväpnade militärer och poliser. När vi passerar ett område med nöjesattraktioner blir vi visiterade. Det blir vi även när vi besöker varuhuset Lafayette. Det känns bra och tryggt å ena sidan. Å andra sidan känns det så fel att det ska behövas. Vi vill ju kunna röra oss fritt och känna tillit till alla andra människor som också vi njuta av det fantastiska Nice har att erbjuda.

Pumpasoppa, mmmm

Pumpasoppa, mmmm

Att hitta bra restauranger i Nice är inte alltid det enklaste. Det kryllar av alternativ men det är lätt att hamna fel. Särkilt i gamla stan där det finns massor av turistfällor. Jag resonerar så här  – varje måltid är viktig och ska jag gå på restaurang vill jag ha value for money. Denna dag hade vi bokat bord på Bar des oiseaux, en kvarterskrog som ligger bland gränderna i gamla stan. Och det blev en fullträff som jag verkligen kan rekommendera. Vi hade egentligen bara tänkt äta en rätt, men när vi presenterades för dagens lunchmeny kunde vi inte motstå frestelsen. För 20 Euro fick vi förrätt, varmrätt  (fanns fyra av varje att välja mellan) och dessert. Vi valde pumpasoppa, olika fiskrätter och desserten var en komposition som byggde på citrussmaker. Och det var riktig finsmarkarmat, gott, vällagat och läckert upplagt. Helt enkelt mumsigt.

Det var inte nog med det. Lokalen är läckert inredd i en kombination

Risott med havets läckerheter

Risotto med havets läckerheter

av rustikt och trendigt. Miljön var varm och välkomnande och personalen snabb och serviceinriktad. En utmaning i Frankrike som vi upplever är att få in vatten. De vill gärna sälja mineralvatten, men kranvattnet duger gott. På den här restaurangen kom vattenkaraffen in på en gång och när den var slut kom det in en ny – utan att vi behövde säga till.

Den här restaurangen har givetvis

En titt in i köket

En titt in i köket

även öppet på kvällen. Då är menyn sannolikt lite dyrare, men det finns massor av spännande rätter att välja mellan. Och om du inte vill ha tre rätter så går det alltid bra att t ex dela på en förrätt eller på desserten. Så när du är i gamal stan i Nice, välj med omsorg. Det blir inte dyrare, bara bättre.

 

På vandring i Stevensons fotspår

På vandring i Stevensons fotspår

Ibland har jag tur. Den här gången hade jag/vi turen att få följa med imagepå en vandringsresa som arrangerats av vänner till oss, tack AL och HS för att vi blev inbjudna. Resan gick till Cevennerna (Park national des Cévennes) som ligger i den södra delen av Centralmassivet. Från Rivieran är resvägen knappt 40 mil. Ja, att bo på Rivieran innebär möjligheter att upptäcka så mycket spännande inom rimligt avstånd. Att inte längre vara anställd innebär också möjligheten att tacka ja till olika initiativ utan att fundera på hur semesterdagara ska disponeras.

Vårt hotell

Vårt hotell

Upplägget för den här resan var perfekt. Vi reste i måndags upp till området och checkade in på ett mysigt, trevligt och genuint litet hotell. La Lozerette i den lilla byn Cocurès, intill den något större byn Florac. Vi hade bokat halvpension, vilket ledde mina tankar till barndomens fjällresor. Jag måste därför lägga ut texten om detta lilla familjeägda hotell. Vi

Rätt nummer tre

Rätt nummer tre

bodde i ett underbart litet rum med balkong och utsikt mot byns kyrka. Nere i matsalen hade vårt sällskap (åtta personer) ett reserverat bord där måltiderna intogs. Middagarna bestod av välkomponerade fyrarättersmenyer och de hade ett stort utbud av av goda viner. En hel del av dessa var lokalt producerade. Frukostarna var typiskt franska, men det gick att göra tilläggsbeställningar så att vi skulle klara dagens strapatser. Luncherna bestod av baguetter fyllda med olika charkuterier, tomat och en frukt. Ett paket att ta med helt enkelt.

En liten paus

En liten paus

Jag har inte någon direkt kunskap om Robert Louis Stevenson. Det enda jag visste innan denna resa var att han skrivit boken Skattkammarön, som jag läst som barn/ungdom. Nu har jag lärt mig lite mer om denne författare som under sin korta levnad (han blev bara 44 år) även skrev ett antal andra romaner, t ex Dr Jekyll and Mr Hyde. Han var även poet och reseskildrare. Stevenson var född i Skottland, men reste mycket i övriga Europa (och i andra delar av världen) Bland annat gjorde han vandringar i Cevennerna med en åsna i sitt sällskap. Om detta har han skrivit boken – Travels with a donkey in the Cevennes. Den boken måste nu införskaffas.

Vår eminenta organisatör hade lagt upp tre förslag på dagsuturer.

Ordet fårskock har fått ett ansikte

Ordet fårskock har fått ett ansikte

Olika turer som skulle ge oss olika typer av upplevelser. Väl genomtänkt och bra planerat. Den första dagen gick vi i området ”Le Pont-de-Montvert”. Vädret för dagen var lite gråmulet och vandringen lämpade sig väl för förutsättningarna. Vi vandrade uppåt och runt i området, som onekligen har vissa likheter med de Skotska högländerna. Under vår tur passerade vi många typer av växtlighet och vi fick också träffa en riktig fårskock. När vi efter en dags vandring kom tillbaka till byn som vi utgått ifrån, drack vi varsin flaska ”Stevenson” – ett lokalt producerat färsköl – på byns enda café.

En menhir

En menhir

Dag nummer två var vädret klarare, men det blåste ganska kraftigt. Det hindrade oss dock inte från att genomföra den fantastiskt vackra vandringen runt ”Fontmort Forest”, där vi utgick från byn Les Bondons. Under denna dag gick vi bokstavligen i Stevensons fotspår. Vi gick upp till en högplatå där vi hade enastående utsikt. I denna vandring ingick också att uppleva ”les menhirs” , mäktiga stenar som rests någon gång för länge, länge sedan. Djur ingick även denna dag. Här fanns kor, får, hästar och åsnor. Och till och med en örn som hovrade över oss på nära håll. Mäktigt och lite läskigt. Efter närmare två mils vandring var vi ganska möra och kunde njuta av en välförtjänt middag.

Den tredje dagen valde vi att gå längs ”Gorges du Tarn”. Detta visade

Kompisar

Kompisar

sig vara resans mest utmanande vandring. Stigningen eller rättare sagt stigningarna, för det gick ganska mycket upp och ner, var delvis ganska krävande. Väl uppe fick vi dock vår belöning. Utsikten var mäktig och vi fick verkligen uppleva olika typer av terräng och omgivningar. Detta blev det längsta passet och det kändes rejält i kroppen efteråt. En kall öl, för den här dagen var varm, väntade på oss i byne Ste-Enimie.

St-Enimie från "ovan"

St-Enimie från ”ovan”

Att utsätta sig för fysiska utmaningar och uppleva vacker natur är en bra kombination. Pricken över i:t är dock att få avsluta varje dag med god mat och lite gott vin. Ja, som ni förstår hade vi en toppenresa, något att rekommendera till alla som gillar livets goda i olika avseenden.

Ett rum med utsikt

Ett rum med utsikt

 

 

Sola, bada och njut av god mat

Sola, bada och njut av god mat

Maria och Tyra. Det är lilla Astrid som är på den stora bilden.

Maria och Tyra. Det är lilla Astrid som är på den stora bilden.

 

En av mina absoluta favoriter är La voile blanche (det vita seglet) i Juan-les-pins. Det är något så unikt som en riktig gourmetrestaurang i kombination med en mysig strand och sköna madrasser på en ponton där det fläktar. Vi har varit där ganska många gånger i olika sammanhang och under alla årstider. Under lågsäsong serverar de fantastiskt prisvärda lunchmenyer. När det är nationaldag dukar de med vita dukar på pontonen, ett stenkast från själva tilldragelsen. Och vill vi njuta av att tillbringa en dag på en strandstol med perfekt service är detta ett riktigt bra alternativ.

I Antibes finns bara en Beach Club, Royal Beach, som jag skrivit om i tidigare inlägg. Den är också riktigt bra, men i Juan-les-Pins finns det mer att välja mellan och den sunda konkurrensen gör att priserna är något lägre.

Råbiff med extra god pommes frites

Råbiff med extra god pommes frites

Själv gillar jag familjeägda ställen som är lite mindre och där servicen är mer personlig. För några dagar sedan var jag där med Maria och hennes familj. När barn ingår i sällskapet blir det strandstol i sanden istället för på pontonen. Egentligen är jag inte särskilt förtjust i sandläge men var sak har sin tid. Lyckan att sitta precis vid strandlinjen och mer eller mindre bo i vattnet tillsammans med barnbarnen uppväger med råge de nackdelar det innebär att få sand överallt. Lunchen vi åt var som vanligt läcker och tillagad med omsorg. Jag brukar välja fisk, för det är deras bästa gren tycker jag. Svärsonen Per var dock modig som valde råbiff trots att termometern visade 35 grader.

Fiskfilé med goda tillbehör - skuggorna på bilderna beror på soltakets konstruktion

Fiskfilé med goda tillbehör – skuggorna på bilderna beror på soltakets konstruktion

Maten är verkligen riktigt bra här och hantering av råvaror är A och O. I köket står M Romano, en före detta välrenommerad ”chef” på bl a en stjärnkrog i Paris. Han hade tänkt dra sig tillbaka men när dottern Nathalie köpte Voile Blanche så ställde båda föräldrarna upp. Detta var 2007 och på den vägen är det.

I Frankrike är det alltid stora fyrverkerier i samband med nationaldagen den 14 juli. Det går att ha synpunkter på detta ur ett miljöperspektiv. På den positiva delen av vågskålen står dock att många människor får njuta av rejäla skådespel och det kan ses som en form av skatteåterbäring. Själva aktiviteten skapar också en trevlig gemenskap och puls. Alla går ”man ur huse” Hur vi än ser på denna företeelse så väljer vi också att ta del av det som bjuds. Och in år valde vi alltså att sitta på första parkett, tillsammans med några goda vänner. Menyn som serverades var delikat.

När du vandrar längs strandpromenade i Juan-les-Pins ligger restaurangerna som ett pärlband och de allra flestaimage är riktigt bra. Strax efter bryggan där båtarna går till t ex Monaco och St Tropez ligger La Voile Blanche. Det är också en av få restauranger som trotsar höststormarna och har öppet en stor del av året. Den kanske allra bästa tiden att gå hit är i januari och då njuta av solen.  Så här års är det parasoll som gäller. Men som sagt – var sak har sin tid.

[isi] – ett unikt restaurangkoncept i Nice som ger mersmak

[isi] – ett unikt restaurangkoncept i Nice som ger mersmak

imageIgår var det det sämsta vädret i den här trakten som skådats på många år. Det åskande oavbrutet och regnet vräkte ner under ett helt dygn. Och då menar jag vräkte. Till detta var det tidvis storm i byarna. Nästan all flygtrafik var inställd på Nice flygplats under hela dagen, vilket är mycket ovanligt. Mitt i detta väderkaos skulle vi besöka restaurangen [isi] i Nice www.isirestaurant.com. Om det inte hade varit för att vi skulle delta i en organiserad skaldjursmiddag med vinprovning, som vi dessutom hade betalat i förväg hade vi säkert avbokat. Nu bestämde vi oss för att genomföra projektet trots klass 2-varning. Vi var ju motiverade. På med stövlar och med paraplyet i högsta hugg begav vi oss för att ta bussen de ca två milen till områdets huvudstad. Från busstationen skulle vi sedan gå en bit för att komma till gamla stan där restaurangen var belägen. Tack mina fina och mycket ändamålsenliga stövlar. De gjorde att jag kunde vandra torrskodd genom en stad där det tidvis var flera decimeter vatten att vada igenom. Så gott som alla restauranger hade stängt på grund av vädret, men inte [isi].

Isak in action

Isak in action

Via kontakter på Facebook har jag läst om restaurangen, som öppnade så sent som i augusti i år. Det jag hittills läst hade givit mersmak. Någonting i konceptet hade också väckt stor nyfikenhet. Ja, det är ett koncept och om jag väljer att använda ett ord i tiden, så skulle jag benämna stället som coolt. Till att börja med är det litet och kring det rustika matbordet ryms maximalt 12 personer och det var vi denna kväll. Tappra människor som trotsat elementen och tagit sig hit.

Restaurangen ägs och drivs av den unga kocken Isak Oldenburg, som är svensk men trots sin ålder (vet inte riktigt men skulle tippa kring 25 år) har internationell erfarenhet och bor sedan 2009 i Nice. Han har också deltagit i svenska juniorkocklandslaget och vunnit framgångar. Isak berättade lite om det, men valde att vara ganska lågmäld. På en blogg skriven av en vän till honom www.womenshealth.se/blogs/foreverfit/isi-restaurant-en-parla-pa-den.htm framgår att han varit med och vunnit guld i matlagnings-OS. Det sa han inte till oss. Nu har han alltså startat ett helt unikt koncept. Ett slags hemma hos. Ett ställe att boka för mindre grupper av olika slag, men även en traditionell restaurang som serverar lunch och middag. Till lunch går det bra att slinka in och kolla om det finns några lediga platser – inget eget bord , här sitter vi tillsammans. Middagsplatser måste bokas i förväg.

Namnet [isi], vad kommer det ifrån undrande vi som var där och det gör säkert ni också. Det är en lek med ord. Dels kan man associera till det franska ordet ici och det engelska easy och dels var det Isaks smeknamn när han var yngre.

Oavsett på vilket sätt och i vilket sammanhang du väljer att besöka [ISI] är du i Isaks kök. Han tillagar maten framför gästerna som verkligen känner sig som gäster. Menyn komponeras varje dag utifrån vilka råvaror som finns att tillgå. Varje morgon går Isak till marknaden och handlar och utifrån det tillagar han dagens ”surprisemeny”. Helt baserad på färska och lokala råvaror. När han pratar om upplägget märks att han har en passion för det han håller på med -”jag vill vara ärlig med maten” säger han. Och det märks att han vill vara ärlig mot sig själv och mot sina gäster.

Joel bredvid restaurangens enda bord

Joel bredvid restaurangens enda bord

Den här kvällen var det som sagt skaldjur som var temat och därtill provning av några i sammanhanget lämpliga viner. Till sin hjälp den här kvällen hade Isak  Joel Bergström Agerskov. Han är utbildad sommelier och har bl a arbetat hos den svenske ambassadören i Paris. Skickligt, intressant och trevligt lotsade dessa killar oss genom nya smakupplevesleser. Vi fick bl a testa ett par varianter av ”såser” till ostronen. En som benämndes pickleslag och en med lite mer asiatisk touch. Även jag som är lite matkonservativ och föredrar ostron ” au naturel ” öppnades mina sinnen för dessa nya intryck. Till räkorna fick vi en ny variant av majonnäs, som innehöll lite soja, en bra smakhöjare. Vi provade också fyra viner, varav en druva var helt ny för mig, liksom för de övriga i sällskapet. Den heter Piquepoul och odlas i södra Frankrike. Vinet var friskt, torrt och lite rundare än t ex Muscadet. Lämpade sig bra till skaldjuren.

Som ni förstår blev det en lyckad kväll med hög och god stämning. Trots att de flesta av oss som var där inte kände varandra innan så kom samtalen runt bordet snabbt igång och höll i sig hela kvällen. Förutom att det var trevliga gäster, utmärkta värdar och god mat med dryck så bidrog själva rummet. Lite svårt att beskriva så mina råd är att kolla in hemsidan för att sedan göra ett besök. Jag är övertygad om att det lite längre fram kommer att behövas framförhållning för att på plats. När konceptet fått spridning kommer det snabbt att bli fullbokat, så passa på.

Härligt med unga duktiga och ambitiösa personer som vill och vågar.

 

Bästa utflyktstipset – cykla i Ligurien

Bästa utflyktstipset – cykla i Ligurien

Har man sagt A måste man säga B. I mitt förra inlägg berättade jag om Villa Nobel och lovade att återkomma med lite mer information om den cykelväg som passerar förbi. Det handlar alltså om att upptäcka en del av Ligurien i nordvästra Italien där det finns möjlighet att kombinera kultur med motion och natur. Ok då, om du startar i tid på morgonen hinner du även med lite shopping.

Cykling 2Som vanligt hade vi Antibes som utgångspunkt och vi valde att åka motorvägen dit och kustvägen hem. Motorvägen, som heter A8 på den franska sidan och A 10 på den italienska, är ett imponerande bygge där broar och tunnlar avlöser varandra. Personligen är jag inte särskilt förtjust i tunnlar, men det är ett smidigt sätt att snabbt ta sig fram till, i det här fallet, San Remo eller blomsterstaden som den också kallas. Jag biter alltså ihop. Målet för dagen var att hyra cyklar och cykla längs den mycket speciella cykelväg som vi bara hört talas om tidigare. Tack HF som fick oss på det spåret.

Ja, på spåret är inget dumt uttryck, kommer jag på medan jag skriver. Cykelvägen, som även går att promenera, jogga eller ta sig fram på annat sätt utan motor, är byggd längs en fd järnvägssträcka. Ett tips till nästa omgång av programmet ”På spåret” kanske. Banan som sträcker sig från Ospedaletti, som är en liten ort strax väster om San Remo till byn San Lorenzo är dryga 50 km tur och retur. När järnvägen fick en ny sträckning, med början 2001, kom någon på den kloka idén att bygga om banvallen till en väg tillägnad de som väljer att ta sig fram med egen kraft. Den första delen av sträckan invigdes 2008.

Cykling 3Jag har ingen stor erfarenhet att cykelvägar i allmänhet men dristar mig till att skriva att denna måste vara en av världens vackraste. På ena sidan har du Medelhavet och på den andra är detCykling 5 rikt med växtlighet och det är bara att njuta av det som kallas för ”blomsterrivieran”.  Till det kommer en bonus – eftersom den är byggd på en banvall är den dessutom lättframkomlig. Den som är intresserad av berg- och dalbanevarianter får välja en annan rutt. Du cyklar hela tiden på en asfalterad väg längs havet och passar under turen ett antal trevliga små byar. Om du blir hungrig eller törstig är det bara att göra en liten avstickare.

I avvaktan på att köpa egna cyklar, vilket kommer att ske snart, hyrde vi denna gång. Strax intill den gamla järnvägsstationen i San Remo finns en välutrustad cykeluthyrning. Våra cyklar var toppenbra. Både hjälm och cykelkorg ingick i priset som var €12 per person för en halvdag.

Cykling 4När vi beger oss tillbaka till Antibes väljer vi kustvägen, som är mycket vacker men tar tre gånger så lång tid som motorvägen. Ingenting för den som har bråttom, men det hade inte vi. Du får dock uppleva ett antal mysiga städer/byar på båda sidor om gränsen. Som ett litet bonustips kan jag nämna att i gränsbyn Latte finns en livsmedelsbutik som har relativt låga priser. Jag återkommer med fler utflyktstips längre fram.

 

 

 

 

Upptäck Alfred Nobel i San Remo

Upptäck Alfred Nobel i San Remo

En ung Alfred Nobel

En ung Alfred Nobel

För ett par veckor sedan cyklade vi längs en av världens vackraste cykelvägar. Den kommer att få ett eget inlägg inom kort så fortsätt att läsa bloggen. Som du som brukar läsa redan vet, så hoppar jag lite mellan olika ämnen. För nytillkomna läsare kan jag berätta att så är fallet. Den gemensamma nämnaren är att allt jag skriver handlar om sådant som jag tycker om eller som berör mig på olika sätt och som jag vill dela med mig av. Jag har också ett uppdämt behov att få uttrycka mig i olika frågor och tycka till när jag finner anledning till det.

Idag handlar det om en bit svenskt kulturarv som går att återfinna i Italien. Min kunskap om Alfred Nobel är relativt grund. Jag vet att han uppfann dynamiten och att han genom sitt testamente instiftade Nobelpriset. Hoppas att jag uttryckte mig rätt nu. Jag vet också att den rika blomprakt som förekommer vid högtidligheterna på Nobeldagen kommer från San Remo.

När vi nästan hade avslutat vår cykeltur och var på väg in mot San Remo ser vi på vår högra sida en liten skylt där det står

Villa Nobel. Den återfinns i den nedre kanten av en stor parkliknande trädgård där det lite högre upp ligger en villa i vad

Laboratorium

Laboratorium

jag sedan läst mig till – eklektisk stil. Även om jag tycker att jag har ett hyfsat ordförråd så är detta inget uttryck som ingår i min vokabulär. Något att skämmas över kanske men jag har kommit till den mognaden att jag blivit bättre på att erkänna mina tillkortakommanden. Jag tackar Google och kollar synonymerna. Där hittar jag bl a orden utväljande, prövande och övergripande. Det går också att finna uttrycket ”sammanför skilda idéer”, vilket kan vara en relevant beskrivning av detta hus.

Vi hade kommit till den villa som Alfred Nobel köpte 1891. Villan är idag ett museum med inte alltför generösa öppettider, men vi hade tur. Museet skulle precis öppna och vi passade givetvis på att titta in. Alfred Nobel kallade villan ”Mitt bo” vilket var ett uttryck för hans behov av lugn och inre frid efter många år av ständigt resande. Här bodde han till sin död 10 december 1896. Ja, jag visste faktiskt att Nobeldagen alltid infaller på hans dödsdag. Det jag inte visste var att han bara blev 63 år.

En helt ok terrass

En helt ok terrass

Museet, som ju ursprungligen var ett hem, är inte speciellt personligt. Det mest privata i villan är ett ganska spartanskt inrett sovrum och det finns även några soff- och matgrupper som sannolikt brukades av Alfred Nobel. Som hem betraktat är det ganska stelt och lite institutionellt. Huset är i sig vackert, med en lummig park och en hänförande utsikt över Medelhavet. Jag går in i fantasins värld och tänker på hur läckert det skulle gå att inreda detta minislott. Det vore helt ok att bo och leva här och om det stora arvet kommer en dag kanske jag lägger ett bud.

Förutom som museum, öppet för allmänheten, används fastigheten sedan 70-talet som en plats för konferenser och utgör en mötesplats för forskare från hela världen. En viktig och intressant del av museet är utställningen som kallas ”Upptäck 1800-talet”. Den ger en bakgrund till industrialismens utveckling under andra halvan av 1800-talet kopplat till Nobels upptäckt av dynamiten. Här visas bilder på järnvägstunnlar, konstgjorda kanaler och installationer av hamnar. Det finns bilder på byggande av Sankt Gotthardstunneln, Korintkanalen och öppnandet av Hellgate över East River i New York. Utställningen belyser också Nobels experiment med nitroglycerinet, som bland andra kostade hans bror Emil livet.

Centralt i museet är galleriet över Nobelpristagare. Det är inte helt uppdaterat men sträcker sig tom 2007. Något som blir visuellt påtagligt är att det inte delades ut

Det berömda testamentet

Det berömda testamentet

några Nobelpris under de två världskrigen. Det handskrivna testamentet daterat 1895 återfinns uppförstorat på ett antal ställen i huset.

Det är på flera sätt en imponerande upplevelse att göra detta besök. Förutom att njuta av den vackra byggnaden med den strålande utsikten är det med full av respekt och beundran för Alfred Nobel som vi lämnar San Remo för denna gång. Alfred Nobel, som föddes i Stockholm, levde länge i Paris och dog i San Remo, var en svensk i världen. Han anlade fabriker i hela Europa, på många håll i Amerika och även i övriga världsdelar. Något att tänka på i dessa tider när det blåser starka nationalistiska och protektionistiska vindar.

Vet ni vad en av stor del av behållningen med att blogga är? Det är något som jag inte riktigt hade tänkt mig. Varje gång jag får för mig att skriva något så inspirerar det mig att lära mer och det är allmänbildande och utvecklande. Nu vet jag t ex mer om Alfred Nobel än jag visste innan. Hoppas att du passar på att titta in i Villa Nobel nästa gång du kommer till Ligurien. Den är väl värt ett besök.